Livet är förändring

Det finns EN annan häst som jag gärna rider utöver Galishimo. Inte för att jag är kräsen och ägnar mig åt något slags snobberi, men det finns en häst som verkligen gör mig glad att "gästrida" då och då. Och det är Måns. Måns utan broms. Måns som ger mig Månsmuskler. "Månsmuskler" är triceps och mage när man måste ge sig tusan på att en tygelförhållning faktiskt ska gå igenom 600 kilos mycket galoppsugen häst. Måns är en riktigt stark och stabil jättebamsing till björn, från Lettland, som Ebba äger, och han är hur fin som helst! Jag har skrivit om honom förut. Han är bara lite för glad ibland. Och saknar broms ibland. "Varför bromsa när man kan jobba?" tycker Måns. Och en stark häst med den inställningen är det lätt att le av. Och få lite värk i armarna av. Jag tror Ebba genomskådade mig i går när jag erbjöd mig att "hjälpa till" och "titta lite" när hon red Måns. I själva verket var jag galet ridsugen. Men man kan ju stå och "

Jag är supertrött efter arbetsdagarna nu, och Elin är upptagen med annat, så Galishimo har fått leva vildhästliv denna vecka. Jag är inte helt besviken över detta, jag är nämligen trött och nöjd efter arbetsdagarna just nu. Inte trött och förtvivlad, eller trött och apatisk. Trött och nöjd. Den bästa tröttheten. Den där tröttheten då man känner att man har varit på rätt plats, och gjort det man är bäst på, vid rätt tillfälle. Då får man vara lite trött. Och nöjd. Galishimo är förmodligen inte heller besviken över detta. Han trycker i sig hö så han har ett rejält energirikt fettlager så han kan springa länge och mycket, i panik , nästa gång vi rider ut tillsammans.

Jag sparar ju pengar. Igen. Den här gången till en dressyrsadel till Galishimo. Han har ju en islandshäst-sadel sedan  år 2014 som fungerar jättefint, men tydligen så ska det gå bättre med finlir om han har en ordentlig dressyrsadel. Vi får se vad jag tycker när jag börjar prova ut sadlar. Jag har ju hittills varit nöjd så länge Galishimos sadel sitter okej på honom, och sadeln inte hindrar mig att göra inverkan på honom. Sadeln glider ju fram ofta, eftersom Galishimo inte har så mycket till manke, men han har aldrig markerat smärta eller obehag utan tuffar nöjt på. Bild från förr-förra helgen när jag var på kurs. Vilka stora snödrivor vi har i år..! Jag började spara i november och har nu fått ihop 12.000 kronor. Det snittar alltså på att jag får ihop 3000 kronor i månaden om jag inte unnar mig något särskilt utöver de nödvändiga utgifterna, plus Galishimos dressyrkurs en gång i månaden. Sedan, efter att dressyrsadeln är köpt, då ska jag ha minst ett halvår då jag bara s

Jag har ju haft den här värderingen att Galishimo inte ska lära sig stegra på kommando. Jag har varit rädd att han kommer att börja stegra när man sitter på honom då, eftersom han fått beröm för det innan. Ett motargument kan ju vara att han faktiskt redan kan stegra, och att han även kan stegra med ryttare på ryggen när han är uppvarvad. Så frågan är hur mycket värre det blir om han får göra det som en liten konst...? I dag tappade jag moralen och kunde inte låta bli att busa med honom. Jag ville inte motionera honom för hårt efter gårdagens långritt så lite spring på ridbanan fick räcka. Mamma var med och fotograferade oss. Det är väldigt lätt att få Galishimo att stegra. Först springer jag undan lite och får honom att "valla" mig och jaga mig lite. Det brukar göra honom upplivad och lite lagomt maktgalen. När jag har honom i det lite upplivade mentala läget så behöver jag bara byta riktning och gå rakt mot honom, då stegrar han direkt. Sedan säger jag "bra&q

I lördags tog jag med mig Galishimo åkte jag iväg till Anna och Pride i Medle igen. Det är ju bara en mil bort. För ett år sedan lasttränade jag Galishimo för första gången, då jag både precis köpt bilen och lärt mig att fästa transporten. Det var riktigt jobbigt att lasta på honom. Jag visste inte hur jag skulle bära mig åt eller vad som var viktigt att tänka på. Det kändes nästan omöjligt att tänka sig att jag skulle börja kunna skjutsa runt honom, särskilt efter olyckan några år tidigare då han fått panik i transporten. Det tog nästan sex veckor innan jag vågade åka iväg med honom, vad jag minns. De kommande helgerna skulle jag bara lasta på och av honom. Och lasta på. Och lasta av. Och lasta på. Och lasta av. Fy sjutton, det var inte det roligaste att ägna sig åt. Idag är jag i alla fall glad över att jag tränade oss grundligt, för nu när jag åker iväg med honom så reflekterar jag inte ens över det. Han går direkt in och ställer sig, jag knäpper på honom, fäster bakbommar, fäller

Det här är ju lite av en hästblogg, och jag följer ju även andra hästbloggar. Jag märker vissa trender i hästbloggarna genom åren och jag vill därför, i sann senioranda, peka på lite trender och påminna mina yngre ambitiösa vänner om några saker. 1. Hästen ska i de flesta fall ses som ett fritidsintresse som inte ger inkomster . Många som säger att de tjänar pengar på sin hästblogg kanske inte tjänar så mycket som de vill påskina heller. Om de exempelvis meddelar att de får 10.000 i månaden i sponsorintäkter, så kan det mycket väl vara en morbror som har ett företag som sponsrar ryttaren, eller pappas företag, helt enkelt. 2. För att få inkomst måste du i de flesta fall jobba. Även om du inte gillar att jobba. Jobb är i de allra flesta fall jobbigt. Det är därför det heter "jobb". Det är din skyldighet mot samhället att jobba. Jobbet har ingen skyldighet gentemot dig, förutom någorlunda goda arbetsvillkor, men du har en skyldighet mot samhället att bidra till det. Trivs

Jag har ju ridit ut med Katarina och araben Alladin igen, för ett tag sedan. Det är verkligen skillnad på araber och araber. Alladin har någon slags grundtrygget som liksom strålar ur honom som ett värme-element. Och om jag och Galishimo rider löjligt nära honom så smittar värmen liksom av sig på oss. Ofta rider vi så nära dem att mina stigbyglar tar i Katarinas och jag måste putta bort Galishimo, åtminstone 30 centimeter eller så. Sedan är ju Alladin också vaken och alert, precis som araber ska vara, men han har något... det där... lilla extra, trygga. Jag och Katarina noterade förresten att Alladin inte riktigt orkar spänna upp öronen ibland på våra joggingturer. Öronen börjar liksom slappna av och floppa upp och ned, när Alladin hittat sin comfortzon för dagen. Mycket charmigt! Sedan har vi börjat trava i vändzonen när vi vänder hemåt, utan att Galishimo ska drabbas av akut hemlängtan. Detta går över förväntan. Galishimo som alltid förut tolkat en vändande riktning som att ja