Livet är förändring

Jag har plockat bort mig från alla dejtingsiter och alla dejtingappar samt plockat bort en hel del vänner från facebook. Det kändes bra. Jag tror inte jag mått bra av de där dejtingapparna. Det är bättre jag ägnar mig åt hästen och träningen och släpper den där längtan jag har haft om att  träffa någon och ägnar mig åt sådant som jag vet att jag mår bra av.  "Det är då du träffar någon som verkligen betyder något" brukar folk säga och jag blir vansinnigt irriterad av den myten. I sådana fall skulle många gifta ha det väldigt besvärligt, för när man gifter sig signalerar man till hela världen att man slutat leta. Ska folk komma och försöka starta relationer då, så blir det hela bara smaklöst. Då brukar folk börja mumla något i stil med att dom inte menar "att sluta leta på DET viset" utan att man ska sluta leta på något annat lite mer sublimt sätt men ändå vara intresserad. Att man ska liksom balansera sitt liv med att signalera "Jag letar inte

Jag är så nöjd och stolt så jag orkar inte tona ned min självbelåtenhet idag. Vi tog den första utflykten till ridhuset idag med Galishimo, och det gick så mycket bättre än vad jag förväntat mig. Vi var tre ekipage som åkte samtidigt då jag bestämde mig för att följa Anna och Jenny, och så fick jag extra hjälp av Elin. Galishimo knallade in i transporten direkt. Han blängde lite på mig när jag drog ned "rullgardinen" ovanför rampen men verkade inte stressad. Sedan stod han relativt tyst i transporten. När vi var på ridskolan så väntade han på att få signal från mig och så backade han försiktigt, försiktigt ut. En hov i taget. Rakt bakåt. Elin följde med mig och det var tur, för jag visste inte alls riktigt hur jag skulle hantera sadel, träns och annat efter att jag lastat ur honom. Han stod snällt och tittade sig omkring när jag fumlade med utrustningen och Elin höll honom och småpratade med honom. Då den närmare parkeringen var full av bilar och hästtransporter, så fick

Trots att jag varit sjuk i tre veckor så sprang jag snabbare än tidigare på löpbandet igår. Det var fjärde passet efter att jag varit sjuk och det blev redan framsteg. Nu snittar jag på 9,9 km/h (6,04 min/km) när jag springer mina intervaller och jag har 9 km/h (6,4 min/km) som återhämtningstempo när jag behöver få ned mjölksyran. Jag kände mig supernöjd när jag klev av löpbandet igår. Jag har nu tränat i ett halvår och börjar känna mig lite tryggare med att inte dra på mig några nystarts-skador. Jag sprang bara en kvart, tre gånger i veckan, första tre månaderna, och ökade sedan till 20 minuter, tre gånger i veckan, de tre andra månaderna. Nu tror jag att jag ska testa att lägga in ett fjärde pass i veckan, ett långt och väldigt långsamt löparpass på söndagarna, för att börja jobba lite mer på uthålligheten. Ett litet embryo till nystart till långdistans. Jag börjar nog bara med en timme och känner hur kroppen svarar upp på det. Styrketräningen rullar bara på utan anmärkningar, den

Jag antar att jag är frisk när jag, efter en hel dags arbete, står på den lokala hästsportsbutiken och försöker klämma på mig ridstövlar som inte passar och till slut tänker "Äh, men va fan, jag åker till Hööks i Luleå...." och sedan slänger mig i bilen och åker 13 mil där på kvällskvisten. Ca 90 minuter senare så står jag i Luleås hästsportsbutik och försöker klämma på mig ridstövlar där. "Ja tyvärr så har det varit några röda påskdagar nyligen så vi har inte fått alla leveranser ännu..." beklagade sig butiksbiträdet artigt under tiden jag INTE fick på mig de ridstövlar som fanns tillgängliga. Problemet är tydligen min hälsena. Den är inte som andra hälsenor, tydligen. Den är inte slank och tunn med en fin konkav böjning. Nej, den är stadig som en stock och nästan helt rak. Sedan kommer det löparvader på det. Men störst problem är det att få upp dragkedjan upp förbi hälsenan. Där tog det stopp. Igen, och igen. Och hon frustade, och hon pustade, och hon blåås

Jag såg en gång på ett inredningsprogram där en person hade inrett sitt hem väldigt stilrent och opersonligt. Inrednings-coachen såg besviken ut och sade "Att inte våga inreda är att inte våga visa vem man är". Han menade att vem som helst kan kopiera inredning från en katalog, men att man behöver våga visa sig själv och visa omvärlden sin egen smak. Jag kände mig träffad, blev lite sur och bytte kanal. Jag hade just då valt att inte inreda alls i ettan jag bott i, i ett par år.  Men jag kom ihåg det givetvis. För jag är ju en sådan som helst inte velat inreda sådär jättepersonligt i ettan. Gärna tomma ytor och inte så mycket som sticker ut. Men nu efter min makeover  förra sommaren börjar det lossna. Jag vill ha lite rörigt men ändå organiserat. Lite färgklickar som bryter mot varandra men ändå med någon slags baktanke. Billigt men inte smaklöst. Typ som jag. Haha... nej kanske inte billig då.   De här affischerna fann jag på wish för 181 kronor. De är tryckta på tyg

Planerna med Galishimo går onödigt långsamt. Ridbanan här hemma, som var framtinad i början på april förra året, är fortfarande inte riktigt ridbar. Jag ansökte om manegekort "så snart som möjligt" för att få tillgång till ridhuset den 13 april, men har inte fått någon respons ännu. Det är lite drygt nu då jag verkligen är i startgroparna, men det blir väldigt roligt när jag väl har manegekortet! Men jag förtvivlade icket, och anmälde mig till en kurs i två dagar på en närbelägen ort den 29-30 april med Galishimo, och jag var taggad till tusen att få komma iväg, men fick tyvärr beskedet om att kursen var inställd. Eftersom detta inte blev av, kontaktade jag en oprövad tränare med goda referenser som skulle återkomma med förslag på tid för kurs, men tränaren har varit helt tyst sedan dess.  Han som bara går och skrotar just nu... Allt går lite långsamt och jag står ju här med min transport och bil och transporttränade häst och vill bara komma igång! Och u

Gevalia "koffeinfri" - INTE koffeinfri! Tur i oturen: Jag tror att min huvudvärk berodde på koffeinabstinens. Jag har slutat dricka koffeinfritt kaffe för några dagar sedan (jag har inte hittat paketen längre i butiken) och tydligen, om man googlar lite, så innehåller koffeinfritt kaffe absolut tillräckligt mycket koffein för att man ska kunna bli abstinent. Så jag tog, i min djupaste förtvivlan, en kopp kaffe där vid niotiden igår kväll, efter åtta timmars huvudvärk, och blev märkligt nog lite bättre. Så nu får jag göra någon slags avgiftningsplan på hur jag blir kvitt abstinensen efter det koffeinfria kaffet... Det borde ju ha stått i lite tydligare på förpackningen. Det engelska ordet "Decaf" är lite mer sanningsenligt än "koffeinfritt". Det är bara MINDRE koffein i koffeinfritt kaffe. Inte koffeinfritt. Tror jag ska vara tjurig tant och prata med konsumentverket om det där...När jag orkar.

När jag är sjuk är nästan enda gången jag verkligen tycker det är jobbigt att vara singel. Jag hade verkligen behövt en man som gick de där 300 metrarna till ICA och köpte Ben&Jerrys-glass och som kunde se övertygande ut och säga "Nej då, inte blir du tjock av det där!". Det är kärlek för mig. Det är vad som fattas i mitt liv. No more, no less.

Jag har varit småsjuk i tre veckor nu alltså... det var efter inlägget "Det går bra nu!" den 28 mars som jag blev sjuk och jag är fortfarande inte på banan. Detta är fruktansvärt långtråkigt och Galishimo kommer att bli otränad även idag då jag har en huvudvärk som inte går bort oavsett vad jag gör. Först var det någon form av utmattning med feber, och sedan blev jag ordentligt förkyld och efter det magsjuk. Jag orkar jobba men inte så mycket annat. Jag var lite piggare i morse och tog ett joggingpass på gymmet men detta gick i snigelfart. Sedan fick jag ont i huvudet och har inte orkat göra något mer.  Ska jag absolut vara lite käck och med ett falskt leende klämma ur mig något positivt ur det här, så är det att det åtminstone är billigt att vara sjuk. Man orkar inte göra något, man orkar inte önska sig något, man orkar inte bränna pengar på något. Lite korv och makaroner är vad man maximalt orkar unna sig. För det är för långt till ICA för att unna sig något annat. H

Nu har jag tränat mig kräkless på transporten. Kräk-less! Hela påsken har jag backat transporten, fäst den, gullat med Galishimo, dragit presenningen upp och ned som en annan ridådragare för en dockteater, gullat med Galishimo, kört bilen med Galishimo inuti i sju kilometer i timmen och neddragen ruta för att lyssna av om det är "normalbuller" i transporten eller "på väg att bli panik-buller" i transporten. Vi har även gasat på lite samt varit på ICA och varit i stan. Alla moment i lastningen har gått superbra och helt utan problem. Galishimo har gullats med från början till slut. Den lille prinsen har även kissat i transporten de två senaste gångerna vilket gjort att den fräscha nyrenoveade doften nu ersatts med urinstank. Urinet kryper dessutom in under gummimattan och lägger sig mot golvet så jag måste lufta ur transportmattan nu också. Dock så tror jag att en rädd häst inte kissar, så jag misstänker att den lilla Skönheten har det helt okej där i lådan när

Tänk vad stora förändringar det kan bli på bara fem veckor! För fem veckor sedan fick Galishimo panik när jag stängde rampen. Han blev även livrädd när jag prasslade med den där transportgardinen som jag fick pilla upp och ned med i en oändlig historia, för tre veckor sedan. Nu har vi ju kämpat på ett par gånger till och nu är han mycket lugnare! I förrgår åkte vi ju karusell runt stallplanen, i ungefär sju kilometer i timmen, men idag drog jag iväg med honom på ICA Kvantum, fyra kilometer bort, för att ta en glass i solen. Han sparkade och härjade i transporten vid ett tillfälle men annars verkade han lugn och snäll. Han hade ett väldigt glatt och nyfiket uttryck i ögonen när jag parkerat på ICA och tittade till honom. Han tog genast tag i min jackärm och höll fast den, lite sådär glatt och retsamt som han brukar göra när han är busig. Ögonen var lugna och nyfikna. Den där oron och paniken som han haft i början såg jag inte en skymt av. Puh, vilken lättnad! Jag vill inte ha

Jag råkade betala in mig på en spanskakurs on line i morse, i stället för att träna den urvridna energilösa disktrase-kroppen, och jag har ägnat TIMMAR åt att lära mig spanska. Jag blir nästan rädd för mig själv. Jag blir verkligen intresserad av precis allt urskiljningslöst. Jag har ingen jag känner som jag kan träna spanska med och jag kör fast hela tiden men... jag kan inte sluta. Så fort jag får tid över så går jag in på www.babbel.com och tränar "jag är, du är, dom är, vi är, vem är du" på spanska. Om och om och om igen... Jag kan inte vara frisk överallt... roligt har jag då.. för mig själv.. i ettan. Dessutom så spelar programmet in vad man säger. Jag har dock inte fått microfonen att ta in det jag säger om jag inte halvskriker. Sedan får jag ju fel på uttal flera gånger och måste repetera tills programmet godkänt mina uttal. "Yo soy KATARINA" halvskriker jag alltså för mig själv här i ettan tio gånger på en kvart. Snart kan med andra ord även mina gran

Påsklovet kom i grevens tid! Puh, säger jag bara. Jag var slut som en urvriden disktrasa. Jag hade definitivt tagit semester, om inte dessa fyra dagars ledighet hägrade borta i horisonten som ett förlovat land. Detta påsklov är det bara en grej som gäller, och det är att ta hand om min stackars försummade, förvildade och bortglömda lilla arabhäst. Jag har fortfarande lite svårt med andningen så träning och långpromenader får vara så länge. Galishimo har nästan glömt namnet på sin godisautomat under tiden hon varit borta. Hela fyra dagar utan kärlek. Det klarar knappt den lilla grå. Uteridbanan är fortfarande snötäckt med ett lager is ovanpå och Galishimo blev osäker när det knakade lite under fötterna på honom. Han ville inte galoppera och helst inte trava. Men vi körde på lite öppnor och slutor och back och annat. Han gick all in och vi finulade över det mesta mellan himmel och jord. Och så tittade vi på vackra svanar ute på fältet. Sedan så fick han ha öronpluggar för första gång

Jag har varit trött sedan i söndags. Jag har inte rört mig mer än absolut nödvändigt och spenderar varje ledig tid i sängen. Träning, morgonpromenad och häst har fått stå åt sidan även denna vecka. Jag känner mig precis sådär halvsjuk, jag tar mig till arbetet och jobbar helt okej, men orkar inget annat. Jag saknar Galishimo och känslan av att vara pigg igen, men det får ta den tid det tar... Mamma, som känner mig lite bättre än vad jag känner mig själv, påstår att jag är "återhämtningstrött". Jag har kämpat hårt på arbetet och lagt ned mycket energi på fritiden så när jag nu varvar ner och tillåter mig att slappna av så dör jag fullständigt. Jag blir lite själatrött. Men snart kommer det fyra lediga dagar, jag ska mest bara vila och återhämta kroppen och själen, och vara med Galishimo, och gärna Elin på ett hörn. Sedan ska jag kura ihop mig under täcket och lyssna på diverse ljudböcker tills allt känns bra igen. Det finns så mycket roligt jag vill komma igång med. Lasttr

Jag fick flera superfina bilder av mamma igår, men det här är den absoluta favoriten. Jag tycker livet går väldigt bra just nu och jag är jättenöjd. Jag är nöjd över hästen, jobbet, fritiden, ja, livet i stort. Stämningen är bra på stallet och livet rullar på. Jag är lite sjuk fortfarande och tappar lätt energi men snart är jag igång med ridning och transportträning igen. Man känner verkligen att våren är i antågande! På kvällen promenerade jag till Elin och och åt Chili con Carne de luxe och sedan drack vi vin, åt glass och såg på skräckfilm. Vi är i lite samma fas i livet just nu då vi inte orkar fundera på män, utan föredrar god mat, gemytligt småprat, och peace of mind. Precis vad jag behövde. Jag rullade i princip därifrån.  Tack Elin!

Mamma envisas ju med att lära sig rida på Galishimo. Fortfarande. Vilket jag går med på, med skräckblandad förtjusning. Galishimo är en lite spännande häst att lära sig rida på, eftersom han tar väldigt många initiativ och även ibland prövar att gå ned i diket med henne, bara för att retas. Jag promenerade på marken och mamma red bredvid oss, igår. Trots att hon rider honom ganska sporadiskt så gör hon väldigt stora framsteg. Från början var hon lite rädd för att ta kommandot över honom och trodde att hon gjorde något fel när hon red honom. Då fick jag peppa henne att driva sin vilja igenom och säga till honom ifall han inte lyssnade på henne. Hon har också varit väldigt rädd för att dra honom i munnen i tyglarna, och jag har förklarat att han är ett djur på 450 kilo, och inte en porslinsdocka, och att han faktiskt vackert får bli dragen i munnen om han inte gör som hon säger. Han ska lära sig att anpassa sig efter henne. Punkt slut. Nu har hon blivit lite tryggare med det och jag mä

Det går ju kanske inte lämna vansinnesdådet, där en sympatisör till en terrororganisationen IS tros ha kört med lastbil genom Drottninggatan i Stockholm. Man vet ju inte riktigt vad som hänt ännu men med tanke på dåden som skett i andra länder så finns det ju en trend. Igår körde jag till en After work på arbetet och hörde nyheterna på bilradion. Då förstod man inte vad som hänt utan det enda radiopratarna upprepade var att alla måste hålla sig från centrala Stockholm. Sedan gick jag ut med mina kvinnliga kollegor på Bishops arms, och hade en någorlunda trevlig kväll i omständigheterna. Sedan drog jag upp huvan i jackan och promenerade, lite halvlullig, genom staden här i Västerbotten, och hem till mig. Jag slogs av tanken att utifrån hur andra människor lever, och utifrån hur andra kulturer fungerar, så lever jag ändå på ett unikt och ovanligt sätt. Jag är kvinna och kan gå vart jag vill och göra vad jag vill. Jag kan spontant dricka vin på en uterestaurang och jag kan även ensam

Jag och Galishimo red lite på snön, isen och slasket på sommar-ridbanan i går efter arbetet. Jag kände mig helt trygg. Galishimo var mer avspänd än någonsin. Jag brukar ju behöva longera honom i början, och det brukar ju bli livat de första veckorna på sommarridbanan, vilket det blivit de tidigare tre åren. Men nu, den fjärde sommaren, så verkar han tänka något i stil med: "Hm. Här har jag varit förut." och dramat har totalt uteblivit. Jag var till och med så kaxig att jag satte mig upp i sadeln direkt utan att vare sig gå runt med honom eller longera honom. Mest på grund av det dåliga underlaget och slasket. Och då har han ändå inte blivit så bra motionerad alls under hela mars månad utan mest stått. Det gick inte trava så mycket i slasket men vi donade på med diverse övningar i skritt och han var fokuserad och glad. Jag var supernöjd. Bara snön smälter bort någon gång!!

Jag har varit sjuk en vecka och energin blev begränsad till att fixa jobbet. Jobbet går först. Punkt slut. Sedan har jag krupit under täcket och tyckt synd om mig själv. Hela helgen var jag sängliggandes med feber och mådde riktigt uselt. Som vanligt hölls den sedvanliga konversationen som alltid hålls mellan mig och mamma när jag är sjuk: "Mamma. Det här kan inte vara rätt." "Jodå. Du är sjuk. Alla blir sjuka." "Nä. Det är något fel. Jag tar mig knappt upp ur sängen. Det är något fel på riktigt." "Du brukar ju bli ängslig när du är sjuk, du fungerar ju på det viset. Det är uppenbarligen så din hjärna är byggd." "Nä! Jag menar allvar den här gången. Jag tror jag gått in i väggen. Det här blir inte bättre." "Du brukar ju alltid bli bra efter några dagar. Du får ju lätt kortisolbrist också, då får du ju också väldigt svårt att orka något. Det blir ju bra på ett par dagar när kroppen vilat." ".... nej.. det här är