Livet är förändring

Att sitta djupt nedsjunken i en solstol och dricka vin en dag gjorde tydligen under för hälsan. Jag kände mig betydligt piggare idag och tog Galishimo på ett litet dressyrpass, med fokus på att peppa galoppen. Vädret är helt underbart. Soligt och helt vindstilla och jättebra underlag, det har inte blivit slaskigt ute ännu när solen ligger på snön, de stora snödrivorna blir långsamt porösare och krispigare. Vinterridbanans underlag känns stadigt och stabilt och lite krispigt. Det kan inte bli bättre. Vi tränade på att peppa upp galoppen. I princip behöver jag bara kittla till med benen och säga "Tjo!" så tjoar han till det och peppar upp galoppen. Han är ju inte svår att "väcka" om man säger så. Sedan gäller det ju för mig att våga tjoa upp honom i ett ridhus men jag måste ju få in känslan för galoppen på hemmaplan. Men jag tycker redan nu att galoppen stundtals blir lättare, så jag känner ju skillnaden! Tränarens tips kanske låter märkligt såhär från en blog

Påskledigheten startade inte riktigt som tänkt då jag blivit lite sjuk igen. Min arbetsgivare har dock sedan länge noterat mina tendenser att bli sjuk under ledigheter och min tjänst kommer att ändras om lite i maj. Jag kommer inte att få mindre att göra, men jag kommer att få arbetsuppgifter som passar mig bättre. Jag kommer att få lite fler längre projekt med färre deadlines, så jag kan planera min arbetstid bättre. Idag har jag blandade långa projekt blandat med korta utredningar och kan aldrig riktigt veta hur veckan blir.  Jag gillar verkligen min chef. Jag ansökte om tre veckors semester denna sommar och fick avslag på min ansökan. "Du behöver söka fyra veckors semester, så du får en chans att återhämta dig. Sök fyra sammanhängande veckor denna sommar, så är jag mer benägen att bevilja...." sa hon och blinkade. Det är bra att vara på en arbetsplats som ser till att ändra om arbetssituationen INNAN jag tappar gnistan, och inte efter. Och som även vågar säga till och sty

Elin lånade Galishimo idag, dom tränade galoppintervaller, fram och tillbaka på Varnvägen. De fick dock ett lite tråkigt möte med en travhäst. Travarekipaget saktade inte riktigt  ned, förrän de var alldeles intill Galishimo första mötet, och Galishimo blev stressad när de möttes på den trånga ridvägen. Jag stod lite för långt borta för att uppfatta vad som hände. Nu är ju vägen vi rider en rak väg med vändplan på slutet, vilket innebär att travekipaget skulle komma tillbaka på några minuter och möta Galishimo igen. Elin skyndade sig att rida de 300 metrarna till mig för att vara i närheten av mig under andra mötet, eftersom Galishimo blir tryggare när jag är med. Jag levde ju i min egna lilla värld och fattade inte att travhästen inte skulle sakta ned så mycket. I stället tog jag ett steg bakåt för att ta en gullig liten bild. Till min gulliga lilla blogg. Kan ju säga att det inte alls blir någon gullig liten bild då Galishimo försöker vända i panik när travekipaget inte saktad

Mamma kom och tittade på mig och Galishimo när vi red på ridbanan, sista minuterna i passet. Jag var lite ofokuserad på grund av andra ryttare och banbygge. Vi hafsade runt lite planlöst och mamma tog lite bilder på slutet, och till min förvåning så var det flera bilder som såg jättefina ut! Det är absolut ett tecken på utveckling. När man får fler fina bilder på kortare tid. Däremellan kan det fortfarande se ut som sju sorger och åtta bedrövelser, men vi gnistrar till oftare och oftare. Fina, vackra Galishimo som alltid gör sitt bästa och som tränar sidvärtesövningar för kung och fosterland! Tack till mamma som tog så fina bilder! Det finns flera!

Björn är fortfarande sjuk och blir precis som jag blir när han är dålig. Han isolerar sig och vägrar ta emot besök. Men han hade slut mat, så jag åkte och handlade en liten sjuk-kasse till honom. Sex olika typer av frysta maträtter köpte jag till honom. Felix husmanskost, risotto-paket och så en Gorbys panpizza. Jag köpte dessutom en massa socker i rinnande form: Coca Cola och jouice. Jag köpte även mjölk, gifflar och ballerinakex, samt ett nummer av "Illustrerad Vetenskap" som han kanske skulle kunna bläddra i när han blev lite bättre. Han ville inte öppna dörren. Han har inte duschat på flera dagar. Han skämdes. Jag vet precis hur det är, eftersom jag är likadan själv, och sade självklart: "Inga som helst problem! Jag lämnar kassen utanför din dörr, och skickar ett meddelande när jag åkt, så kan du och dina baciller öppna dörren på glänt och dra in bytet!" Jag kände mig oerhört nöjd med min insats. Det var bara en enda tanke som svävade förbi, lite flyktigt

"Vad skulle hända med dig om hästen dog?" fick jag som fråga, av en kollega för någon vecka sedan. "Ja då blir det ett jävla liv. Det är därför jag sparat semesterdagar." svarade jag skämtsamt, men jag har faktiskt tänkt på det flera gånger. Hästar har ju en tendens att dö väldigt snabbt och oförhappandes så det är mycket möjligt att jag plötsligt inte har minsta lilla häst att nerda ner mig i. Men ett bättre svar hade nog varit: "Då skulle jag sörja. Och jag är inte rädd för sorg. Sorg är både vackert och krävande. Lite som livet." För så är det ju. Att sörja terven (hunden jag hade i 13 år) var vackert och krävande och jag överväldigades över hur en liten hund kunde skapa ett så stort tomrum i mitt liv och väcka så starka känslor, så länge. Det tog både tid och kraft, särskilt första året, men det är ju bara ett (obekvämt sätt) att älska någon på. Så självklart skulle jag sörja Galishimo väldigt mycket om det hände honom något. Och det skulle han j

Nu var det mars månads dressyrkurs igen! Jag hade ju hemläxan att åka med Galishimo till ridhuset i Gummark två gånger innan kurstillfället, så vi inte skulle vara så spända över att vi befann oss i ett annat ridhus. Så jag har ju denna månad kämpat mig iväg till ridhuset två gånger, och undrat för mig själv lite om det verkligen var nödvändigt att åka dit två gånger och träna på att bara vara där, innan kursen. Svar: Ja. Det var nödvändigt. Det visade sig nämligen att Björn som skulle följa mig till ridhuset fick värsta sortens mancold och låg utslagen i sängen på lördagmorgon. Så jag blev lämnad åt mitt öde.   Eller lämnad och lämnad. Alla som känner Björn vet att han är den sortens människa som mer än gärna yrar sig ut i både feber och frossa om han tror han kan vara till någon hjälp. Björn är den typen av man som skulle följa mig till ridhuset även om han just blivit överkörd av tåget och förlorat sina båda ben. Han skulle slita av sig droppet på sjukhuset och hoppa ned på si

  Foto: Elin Hällberg Äntligen hinner jag rida efter jobbet, och det fortfarande är ljust. Det har blåst ordentligt idag men blåsten lade sig efter första halvan av ridpasset, när solen började gå nedanför horisonten. Galishimo fortsätter vara supertrevlig och det är jätteroligt att rida honom nu. Han är väldigt ambitiös och galoppen känns bara stabilare och stabilare. Nu är galoppen dessutom riktigt bekväm att sitta i, i båda varven, och han kan ta båda galopperna från skritt. Det blir inte jättetjusigt när vi gör galopp från skritt, men det blir helt klart bättre för varje gång vi gör övningen. Men det roligaste med Galishimo är ju hans inställning just nu. Han kämpar verkligen och tar sina uppdrag på stort allvar. Sådant blir man jätteglad över. Efter att han varit ängslig i så många år, så njuter jag fullkomligt över att han mognat och blivit en så fin häst! Idag blåste en travhäst förbi igen. Och vi fortsatte med vår galoppövning. Detta hade kanske inte varit omöjligt f

Jag har vilat från stallet idag och i stället tittat på bilderna som Elin fotograferade på oss tidigare denna månad. Galishimo är ju så otroligt fin i vikten nu! Han har varit rund nästan hela tiden jag ägt honom, men detta år har jag ju blivit tryggare med att ta honom på rejäla uteritter, och det ger ju verkligen resultat! Tyvärr har jag kommit av mig lite med uteritterna ett tag men jag ska sätta igång med dem snart! Men det är så skönt att se honom lite smalare. Riskerna minskar för både fång och ledproblem. Han känns piggare att rida och jag vet att han vilar mer i hagen nu, i stället för att bli rastlös och fantisera ihop bus-streck med hagkompisarna.  Sedan har det ju försvunnit lite av hans ståtliga "överlinje" och lite muskler på rumpan, men frågan är hur mycket av de "musklerna" som i själva verket bara var väl placerat fett? Han känns åtminstone inte svag muskelmässigt när jag rider. Nu hoppas jag bara att jag kan hålla i denna uteritts-trend und

Jag är sjukt nöjd över min egen insats med Galishimo idag. Vi övade bland annat på bogkontroll i galoppen och den ger verkligen resultat! Förut har han ju glidit ut lite med ytterbogen och sänkt sig och blivit lite framtung när vi galopperat. Men nu ramar jag in honom bättre nu och stoppar upp yttersidan från att glida iväg, jag håller helt enkelt ihop honom bättre. Förut ville jag att han skulle ta lite större galoppsteg med mer bjudning, och fokuserade på att driva fram honom, men då faller han å andra sidan liksom isär lite. Då kan det vara bättre att acceptera att han tar lite kortare galoppsteg, i ett ganska långsamt arbetstempo, och jobba med kvaliteten och bogkontrollen på denna galopp i stället. Galoppen blir dessutom bara stabilare och stabilare ju mer jag jobbar på den. Jätteroligt att känna när man sitter på honom. Han blir inte lika trött lika snabbt och vill inte sakta av lika snabbt som tidigare, heller. Sedan gjorde vi betydligt mindre rörelser i sluta och jag k

Igår visade jag transportens sommardäck för däckverkstaden och pratade med däcksnubben om däckkvaliteten. Jag har ju inte använt sommardäcken sedan transportköpet då jag inte haft pengar till det, och då jag dessutom inte visste om jag skulle åka någonstans över huvudtaget med araben under sommaren. Nu gick ju allt över förväntan för oss och Galishimo har lastats och åkt problemfritt hela året. Det har gått betydligt lättare, och blivit betydligt fler resor än vad jag förväntat mig! Ett av sommardäcken hade punktering och var dessutom av annan storlek än de andra däcken. Två av däcken hade riktigt bra mönsterdjup och ett annat hade lite sämre. Så vi kom fram till att jag bara behöver köpa två nya däck, punkteringsdäcket och det slitna däcket. Skönt! Däckverkstaden tar in de dåliga däcken och sätter på dem i slutet på april, samtidigt som de byter däck på min bil och byter på transporten i samma veva. De förvarar dessutom alla åtta vinterdäck så jag får lite mer utrymme i mitt för

Det är SÅ mycket roligare att rida Galishimo nu när han lugnat ned sig. Förra året promenerade jag och longerade jag honom en hel del, den här tiden, men i år så är det bara att tuta och köra. För några dagar sedan när jag red honom så blåste två travhästar förbi ridbanan, ca 150 meter bort. Galishimo brukar alltid bli väldigt stressad när de kommer. Svansen brukar bli en grisknorr och han brukar frusta och balanstrava, och med högljudda trumpetljud varna alla och envar för travhästarna. Och så har det ju varit de fyra år jag haft honom här. Varje vinter. Det brukar ta 15 minuter att lugna ned honom. I år tittar han inte ens på travhästarna. Han har ett viktigare uppdrag på ridbanan att genomföra. Han ger travhästarna fingret. Eller hoven. Travhästarna får hoven. De är inte viktiga längre. Och så gör han jättesöta skänkelvikningar med småbenen. Det går lite vingligt och i varierande kvalitet men han anstränger sig verkligen. Jag är supernöjd!

Idag fick vi årets första plusgrad! Hela tre plusgrader bjöd Västerbotten på, och blåst som nästan liknade stormstyrka. Jag och Elin åkte till Gummark igen för att träna Galishimo på hemläxan från tränaren, och det var ju just att miljöträna honom i ridhuset. Det var nästan tur att vi inte fattade hur kraftigt det faktiskt skulle blåsa idag, för i sådana fall hade vi nog inte gett oss iväg på den turen. Hård is och någon liten plusgrad på det, fick bilen och transporten att glida och kränga liite lite åt sidan emellanåt. Inte så man blev särskilt rädd, men jag höll 30-40 km/h emellanåt efter vägarna. Elin och Galishimo Galishimo skötte sig i alla fall superbra, med blott två tvärnitar när det blåste så läktardörren smällde upp och igen, samt när det rasade snö från ridhustaket. Man kan ju säga att det är normalt för hästar att reagera på sådant och att det vore lite konstigt annars. Men annars så skötte han sig väldigt bra. Elin stod för uppvärmningen och tyckte att han var kano

Jag och Galishimo gick på en kravlös promenad i lördags, med Katarina och Alladin och Marie och Troja. Jag tyckte att han säkert skulle må bra av lite kravlöshet då det har varit så mycket transportåkande och dressyr och långritter. Galishimo mådde inte alls särskilt bra av kravlöshet. Han hade tråkigt. Han nafsade mig i axeln och hittade på ofog. Jag var den tristaste tanten ever. Sedan tittade vi på ungdomar utan sunt förnuft som körde skoter som dårar efter ridleden. Det gick rysningar efter ryggraden på mig när vi såg dem blåsa iväg i full fart. Hade de blåst i riktning mot Galishimo med samma nonchalans och tempo som de blåste förbi ryttaren före oss så hade det varit totalt kört. Största risken är ju inte att Galishimo sticker hem i panik, utan att han kan sparka upp så fula sår på sina egna ben med broddarna när han blir rädd. Det ser inte vackert ut och man är ju rädd att senorna och benen förr eller senare tar större skada. Efter denna otäcka skoterupplevelse så har jag b

Björn är hundvakt åt en liten korsning mellan rottweiler och schäfer i helgen. Vi kallar henne fröken H, eftersom hon genast inser att vi pratar om henne om vi säger hennes namn eller "hunden". Hon är åtta år och hennes riktiga ägare har fått barn och har inte riktigt samma tid för henne. Hon är inte så himla trygg i det här med att vara helghund ännu men förhoppningsvis kommer hon tillbaka. Jag har verkligen gillat henne från första stund. Hon är så mild och blir så glad när man ger henne lite uppgifter och uppmärksamhet. Efter att ha hängt med henne i några timmar, hemma och på promenad, så kliade det i fingrarna på mig. "Jag måste bara kolla om hon har någon lydnadsträning i kroppen... typ lydnadsklass 1 eller något..." sa jag och tog över kopplet och testade lite sitt, fot och följ. Svaret på frågan om hon var lydnadstränad var "Nja." då hon inte riktigt förstår poängen med att sitta fot (bredvid mitt vänstra ben) och helst vill sitta på respek

Jag var på ett slags after work i fredags, fast det gällde inte bara min arbetsgrupp utan alla möjliga kända och okända! Det som är så underbart med just denna fest är att Maria som anordnade festen har 100% koll på mig och vet att jag både är både högkänslig och lätt introvert. Det passar superbra för mig på kontoret och jag kommer verkligen till min rätt när jag möter klienter och chefer one to one, att hålla föredrag är jag också bra på då jag har en tydlig struktur när jag ska förmedla något, jag är absolut inte blyg. Men jag förlorar lätt energi i allt för röriga och stökiga miljöer. Maria vet precis hur jobbigt det blir för mig med folktäta fester och skratt och babbel. Till och med i de tystaste av kontorsmiljöer så drar jag på mig mina megastora hörselkåpor med inbyggd bullerreducering. "Kommer du en timme bara, så blir jag jätteglad!" underströk hon och jag kände en lättnad över kravlösheten, och fick genast ett glas vin i handen när jag anlände. Sedan minglade j

Elin följde med till stallet idag och stod tålmodigt och knäppte bilder på mig och Galishimo, i kylan, med min systemkamera, och så tar hon DEN HÄR bilden! Den är underbar! Jag måste skriva ut den, rama in den. Lägga den bredvid huvudkudden och somna till den på kvällarna, skriva poesi om den och hamna i ett avsnitt av Outsiders då min passion för Galishimo-bilder gått överstyr. Allt kommer att ske!

Jag red Galishimo ute på uteridbanan idag, efter att han fick nya skor! Det var lite kraftiga vindpustar ute emellanåt, mellan tillfällena då allt kändes vindstilla och solen bröt fram. Jag var lite tveksam från början om jag skulle våga sitta upp på honom ensam, i de tillfälliga blåstpuffarna, så jag promenerade med honom i fem minuter, i väntan på att Ebba skulle dyka upp med Måns. Sedan körde jag på som vanligt! Jag tycker att slutorna bara blir bättre och bättre! De är fortfarande verkligen inte klockrena men han börjar slappna av och börjar veta vad han ska göra. Jag slipper knacka en massa med skänkeln och förstärka med spöet för att få honom att ge efter, utan han gör verkligen så gott han kan nu, på små hjälper. Jag känner att han är på gott humör och angelägen om att det ska bli bra. Jag vet inte vad mer man kan begära av honom! Efter 45 minuter fick han soppatorsk, oklart om han fick soppatorsk i skallen eller i kroppen. Han blev väldigt urlakad, så då fick han trava lite

Japp. Nu är det bestämt. Nästa månad går den månadens alla sparslantar till fyra sprittans nya sommardäck till hästtransporten, däckbyte, däckförvaring, samt byte av däck till min egen bil och förvaring. Jag vet inte exakt vad det går på men om vi gissar att nya däck kostar ca 600 kronor styck, att bytet av 8 däck går för 500 kronor, att förvaring kostar ca 600 kronor ytterligare för fyra däck...  Då kan det sluta på något mellan 3000-4000 kronor. Om jag inte behöver byta fälgar också. Men det hoppas jag att jag slipper. Så det blir nog inget sadelköp eller blingbling under april månad heller. Men sedan borde det gå bättre att spara på sig pengar igen! Jag har inte förråd som egentligen rymmer åtta däck. Visserligen kan man rymma åtta däck i förrådet, men då kan man inte gå in i det eller förvara något annat där som man kan vilja plocka ut. Och så känns det som ett evighetsprojekt att byta åtta däck själv, det är ju motsvarande en heldag, då man stor del av tiden står böjd ell

På förra ridlektionen för två veckor sedan fick jag i hemläxa att se över om jag kunde ta Galishimo till ridhuset i Gummark två gånger, för att vi skulle få tillräckligt med ro i kroppen för att rida för tränaren där. Mitt vanliga ridhus här i stan är nämligen upptaget två kurstillfällen framöver, så både jag och tränaren var överens om att det vore bra om jag åkte dit två gånger, så vi båda inte var rädda för precis allt. Alltså jag och Galishimo. Tränaren är inte lika lättrubbad. Jag var lite trött efter jobbveckan fortfarande och kände inte riktigt att jag hade... koll på allt. "Har jag glömt något?" frågade jag Björn när vi alla precis lämnat stallet för att köra med transporten mot ridhuset. "Neej, det tror jag inte..." "Sadelgjorden! Du måste vända dig bak i sätet och kolla om jag glömt sadelgjorden!" utbrast jag. Björn vände sig om och letade bland packningen och visade glatt sadelgjorden. "Konstigt, det känns ändå som jag glömt något...&

Det finns EN annan häst som jag gärna rider utöver Galishimo. Inte för att jag är kräsen och ägnar mig åt något slags snobberi, men det finns en häst som verkligen gör mig glad att "gästrida" då och då. Och det är Måns. Måns utan broms. Måns som ger mig Månsmuskler. "Månsmuskler" är triceps och mage när man måste ge sig tusan på att en tygelförhållning faktiskt ska gå igenom 600 kilos mycket galoppsugen häst. Måns är en riktigt stark och stabil jättebamsing till björn, från Lettland, som Ebba äger, och han är hur fin som helst! Jag har skrivit om honom förut. Han är bara lite för glad ibland. Och saknar broms ibland. "Varför bromsa när man kan jobba?" tycker Måns. Och en stark häst med den inställningen är det lätt att le av. Och få lite värk i armarna av. Jag tror Ebba genomskådade mig i går när jag erbjöd mig att "hjälpa till" och "titta lite" när hon red Måns. I själva verket var jag galet ridsugen. Men man kan ju stå och "

Jag är supertrött efter arbetsdagarna nu, och Elin är upptagen med annat, så Galishimo har fått leva vildhästliv denna vecka. Jag är inte helt besviken över detta, jag är nämligen trött och nöjd efter arbetsdagarna just nu. Inte trött och förtvivlad, eller trött och apatisk. Trött och nöjd. Den bästa tröttheten. Den där tröttheten då man känner att man har varit på rätt plats, och gjort det man är bäst på, vid rätt tillfälle. Då får man vara lite trött. Och nöjd. Galishimo är förmodligen inte heller besviken över detta. Han trycker i sig hö så han har ett rejält energirikt fettlager så han kan springa länge och mycket, i panik , nästa gång vi rider ut tillsammans.

Jag sparar ju pengar. Igen. Den här gången till en dressyrsadel till Galishimo. Han har ju en islandshäst-sadel sedan  år 2014 som fungerar jättefint, men tydligen så ska det gå bättre med finlir om han har en ordentlig dressyrsadel. Vi får se vad jag tycker när jag börjar prova ut sadlar. Jag har ju hittills varit nöjd så länge Galishimos sadel sitter okej på honom, och sadeln inte hindrar mig att göra inverkan på honom. Sadeln glider ju fram ofta, eftersom Galishimo inte har så mycket till manke, men han har aldrig markerat smärta eller obehag utan tuffar nöjt på. Bild från förr-förra helgen när jag var på kurs. Vilka stora snödrivor vi har i år..! Jag började spara i november och har nu fått ihop 12.000 kronor. Det snittar alltså på att jag får ihop 3000 kronor i månaden om jag inte unnar mig något särskilt utöver de nödvändiga utgifterna, plus Galishimos dressyrkurs en gång i månaden. Sedan, efter att dressyrsadeln är köpt, då ska jag ha minst ett halvår då jag bara s

Jag har ju haft den här värderingen att Galishimo inte ska lära sig stegra på kommando. Jag har varit rädd att han kommer att börja stegra när man sitter på honom då, eftersom han fått beröm för det innan. Ett motargument kan ju vara att han faktiskt redan kan stegra, och att han även kan stegra med ryttare på ryggen när han är uppvarvad. Så frågan är hur mycket värre det blir om han får göra det som en liten konst...? I dag tappade jag moralen och kunde inte låta bli att busa med honom. Jag ville inte motionera honom för hårt efter gårdagens långritt så lite spring på ridbanan fick räcka. Mamma var med och fotograferade oss. Det är väldigt lätt att få Galishimo att stegra. Först springer jag undan lite och får honom att "valla" mig och jaga mig lite. Det brukar göra honom upplivad och lite lagomt maktgalen. När jag har honom i det lite upplivade mentala läget så behöver jag bara byta riktning och gå rakt mot honom, då stegrar han direkt. Sedan säger jag "bra&q

I lördags tog jag med mig Galishimo åkte jag iväg till Anna och Pride i Medle igen. Det är ju bara en mil bort. För ett år sedan lasttränade jag Galishimo för första gången, då jag både precis köpt bilen och lärt mig att fästa transporten. Det var riktigt jobbigt att lasta på honom. Jag visste inte hur jag skulle bära mig åt eller vad som var viktigt att tänka på. Det kändes nästan omöjligt att tänka sig att jag skulle börja kunna skjutsa runt honom, särskilt efter olyckan några år tidigare då han fått panik i transporten. Det tog nästan sex veckor innan jag vågade åka iväg med honom, vad jag minns. De kommande helgerna skulle jag bara lasta på och av honom. Och lasta på. Och lasta av. Och lasta på. Och lasta av. Fy sjutton, det var inte det roligaste att ägna sig åt. Idag är jag i alla fall glad över att jag tränade oss grundligt, för nu när jag åker iväg med honom så reflekterar jag inte ens över det. Han går direkt in och ställer sig, jag knäpper på honom, fäster bakbommar, fäller