Inlägg

Visar inlägg från juni, 2017

Midsommar och målande

Bild
Jag fick en väldigt kreativitets-kick och kom mig för att måla på midsommarkvällen. Jag lyssnade på peppande musik i hörlurarna och drack rosévin under hela kvällens fortskridande, fram till midnatt. Här är resultatet! Jag känner mig så nöjd och tillfredsställd över målningen. Det känns som att jag blir lite bättre för varje gång jag plockar fram färgerna. Det känns också bra att jag verkligen ser till att vara ensam mycket mer för det är inte förrän jag varit ensam en stund som jag börjar bli kreativ. Jag längtar redan till nästa bild. Måste planera mer och se till att ha bra färger och en bra planering. Och vin. Det är skönt att dricka lite samtidigt som jag målar. Inte alls politiskt korrekt, men jag får lätt lite prestationsångest annars. Nu räcker det lyckligtvis med ett eller två glas och ingen dunderfylla. Man vill ju vara fokuserad och stadig på handen trots allt.. .

Midsommar - Årets första dopp!

Bild
På midsommarafton hade jag planerat att vara ensam. Jag har ju inte riktigt det sociala nätverket för att välja och vraka på vart jag vill fira högtider. Man hamnar ju lätt lite utanför sådant när man inte har karl och barn. Jag är ju inte heller direkt ung och nyfiken på att festa med 25-åringar heller. Det ger liksom inte så mycket. Men jag har ju alltid mina föräldrar och min bror som jag alltid är välkommen till, i fall jag skulle drabbas av ensamhets-ångest. Med eller utan förvarning. Deras dörrar är alltid öppna. Men det finns lyckligtvis fler ensamvargar här i stan och jag fick ett meddelande där det stod "Äta pizza?" från Freddan. Då tänkte jag att det var väl lika bra att ta en liten paus i ensamvargandet. Sagt och gjort. Vi åt kebabpizza på Falkträskbadet. Innan vi åkte så stod Freddan tålmodigt och såg på när jag djupdök i mitt förråd för att hitta min gamla våtdräkt. "Tadaaa! Nu ska det badas!" utropade jag lyckligt och höll stolt upp en skrynklig

Bästa uteritten hittills!

Bild
Jag och Galishimo fick sällskap av Linn och Cecilia i torsdags när vi körde "långrundan" som är en mil, (och som snart faktiskt inte känns som en 'långrunda' längre... men hur som helst: ) Linn var med! Cecilia var med! Och jag bestämde mig för att rida så länge jag orkade och sedan kliva av Galishimo när han börjar bli spänd och kan behöva marksupport. Både Linn och Cecilia är fullständigt införstådda i att jag mycket väl kan promenera mer än vad jag rider när jag är på "uteritt" och det brukar inte bekymra dem alls. Det är inga suckar när jag kliver av, det är inget "ska du inte försöka sitta kvar lite längre?" utan de pratar bara på glatt om sitt och man kan njuta av naturen. Till fots eller till häst. Det bestämmer jag själv. Det intressanta för dagen var att Galishimo kändes otroligt fin och avspänd idag. Mer än någonsin. Jag kände mig också med ens lugnare och kom ned djupare i sadeln. Vissa situationer och passager som jag brukar ha

Kanotklubben

Bild
Jag är ju i ett ovanligt bra flow och energiflöde just nu. Kan ha med celibatlivet att göra. Kan ha andra orsaker. Kanske den milslånga promenaden med Galishimo gjorde sitt? Kan det ha att göra med att jag har väldigt fina vänner omkring mig också? Skulle man rent av kunna kalla det personlig mognad, eller är det bara solen som blåser liv i mig? Det är bara att hedra mysteriet och alla dessa positiva saker som händer med själen som man har noll koll på. Hur som helst. Jag besökte en kanotklubb och skrev in mig som medlem. Jag ska gå någon slags behörighetsutbildning och plaska runt. Tanken var att jag skulle göra det ikväll men det stormade illa och de tappra ungdomar som ville trotsa väderleken kantrade innan de ens tagit sig 50 meter ut mot sjön. Farbrorn som introducerade mig log roat. Ungdomarna skrattade och drog ut genomblöta plastpåsar från de vattenfyllda kanoterna och slog uppgivet ut med händerna när de väl kommit sig upp på bryggan, dyngsura från topp till tå. Jag st

Sjunde utflykten och mänskliga koner

Bild
Jag och Galishimo red för tränaren P igår. Jag hade ovärderlig hjälp av Linn som följde med och ägnade en halv dag åt bara mig och Galishimo, som om det vore den självklaraste saken i världen. Alltså hästtjejer. Jag måste omvärdera dem. De har verkat farliga i några år men majoriteten är ju verkligen guldkorn. Jag bjöd henne på pizzeria Viking efteråt som tack och hoppades att hon haft en bra dag. Det går utmärkt att kombinera tränaren P med den andra tränaren EH, för de säger samma saker till mig. Fast på lite olika sätt. Ungefär som två dikesgrävare som dikar sig fram till samma vattendrag från olika håll. Om vattenflödet är.. eh.. den perfekta ritten. Det perfekta ryttarflödet. Herregud vad kass jag blivit på metaforer. I lördags så övade vi bland annat på att jag ska rida Galishimo nära hörn och väggar. Han är ju lite rädd för hörn och väggar. EH  red ju Galishimo för två veckor sedan och har då hjälpt mig genom att själv sitta upp på honom och visa honom rent praktiskt på

Sköna kvällar

Bild
Jag har ju varit mycket för mig själv med Galishimo när jag varit på uteritter i flera års tid, eftersom jag skämts lite över att jag är så försiktig och så ofta hoppar av honom så ofta. Jag råkade hamna i fel sällskap i början av vår karriär i stallet och fick höra "Du förstör honom om du sitter av så snart han trippar" eller "Sitt kvar om än du har ont i magen! Är du lugn är hästen lugn! Det där beror på dig!" eller ett och annat besviket "Åhhh, jag som ville galoppera...." Då kände jag mig lite dum och som en party-pooper när jag kom trippandes med Galishimo. Och framför allt som en urkass ryttare. Så jag höll mig undan helt enkelt. Nu när jag hört mig för lite mer noggrant så skulle jag vilja säga att det faktiskt finns en hel hög med härliga hästtjejer här på stallet som inte kunde bry sig mindre om mina och Galishimos förehavanden. På ett positivt sätt. Det spelar inte dem någon som helst roll om jag sitter på honom eller leder honom på pro

Tre dagars böngryta senare

Bild
Okej, okej. Jag ger mig nog. Böngrytan håller på att vinna över mig. Idag måste jag erkänna att jag snudd på tolererade smaken. Jag är nog väldigt ovan att äta baljväxter generellt. Och den lilla valken jag brukar ha vid träningsbyxorna håller långsamt på att försvinna. Sedan peppade jag kroppen med energi innan dagens träningspass. Juice och frukt och något sådant där mystiskt fabrikat som inte ens behöver förvaras i kylen och som innehåller en massa sötningsmedel som inte kallas "socker", Jag gillar inte sådant men behövde kolla om jag kunde kicka igång systemet lite, och tänkte undvika vitt bröd ett tag. Det gav nog lite resultat för det kändes lite bättre nu när jag tränade, jag svettades mindre och orkade lite mer, så det kanske är så enkelt att jag legat lite för mycket på minus när det kommer till kolhydrater. Hur som helst räckte även energin till att arbeta en timmes övertid på jobbet också. Men tiden räcker tyvärr inte till Galishimo. Det var ju den där

Den där böngrytan

Den där böngrytan som jag gjorde i crock-poten, som jag nämnde tidigare. Den blev inte god. Den blev verkligen inte god. Förmodligen skulle bönorna ligga i vatten över natten, innan tillagning, för det blev ingen soppa alls. Bönorna sög upp allt vatten totalt och blev dubbelt så stora. Grytan var i princip torr morgonen efter. Resten smakade vedervärdigt. Purjolöken, stekt bacon och selleri blev till en brun sörja, förmodligen brunfärgad av buljongen, och där man omöjligt kunde skilja det ena från det andra när man tog en sked av det. Mamma insisterade på att smaka och lät positiv i ungefär tre minuter. Sedan insåg hon att jag lagt upp en deciliter åt henne och att det vore oartigt att lämna en så liten portion. "Den är ju god men... men... lite tung att äta." konstaterade mamma och stirrade på den en stund, innan hon bestämde sig för att äta upp. Okej. Inte dåligt. Bara tungt att äta. Jag antecknar... Själv hade jag sju matlådor kvar med oätlig böngegga att gnaga mig ig

Träning och... ridkurs.. igen

Bild
Idag har jag tränat mig själv och tränat hästen. Den egna träningen lämnar jag väl helst lite okommenterad, jag gjorde ju ett personbästa där i mitten på maj och sedan har träningsresultaten sjunkit väldigt stadigt, trots regelbunden mat och träning med samma försiktiga upplägg. Men så funkar min kropp, så har den varit genom alla år, och det är bara att strunta i att titta på resultaten och njuta av att få jobba på och bli trött efteråt. Ett tag kunde jag inte jogga alls i mer än fem minuter och då blev jag lite grinig, det gick ju så bra alldeles nyss! Men jag har en sådan kropp bara. Den får rejäla svackor i skov. Jag har aldrig hittat någon förklaring men jag kan leva med det. Så länge jag känner mig frisk, så! Någon som däremot inte har någon svacka alls, någonstans, är Galishimo. Han matar bara på och blir finare och finare för varje pass. Idag kunde jag inte låta bli att klämma in en dressyrlektion för ridläraren P på hemmaplan. Galishimo borde få en liten vilopaus snart

Celibatlivet

Bild
Jag tror det är för att jag blivit lite försiktigare med vilka personer jag har kontakt med och att jag inte låter andra ta min energi. Jag kallar det celibatlivet och ser helt klart en poäng med det. Jag blir lugnare och känner mig betydligt tryggare. Lite så här känns det. För tre veckor sedan kändes det inte alls så här. Men just nu. 

Den nya ridvägen var välkänd

Bild
Den nya ridvägen, som jag under stor vånda och möda, likt en orädd äventyrare, hade hittat, visade sig vara en välkänd ridväg för andra. "Är du SÄKER?!" frågade jag besviket Anna som red bredvid mig där jag och Galishimo gick. "Absolut. Den här slingan hittade jag förra sommaren." konstaterade hon nöjt. Jag fortsatte promenera och drog en djup suck. Jag kan alltså inte ta åt mig äran för detta snilledrag till ridväg. Fint väder var det i alla fall... och tjejerna jag promenerade med var supertrevliga. Vilken härlig stämning det är på stallet just nu! Efter ridningen gjorde jag en omelett, och på kvällen lade jag cannelinibönor, purjolök, selleri och bacon i min crock-pot tillsammans med hönsbuljong och låter det koka över natten. Livet är ganska bra just nu. 

6:e utflykten till ridhuset

Bild
Det är SÅ roligt att komma igång med ridträningen i ridhuset. Idag kände jag mig stark, modig, välkoordinerad. Jag hade den stora äran att få med mig Elin idag och hon var taggad med tålamod och redo att filma mig. Och som hon filmade. Jag låtsades att jag var tränaren EH och jag trodde att jag red Galishimo i ett fantastiskt tempo med en vacker schwung och dynamik men när jag tittat på filmerna så lullar jag (mycket lycklig) runt i långsamt tempo på en oengagerad häst och på alldeles för lösa tyglar. Så kan det gå. Men det gjorde mig bara än mer taggad att återvända till brottsplatsen och rida ännu bättre någon annan dag. Vi var åtminstone inte spända, och det var en tydlig skillnad. Galishimo skötte sig utmärkt. Vi hade den otroliga turen att två hästar i ridhuset bara hade i uppdrag att skritta i 40 minuter så det hade ju en väldigt lugnande effekt på Galishimo. Jag vågade inte fråga men de hästarna kanske varit halta och rehabtränade i skritt för att bli friska, eller något. Viss

Ny ridväg invigd!

Bild
Som ni kanske minns från förr så letade jag nya ridvägar  en hel del förra året. Jag tittade på kartor och försökte hitta stigar och körde iväg efter några grusvägar och försökte finna passager där jag kunde ta mig igenom med Galishimo. Det gick inte så bra i början, men jag fann till slut en väg som jag trodde skulle kunna bli jättebra, det var bara ett dike som jag inte fann någon passage över, men då hade jag inte följt dikeskanten hela vägen, heller. Och ett mindre dike kan ju faktiskt Galishimo hoppa över, utan problem. Sedan föll projektet i glömska en liten stund men i tisdags, på självaste nationaldagen, var det dags att knyta ihop förra årets rekning av terräng och faktiskt bege mig. Nu föll det sig så roligt att jag i förbifarten delade med mig av mina planer, för fyra andra ryttare i stallet, och de följde med glädje med. Problemet var att vi bara hade fyra hästar på fem tjejer, så en tjej tog Galishimo och jag tog en av tjejernas hund och promenerade med den i ställe

Att satsa ännu mer

Bild
Jag är riktigt nöjd. Mitt mål för 2017 var faktiskt att åka på fem utflykter med Galishimo. Och nu är vi där! Och bara halva året har gått! Jag åkte ju till och med iväg med honom själv, dessutom. Det var förresten precis ett år sedan jag fick hjälp av mamma att måla transporten invändigt, efter att vi bytt ut golvet. Jag visste det inte då, men transportmattan skulle inte behaga komma förrän i september. Men vi grejade på. Jag vet att jag urskuldade mig lite om det där dumma med att jag köpt en transport, innan jag fått tag på en bil att dra transporten med, men vi bestämde oss för att fixa med transporten som om jag hade en bil till den. För det skulle ju lösa sig, hade vi bestämt. Förr eller senare. På ett eller annat vis. Sedan hade ju transporteringen av Galishimo ett halvår tidigare slutat i katastrof då han sparkade sönder sina egna bakben i den hyrda transporten, samt sparkat sönder delar av själva transporten, så jag visste inte om jag skulle fixa att transportera honom

Galishimo riden av tränare

Bild
Jag fick en förfrågan från tränaren EH i går kväll om hon kunde få rida Galishimo denna dag, och jag blev genast pirrig i magen. Hur ska jag ta mig till ridhuset helt ensam? Hinner jag annonsera ut hjälp? Vad gör Elin? Har någon annan tid? Jag började genast ringa och maila Elin och kasta ut lite flöten. Jag hade nästan napp av en stalltjej men hon fick tyvärr förhinder precis innan vi skulle åka. Det var bara att testa att lasta och transportera honom helt ensam. Jag blev orolig. Galishimo blev orolig. För att jag blev orolig. Jag tog ett djupt andetag och försökte klia honom en stund på rumpan, när han oroligt trampade runt i transporten, innan jag fått upp rampen. "Vi fixar det här du och jag..." sade jag till honom och han tittade skeptiskt på mig: "Du ser inte ut som du menar det..." verkade han mumla tillbaka. Men vi kom oss iväg, helt utan problem, och en halvtimme senare var han sadlad och tränsad och redo att ridas för EH. Och som han gick. Han var

Är jag en flockmedlem eller inkräktare?

Bild
Jag gick ut i hagen igår och hälsade på Galishimo där han låg och sov i solen. Han tittade på mig en liten stund men somnade sedan om. Jag lät honom vara och satte mig på en sten bredvid. Galishimos kompis Rosso låg också och sov i solen. Jag och Galishimo spenderar ju ganska mycket dötid tillsammans så han har inga problem med att jag tar "nattvakten" när han sover (den häst som står upp och håller utkik när de andra hästarna sover). Rosso är ju också en cool lite kille som tycker att en människa tar nattvakten lika bra som vem som helst. Däremot hade de andra hästarna problem med det, vilket jag blev lite förvånad över. Kallblodet Faxen som var den "egentliga nattvakten" var väldigt grinig på mig och tittade på mig med öronen bakåtstrukna. Jag fick vifta bort honom och han såg märkbart irriterad ut. Jag hade inget spö och det var snudd på att jag höll på att gå undan för honom. Han ställde sig lite obehagligt nära med öronen bakåt och stirrade på mig. Jag var

Crock-pot och mat

Bild
På natten till söndag gjorde jag kyckling med citron och dijonsenap tillsammans med potatis och lök i crock-poten, som fick puttra på över natten. Det blev en slags gryta och kycklingen föll isär alldeles. Typ som pulled pork fast med kyckling. Det gick att äta, och kändes helt klart nyttigt i alla fall. Jag blev inte överväldigad av smakupplevelsen. Men det var helt klart ätbart och jag kanske kan krydda den lite annorlunda framöver. Under natten till idag gjorde jag kotletter i teryiakisås med skivade morötter och lök. Nu har den puttrat över natten och när jag öppnade locket i morse så luktade det väldigt gott. Tydligen ska man ta ut köttet och grönsakerna och reda en sås på buljongen och sedan koka potatis till, så jag är inte helt färdig med den. Det som jag känner redan nu är att min mage verkar må jättebra av potatis-lök-och-kyckling-långkoket. Jag har verkligen slarvat med potatis och rotfrukter. Eller jag har slarvat med matlagning över huvud taget de senaste fyra åren. De

Crock-pot och doftljus

Bild
Nu har jag utforskat min crock-pot och lite nya doftljus. Ettan bolmar nog av olika dofter som byter av varandra samtidigt som jag lyssnar på musik i hörlurarna, skalar potatis och sjunger falskt. Mitt första försök blir att göra en kycklinggryta med potatis, buljong, senap, citron och lök. Jag tänkte börja med något enkelt. Det blir spännande att se hur den smakar i morgon då den mojsat till sig i värmen. Livet är bra nu. Jag tröttnar aldrig på doftljus... det ska vara milda, mjuka dofter. .

Hästtransportering och framsteg

Bild
Det är så otroligt enkelt att fästa transporten nu och jag gör det utan eftertanke. Saker som var så svåra från början gör jag utan ansträngning nu. Exempelvis var den gamla kulkopplingen svår att koppla i och ur, och jag blev mer eller mindre förtvivlad och fick knacka på den med en hammare i perioder i början, för att få den att lossna från dragkulan. Men kulkopplingen går nu lätt som en plätt att rucka på nu, och jag vet precis hur jag ska använda kroppen och gunga lite lätt med min egen vikt mot bilsidan för att rucka loss den, eller rucka fast den. Likaså hade jag problem med att få fast sprinten på vänstra rampsidan på transporten då den var lite skev. En gång förra hösten gav jag upp och fick be min kompis Emil tackla till rampen ordentligt dagen efter, för att få fast sprinten och stänga transporten helt. Jag ringde till mamma den höstkvällen och sade lite förtvivlat att jag köpt en hästtransport jag inte klarar av att använda, eftersom jag inte klarar av att fälla upp rampen

Singelmäns olika personlighetstyper

Nu var det en månad sedan jag plockade bort mig från alla dejtingappar och dejtingsidor. Jag hade ett återfall på tre dagar men insåg snabbt mitt misstag. Jag dejtade ju inte särskilt friskt under förra året och tror att jag dejtat klart för ett tag. Eller väldigt länge. Jag tror det har med min ålder att göra (36) för jag orkar verkligen inte. Jag tycker alla män är så lika varandra, summerat i några få olika personlighetstyper, och deras reaktionsmönster är så lika. Det känns inte riktigt som man dejtar någon ny utan bara en välbekant personlighetstyp fast i annan förpackning. Påfågeln - Fåfäng, självkär, karriärist som uppvaktar väldigt bra men mest för att man ska bli imponerad över vilken gentleman han är. Påfågeln har ett stort bekräftelsebehov av sin egen förträfflighet och ser en flickvän som en trevlig accessoar som kan bekräfta honom. Påfågeln har ingen djupare känsla för samhörighet utan piper iväg om han tappar ansiktet eller blir genomskådad. Påfågeln klarar inte av någo