Livet är förändring

Efter dagens ridtur i snö och blåst så kunde jag inte låta bli att fantisera om att skotta fram transporten ur snön och mörkret, och bara testa köra, bara litegrann. Men jag kände mig osäker på hur man fäster transporten korrekt och vad som är viktigt att tänka på. Och det kanske inte är ultimata förhållanden att försöka få fram transporten från snöhögen just ikväll när det är kallt, beckmörkt och underkylt regn...  Just då klev Veronica in i stallet och jag kunde inte låta bli att fråga henne om hjälp. Veronica är en av de i stallet som oftast är ute med sin häst på träning och jag har sett henne både backa in och koppla på sin hästtransport självständigt. "Alltså om du har tid får du jättegärna visa mig lite bra saker att tänka på.. Om du har tid, alltså?" frågade jag och Veronica svarade "Självklart!" och så gick hon all in . Vi gick igenom hur man fäster transporten, vad som är viktigt att tänka på, och sedan så körde vi in i stan med den tomma transporten

Jag är verkligen överlycklig över bilen! MIN bil! Jag ha gått ned till garaget flera gånger och tittat på den. Den är välanvänd och sätena är nötta men jag älskar den!! Jag lånade den ju i somras och sladdade ridbanan med den och önskade ju redan då att jag skulle få köpa den. Den är inte ny, den har gått en massa mil, men det passar mig väldigt bra i mitt liv just nu. Jag vill förresten inte ha en sprittans ny bil när jag åker runt i gruset och leran och sladdar ridbanor. Jag vill ha just den där bilen. Sedan har jag försökt tänka på vad jag skulle unna mig nu när jag har lite mindre ekonomisk press på mig, men det är svårt att "släppa den mentala handbromsen" märker jag. Jag tittade på gymkort men tyckte att det var för dyrt. Jag har tittat på ridkläder men fick samma känsla även där. Att gå i affärer och nöjestitta på kläder har jag vant av mig vid, för länge sedan. Jag har ju funderat på en projektor så man kan se film på ena väggen i min etta men det känns som något

Jag har ju promenerat en timme varje morgon innan frukost, ett par dagar i veckan, sedan oktober eller november. Det har varit mörkt redan från start och jag har förlitat mig på gatubelysningen. Jag brukar vandra mellan sex och sju på morgonen, med en bra ljudbok eller bra musik i öronen. Det har varit en behaglig rutin, har jag varit tidig på morgonen så har jag hunnit besöka solariet under promenaden och sola en liten stund innan den sista promenadsträckan hem. Men de senaste veckorna har det ju börjat bli ljusare och ljusare. Först såg man bara en liiten, liten ljusrand i horisonten men nu har solljuset börjat stiga markant. Det känns nästan som magi. Eller det kanske till och med är magi. jag skulle aldrig ha uppskattat soluppgångarna så här mycket om jag inte vandrat i mörkret, innan...

Jag tog en kvällsritt med Galishimo ensam just när solen höll på att gå ned. Vi red efter Varnvägen och han var glad, positiv och väldigt tittig och lite hoppig. Men verkligen hanterbart hoppig.  Det finns väldigt många olika sätt att vara hoppig på om man är en arab, och nu var det lätta små skutt och inte avancerade akrobatiska skutt. Vi undvek att skritta och travade och galopperade lite för att han skulle tänka framåt och inte försöka vända hem. Han tyckte det hela var ohyggligt spännande. Han gick inte mer än femton meter utan att raskt byta sidospår på vägen eftersom han såg en kvist eller snöklump som han behövde akta sig för. Han bröt ihop och vägrade passera en bajshög. Han drog ihop sig och backade ned i diket för att slippa konfronteras med denna ondska. Så då fick jag kliva av, leda honom förbi bajshögen ("Aha! Det var bara Bajs! Vänta så måste jag stanna och lukta...") och sedan sätta mig upp igen när vi passerat den. Jag kände mig ganska trygg med honom trots de

Dagen startade långdraget i sängen. Jag åt frukost länge i sängen och tittade på Göteborg horse show, tills det lite oväntat plingade i mobilen. Och ja. Jag överdrev inte. Jag blev lite chockad. Jag har sparat i flera år. Jag har inte haft blommor i mitt fönster på nästan två år. Jag har cyklat till arbetet sommartid för att spara pengar. Jag har knappt köpt mig några nya kläder alls utöver de nödvändiga. Jag har skippat nyårsfiranden och andra högtider. Jag har tackat nej till luncher ute med kollegorna. Jag har köpt billigaste tänkbar mat mest beståendes av kyckling och ris. Jag gick till min förtvivlan back i höstas en månad, för att jag klippte av mig håret och köpte en varm kofta. Mamma har bjudit på handkräm och en produkt till mitt hår eftersom jag vägrat köpa sådant själv, men ändå velat ha. Jag har pillat med marginalerna samtidigt som jag skött Galishimo. Och Galishimo har, med mindre medkännade manéer, förstört vintertäcken på löpande band. Det lilla ondskefulla hjärteg

Några saker går inte så bra nu. Jag är ganska slutkörd. Jag har haft en period på tio dagar som har varit Mindre Roliga Tio Dagar. Men efter tio dagar kom jag igång igen och börjar känna lite hopp om livet. Och livet är ju inte så tokigt nu. Jag har gått ned sju kilo och känner igen min kropp igen. Muskler kommer snabbt, eller så försvinner de aldrig riktigt. Rörelse skänker mig alltid lugn och balans. Jag mår på ett vis bättre än någonsin just nu, tror jag. Jag har bra rutiner, bra vänner, det går bra med hästen. Det är också skönt att jag inte har någon pojkvän för när jag tittar i backspegeln så sover jag aldrig bra när jag har haft pojkvänner. Jag har ständigt en liten sömnbrist som gnager på mig då. Och det är skönt att slippa. Att vakna utvilad, månad efter månad, ger livet lite extra gnista. Dock är det slut på söta bilder på mina tår mot vågen. För min vänstra stortånagel protesterar mot löpträningen och har bestämt sig för att släppa greppet. Så nu är nageln sådär hal

Galishimo har ju vilat en vecka så det var säkrast att promenera med honom en timme innan jag satte mig upp. Jag hade med mig Katarina och Ivonna. Galishimo var snäll och så lyhörd och uppmärksam att han fick gå lös och finula för sig själv, före oss. Har man kommit på inkallning hela hösten och vintern får man gå för sig själv lite korta stunder, det var dealen. Han är ju alltid lugn och fin när han har mig på marken. När jag väl satte mig upp, en timme senare, så försvann jag ju plötsligt för Galishimo, så då var det skrik och panik för att få honom att lämna stallet, men sedan gick han på. Vi träffade en gammal farbror och han sade på bred norrländska att den där grå lilla hästen verkade "koxut". "Vad är koxut?" frågade jag. "Ja, sådär stirrig. Man ser ju redan på 100 meters håll att han är orolig." skrattade gubben. "Du har ett hästöga, märker jag!" svarade jag och menade det. Sedan så red jag vidare på min häst som fortsatte vara

Jag har varit ganska sänkt denna vecka. Jag har jobbat väldigt hårt och blivit väldigt trött. Galishimo har fått leva vildhästliv de flesta dagarna denna vecka, och även idag. För nu orkar jag inte ta mig iväg till stallet. Han går ju på lösdrift med sina kompisar så han klarar sig. Nu är jag så glad att han är han. Att han kostade 20.000 kronor, att han inte är en stor talang som måste förvaltas och underhållas, att han inte måste topptrimmas till nästa års tävlingssäsong. Han är han helt enkelt. Lite rund om magen och glad i hågen. Han är inte en prestationshäst. Han är en kärlekshäst. Han finns där för att man ska älska honom. Han är en själavårdshäst. Och dom får vara runda om magen. Själavårdshästarna. Det är nästan en merit att vara lite rund då.

Japp, jag har inte gett upp ännu. Jag fortsätter träna Galishimo att apportera. Det kluriga med träningen är att man aldrig får säga "nej" eller korrigera honom, ens minsta lilla, för då blir han deppad och vill inte ens försöka. Så man måste berömma honom helhjärtat oavsett vad han gör. Sedan kan jag försöka styra berömmet med att berömma MER vid vissa situationer och berömma mindre vid andra. Nu berömmer jag honom jättemycket när han lyfter upp apporten så att jag hinner få tag i den med handen, och så berömmer jag honom lite mindre när han kastar iväg den. Om några veckor hoppas jag han fattat poängen och släpper av den i handen på mig. När jag märker att han fattat det där med att släppa av apporten i handen så gäller det att börja ta några steg bakåt och hoppas att han följer med med apporten... Jaja, vi har ingen deadline på projektet och vi är klara när vi är klara. Så länge vi tycker det är roligt så fortsätter vi! Tack till mamma som filmade oss!

Nu är det ännu ljusare klockan sju på morgonen än vad det varit tidigare. Jag startade helgen med att beskåda denna underbara soluppgång, när jag gick på min morgonpromenad. Det är lika magiskt varje gång solen återvänder. Man stannar av och stirrar ut över himlen och har nästan svårt att tro det. Efter att jag traskat en halvtimme så ringde mamma och frågade om hon fick komma och testa sin nya kamera på mig och Galishimo. Det fick hon! Och vilka bilder det blev! Den här är min favoritbild på mig och Galishimo nu. Han ser så lugn och klok ut nu, allt oftare. Den här spända oron han alltid haft, försvinner mer och mer, och ersätts av den lilla mjukis han innerst inne är. Det märks att han snart är åtta år och att han börjar bli mer pålitlig. Jag är så glad att jag har behållit honom de här sex åren, och att jag får följa hur han utvecklas, och växer upp. Och så vit han blivit i ansiktet! Ögonfransarna är alldeles vita nu också. Det är inte bara himlen som ljusnar...

Solen börjar skymta nu, klockan sju på morgonen... Nu väger jag 60 kilo! Jag har tappat sju kilo sedan oktober. Det känns jättebra och jag känner alltid att jag är "mig själv" mer när jag ligger på denna vikt. Jag gillar inte känslan av att vara tung. Jag promenerar innan frukost och tuffar på med försiktig jogging och just denna lördagmorgon så skämde jag bort mig med en lyxig frukost. En avokadomacka med ägg och självklart en semla till morgonens koffeinfria kaffe. Det är svårt att blogga nu, för sinnet är blankt och ganska fridfullt. Jag läser ljudböcker, och jag utmanar mig väldigt mycket i arbetet. Jag tror aldrig jag haft så här roligt på arbetet förut. Jag har behövt en ventil från arbetet förut och behövt ladda batterierna med en aktiv fritid men nu är det väldigt roligt att arbeta. Jag får roliga utmaningar, jag har en superbra arbetsgrupp, och jag har tryggheten att vara mig själv och friheten att få de uppdrag jag är mest nyfiken på. Jag får också förtroe

Jag är lite dålig på att stärka Galishimos galopp. Dels blev det ju en rejäl svacka i somras när jag inte vågade galoppera. När jag kom igång igen nu under hösten och vintern så vågar jag inte jobba honom så mycket i galoppen när jag känner att han blir trött. För trött blir han. Och tung. Det beror ju på snön också men han har ju också en ganska dålig grundstabilitet i galoppen. Traven tycker jag är helt okej men den har vi ju nött på med i några år. Så nu har jag backat bandet och börjat longera honom igen i galopp. När jag står på marken och ser honom springa runt mig ser jag bättre hur han rör sig och så kan han kämpa på med galoppen utan att jag sitter uppe på ryggen och grejar. Jag tror jag kör på med det fram tills träningssäsongen börjar igen. Jag planerar en halvtimmes longering varannan dag och så hoppas vi att han stärker upp sig på den. Jag har longerat honom fyra pass nu med fokus på galoppen och jag tycker redan nu att han blivit bättre i sin högra galopp. Han bryter

Ja, jag behövde ställa den frågan till mig själv i helgen. Lever jag det liv jag vill leva? Nja. Ensam, 36 år, utan familj, med en liten arabhäst som skrämmer skiten ur mig emellanåt. Ingen karl och ingen man på gång heller. Det sved lite. Men jobbet är verkligen utvecklande och roligt! Sedan vände jag på det och ställde mig i stället frågan: "Har jag sumpat en bra chans till ett bättre liv?" och då blev svaret omedelbart och självklart: NEJ! Jag har aldrig ångrat något. Jag har aldrig sumpat ett tillfälle då jag kunde haft det bättre. Jag har aldrig tänkt att "Den där mannen hade jag ju varit lyckligare med" eller "Gud vad synd att jag inte tog den där chansen." oavsett om det gäller jobb, fritid, eller känsloliv. Livet handlar ju inte om att kontrollera det och få det precis dit man vill. Det handlar om att göra det bästa av hur man lever här och nu, att acceptera att allt inte blev som man drömde om, men även att vara öppen och uppmärksam på pos

Jag fick detta SMS i fredags och jag försökte lova mig själv att inte ta ut glädjen i förskott. Men det är svårt. Det är otroligt svårt. Detta handlar om HONDAN som jag fick låna lite i somras men inte kunde köpa loss just då. Jag förstår att köpet inte är i hamn ännu men tankarna snurrar hela tiden om att jag kanske får min lagliga fyrhjulsdrivna hästbil snart. Dessutom för ett bra pris som gör att jag till och med har kvar en liten ekonomisk buffert efter köpet, i alla fall som det låtit nu när köpet diskuterats löst. Som sagt, det kan dyka upp hinder på vägen och jag vet ju inte förrän jag skrivit under papperna, men jag hoppas verkligen. Innerligt, innerligt hoppas jag. Det handlar inte bara om bilen utan det handlar om att jag är så trött på att spara pengar. Jag vill göra så mycket och handla saker som jag prioriterat bort i flera år nu. Som exempelvis ett gymkort, så jag slipper springa i ett hörn i mangelrummet i bostadsföreningen. Gud vad jag skulle vilja gå på

I går roade sig tant (36 år) med att gå ut med Elin (21) år och Amanda (förmodligen samma ålder). Det var egentligen en andra födelsedagspresent till mig från Elin, vilket var otroligt uppskattat. Den första presenten var ju fotograferingen på mig och Galishimo som jag blev superglad över. Jag blev även firad förra helgen med en utekväll och ett annat gott sällskap så jag har nog haft min bästa och "längsta" födelsedag någonsin. Elin känner ju mycket väl till min vanliga aversion mot folksamlingar och sena kvällar så hon väntade tålmodigt på att tant skulle gäspa och vilja dra sig hemåt. Det ville jag inte. Vi vandrade från ställe till ställe och till slut hamnade vi på något uteställe där jag förmodligen var den enda som var över 25 år. Detta hade jag, efter ett antal glas vin och en överdrivet dyr Gin & Tonic, inga som helst problem med. Jag måste säga att Elin och Amanda var oväntat gulliga med mig. De lämnade mig aldrig ensam och höll koll på mig och såg till att ja

I natt blev jag sjuk och idag blir jag hemma från arbetet. Det är en helt vanlig förkylning och jag är förmodligen helt bra väldigt snart! Jag hann i alla fall med att träffa min gamla gymnasiekompis och numera artist Joel och lyssna på hans musik och sång på Västerbottenteatern! Innan spelningen satt vi och fikade tillsammans på Espressohouse och tog ifatt lite tid. Sist jag fikade själv med Joel var någon gång i december 1999 när jag var 18 år och vi satt hemma hos honom och fikade mjölk och pepparkakor. Det var alltså 18 år sedan. "Fortsätter vi med den här intervallen så blir nästa fika när vi är 54!" konstaterade jag glatt. Det är märkligt med vissa människor, hur man kan vara ifrån varandra så länge och när man börjar prata så kan man direkt börja prata förtroligt som goda vänner. Joel är en sån där som man lätt blir förtrolig med. Sedan tog jag med mig min kompis Josefin och så lyssnade vi på hans föreställning. Glad i hågen traskade jag hem vid niotiden me

Jag har ju ytterst sporadiskt sprungit på löpbandet i mangelrummet här i bostadsföreningens källare. Jag var lite duktigare förut när jag kämpade för att gå ned fem kilo i höstas, men sedan jag nådde mitt viktmål på 62 kg i december, så har det blivit väldigt sporadisk löpning. Man har haft annat för sig. Jobb. Hästen. Halvdana förkylningar eller allmänna formsvackor i mörkret. Nu ska jag inte springa Lidingöloppet eller ett Marathon eller annat som jag gjorde förut, utan i princip bara springa för att ge hjärnan en riktig näringsboost med massor av syre och blod i omlopp. Jogging förbättrar både minne, koncentration och det som är absolut viktigast för mig: Stresståligheten. Jag har ett krävande jobb och en sprattlig häst. Och jag är ganska mjuk och känslig som person också. Stresståligheten är med andra ord ingen smart grej för mig att slarva med. Men nu märker jag även några fysiska vinster. Som när man joggat en stund och tycker bandet snurrar för långsamt och  man ökar tempot

Igår fann jag drömbilen. På en bilfirma här i staden! Jag blev överlycklig, jag läste in mig på den och började räkna pengarna och javisst.. om de tar in min bil på inbyte för 20.000 kr (den är ju värd mer än så) så skulle jag kunna köpa den för sparpengarna och inbytet. Jag tittade igenom arbetschemat för morgondagen och insåg till min stora glädje att jag kunde ta ledigt efter lunch för att titta på bilen och provköra. En Toyota RAV4, skitsnygg, i skinande silver, bara gått 12.000 mil och jag hade råd med den! Jag hade råd! På mötet innan jag kunde ta ledigt så kunde jag inte fokusera på vad som sades utan tittade bara otåligt på klockan. Kunde den inte bli ett snart, så jag kunde ta mig härifrån. Va? Va? Va? När klockan väl blev ett så åkte jag direkt till bilhandlaren och med glad uppsyn och lätt hjärta så berättade jag för bilhandlaren att jag var intresserad av deras Toyota RAV4:a och inbyte av min bil. "Tyvärr, den blev såld i morse..." konstaterade bilhandlar