Livet är förändring

Det här är ju lite av en hästblogg, och jag följer ju även andra hästbloggar. Jag märker vissa trender i hästbloggarna genom åren och jag vill därför, i sann senioranda, peka på lite trender och påminna mina yngre ambitiösa vänner om några saker. 1. Hästen ska i de flesta fall ses som ett fritidsintresse som inte ger inkomster . Många som säger att de tjänar pengar på sin hästblogg kanske inte tjänar så mycket som de vill påskina heller. Om de exempelvis meddelar att de får 10.000 i månaden i sponsorintäkter, så kan det mycket väl vara en morbror som har ett företag som sponsrar ryttaren, eller pappas företag, helt enkelt. 2. För att få inkomst måste du i de flesta fall jobba. Även om du inte gillar att jobba. Jobb är i de allra flesta fall jobbigt. Det är därför det heter "jobb". Det är din skyldighet mot samhället att jobba. Jobbet har ingen skyldighet gentemot dig, förutom någorlunda goda arbetsvillkor, men du har en skyldighet mot samhället att bidra till det. Trivs

Jag har ju ridit ut med Katarina och araben Alladin igen, för ett tag sedan. Det är verkligen skillnad på araber och araber. Alladin har någon slags grundtrygget som liksom strålar ur honom som ett värme-element. Och om jag och Galishimo rider löjligt nära honom så smittar värmen liksom av sig på oss. Ofta rider vi så nära dem att mina stigbyglar tar i Katarinas och jag måste putta bort Galishimo, åtminstone 30 centimeter eller så. Sedan är ju Alladin också vaken och alert, precis som araber ska vara, men han har något... det där... lilla extra, trygga. Jag och Katarina noterade förresten att Alladin inte riktigt orkar spänna upp öronen ibland på våra joggingturer. Öronen börjar liksom slappna av och floppa upp och ned, när Alladin hittat sin comfortzon för dagen. Mycket charmigt! Sedan har vi börjat trava i vändzonen när vi vänder hemåt, utan att Galishimo ska drabbas av akut hemlängtan. Detta går över förväntan. Galishimo som alltid förut tolkat en vändande riktning som att ja

Allting i ridningen handlade ju inte om taffliga försök till slutor. Jag var även väldigt nöjd med traven och galoppen börjar ta sig lite bättre. Hemläxan för nästa månad blev dock att vänja honom vid ett annat ridhus då det blir två kurstillfällen där nu. Vi lovade att åka dit två gånger innan nästa kurs så inte hela kurstillfället handlar om att lugna ned Galishimo inför chocken att vara i ett ridhus han inte brukar vara i. Nu är det ridhuset i Gummark där han bott i sin ungdom, men sådana detaljer bryr han sig inte om! Med tanke på hur spänd han var där de två senaste gångerna vi var där, så är det bara att åka dit och låta honom vara förfärad en stund. Tills han förfärat sig klart. Sedan blir det åka av, igen!

Eftersom jag varit lite lätt hängig så blev det en ganska lugn vecka. Jag lät bli att löpträna hela veckan och tänkte att det passade bra just nu med en liten paus, då morgnarna legat stadigt på -20 grader till -25 grader. Jag försöker att inte springa ute när det är kallare än -14 grader. MEN det var dressyrträning igen och jag och Galishio var laddade till tänderna. Galishimo var överladdad och stod och skakade innan vi kommit oss iväg. Han var också väldigt laddad att sitta på, upptäckte jag, så jag konsulterade med tränaren just innan jag skulle rida. Vi bestämde oss för att jag skulle sitta av och longera honom några varv för att undvika olyckor. Detta är anledningen till att jag enbart rider för denna tränare just nu. Hon tar varningssignaler på allvar. Efter lite longering fick Galishimo ett helt annat uttryck i ansiktet och jag satte mig upp och vi kunde rida på honom helt utan problem. Sedan fortsatte vi träna på "påbörjan till slutor" och trots att jag mes

Inleder bloggen med en vinkning till Elin som just berättade hur hon drömt om sin förlorade häst Gezzina häromnatten. (Japp. Det är en slump att jag drömde om terven i natt. Nej jag försöker inte vara värst här... ;)  ) När jag är lite krasslig eller ur balans så kommer samma mardröm om och om igen. Och nu är klockan 01.00 så nu har jag precis vaknat med en stor klump i magen och ytterligare en variant av samma mardröm. Jag drömmer att min hund terven är borta och att jag letar förtvivlat efter henne. I natt drömde jag att det brann och att jag kastade mig ut ur lägenheten, ned för den rökfyllda trappan, för att upptäcka att terven inte var med mig. Jag drömde sedan att det var fler i lägenheten och att jag hade bett dem ta med sig terven ut och att ingen kunde svara på om hon var i lägenheten eller inte, och jag fick ångest i hela kroppen. Och så samma loop av tankar och uttryck igen: "Men hon är ju MITT ansvar, det är jag som ska ta hand om henne!" skriker ja

Jag vaknade lite förkyld och eländig. Först trodde jag bara att det var någon form av normal trötthet och bestämde mig för att skippa morgonjoggen. Sedan blev jag långsamt sämre. Det finns ett litet problem med min förkylning just nu. Och det är att jag råkar ha mens samtidigt. Det leder till flera oangelägenheter som ingen kvinna ska behöva uthärda i det levande livet. För det första så bör man helst sitta på toaletten när man snyter sig. Detta förstår alla kvinnor omedelbart. Männen ser frågande ut med en blank blick i 30 sekunder innan de stirrar på en och säger: "Menar ni att... ?! Näää fy faan..." För det andra är man den enda som vägrar "resa sig upp och ruska på sig" som föreläsaren så vänligt föreslog att vi skulle göra med jämna mellanrum under gårdagens föreläsning. Jag satt demonstrativt på stolen, med tjurig uppsyn och korsade armar, samtidigt som alla i publiken glatt studsade runt på begäran. Min blick sökte efter andra kvinnor i samma förlägenh

Ofta när Galishimo återförenas med gamla hagkompisar så tittar man ju alltid lite extra på om de verkar känna igen varandra. Ibland behöver man inte ens "titta lite extra" för ibland är det så uppenbart. Galishimo klev försiktigt in i Annas stall i lördags och vi tog Anna lite på överraskning då hon inte hörde att jag kommit och lastat ut Galishimo. Det fanns två spiltor och två boxar i Annas stall, så vi bestämde oss för att flytta om hästarna lite så Galishimo fick stå i en spilta bredvid Pride. Anna kopplade loss Pride för att leda honom förbi Galishimo vid omflyttningen och då stelnade Pride plötsligt till och gick inte en meter. Anna lockade honom lite försiktigt och drog i grimskaftet och då gjorde plötsligt Pride ett kraftigt knyck med nacken så grimman gled av över öronen och Anna föll på rygg mot väggen. Sedan vände sig Pride genast om, och ställde sig mot Galishimo, och så stod de mule mot mule mot varandra, och bara luktade in varandra. Anna reste sig förvånat up

Galishimo var fräsch idag! Jag frågade stallägaren om han sett om Galishimo betett sig konstigt i hagen eller verkat lite halt på morgonen? "Galishimo?! Halt? Nej... han sprang som en tok i morse." "Som en tok?" "Ja, han lyckades få med sig Corzo också!" "Jasså?" "Ja, Corzo är den enda hästen av alla i flocken som han kan lyckas med att få igång, de toksprang flera varv. Han är inte ett dugg halt." "Puh! Dåså! Tack!" svarade jag och kände en stor lättnad. Men för säkerhets skull tog jag och Elin en vanlig "hundpromenad" med honom så han inte påfrestar foten för mycket såhär dagen efter broddtrampen. Han var precis som vanligt! ...Fast lite uttråkad över att det bara blev skritt och inget bus. Jag kände mig väldigt lättad... Det finns inget värre än när ens djur är skadat, om än det är en så liten skada. Instinktivt vill jag ta in honom i stallet och isolera honom från omvärlden och linda in honom flera la

Lördagsmorgonen så petade jag in Galishimo i transporten och åkte med honom till Anna och angloaraben Pride, i Medle, en bit härifrån. Ifall "Anna och Pride" låter bekant för er som läser, så var de på mitt stall för två år sedan. Det var tack vare Anna jag kom ut på regelbundna uteritter med hästsällskap. Jag undvek länge att rida med andra ryttare förut, för jag kände mig lätt pressad att sitta kvar i sadeln när Galishimo var nervig. Med Anna spelade det inte någon roll vilket tempo vi hade och om jag red eller gick med Galishimo. För Anna så fick jag greja på bäst jag ville med att sitta upp eller av, och hantera Galishimo efter eget huvud, på uteritterna. Och det ökade ju min känsla av trygghet och kontroll. Så henne har jag att tacka för många framsteg! Det var en superhärlig känsla att ensam lasta Galishimo utan att ens behöva reflektera över det eller oroa mig. Jag tror det är 26:e gången han åker i transporten nu sedan jag började använda den för snart ett år seda

I eftermiddags red vi med Katarina och Alladin i det täta snöfallet. Snön låg mjuk och fluffig och både Galishimo och Alladin nöjesfrustade glatt över att få trava, sida vid sida, kilometer efter kilometer. När vi började närma oss hemvägen så föreslog Katarina lite galopp och jag kände mig först lite tveksam. Galishimo har ju haft många år då han drabbats av "akut hemlängtan" så jag har undvikit att galoppera honom på hemvägen, eller ens travat honom på hemvägen, särskilt inte när vi börjar närma oss stallet. Men efter att jag knorrat och muttrat för mig själv en stund kom jag fram till att jag åtminstone måste prova. Han var ju jättelugn idag. Och vilken galopp jag fick känna på! Jag behövde bara vinka lite med ena benet så satte han full fart! Först några kraftfulla kvicka steg för att rulla igång galoppen och sedan så höjde han huvudet och bara bjöd, och bjöd och bjöd. Snabbare och snabbare. Jag satte mig lite mjukt och lätt bakåtlutad i sadeln (för att kunna parera eve

Jag och Galishimo kämpar vidare med vår hemläxa. Slutor. Bara några steg åt gången med honom, och han får gå böjd och ställd åt det håll som passar honom bäst. Behöver han ställa sig utåt så FÅR han ställa sig lite utåt. Bara han orkar genomföra något steg så ska jag vara nöjd, enligt tränaren. Det var en väldigt bra hemläxa och jag tycker det är ganska svårt. Galishimo också. Tur att Ebba kom och hejjade på oss och filmade lite. Det här är vår "förefilm" innan vi gör fantastiska slutor till sommaren eller hösten! Sedan provade Ebba att rida honom lite men då var han helt inne i träningen på slutor så det blev många ofrivilliga slutor då Ebba bara ville att han skulle gå rakt fram. Många. Ofrivilliga slutor. Galishimo tog på sig ansvaret och skulle visa Ebba hur duktig han var. Jag föreslog att de skulle galoppera lite så han kom ifrån "tänket" att göra slutor i tid och otid och då lade han ned ambitionerna litegrann så Ebba fick känna på hur han kändes att rid

När man ser Elin med denna hund så ser de ju nästan ut som en perfect match! Idag har jag och Björn varit moraliskt stöd åt Elin när hon skulle träffa uppfödaren till en hundras som heter Kooikerhondje, som kallas kooiker (uttalas ungefär som "kojker"). Uppfödaren undrade om Elin visste vart ridhuset fanns och om de kunde ses där, på en agilitytävling. Elin kände mycket väl till ridhuset här i stan. Mycket väl...  Jag och Björn hade en populäritetstävling som heter "Vilken människa föredrar kooikern?" och Björn vann. Kooikern föredrog honom. Han hade säkert någon form av muta eller så var det någon form av doping inblandad. Mitt så kallade expertutlåtande var följande: Mjuk och trevlig hund. Lätthanterlig storlek och päls. Verkar vara ganska stor variation både i temperament och utseende. Har lite integritet men är för den skull inte svårflirtad. Gillar köttbullar. Så nu får vi se om Elin bestämmer sig för en kooikerhund i framtiden eller om hon väljer

Elin red Galishimo idag, under tiden jag åkte skidor, som vi brukar göra på lördagar. Även denna gång träffade vi på en älg som tvekade länge och väl inför att gå av ridvägen och plumsa in i snön, så Galishimo fick god träning att skritta framåt mot älgen och lita på Elin. Det var inte alls samma diskussion som förra älgmötet, då Galishimo drabbades av akut hemlängtan , utan denna gång blev han bara lite intresserad och en aning spänd, men gick mot älgen. Perfekt älgträning. Det finns ju ingen lämpligare älgträning än en lagom ostressad älg som visar upp sig utan dramatik, och sedan går undan. Elin var supernöjd över Galishimo under intervallträningen, och hon märker av att jag börjat rida lite snabbare med honom på veckodagarna. Han börjar kunna växla upp galoppen och det går betydligt snabbare nu, längre sträckor. Dessutom skyggar han väldigt lite utan är väldigt fokuserad på att jobba. Det blev ingen "efter-dramatik" av älgmötet utan han tuffade på som vanligt. Som alla

Galishimo är extremt lätt att hämta i hagen. Nu behöver jag inte ropa på honom heller utan han håller utkik och kommer när han märker att det är jag som kommer. Sedan så är det inte så bråttom att ta på honom grimma heller, men vi brukar trä på den för ordningens skull...

Jag klippte ihop en liten uteritt för ett tag sedan, för jag är väldigt glad över hur han känns på uteritterna nu för tiden. Han skyggar fortfarande för lite småtjafs ibland, men han vill alltid framåt och han vill väldigt gärna göra sitt "jobb" bra. Han är superrolig att rida. För ett tag sedan mötte vi en skoter igen, vid två tillfällen, och jag behövde inte ens korta tyglarna. Lyckligtvis så lät jag inte lika spänd och nervös som vårt första skotermöte. Nu vet jag ju att han kan hantera den! Förutom att han accepterar skoter bra så blir galopperna ute mer och mer stabila. Han sänker sig mer och mer och är inte lika tittig. Det känns riktigt bra. Även Elin som red honom idag tyckte att han kändes väldigt lugn och fin under galoppen. Helt otroligt med tanke på hur många år jag mestadels promenerat med honom på vintertid. Han har känts så spänd och haft så bråttom hem. Nu verkar han mest nöjd och glad över att få jobba. Äntligen så har det lossnat för oss!

Efter tre veckors uppehåll från ridningen hade Elin grava abstinensbesvär och behövde rida Galishimo. Det kan även hända att Galishimo hade grava abstinensbesvär och ville ränna med Elin. De såg mycket nöjda ut båda två när de struttade ifrån mig, när jag åkte skidor. Galishimo lade galant svansen lite lyft till vänster, som han gör när han är peppad, och pinnade på med glad uppsyn. Sedan galopperade de fram och tillbaka i intervaller tills Galishimo blev helt färdig, och sedan skrittade han glatt hem med lugna ögon och slickade sig nöjt om nosen. Pepp-svansen, med sitt "Happy Mode" till vänster, hade avslappnat trillat tillbaka till sitt normala läge. Ett bra pass! Elin var supernöjd med honom. Inte ett enda bocksprång eller bus hade han hittat på, utan eskorterat Elin med största tillförsikt. Det var tio minusgrader och lite snöblåst, men ärligt talat märker man inte av det så mycket om man är rätt klädd och rör på sig. Sedan fick han springa över cavalettibommar på

Gävle 2007. Jag var 26 år och hade haft min cykel i ett år och tvättade den regelbundet och lärde mig hur man smörjer en cykelkedja. Det var på den tiden jag bodde i ett jättemysigt hus vid en sjö med två hundar och karl och ett liv som jag var otroligt stolt och tacksam över. Men livet är förändring och jag förlorade den tillvaron. Jag blev dumpad av mannen, och fick inget förlängt vikariat på arbetet, och stod plötsligt och väldigt oväntat utan både familj, bostad och jobb. Jag var i ett slags chockartat tillstånd i flera veckor men rodde genast ihop ett nytt arbete och flyttade till en ny och helt främmande ort för att arbeta. Sedan följde några år som jag kallar "bananskals-år" då jag mest halkade runt för att finna en bra plats och skapa ett nytt socialt nätverk. Gick väl sådär, i början. För tre eller fyra år sedan fick jag min Marvil Bonk stulen, och jag har saknat den en hel del. Det var en billig cykel som inte är känd för sin hållbarhet men jag har många my