Livet är förändring

Det var inte tokigt att gå ned fyra kilon. Inte tokigt alls. Jag känner mig finare och kläderna sitter bättre! Jag försökte belöna mig med chips och dipp i helgen, men tyvärr är jag avsockrad och det smakade inte alls så bra i verkligheten som i min fantasi. Jag kämpade mig igenom en femtedel men slängde resten. Socker är ju inte lika gott när man är avsockrad helt enkelt. Så jag saknar ibland att vara sockersugen . Om man nu prompt måste hitta något att gnälla på. Alltid hittar jag något..

Idag var det tyvärr blåsigt att rida, men det här tror jag är första säsongen jag vågar rida honom när vädret är ostadigt. Jag tycker verkligen Galishimo sköter sig jättebra jämfört med tidigare säsonger. Han är mer kontaktbar och gör det mesta rätt trots att han är lite på tårna. Jag valde att gå på hemvägen för att inte pressa honom för mycket, bara. Han blir lugnare när jag går på marken bredvid honom. Varje gång en liten vind blåser i rumpan så sätter han nämligen fart... 

Jahapp. Då var transporten urstädad. Min stackars bil är nu överfylld till bredden igen med däck, påsar, redskap, penslar, skräp och färgburkar, och undrar om jag slutat älska den. Men snart har jag slut på ursäkter för att inte använda transporten. Den har ju ett sommardäck med punktering men just nu har den ju finfina vinterdäck på sig. Så det finns egentligen ingen ursäkt att inte använda den. Förutom då att jag saknar bil, men... Tja. Den är definitivt tillräckligt redo för att börja användas... Lite läskigt känns det, men det kommer att bli bra! När jag sadlade Galishimo för en uteritt kom Kajsa in med Faxen. Det visade sig att hon planerade att rida samma rutt som jag tänkt rida, så jag väntade in henne så vi kunde slå följe. Faxen är en travarhäst direkt från tävlingskarriären, som är ganska nyköpt, han hade ju utifrån detta förstås lite tendenser att tagga upp sig, och Galishimo taggar ju upp sig om en råtta nyser, så jag funderade på hur det skulle sluta. Men Kajsa red h

Till och med när jag varit sjuk och inte kunnat träna så går jag ned i vikt, tack vare att jag ändrat om kosten. Jag har alltså gått ned ungefär fyra kilo på fyra veckor. Det känns jätteskönt och det går så mycket snabbare än vad jag hade tänkt. Jag tänkte att det skulle ta flera månader för mig att komma hit. Jag äter alltid frukost, lunch och middag och ibland en äggmacka på kvällen. Och ingenting annat. Förutom på lördagar då jag inte har några regler alls utan äter allt det jag längtat efter under veckan. Måste ju säga att just nu är det ju faktiskt lördag, och jag är inte sugen på något särskilt. Kroppen anpassar sig.

Jahapp. Inte fick jag ihop några sparade pengar till bilen denna månad. Jag gick precis plus minus noll. Inte ens ett pyttesteg närmare en sån där Honda CRV som jag ska köpa i framtiden. Dock tror jag att jag identifierat läckor under november månad dit pengarna rullat. Bevismaterial A: Sprillans nytt fluffigt vintertäcke i fräck lila färg åt liten grå häst.  Bevismaterial B: Sprillans nytt fluffigt designtäcke i svart färg av hög kvalitet och reflexdetaljer. Med fina finesser som extra mjuk vadd vid kragar och kanter för att undvika skav. Som om han någonsin behövt skavskydd. Behöver han ens täcke? Jag har för mig att han gått skamlöst naken sina två första år i min ägo.. Visst var jag lite coolare på den tiden jag inte utvecklat mitt medberoende? (Om ni klickar på länken ovan så vill poängtera att Galishimo faktiskt ÄR den nästan svarta hästen med vit bläs till höger på filmklippet. Tiden går! *edit: klippet går tydligen bara att se från dator*) Bevismaterial C:

Nu har jag varit ute på två helt ensamma uteritter med Galishimo och han är en riktig liten kaka. Han är nervös, stirrig och spänd men han har inte gjort någon ansats att slänga sig, bocka eller sticka. Jag är inte ridrädd heller utan tycker det går väldigt bra att rida honom trots att han är på tårna. Jag brukar sjunga lite för oss ifall det är någon väldigt hotfull stubbe som måste passeras. Han får höra "dancing on my own" och "Open your heart" på sin mänskliga radiokanal. Det är tyvärr enda utbudet som finns att tillgå just nu. Jag njuter verkligen, för det har verkligen inte alltid varit så här lätt. Förut fick jag vara mycket vaksam över myrkrypningar i hästkroppen, och helt enkelt låta bli att rida om jag trodde det skulle sluta illa, som  den här gången i november 2014.  Nu säger jag ju självklart inte att det är slut på olyckor, men jag behöver absolut inte vara lika vaksam på honom. Ju mer jag njuter av honom nu, desto mer rädd blir jag för att förlor

Det finns fler tecken på att mitt liv inte har något innehåll. Jag var just på väg att ringa mamma, bara för att höra om det hände något roligt hos henne sedan sist vi pratades vid, men när jag tittade på samtalslistan på min mobil så insåg jag att.. nä... kanske inte sådär vansinnigt nödvändigt... haha... Så mamma, jag vågar inte ringa dig på ett tag nu.  Risken finns att du kan börja ångra att du födde mig.  Igen.

  Förlåt alla bloggläsare för att jag tar tid av era liv åt oväsentligheter. Nu kommer tre minuter som ni aldrig får tillbaka. Ja. Jag har städat mitt förråd. Jag förstår inte alla bloggar som pratar om inköp och nya fina prylar och de senaste trenderna. Grejerna måste ju ta vägen någonstans efteråt. Typ i förråden. Min etta och mina utrymmen är för övrigt inte designade för prylkrävande hobbys. Det tog tre timmar och nu är saker sorterade och förpassade i olika plastpåsar och förpackningar som åker till återvinningsstationen inom kort. (Läs: Bilen är knökfull med skräp som väller ut om man råkar öppna bagageluckan.. eller någon annan dörr som inte är förarsätet) Hästtäcken åker till tvätten. Jag är inte helt klar i förrådet men tillräckligt klar för att det ska rymmas fyra däck till! Nu skulle man lätt kunna rulla in dem och bara placera dem på de vanliga däcken (täckta i rosa plastpåsar). Nästa helg kan jag alltså börja rensa ur transporten från däck, färg och

...på 26 sekunder! Det här med att ha en arab har sina fördelar. Han är så alert och pigg och trevlig. Idag red vi ut själva under skrik och panik. Galishimo skrek mest eftersom det var en fruktansvärd kränkning mot hans hästliga rättigheter, att lämna de andra hästarna. Jag försökte prata och sjunga lite för honom så han skulle lugna ned sig. På den ensamma, relativt korta uteritten träffade vi på 2 labradorer med tillhörande ägare. De såg lite skuldmedvetna ut när jag satt av och de erbjöd sig att hjälpa mig upp igen. Jag tackade nej och gick lite längre bort och satt upp själv. Sedan träffade vi på en bil efter den trånga ridvägen med en släp full med julgranar. Efter detta en fyrhjuling och en lös hund vid fyrhjulingen. Allting gick superbra. Jag satte mig av när det blev spännande och satte mig upp igen när läget var lugnt. Galishimo var väldigt nipprig men samtidigt jättelätt att kontrollera. Jag var alldeles rosig om kinderna och på glatt humör efter turen. Det går långsam

Jag har varit sjuk ett par dagar och kan inte träna som tänkt. Jag är sådär halvsjuk. Man tror att man är pigg och grejar på lite, och så plötsligt känner man sig matt och börjar frysa och svettas om vartannat och måste lägga sig en stund. Det är inte läge med promenader innan frukost och löpning på rullbandet. Men sjukdagar hör till livet och med tanke på att en kollega har exakt samma symtom så tror jag inte det är kopplat till min träning. Galishimo har i alla fall fått motion igår då jag och Veronica hade en "hästbytardag". Jag fick låna hennes kanonstabila travarhäst och hon tog min lilla ballerina när vi red ut i slasket och mörkret tillsammans med Ebba och hennes häst. Galishimo verkade stormtrivas. Han trippade förtjust först och klafsade, med stora ögon och ett näpet uttryck, utan tvekan i smältsnön. Idag ska jag rida strax och sedan göra något så festligt som att rensa ut mitt förråd. Lite nytta måste jag göra om än jag inte kan träna. Jag behöver rymma åtta dä

Jag tänkte fira min pågående viktnedgång och gick, glad i hågen, till en drop-in salong, idag. Frisören var ung och käck och visade inte med en min något missnöje att jag med smutsigt hår hasade in i fleecetröja och täckbyxor. Jag kom nämligen på att jag ville klippa mig 20 minuter tidigare, när jag låg i solariet, och då hann jag inte förbereda mig. "Jo tjena. Kan du klippa bort skiten? Jag har inte klippt mig på 18 månader..." sa jag. "Javisst, hur vill du ha det?" "Jag skulle vilja ha en kort frisyr. Klipp av en massa! Jag kan tänka mig en jättekort frisyr!" sa jag glatt. Frisören tittade vänligt på mig och sa: "Aldrig i livet." "Va?" sa jag. "Nej det kommer att bli jättedåligt." "Va?" sa jag. "Ja. Att klippa upp det där håret, det kommer bara att flyga runt och se ännu tunnare ut." "Jaha." sa jag. "Och med din ansiktsform... du skulle se ut som en svamp." konstaterade ho

Och här borta fortsätter vikten rulla av. Jag har ett magiskt trick förutom "röra på sig mer och äta mindre" och det är "ha inget jävla liv i övrigt". Det sistnämnda är en förträfflig hemlighet som ska bevaras hos mina bloggläsare. Jag rör på mig, jobbar, hästar och sover. Jag chattar inte efter klockan 21.00 vilket gör att jag tappar kontakten med typ.. alla i hela världen. Fördelen med det hela är att jag sover väldigt bra. Jag somnar väldigt snabbt och sover väldigt djupt. Jag känner mig ganska utvilad när klockan ringer vid fem för promenaden innan frukost. En annan fördel är ju att det också syns på vågen. Om jag i framtiden skulle skaffa mig "ett jävla liv i övrigt" så ser jag kanske fräschare ut nästa gång jag drar ner mig i dekadens och ätande.  Precis som livet ska vara! 

Efter att Galishimo varit lugn och lydig hela veckan, så vågade jag till och med sätta upp min mamma på honom igår. Det var strålande solsken och minus 16 grader. Mamma var glad. Galishimo var taggad. Jag var lite orolig. Men mamma var helt fantastisk. Hon var uppe i ett nafs på hästryggen och var redo att rida. Tanten är ganska vig för sin ålder. Jag hade inte alls tänkt att hon skulle sitta upp på momangen men hon var uppe innan jag hindrat henne.Galishimo stod stilla som ett ljus när hon satt upp, han rörde inte en hov, och såg mest ut att säga: "Tadaa!" när hon väl satt där uppe och letade stigbyglarna med fötterna. Jag ledde Galishimo med grimskaft och han småtrippade  och hade väldigt bråttom i skritten, och jag fick skynda mig för att hålla jämna steg med honom. "Känns det bra att rida trots att han är lite spänd?" frågade jag och mamma svarade glatt och ovetande: "Nämen så här ska de väl kännas?" och så gick vi vidare. Mamma hade först he

Nu under snöovädret har Galishimo fått stå i sin hage ett par dagar. Under lunchen idag så skyndade jag iväg till honom och slängde på honom sadel och träns. Ute så körde en bil runt på parkeringen och stallägaren jobbade med sin traktor och snöslunga hundra meter bort. "Ska jag hjälpa till och hålla i honom? Han ser lite orolig ut." sa en snäll främmande tjej men jag tackade nej, han verkar inte särskilt orolig, han kändes ändå lyhörd och uppmärksam på mig. Trots att han hade lite myror i byxorna. När jag väl kommit mig upp på honom så styrde vi, glada i hågen, iväg för vår lilla ridtur. Det kröp i pälsen på Galishimo som studsade till lite men det kändes verkligen inte som att han var orolig. Bara glad och tyckte att det var lite spännande. Sedan drog vi ut på fältet och galopperade runt där så snön yrde. Vilken glädje! Jag skrattade högt flera gånger. Vilken underbar, underbar känsla. Förra året var det betydligt svårare att rida på fältet och jag hade som mål att våga

Jaja... 65 komma nio kilo. Men ändå 65 kilo. Det känns jättebra att det händer grejer och att det inte är helt omöjligt att pressa ner sig lite. Mindre mat och mer motion. Ett helt nytt koncept som inte verkar ha fångat dagstidningarnas intresse. Tydligen funkar den också. I övrigt har det fallit ned en jädrans massa snö här i stan, 80 centimeter på sina ställen här i stan, och över en meter lite längre bort, på bara några få dagar. Snöröjningsarbetet  har pågått dygnen runt, med över 130 fordon, och har hittills kostat kommunen över 6 miljoner kronor. Jag har bara dragit på mig täckbyxor, bra vinterskor och en ordentlig vinterjacka och plumsat mina tre kilometer till arbetet, med huvan uppdragen och musik i öronen. De flesta är på gott humör och de flesta uppskattar allt ljus som kommer med snön... ... ja ända tills den dag det faller 13 centimeter snö i Stockholm då och det blir stora tidningsrubriker om snökaoset... då börjar vi grymta irriterat. Vi norrlänningar.

Jag är insnöad. Fönstrena är insnöade. De personer som skulle hämta hunden för sex timmar sedan är insnöade. Ingen kommer sig någonvart, förutom en liten energisk labrador som med glädje plöjer sig genom puderlagret så flingorna yr. Hon tar sig överallt. Hon och bläckfisken ser inte problemen som människorna i människovärlden ser. Jag har inte tittat till Galishimo idag men slår vad om att han trycker i sig mängder med mat och experimenterar med hur mycket otuggat hö han kan pressa genom magen utan att få kolik. Samtidigt som hans hagbröder hetsar honom att äta lite mer. Ät! Ät! Ät! Living on the edge. Världen kommer att falla samman om jag inte styr upp saker. Han kommer att dö om han inte får motion nu. Kanske.   När det blir uppehåll så blir det åtminstone vackert. Nu knackade just några okända människor på dörren och hämtade hunden. Det kändes lite jobbigt att komma in i min tysta lägenhet och titta på hennes tomma matskål och vattenskål. Jag gillade hur hon har legat i

Idag var jag hundvakt till ledarhunden igen, och tydligen även hennes bläckfisk i tyg. Det var ett tag sedan sist och jag har som vanligt lite prestationsångest med henne. Jag är rädd att göra fel och att det inte blir bra när hunden åker tillbaka till sin ägare. Det är ju viktigt att de har vissa rutiner och sådant som inte bryts så hon inte förvirrar sin ägare. Men annars är hon en supertrevlig hund. Hon har verkligen blivit äldre och mognare sedan sist jag träffade henne. Nu har hon inte lika mycket bus i kroppen, men det blev helt klart lite mer livat i ettan nu med hund och bläckfisk och allt.

Trots att man överlevt hela 35 vintrar så blir man ändå lika fascinerad när snön kommer. Morgonpromenaden innebar en hel del snöplumsning och det är förmodligen bara bra för lårmusklerna. Och fem kilometer från där jag tog den här bilden så står förmodligen en liten arab och äter rörflenshö, i sitt sprillans nya vintertäcke som han hatar. Men han är åtminstone inte frusen.

Nu har vi haft ett litet lager snö som lagt sig på marken. Mysigt! Galishimo har ju som sagt fått ett nytt täcke att hata. Och som han hatar det. Jag älskar det. Han ser ut som en stor, mumsig squash. Han försöker slita av sig det när jag drar på honom det. Han gillar inte hals. Jag håller med honom om att det är roligare att springa runt naken men det ska börja snöa i morgon och jag kanske inte kan springa från jobbet och rädda honom om det blir blötsnö och annat han inte gillar. Men hästar tänker inte framåt. De lever här och nu. Och just här och just nu är det vansinnigt onödigt med täcken. Om en squash kunde bli kränkt så hade den sett ut som Galishimo gjorde ikväll!

  Jag väger inte 67 jävla kilon längre! Det fungerar med morgonpromenader innan frukost och lite försiktig "kom-igång-löpning" i mangelrummet. Jag har även skurit ned på kvällsfikat. Och bannlyst Nutella. Jag som älskar Nutella. Men romansen är omöjlig. Vi kan inte fortsätta så här. Vi är helt enkelt inte bra för varandra.  Inte ens på lördagar är vi bra för varandra...

Jag är mer än nöjd över Galishimo just nu. Han gnäggade högt och kom i galopp när jag ropade på honom, och när vi red på ridbanan så gav han precis allt han hade. Galoppen börjar bli lite starkare nu efter vårt långa avbrott i somras och traven börjar också bli så fin den bara kan. Han var på hugget och väldigt lyhörd och följsam. Jag börjar rida mer och mer med sitsen och lägga vikten dit jag ska (i stället för att styra med att dra i tyglarna) och han svarar så bra på det. Ridningen är rolig från början till slut. Jag råkade tappa bort tiden och plötsligt hade 45 minuter gått. Dressyr är ju inte bara att rida i krumelurer utan det handlar ju om att hästen ska slappna av med vissa muskler och aktivera andra. Galishimo är ju ofta nervös och dressyren är bra för honom för han får inte spänna sig nervöst, och det gäller lösgöra de spänningarna när jag rider. Har man lyckats så ska ju både hästen till psyke och kropp vara avspänd när man är klar. Jag fick nog bästa kvittot efter pass