Livet är förändring

Jag har lite tunt med skrivartid och inspirationstext. Men den lilla grå hästen rockar fortfarande. Igår var det lite spännande med andra hästar på ridbanan, och vad de hade för sig, så jag fick bromsa honom en massa så han inte skulle få vårfeeling och springa runt av hjärtats lust. Vi fick ta en paus och gå en timmes promenad och sedan återvända till ridbanan lite senare på kvällen när det var tomt och avsluta ridpasset i solnedgången. Då gick det bättre! Men var lite läskigt. Men betydligt bättre! Under promenaden träffade vi på två travhästar som tränade intervaller. De passerade oss i friskt tempo ca sex gånger och jag och Galishimo klev av rakbanan och gick undan när de kom rusandes, för att titta på dem, och för att inte störa dem. Galishimo gjorde framsteg även där. Första två gångerna blev han jättespänd och trippade runt men sista gången de passerade oss så stod vi bara tio meter ifrån dem och han stod helt lugnt och stilla. Sedan får han ju lite "efterrysningar&quo

Varför inte handla mer? Varför inte unna mig mer? Varför inte? Varför inte kvällsfika alla frukter jag hittar i skafferiet, med mandel och kokoships och ett glas vin? Jag har handlat igen, kläder jag inte behöver men som gör mig glad. Blommigt, blommigt... glatt och bekymmerslöst. Inte för att jag är glad och bekymmerslös jämt men jag SKULLE kunna bli det! Nästan. Jämt. Alldeles där bakom mig på bilden så kommer jag att köpa ett smalt litet avlastningsbord till sommaren, med prydnader och lite pill. Lite ljus och kanske någon söt lampa. Det blir ett perfekt litet semesterprojekt. Sedan en crock-pot. Jag köpte en sådan i lördags. Jag ska laga mat nästa helg. Nu tittar jag på recept och frågar kollegor om tips. Jag kom på att jag ville laga mat i helgen, trots att jag bor ensam och att jag i mitt förflutna brukade föredra att laga mat för andra. Jag borde köpa en matberedare också. Göra potatismos som jag gillade förut. Jag har ju faktiskt råd. Livet är inte längre en livskris.

Det är skönt att sluta mitt mångåriga sparande till hästbil och hästtransport, och inte krampaktigt hålla fast pengarna längre. Förut unnade jag mig lite saker ändå, men fick lätt dåligt samvete eftersom hästtransporten var mitt huvudmål. Nu känns det betydligt bättre och roligare att låta pengarna rulla och skämma bort sig själv lite mer. Bland annat så har jag klippt mig, färgat håret, och köpt ett gäng nya kläder till garderoben.     Det är en stor lättnad att se hur ekonomin ljusnar och blir bättre och bättre. När jag separerade år 2013, för precis fyra år sedan, kraschade jag ju totalt ekonomiskt. Jag satte ut Galishimo på annons i två månader. Jag försökte sälja honom för 20.000 kronor eftersom jag såg hur svårt det skulle bli för mig att ha råd med honom. Inte en enda var intresserad av att köpa Galishimo, så mamma gav mig pengar för att jag skulle klara mig, och klara honom. Jag har nu avbetalat pengar till henne i två och ett halvt år, och har nu bara en avbet

Galishimo kommer alltid när man ropar på honom. Han brukar gnägga dovt och så kommer han i sakta mak. Han väljer väg till hagporten med omsorg nu när det är lite lerigt på sina platser så jag får vackert vänta när han vandrar fram. När han är på grönbete kommer han nästan aldrig när jag ropar, men all annan tid på året så väntar han på mig och kommer till mig. Förut så gjorde jag en särskild vissling och ropade "GALO!" men nu för tiden så blir det oftare allmänt småprat: "Hej!" kan jag ropa, när han sett mig. "Hur är läget?!" kan jag ropa efter att han gnäggat dovt. "Kom hit och gör lite nytta..." kan jag sedan säga under tiden han går mot mig. Sedan rider vi lite i blåsten. Jag är lite rädd och kryper ihop, sedan tar jag kontroll över min kropp och rätar upp mig. Drar bak axlarna. Vecklar ut mig, som ett ihopknycklat papper som vecklar ut sig igen. Känslan blir annorlunda och jag känner mig stolt om jag rider som om jag vore stolt. Sedan händ

För jag är ju ett riktigt bad ass.  Och Galishimo med.  Frukta oss!  Vi är snart i ett ridhus nära dig.  Eller så är vi någonstans nära ett ridhus nära dig.  Det är ungefär lika illa.

Gummispackel, glycerintvål och läderbalsam. Jag började skämmas över mina slitna stövlar som jag brukar ha på arbetet, och i stället för att köpa nya när sulan började lossna så spacklade jag igen sulan, sedan tog jag hästrengöringsgrejerna och tvättade dem och smörjde in dem. Nu ser mina jobbarskor som nya ut!  

Jag försökte göra en gullig liten video på mig och Galishimo innan jag skulle ut i fredags. Han brukar ju vara gullig vid vissa tilfälllen och vilja lägga mulen mot min kind, och jag tänkte att om jag har honom lös i stallgången så kanske han myser lite med mig när jag pratar. Galishimo myste inte när jag pratade. Han... han var bara ouppfostrad.. Är detta alltså den nakna verkligheten?!

Idag red jag på uteridbanan med Galishimo. Han var en sötpropp. Han blev rädd för några flickor i femårsåldern som lekte i närheten, under glada pip och färgglada jackor. Så jag övade -enligt vad tränaren sagt- om att rida honom böjd och i rörelsen "lätt öppna" så han inte skulle sticka iväg. Jag tänkte att små glada flickor borde vara bra övningsmonster att överleva, så ökar vi på monstergraden allt eftersom. Nästa gång kanske vi övar på pojkar i tioårsåldern? Eller en joggare med hund? Eller kanske till och med två joggare med hund? Som springer åt var sitt håll? Det finns hur många sätt att avancera som helst, om man vill utvecklas. Hur många som helst.  Bild från kursen i helgen Sedan övade jag på att ge mera högertygel, ge ännu mera högertygel, och varför inte ge ännu mer? Galishimo frustade tacksamt tillbaka över att jag kommit på den geniala idén att ge honom lite mer utrymme åt högersidan och inte hålla fast den som om livet hängde på det. Sedan verkade han

Äntligen så kom jag mig över min mentala löpartröskel på löpbandet! Jag har verkligen velat komma förbi 10 km/h (eller 6 min/km) - tempot. Alltså att jag springer snabbare än en mil på en timme eller en halvmil under halvtimmen. Nu kör jag lite kortare sträckor än de jag nämnde eftersom jag är en tant på 36 och är lite försiktig med vad jag utsätter kroppen för, men ändå. Detta tempo känns också som en ganska vanlig tröskel inom löparklubbar också. Antingen är man nybörjare och behöver nybörjarträning, eller så är man "medel" och då står det ofta det ovan nämnda tempot i någon liknande sträcka, eller så är man avancerad och smiskar de flesta andra löpare och behöver tuffare träning. Jag skulle nu vilja säga att jag officiellt nu gått från nybörjare till medelmåtta. Fram med champagnen!! Idag värmde jag upp lite försiktigt, men hade senare ändå 9,5 km/h (6,19 min/km) som återhämtningstempo och 11,5 km/h (5,13 min/km) som dragtempo. Vilken tur att jag krängde på mig mi

Galishimo hade ju slängt av sig en sko i söndags innan vi åkte på kursen. Som tur var så var han inte hovöm så kursen gick ju jättebra ändå. Jag är väldigt noggrann med att aldrig ringa min hovslagare på helger eller kvällar så jag kontaktade honom på måndagmorgon för att höra om han hade tid att slå på en ny sko på Galishimo någon gång framöver. Som VANLIGT erbjöd han en tid inom 24 timmar! Jag kunde inte ta den på grund av viktiga möten på arbetet men då erbjöd han en tid sex timmar senare. Sedan brände han förbi och fixade problemet och brände iväg. Nu är han inte utbildad hovslagare utan har väl lärt sig av andra hovslagare i början av sin karriär.  Men Galishimo har inte haft något problem med hovarna på de sex år vi haft honom som hovslagare, och det här med flexibiliteten är ju också guld värd. Galishimo har hittills i snitt tappat en sko per år så de verkar sitta väldigt bra också. Det är skönt med så bra yrkespersoner omkring sig!

Träningen går inte så bra om man enbart tittat på antal avverkade pass, vikt och tempo. Jag har faktiskt blivit lite sämre och långsammare. Men bortser man från de där dumma värdena av kvalitet, vikt och tempo, och i stället tittar på allmänkänslan, när jag väl hasat mig in i gymmet, så går det toppen. Det pillas och grejas och när jag är ensam så lägger jag omsorgsfullt med tid och kvalitet på att posera framför gymspegeln. Posering bränner också kalorier. Och man måste ju spänna en muskel för att göra en pose. Sådetså. Kul är det i alla fall!

Så slet jag mig motvilligt från vackra Stockholm, Gärdet, Karlaplan, Djurgården och åkte hem till ett lätt snöigt Skellefteå för att sätta mig upp i sadeln på Galishimo igen. Jag hade bokat ett träningspass för Elin H, på ridhuset som jag just fått tillträde till. Årets första kurs! Djurgården... Galishimo skötte sig strålande från början till slut. Han gick glatt in i transporten men stod och skakade när han väl kommit in, hela hästen skakade. Jag stirrade förvånat över muskelryckningarna på honom men såg att han var vaken och positiv i ögonen. Han visste vad som gällde och var redo för äventyr, han ville inte äta heller. Han var verkligen på hugget. Så jag stängde transporten ganska snabbt eftersom han bara stod och väntade, och så åkte jag och mamma iväg med honom. Han gick superfint ut ur transporten och var väldigt laddad på plats. Elin kom in och jag hann i lugn och ro berätta hur vi är och fungerar som ekipage. Hon lyssnade väldigt uppmärksamt och gav bra feedback så mi

"Vad kul att du ville komma hit på semester!" ler han glatt och lättar på slipsen under tiden jag tittar mig omkring i hans ljusa lägenhet. "Ja. Alltså. I Skellefteå snöade det på valborgsmässoafton och jag kände väl lite... ja, jag behövde väl komma ifrån lite." säger jag och inser hur bred min norrländska blivit de senaste åren. Han går före mig in till sovrummet. "Här får du sova, här är dina handdukar, jag köpte schampoo och tandborste ifall du glömt..." "Vad är det här?" frågar jag och pekar på ett kort: "Det är ditt SL-kort så du kan åka runt lite här i stan. Jag har laddat det för ett par resor." sa han och tog av sig kavajen och hängde in den i garderoben. "Man kan fylla på kortet om man vill åka mer, också." "Det hade du verkligen inte behövt..." mumlade jag och kände mig lite generad. "Du behövde ju en semester, sa du, det är bara trevligt att hjälpa till lite."  Han drog på sig en mindre

Idag var första seriösa ridningen på den (nästan) helt framtinade ridbanan. Det är när man ser allt i ett årsperspektiv som man verkligen inser att det blivit förändringar. Galishimo skyggade inte en enda gång. Han blev dock plötsligt stelopererad när vi skulle galoppera, och vilken veterinär som helst hade nog velat göra en utredning av hans sneda och entaktiga galopp där i högervarvet. Men jag vet ju att det är oerhört spännande att vara en liten arabhäst såhär när man gör första galoppen på ridbanan, och då blir det lite stelt och spänt. I slutet på ridpasset var han mjuk och fin igen. Snart rullar han på som vanligt redan från början. Våren 2015 fick man hålla i sig lite för då var det spännande att vara på ridbanan! En liten bild från våren 2016 då ridbanan fortfarande var en läskig plats Det är fantastiskt att sitta på honom nu när man märker att han inte skyggar.  Jag var så nöjd. Han har dessutom börjat fatta hur man gör en tjusig sluta i trav i vänstervarvet och

Jag eftermyser efter helgen och tittar på bilder.  Skänkelvikningarna sitter bara bättre och bättre. Här gör han en vikning åt vänster ut mot sargen och jag behöver inte lägga på mycket ben alls för att han ska följa den signalen. Det är skönt att verkligen se att jag slappnar av med honom och sitter riktigt bra i sadeln också. Jag är jättenöjd och kan knappt fatta att framstegen verkligen är här nu...

Idag var andra gången jag åkte till ridhuset med Galishimo. Elin hade tid att hjälpa till och då passade vi på! Igår på valborgsmässoafton så snöade det ordentligt och idag så blåste det. Jag funderade på om blåste skulle påverka lastningen då han kan bli lite stressad av blåsten, men det gick precis lika bra som alltid. Han knallade snällt in och stod stilla och väntade på att jag skulle stänga in honom. När vi väl var på plats så insåg jag ju att jag hade gjort ett generalfel och glömt sadelgjorden (det vill säga bältet runt hästmagen som håller fast sadeln, för er oinsatta men trogna läsare) så Galishimo fick ställas in i en spilta och jag fick blåsa tillbaka igen och hämta sadelgjorden. Detta gillade Galishimo INTE. Elin försökte prata med honom snällt, klia honom och erbjöd även massage men han var INTE imponerad av hennes tjänster, och hade VERKLIGEN upptäckt att matte försvunnit av oklar anledning. När jag kom tillbaka så stod han irriterat och ruskade på huvudet och trampad