Livet är förändring

Jag hade riktigt svårt att få ordning på en övning i trav som ska vara en påbörjan till dressyrrörelsen "sluta". Man måste tydligen börja någonstans och då måste man ju göra en jättemild mini-sluta som bara ska vara ett litet tramp som inte alls ska vara jobbigt för Galishimo, utan bara en liten dutt med rumpan mot rätt riktning, och sedan skulle vi fortsätta rakt fram och låtsas som ingenting.  Lite typ som: "Oj! Nu måste du anstränga dig och göra något avancerat... nämen jag skojar bara, nu fortsätter vi..."  (Min fria tolkning av övningen och inget som tränaren etablerade). Själv tyckte jag att det var väldigt svårt att hänga med avslappnat och ge Galishimo "dutten" för att putta in rumpan några steg, vid rätt tillfälle, men det kommer nog att ta sig. Jag såg på videofilmerna att Galishimo bara blev tröttare och tröttare och jag gjorde "dutten" senare och senare. Så får vi bara vila några dagar och smälta det hela så duttar jag med per

Jag har lite svårt att fokusera på Galishimo när jag tänker på helgen för jag är mest glad över att alla var där, och den glada stämningen som följde! MEN Galishimo var jätteduktig. Han var mest duktig på lördagen då han var utvilad med nya krafter, och så var han lite slöare på söndagen. Men det får man vara om man ansträngt sig dagen innan. Under förra träningen i november så började vi gå lite mer målmedvetet sidvärtes. Då reds Galishimo på en fyrkant då han fick gå rakt på långsidorna, och sedan fick han sladda ut lite med rumpan i hörnen, för att börja korsa benen lite. Då red vi mest rakt fram och tog bara några få steg åt sidan, åt gången. Här är en liten snutt från november. Den här helgen så kunde vi gå sidvärtes nästan en hel långsida, så vi gjorde övningen på rakt spår och han fick korsa bakbenen och frambenen hela vägen! Stor skillnad! Ändå har jag inte tränat så där nitiskt på dressyren på sistone, utan mest bara gått ned på ridbanan och avslutat uteritterna med

Jag fick ju två dressyrkurser i födelsedagspresent av mamma, så jag har ridit för AB hela helgen. Jag hade ett dreamteam med mig på kursen i form av mamma, Elin och Björn. På lördagen hjälpte Björn mig och på söndagen var hela kortegen på plats. För mig och min lilla hästs skull. Jag kommer att vara varm i hjärtat över detta resten av året. Alla hjälptes åt och visade stort engagemang. Min mamma är ju fenomenal med att bidra med allt hon kan. Hon bor alltså 12 mil bort och dyker upp titt som tätt och hugger i med vad hon tycker behöver göras för mig och Galishimo. För två år sedan så kämpade hon ju på med att hjälpa mig renovera transporten, och nu tyckte hon det var dags att hjälpa mig lasta Galishimo. Hon har aldrig lastat en häst förut, men tyckte att det nu var det hög tid att bidra även där, och Elin förevigade detta med mobilkameran. Elin hade med sig hembakade gudomligt goda ryttarkakor, i en liten rosa låda, som alla fick äta fritt ur, och hela söndagen fylldes av skr

Vi har ju rekordmycket snö i år! Jag tycker det är fantastiskt! Det blir mycket jobb för snöskottarna! Lasse, som äger stallet där Galishimo bor, plogar flitigt både ridbanan och motionsvägen, så det är bara ut och rida! Inga hinder!  I morse tog jag en joggingtur i snöblåsten innan jobbet, jobbade en liten stund, och åkte sedan till stallet så hovslagaren kunde verka Galishimos hovar och byta pjuck, sedan for jag och Sara och hästen Juan ut på en ridtur.  Galishimo gillade inte snön och blåsten. Det blev några tvärnitar och förslag på hemgång, från hans sida. Men trots detta så går det fantastiskt bra nu! Han har inte samma spänningar i kroppen, och är mjuk på ett sätt i kroppen som gör att han känns betydligt mindre explosiv eller farlig. Sedan så ska han ju givetvis skygga i snöblåsten, och skvallra lite om potentiella hot, ändå. Men det blir inte riktigt på samma sätt. Jag känner mig ganska trygg med honom som det är nu. Sara tyckte att vi var ganska roliga när vi t

Goda nyheter! Även i dag skötte sig Galishimo fantastiskt! Fjärde turen på fyra dagar. Han tvärnitade och slog in backväxlen vid ett tillfälle. Det var när han upptäckte ett nytt skoterspår, som han var stensäker på inte var där igår, men annars skötte han sig super! Idag hade vi med oss Katarina och arabhästen Alladin som moraliskt stöd. Då vågade jag sitta kvar både när vi mötte en skoter, och när vi mötte Lasse med traktorn på stallplanen. Katarina och Alladin hade koll på läget och tog lugnt ledningen, så det var bara att för mig att sitta still i sadeln och försöka uppföra mig så normalt jag kunde. Jag såg dock på originalvideon att jag har lite kvar att jobba med. Jag är nervös som vanligt. Jag har redigerat bort ljudet eftersom jag inte vill visa offentligt hur spänd jag kan bli ibland. Jag började muttra för mig själv och andas ytligt och fnissa spänt när vi mötte motorfordonen. När jag såg filmen med ljudet på så skämdes jag lite. En liten tröst är det i alla fall att enda

Jag fick äran att rida Ebbas häst Måns igår! Han är en mycket stark, ambitiös storhäst som vill väldigt mycket. Jag funderade på om jag skulle bli ridrädd av att sitta upp på en sådan gigant (jämfört med Galishimo), men det gick alldeles utmärkt. Han är så lyhörd och vill så gärna jobba så det är omöjligt att känna att man inte har bra "kontakt" med honom. Vi tränade på förhållningar och att stopp faktiskt betyder stopp och inte "kanske snabbare galopp" . Ebba har verkligen en kanonhäst där! Skillnaden kändes nästan lite rolig när jag sedan skulle upp på min lilla arab som känns pytteliten i jämförelse! Jag och Galishimo red ut ensamma tillsammans och både travade och galopperade. Galishimo bjöd på en superfin galopp, huvudet sänkt och nosen långt framme och så tog han långa, tretaktiga steg. Annars brukar han ju vilja bli stirrig och korta upp sig tills han nästan studsar jämfota på stället. På väg hem träffade vi på en bil och jag behövde inte ens korta tyglar

Duktiga, duktiga Galishimo!  Idag på fredag var jag fortfarande lyrisk över gårdagen. Han gick så fint! Han blir mer och mer avspänd, det blir ju bara roligare och roligare! Eftersom arbetet krävde närvaro så bestämde jag mig att ta mig ut på en mörkerritt på kvällen. Jag fick med mig Katarina och Corzo och Sandra och arabtjejen Cilla. Vi lät bli pannlampor så Galishimo inte skulle nojja över skuggspel från dem. Att vandra ut i snö och totalt mörker och 17 minusgrader utan minsta ljuskälla var tydligen en bättre idé. "Var det verkligen jag som kom på den här idén?" Frågade jag förvånat både Katarina och Sandra när jag insåg exakt HUR mörkt det var ute i skogen. De nickade och vägrade axla över ansvaret över mörkerritten. Det VAR min idé. Men det var en bra idé! Gudars vilken bra idé det var. Galishimo gick som en klocka. Han var otroligt vaken och alert och framåt, utan minsta lilla stressöverslag. Till och med trygga Corzo testade att stanna upp en eller två gånger

Det snöade ordentligt och blåste en smula idag. Det var kallt. Det var jäkligt. Jag var ytterst omotiverad att släppa arbetsuppgifterna och ta Galishimo på en ensam lunchjogg ute i naturen. Han kan ju bli rädd för både det ena och det andra, både det synliga och det osynliga, under uteritter. Särskilt nu när det är kallt ute. Jag har väl lust att påstå att han fortfarande inte är ett under av stabilitet och trygghet när vi är helt ensamma. Det blir ibland väldigt många tvärnitar, halvhalter, och sidokast. Nu försöker han ju sällan vända hemåt, och han bjuder ju trots allt framåt, så vi tar oss ju dit vi ska. Man måste bara väldigt, väldigt alert om man ska hänga med honom. Till min stora förvåning så blev det icket en endaste tvärnit! Det blev kanske fyra eller fem mindre halvhalter som han avbröt själv för att springa framåt igen, och nästan inget sidokast alls. Vi travade glatt på, både bortåt och på hemvägen! Han var ovanligt avspänd på hemvägen och han drabbades inte en endas

Hej livet! Nu är jag tillbaka! Woop woop och vågen! Jag känner mig piggare. Jag orkar tänka. Jag orkar röra på mig. Jag ska börja träna snart igen. Allt börjar återgå till det normala! Jag är glad att jag orkat arbeta heltid hela tiden. Jobbet ger inte bara en känsla av stolthet och att jag bidrar med något gott till samhället, utan är även min enda ekonomiska trygghet, och det som fritiden står och hänger på. Är man trött får allt annat stå åt sidan. Jobbet ska bara fixas. Det är viktigt! Jag har bokat in mig för en kurs på AB om tio dagar och är väldigt taggad. Jag fick en hemläxa att skritta lätt sidvärtes mot ridhusväggen och tyckte det kändes väldigt jobbigt när AB föreslog det på kursen förra gången jag red för henne . Galishimo tyckte också det kändes väldigt jobbigt. Han gillar ju inte väggar. Vi provade litegrann på kursen i november men det kändes spänt. Dels är han ju rädd för väggen och dels så misstolkade han trycket med mitt yttre ben som att jag ville få honom bort f

Jag fyllde ju 37 i söndags och är både förvånad och road över det här med att bli äldre. Till att börja med så känns det ganska skönt att bli äldre. Det var inte som jag tänkte mig det när jag var 20-någonting. Man minns ju alla som sade att metabolismen i kroppen skulle ändras och hur man lättare skulle bli tjock, bland annat. Jag märker ingen som helst skillnad i min metabolism, däremot märker jag att jag är så nöjd med tillvaron så det är lätt att bli sittandes hemma och bara ta det lugnt, särskilt nu när jag inte har någon hund som kräver promenader. Då blir man lättare tjockare. Eller som i morse, när jag var ensam hos Björn och gjorde en taco-frukost åt mig i stället för frukostgröt. Sådant blir man ju också tjockare på. Det har inget alls med metabolismen att göra. Man väljer bara mat framför andra aktiviteter för att man blivit lite bekväm av sig. Börjar jag träna svarar kroppen direkt, precis som vanligt. Nästa myt var väl den "biologiska klockan" som skulle ti

Jag fick en ridlektion av Björn i lördags. Den blev... tveksam...  ;)

Jag har fortfarande lätt skröppelsjuka. Förmodligen för att jag jobbat på som vanligt, trots skröppelsjuka, och nu fått förlängd skröppelsjuka, som straff för att jag inte respekterat tidigare skröppelsjuka, och inte vilat ut ordentligt från första början. Så nu är jag i en period då jag helst sover upp till tio timmar per natt och inte klarar av minsta lilla oplanerade händelse utan att bryta ihop. Jag vill inte säga att jag är utbränd eftersom jag arbetar helt godkänt, och klarar vardagen hyfsat, med några genvägar. Jag kan dock inte träna, och ibland fungerar inte promenader heller, utan att jag känner mig matt och dålig. Jag skulle vilja säga att jag är lite svärtad i kanten , bara. Eller kanske rökt ?! Jag är rökt . Ja. Det passar. Jag är rökt. Men jag är på väg tillbaka. Jobbet är lite lugnare och varje morgon efter att jag sovit ut så känns det lite bättre. Det är ju inte första gången jag blivit rökt, om man säger så. Idag flexade jag ut under lunchen och red Galishim

Galishmo för nästan fyra år sedan, då han var fem år gammal. Han var mörk. Han var söt. Han hade världens charmigaste tunna lilla räkrumpa. Spolar vi fram bandet ett par år och visar samma arabhäst och ryttare så har det hänt grejer. TADAA! Som ett trolleri! Jag vill sätta ut denna fantastiska (men ändå fullt naturligt biologiska utveckling) på både facebook och instagram, i otaliga varianter, men jag har för många följare där. Här är det lite mer anonymt. Den lilla skara som faktiskt gör sig besväret att följa bloggen ber ju i princip om Galishimos före- och efterbilder. Hoppas jag.

På söndagen var jag mindre motiverad att rida men jag hade så tur att Katarina och arabhästen Alladin skulle ut samtidigt som oss. Katarina har haft Alladin i bara några månader, och de har hittat varandra så fint och är så samspelta. Själv har jag haft Galishimo i sju år och vi famlar fortfarande i mörkret efter varandra, ibland. Men det finns en charm med det med! I tryggt sällskap så förvandlas ju lyckligtvis Galishimo till "snälla farbror Melker" och blir snäll som en ridskolehäst. Nästan. Det är ju lite minusgrader ute... Tänk er "farbror Melker"... Som glömt morgonens medicinering av ritalin och sedan dubblar dosen men fortfarande är snälla farbror Melker. Fast med lite oregelbunden hjärtrytm och lite konstiga tics. Där har ni Galishimo. Vi red förbi platsen där Elin och Galishimo mötte en älg tidigare och det var färska älgspår precis i det skogsbrynet. Hela ridturen gick kanonbra och vi red även lite dressyr. Jag ledde honom över lite cavalettibomma

Björn lyckades lura ut mig 10 mil in mot inlandet, mitt ute i ingenmansland i lördags. Nära Kalvträsk, fick jag berättat för mig. För er som inte vet vart Kalvträsk ligger så kan jag intyga att jag inte vet det heller. Trots att jag nästan varit där. Det var någon form av mindre släktträff där, med diverse av Björns släktingar, och det stod skoteråkning på schemat. Björn är ju en inbiten gentleman, och skjutsade mig ytterst försiktigt, på skotern. Långsamt och pålitligt puttrade han fram genom landskapet och saktade i god tid ned och sade "nu kommer det en liten kvist..." så jag kunde väja undan kinderna i tid. Sedan frågade han om jag måhända ville köra och jag nickade glatt. Tio sekunder senare hade jag uppnått 70 km/h och tjoade glatt rakt ut över en sjö, samtidigt som Björn höll ett desperat grepp om min midja. Det översta lagret is gav vika under skotern och vi sjönk ned lite i vattnet. Inbiten norrlänning som jag är så vet jag att det inte är någon fara så länge

Elin var ute med Galishimo helt ensamma idag, och plötsligt står de öga mot öga med en älg! Den var inte längre bort än tio meter och stod väl dold i ett skogsbryn, det var därför den inte märktes tidigare. De tittade på varandra en stund i vinterkylan, innan älgen bestämde sig för att vända. Även Galishimo bestämde sig för att vända. Han tyckte att dagens äventyr räckte gott och väl. Hemåt är en fin riktning. Tyckte han. Elin tyckte däremot inte att dagens äventyr räckte gott och väl. De skulle minsann rida förbi platsen där älgen stått, som om inget hänt. De skulle äga älgen. Då började Galishimo protestera, och tilldelades därför det värsta tänkbara straff (av tänkbara straff möjliga). Han fick backa mot älgen. Han som är så rädd om sin fluffiga lilla rumpa. Men han tvingades. Med finrumpan rakt mot faran. Denna prestation utfördes alltså av en väldigt liten tjej, utan spö, och med mycket fluffiga stora mjuka vinterstövlar, som inte alls kan ge särskilt tydliga punkttryc

Årets första dag började med att jag vaknade på Björns soffa, till lukten av nybakat morotsbröd. Man öppnar ögonen, undrar lite förvirrat vart man är en stund, och så hör man ljuden av steg från köket och känner hur gott det luktar. 20 minuter senare hade jag en macka nybakat morotsbröd med smält smör och smält ost ovanpå, och en stor kopp kaffe. Sedan fikade vi och tittade på nyheterna, och hoppades att inga stora attentat skett i världen, och såg hur det långsamt ljusnade utanför vardagsrumsfönstret. Galishimo blev tillfångatagen dagen innan, på nyaftonskvällen. Han tvingades lämna sina kompisar och sova i en box i natt, granne med Veronicas svarta nyförvärv. Anledningen till detta tillfångatagande är att han inte kunde hålla nerverna i styr  förra nyårsafton , så detta år var vi där på natten, med stallkompisen Carita, och drack skumpa, när det smällde som värst. Galishimo vankade runt lite men det blev ingen större dramatik. Skönt! Sedan kom några nya lamm till världen där