Fröken H
Björn är hundvakt åt en liten korsning mellan rottweiler och schäfer i helgen. Vi kallar henne fröken H, eftersom hon genast inser att vi pratar om henne om vi säger hennes namn eller "hunden". Hon är åtta år och hennes riktiga ägare har fått barn och har inte riktigt samma tid för henne. Hon är inte så himla trygg i det här med att vara helghund ännu men förhoppningsvis kommer hon tillbaka.
Jag har verkligen gillat henne från första stund. Hon är så mild och blir så glad när man ger henne lite uppgifter och uppmärksamhet. Efter att ha hängt med henne i några timmar, hemma och på promenad, så kliade det i fingrarna på mig.
"Jag måste bara kolla om hon har någon lydnadsträning i kroppen... typ lydnadsklass 1 eller något..." sa jag och tog över kopplet och testade lite sitt, fot och följ.
Svaret på frågan om hon var lydnadstränad var "Nja." då hon inte riktigt förstår poängen med att sitta fot (bredvid mitt vänstra ben) och helst vill sitta på respektabelt avstånd från mig, allra helst mitt emot. Men hon kämpade helhjärtat! Hon är ju duktig på att följa med och inte dra i kopplet så hon har ju god hantering i grunden. Jag tränade henne i lydnad en liten stund på kvällen och vi hade inte godis för detta utan körde vanliga foderkulor, hon var väldigt entusiastisk över sitt nya uppdrag och kämpade på hur fint som helst och var väldigt angelägen om att få foderkulorna. Fast det var läskigt att sitta nära och ännu läskigare när jag kom med handen och tryckte in hennes rumpa lite mot min vänstersida för att hjälpa henne sitta rätt. När vi kom hem och hällde upp resten av middagen i matskålen, så ville hon inte ha foderkulor alls, så det var uppenbart att det var uppgifterna som lockade henne mer än själva "belöningen".
Jag blev glad på ett sätt jag inte varit glad på, på jättelänge. Terven har varit död i snart fyra år. Jag har inte grejat på med en brukshund på fyra år. Och jag har verkligen saknat det. Brukshundar ger mig verkligen något.
Just nu håller hon mig dock vaken mitt i natten. Hon kan inte sova. Hon ligger i sin sovkorg, som hon fått med sig hemifrån, och vrider och vänder på sig. Sedan smyger hon upp och lägger sig på golvet i fem minuter, jag märker hur hon hela tiden rör på sig och är vaken, sedan provar hon sin sovkorg igen. Och sedan golvet. Oron smittar av sig lite på mig som vaknar av hennes oroliga rörelsemönster och tassarna mot golvet när hon vandrar runt lite, trots att hon helt uppenbart inte försöker störa. Stackars lilla vän som försöker sova men som tycker att allt är så spännande...
Jag har verkligen gillat henne från första stund. Hon är så mild och blir så glad när man ger henne lite uppgifter och uppmärksamhet. Efter att ha hängt med henne i några timmar, hemma och på promenad, så kliade det i fingrarna på mig.
"Jag måste bara kolla om hon har någon lydnadsträning i kroppen... typ lydnadsklass 1 eller något..." sa jag och tog över kopplet och testade lite sitt, fot och följ.
Svaret på frågan om hon var lydnadstränad var "Nja." då hon inte riktigt förstår poängen med att sitta fot (bredvid mitt vänstra ben) och helst vill sitta på respektabelt avstånd från mig, allra helst mitt emot. Men hon kämpade helhjärtat! Hon är ju duktig på att följa med och inte dra i kopplet så hon har ju god hantering i grunden. Jag tränade henne i lydnad en liten stund på kvällen och vi hade inte godis för detta utan körde vanliga foderkulor, hon var väldigt entusiastisk över sitt nya uppdrag och kämpade på hur fint som helst och var väldigt angelägen om att få foderkulorna. Fast det var läskigt att sitta nära och ännu läskigare när jag kom med handen och tryckte in hennes rumpa lite mot min vänstersida för att hjälpa henne sitta rätt. När vi kom hem och hällde upp resten av middagen i matskålen, så ville hon inte ha foderkulor alls, så det var uppenbart att det var uppgifterna som lockade henne mer än själva "belöningen".
Jag blev glad på ett sätt jag inte varit glad på, på jättelänge. Terven har varit död i snart fyra år. Jag har inte grejat på med en brukshund på fyra år. Och jag har verkligen saknat det. Brukshundar ger mig verkligen något.
Just nu håller hon mig dock vaken mitt i natten. Hon kan inte sova. Hon ligger i sin sovkorg, som hon fått med sig hemifrån, och vrider och vänder på sig. Sedan smyger hon upp och lägger sig på golvet i fem minuter, jag märker hur hon hela tiden rör på sig och är vaken, sedan provar hon sin sovkorg igen. Och sedan golvet. Oron smittar av sig lite på mig som vaknar av hennes oroliga rörelsemönster och tassarna mot golvet när hon vandrar runt lite, trots att hon helt uppenbart inte försöker störa. Stackars lilla vän som försöker sova men som tycker att allt är så spännande...
Kommentarer
Skicka en kommentar