Livet är förändring

Idag har det blåst över 7 sekundmeter och det var mer eller mindre snöstorm, när jag skulle rida. När jag kom ut på ridbanan med Galishimo så insåg jag att jag inte skulle våga rida på så mycket i ovädret, så det blev longering i stället. Galishimo är trevlig att longera. Vi har gjort det i så många år, och trots att vi inte utför några cirkuskonster så blir longeringen bara mer och mer finstämd. Jag kan ställa honom inåt, utåt, höja formen och sänka den, hyfsat bra. Galishimo är lyhörd och med på noterna. Förutom några minuter av stor förtvivlan, när Björn lämnade oss båda för att gå in för att hämta handskar. Detta svek passerade inte obemärkt. Då sprang Galishimo runt i chock med högt huvud och spänd korsgalopp och gick inte få kontakt med. Detta beteende kan jag le lite åt när jag longerar honom, men det är ju obehagligare ifall jag hade suttit på honom, så det var klokt att låta bli. När Björn hade kommit tillbaka så gnäggade han lättat och ställde sig lugnt med sänkt huvud m

Vilket bra år jag haft, även detta år! Det enda lite tråkiga är att märka hur Björns hörsel blivit sämre, samt att vår helghund dog, men i övrigt har jag haft ett bra år med både utmaningar och vila! Det har blivit många turer till ridhuset och Galishimo har varit plättlätt att lasta och köra. Han verkar trivas med uppmärksamheten och kämpar alltid på så gott han kan. Kurs efter kurs. Efter sommarträningen så kunde jag till och med tryggt kliva upp på honom från en pall, utan att någon höll i honom. Det har tidigare funkat fint på hemmaplan, men inte i ridhuset, då har han trampat runt och velat gå iväg direkt man suttit upp på honom. Fast i år började han slappna av och vänta tills chauffören var redo och gav klartecken. Det har heller inte hänt någon olycka eller incident varken under transport eller under ridning, när vi varit iväg. Jätteskönt.   Vi fick ha vackra Acke hos oss vissa helger och även under vår semester, i ca åtta månader, innan ägarna tyvärr beslutade att ta

Det finns ju de som läser bloggen som inte är så intresserade av ridning i sig, utan mer intresserade av... ja.. Galishimo. Han är ju en intressant häst. Ibland. Det där med bett och skänklar och slutor kan ju verka tämligen fjärran från mångas vardag. Vilket kanske är tur. Det är en djungel av förvirring. Så jag bombar iväg en förtydligande video på vad jag ser är skillnaden mellan dressyr och western. (Nu kommer 2 % av läsarna jubla över förtydligandet och 98 % förstår redan skillnaden eller bryr sig inte om skillnaden. Men detta är MIN blogg! Min! Muaa haa haa!) Ni behöver inte se många sekunder för att förstå vad jag menar om att vanlig dressyr bygger på lite mer anspänning hos hästen (vilket är väldigt vackert) men att westernridning bygger på lite mer avslappning hos hästen (vilket jag kanske behöver med Galishimo). Men att det i övrigt inte är så stor skillnad. Hästen ska vara både mjuk, lyhörd och stark i kroppen, oavsett.

I torsdags flexade jag ut på lunchrasten och åkte till stallet. Sara, som sysslar med western, hade lovat att ge mig en grundkurs i westernridning, och ville gärna hjälpa mig komma igång. Detta gick otroligt bra och var väldigt roligt. Den största skillnaden är att Galishimo ska gå i en lägre form än vad han brukar, samt att han ska hålla upp (ned) huvudet själv och inte ha så mycket tygelkontakt. Det märkte jag direkt, att detta tyckte Galishimo var jätteskönt. Han gick mer än gärna med huvudet lågt och slappnade genast av när han fick gå i denna form. Det var nästan så att han sade "äntligen!" I övrigt är väldigt mycket sig likt. Övningarna är exakt desamma, och alla övningar känner jag och Galishimo igen från vanliga dressyrkurser som vi gått. Ingen övning var ny. Det var en annan skillnad också som jag tyckte var intressant, och det verkar vara så att böjningar och ställningar inte görs lika exakta. Det verkar vara okej att böja och ställa hästarna lite mer, i weste

Jag ligger lite efter på uppdateringarna här. Kan ha lite med jobbet att göra. Jag har fått i uppdrag att göra en jämställdhetsanalys på 1430 beslut. Det är alltså beslut som socialsekreterare fattat rörande stöd till enskilda individer som jag ska titta på. Jag hade blott mellandagarna på mig. Var det tänkt. Det har blivit lite övertidsjobb i stället. Eftersom tekniken inte är så bra som den borde vara, så har jag fått slå upp alla 1430 beslut var för sig, för att se eventuella trender och mönster från ett jämställdhetsperspektiv. Jag kan ju säga redan nu att en slutsats i min analys blir ju att vi måste använda vår teknik bättre för att göra enklare jämställdhetsanalyser. Vi är redan på väg att få ett nytt system, men vi måste använda det rätt också. Jag vill visa hur viktigt det är att använda det nya systemet bättre, så ledningen blir nyfikna på vad som kan hända om vi utvecklar detta ytterligare. Och ska jag åstadkomma detta mål, om att väcka nyfikenhet, så måste jag gå in i var

Björn har haft problem med båda trumhinnorna och förlorat allt mer hörsel. I maj opererade de in en ny trumhinna i ena örat, gjord av hans eget brosk från örsnibben, men det verkar inte ha hjälpt, och nästa år blir det en ny operation på andra örat. Visst kan det vara lite ödets ironi att när jag, för första gången i vuxen ålder, träffar en man som verkligen både lyssnar på mig och förstår mig, att han då ska förlora hörseln? Han får svårare och svårare att höra vad jag säger när jag är i ridhuset, och han får svårare och svårare att uppfatta vad jag tränar på, när jag exempelvis är på kurs och han följer med. Det är också riktigt jobbigt att veta att någon som är så rolig, humoristisk och rapp, långsamt förlorar den förmågan, eftersom den största mentala energin för honom går till att läsa på läpparna och försöka tolka vad som sägs. Han är en ordkonstnär och jag har aldrig träffat någon så rolig som honom. Sedan två veckor har det blivit värre och han får även ont i örat om man ta

Det första jag kommer hem igen så märker jag att jag fått en liten förkylning och blivit lite trött. Men jag kan ändå inte låta bli att lägga alla mina extrakrafter på att rida Galishimo lite igen. Nu är han otroligt lättriden, om man inte har så höga krav på honom. Man kan i princip bara lägga in "galoppväxeln" och då kämpar han på tills något annat anges. Så där satt jag och höll fast mig i sadelknoppen och berömde honom när han tuffade runt. Nu när vi inte ridit dressyr på ett tag, så har han blivit lite extra sned och tränger lite inåt med bogen i vänstervarvet,   men det slipar vi till med hjälp av några gymnastiserande ridövningar... ... en annan dag...  .. när det känns viktigt...  .

I år har jag firat jul med pappa och Kristina i Sandfors utanför Glommersträsk. På julen kommer ofta Kristinas barn och barnbarn, med deras partners, så jag känner dem inte så bra. Men julen är ju ändå ett trevligt tillfälle att träffa dem. Det är ganska häftigt att leva i Västerbotten och, som i detta fall, ta en kort tur till Lapplands inland, för att fira jul. Allt ser ut som på ett julkort. Men det är inte en slump att det är så sagolikt vackert här heller. Renarna som jag stöter på efter vägen är vackra i pälsen och i fint skick, det är för att mammas karl Lennart och andra renskötare letar upp renarna och ger med extra mat den här tiden på året. Det är ett hårt jobb att lasta i och ur fodersäckar, som tar flera timmar om dagen. Tittar man en liten extra gång på skogen här i Sandfors så är det inte naturlig skog utan skogsplantager, det betyder att alla träd har ungefär lika långt avstånd mellan varandra och har samma höjd, eftersom de planterats samtidigt och att skogen är

Idag red jag lite mer "seriöst" i westernsadeln. Vi red en hel del i galopp och jag "åkte" inte bara, utan ställde lite fler frågor till honom än vad jag gjorde i fredags. Galishimo är så nöjd, så nöjd. Han har sin runda låga form som han trivs så bra med och hade så fin framåtbjudning och samarbetsvilja. Vid ett tillfälle så axade några skotrar någon kilometer bort och han blev genast orolig, och jag med, förstås.. men då satte jag mig bara tillrätta i sadeln ännu mer och drev honom framåt. Han gav sig efter bara något varvs galopp. Det är ju precis det som jag vill uppnå. Det där att kunna blåsa i honom lite extra trygghet utan att gå ned till trav eller stanna helt. Jag tror att detta kommer att bli jättebra! Dessutom så ska Sara, som tävlar i westernridning, ge mig en lektion med grunderna i westernridning också. Jag tror nog jag får en bra bas från henne. Men jag har verkligen fått en nytändning! .

Yes box! Årets sista utkrämning av mina konton skedde när jag insåg att westernsadeln passade. Det är beställt ett riktigt mörkt brunt westernträns, mörka westerntyglar och så bad jag min mamma om en tidig födelsedagspresent, i form av en ny sadelpad. Det fick jag! Tack mamma! Året 2018 har verkligen gått i shoppandets tecken. Och i princip allt har gått till Galishimo. Det är riktigt skönt att jag gjorde ett ordentligt ryck med att fixa till hästtransporten också i våras. Nu är ju förhoppningen att jag år 2019 har precis allt jag behöver för att kunna glida runt på både dressyrträning, westernträning, åka med Galishimo och hälsa på andra ekipage, eller relativt säkert rida iväg på egen skogsmulleridning, precis som jag känner för det. All utrustning ska finnas, allt ska vara fräscht och säkert. .

Idag testade jag att rida lite i Galishimos nya westernsadel. Galishimo var ganska understimulerad och hade massor av energi, så efter att jag suttit upp så tog det en liten stund innan jag fick honom att stå stilla tillräckligt länge, för att jag skulle få fötterna i stigbyglarna. Sedan rantade vi runt i tio minuter i skritt och trav. Jag vill vara lite försiktig med hans sår på bakbenet och vill inte att det ska gå upp eller förvärras nu. Det var självklart läskigt och lite ovant att sitta i en ny sadel igen, jag spände mig och lutade mig lite framåt, hade lite svårt att få in fötterna i stigbyglarna efter att jag tappat dem, men grundkänslan var otroligt bra! Galishimo var jättepigg och verkade trivas bra med sadeln. Han sänkte nöjt huvudet och ville bara springa snabbare, och snabbare, och snabbare.... Jag kände också att jag satt stadigt och kunde ju lägga en hand mot knoppen när jag blev spänd. Det blev otroligt bra flyt jag kom mitt över ryggen på Galishimo och kände verkl

Jag fick ju äntligen sadeln som jag beställt! Jag har varit lite osäker på hur den skulle komma att passa och hade en viss uppgivenhet om det verkligen kan bli rätt den här gången. Idag fick jag meddelandet om att ett paket väntade på posten, på lunchrasten, och jag kastade mig genast till affären och till stallet. När jag packade upp sadeln så såg jag att den såg precis ut som på bilderna, och jag var så glad att den inte bjöd på någon tråkig överraskning. Den såg nästan finare ut än vad jag trodde. Luddet på undersidan sadeln brukar ju nötas bort ganska lätt men det såg fint och fluffigt ut. Inte illa för en gammal sadel! Sedan följde det en jättefin pad (sadelfilt) och en väldigt ren och fin sadelgjord i fårskinn. Den person som ägt dessa gamla prylar har skött dem pedantiskt. Jag blev så glad. När jag sadlade Galishimo så fick jag nästan känslan av att han haft en sådan sadel förut. Den gled direkt på plats och Galishimo såg helnöjd ut. Jag tog ut honom och longerade och prom

I helgen har jag bara myst på med Galishimo. Han har ju kvar sitt otrevliga sår och det tar nog ett tag innan det läkt ihop. Jag har tagit ut honom på ridbanan och bara busat på med honom. Vi gör lite småpyssel och myser på. Jag tränar ju absolut inte frihetsdressyr regelbundet. Jag petar på hans ben med spöet och han ska lyfta det. Han verkar tycka det är jätteroligt och övningen går lite hur som helst, utan något vidare finlir. Men han gör det! Och får stort beröm. Vi har inga fler krav på oss nu, för detta år! Hans färg är ju också helt fantastisk. Alla fina grå nyanser och små prickar på pälsen som långsamt blir ljusare. Och inte ser han ut att ha säckat ihop av lite mindre träning, nu några veckor. Björn följde med och tyckte vi såg ut att ha roligt tillsammans. Jag vill ju njuta av honom. Inte bara förbättra honom.

Såret har gått upp igen och det har nu fastnat halm i ligghallen från det. Det är även -20 grader ute. Jag oroar mig över såret samtidigt om Galishimo varken är halt eller svullen. Han rör sig fint när han longeras och med fin framåtbjudning. Han tar fina galopper med den trasiga foten och bär sig bra. Det kom lite vätska ur såret när han rört sig. Jag är fortfarande orolig. Vill bara att det ska läka ihop snart. Men samtidigt blir det bra för oss båda två med lite lättare träning så jag får vila lite och Galishimo får lättare krav på sig. Longering med honom är förresten en fröjd. Han är så lyhörd, han börjar bära sig så fint och balansera sig så bra. Det GÅR verkligen att longera en häst till bärighet och man kan verkligen greja med ställning och böjning även där. Vi förflyttar oss hela tiden under longeringen och han får göra tempoväxlingar och även bromsa upp sig och ta snävare och snävare svängar i galoppen utan att tappa formen eller flyta ut med bogen. Han gör det så fint

Galishimos sår i benet har gått upp igen. Det kommer nog att behöva tid på sig att läka. Men det ser fortfarande jättefint och rent ut, han är inte svullen eller halt. Men det blir nog lite vila för oss båda en liten stund framöver. I fredags så tog jag in honom och ryktade upp honom grundligt och flätade om manen på honom. Han verkar kunna det där med manvård nu och står stilla som en liten staty när jag borstar ur flätorna och flätar om dem. Sedan har jag diskuterat med mina närmaste om hur jag ska få upp självförtroendet med Galishimo igen. Det är så många aspekter som man får tänka på. Är jag för prestationsinriktad? Ställer jag för höga krav och förväntningar på oss? Är jag för trött efter arbetet när jag rider honom? Får jag rätt stöd från rätt tränare? Vilar jag för lite? Ofta när jag blir osäker på Galishimo så har ju tankarna om en westernsadel poppat upp och jag har ju provat flera westernsadlar. Jag har en föreställning om att en bra westernsadel borde kunna skapa li

För tio år sedan arbetade jag som Frivårdsinspektör. Jag hade främst unga narkomaner och drogmissbrukare, men även personer som blivit dömda för andra brott. Jag har ju min socionomutbildning i grunden, men gick även en tre veckors utbildning i Motival Interviewing och arbetade med motivationssamtal med de som dömts till det. Det var ett fantastiskt arbete och jag har många goda minnen och givande utbyten med de personer jag mötte. Hur som helst, så hade man självklart olika strategier och mål med de olika samtalen som fördes med de unga männen. Från början så ser man till att etablera en bra kontakt och lära känna varandra, de första mötena ägnas åt att göra lite enklare övningar och ställa lite lättare frågeställningar för att få pejl på varandra och tillit till varandra. Sedan gjorde jag ofta en övning som kallas "diskrepansanalys", som på ett vis var första "släggan" som kan komma i samtalet med dem. Den går ut på att man frågar dem, väldigt ingående, hur

Jag tror fortfarande på att westernsadel vore något att hålla sig fast i när hästen rockar. Det finns en "simco arabian" som ser exakt ut som den jag hade förut, på nätet. Frågan är bara om den är för smal framme vid bogen på Galishimo. Han borde ha storlek "quarter" vilket är motsvarande "normal" och arabsadeln som är till salu har "semi quarter" vilket betyder smalare än normalt. Sedan finns storleken "full quarter" som betyder ungefär "bredare än normalt" och sedan finns storleken "draft" som betyder "Den där hästen ska dra timmer i skogen och inte fjanta runt med en ryttare!" Hur lång tid det tagit för mig att lära mig dessa westerntermer: 4 år. Lägg till att allt mäts i tum och inte centimeter. Jag insåg att jag måste vila lite från hästen också. När resten av världen faller ihop så är det dags att dra ned på tempot. 10 Tecken på att min inre värld faller ihop: 1. Jag tappar ut ett glas mjölk

Lunchrasten i korthet. Jag gruvar mig för att rida ut med Galishimo, har en knut i magen, vi rider bort på helt lösa tyglar och han är jätteduktig. Vi stannar och jag ger honom lite godis från sadeln. Allt fungerar bra och är tryggt. Vi vänder hemåt. Skrittar lugnt under mycket beröm ca 200 meter. Han får långsamt panik och vill skynda hem. Jag försöker hantera det enligt konstens alla regler. Jag vänder honom bortåt och rider bort igen, jag viker in nosen mot mitt knä, jag rider fram och tillbaka. Han taktar, stegrar och bockar. Att både stegra och bocka går utmärkt även när halsen är invikt mot bogen, det blir bara lite mer obalanserad landning. Han ska hem. Jag sitter till slut av och han blir genast lugn. Jag är skitsur och tvingar honom att gå två meter efter mig i snigelfart hem. Rullatortempo. Inget ska gå snabbare bara för att jag klivit av honom. Han ska gå snällt bakom. Minst två meter. Efter ca en kilometer får han panik igen och springer rakt över mig. Det har aldrig nå

Jag får ofta förälskelser i andra hästar. Det innebär att jag återkommande går in på deras annonser, tittar om de är kvar, och skickar bilder på dem till mina närmaste. Ofta övergår jag till en slags mild stalking och följer deras uppfödares hemsidor och letar även efter dem på instagram. Sedan spekulerar jag kring om jag möjligtvis har tid och råd med den, och blir lite ledsen och uppgiven när jag inser att jag förmodligen inte alls har råd eller tid med den. Sedan låter jag bli att titta i annonsen. I ungefär tre veckor. Sedan snurrar det hela ett varv till. Oftast tills hästen är såld. Men jag tänker att detta är något slags universalt som alla människor känner. Man längtar efter en förändring och att förbättra sitt liv och expandera det, på något sätt. Förmodligen är detta det närmaste "barnlängtan" jag kommer. Hästlängtan. Man längtar alltid. Nåväl. Det är quarterhästen Cowboy som jag är lite förälskad i just nu. Han har poppat upp i tankarna om och om

Galishimo skulle skos igår och han har ju sitt lilla sår. Hovslagaren är världens mjukaste och finaste. Han har haft Galishimo sedan Galishimo var två år och har aldrig höjt rösten mot honom. Han skodde först de tre friska hovarna och sedan lyfte han försiktigt, försiktigt på det skadade benet så att han inte kom åt såret överhuvudtaget. Sedan följde en liten dans där Galishimo på tre ben förtvivlat hoppade undan hovslagaren i en cirkel som tog upp hela stalldelen, hästrumpan åkte in i väggar och han klev sönder en broddlåda, tills vi fick tag på honom och lyckades kränga upp honom mot en vägg. Galishimo alltså. Hovslagaren skötte sig super. Jag hade sagt upp honom direkt om han betedde sig ens i närheten som Galishimo. Såret gick tyvärr upp igen och började blöda, av dramat "Men det är ett fint sår." sa hovslagaren. "Det är inte svullet, inget var kommer, allt är klart rött och lite rosa. Du behöver nog inte vara orolig." Sedan klappade han om Galishimo på r

Igår kväll var jag hos Björn, han skulle åka och handla. "Kan du köpa lite frukt till mig, så gör jag en fruktsmoothie!" frågade jag, och Björn kom hem med lite olika frukter. Mango, kiwi, banan och äpple. Med stor glädje mixade jag ihop hela härligheten med lite mjölk och drack smoothien som kvällsfika. "Alltså det sticker och svider på läpparna och i munnen..." sade jag fundersamt och fortsatte: "Ska jag dricka ändå? Det är ju inga stora besvär..." Där skulle någon ha hindrat mig. Där skulle någon ha sagt något i stil med "Förmodligen kommer ditt immunförsvar att gå bananas om du känner stickningar vid direktkontakt, så ta en ostmacka i stället." Björn trodde i sin enfald att jag var en vuxen människa, kapabel att fatta mogna beslut, och svarade att jag fick känna efter själv, hur jag ville göra. Jag drack gladeligen upp min goda smoothie, fräste lite åt stickningarna i munnen och halsen, och gick sedan glatt till sängs. Okej. Då rulla

Direkt efter avverkad ledarskapsutbildning så blev det introduktion till vårt nya datasystem, som också satte igång myrorna i huvudet, och lite halvt utpumpad åkte jag för att titta till min häst. Han var glad och skadad. Ingen vet varför. Galishimo visste inte heller vad som hänt när han tillfrågades. Jag fick panik. Tvättade såret massor i vanligt ljummet vatten, och har sedan promenerat honom i dagarna tre, för att såret ska blöda ut och att varet ska komma ut den naturliga vägen, och svullnaden ska gå ned. Såret har varit riktigt rinnigt och otäckt men idag, på lördag, så var såret torrt och fint med en hård skorpa, så jag har ridit på honom som vanligt. Jag är väldigt emot att stänga in sår i bandage och ställa honom på boxvila om han blir skadad. Jag försöker ha honom med sin flock som han är trygg med, och hålla igång honom så mycket som möjligt. Det har fungerat bra de senaste fem åren och han har aldrig varit skadad mer än ett par dagar, aldrig en vecka. Mitt i paniken m

Denna vecka har varit rätt så pressad både arbetsmässigt och på fritiden. Jag har varit på en två dagars ledarskapsutbildning och fick väldigt mycket tankeväckande feedback om hur jag är som person. Man fick iscensätta olika situationer, och sedan blev mina reaktioner granskade, och jag fick feedback. Exempelvis: "Nu ska du förklara för en medarbetare att denne är en nonchalant översittare som ingen vill samarbeta med." och sedan får man sätta sig mitt emot en person som skådespelar denna medarbetare och försöka lösa situationen. Jag kan säga att jag misslyckades de femton första gångerna och började hamna rätt med kommunikationen på slutet. Det hela var väldigt nyttigt och jag tror jag fått feedback kring min egen person, som kan vara hållbara för en livstid. Men man blir lite trött i huvudet av allt som väcker tankar. Hur får jag folk att lyssna på mig? Hur säger jag ifrån på ett bra sätt? Hur når jag fram till personer med kritik utan att de förlorar tilliten till mig? D

I dag när jag ledde in Galishimo var han ovanligt lugn. Man ser det i ögonen på honom, på en gång, när han har en lugn dag. Han står stilla. Han chillar. Han blinkar. Så det var definitivt läge att rida på honom. Ibland känns det riktigt tungt med Galishimo. Riktigt, riktigt, tungt. Han är så känslig och kräver så mycket lyhördhet och respekt från min sida, för att allt ska bli bra. Nackdelen är att jag inte alltid kan göra det jag vill och drömmer om, med honom. Jag hade ju velat hoppa mer, eller tävlat lättare dressyr, och absolut velat köra in honom. Men riskerna är för stora och när han redan är konstaterat bakskygg så är det inte så bra att utsätta honom för en inkörning. Med respekt för hans natur. Hoppning gillar han ju inte. Vi kämpade ju på med knähöga kryss väldigt länge men han tyckte aldrig det var riktigt roligt, särskilt inte när han rev. Fördelen med att ha en känslig häst är att jag blivit en klar talang på att läsa av honom och veta vilken nivå jag ska lägga hante

Nu har jag ju pysslat med flätor och manvård i ca åtta månader. Vi har gått från this: To this: Det har fungerat alldeles utmärkt att fläta in manen i små paket och med jämna mellanrum lägga på lite "anti-bit"-medel och myggmedel. Än så länge. Det har fungerat än så länge. Kan man väl säga. Det som inte fungerat är jag när jag hållit i en sax och klippt upp de små ihopflätade manpaketen i helgen. Jag var eventuellt lite tröttare igår, än vad jag ville erkänna, och jag kände mig väl inte som ett fyrverkeri av energi och livsglädje. Jag var rätt så slutkörd och tänkte "Jamen jag kan väl åtminstone fläta om manen på häststackarn..." som den minsta möjliga ansträngning för helgen. Jättedålig idé. Jättedålig. Eftersom jag höll i en sax. Och hade dålig koncentration. Jag råkade helt resolut klippa bort sju centimeter av en fläta. Sju centimeter av hans vackra man är borta. För att jag är dum i huvudet. "Hur kan jag vara så galet ouppmärksam