Livet är förändring

Efter promenad, löpband och ridning i söndags så tuffade jag tappert vidare till Umeå för att shoppa på Hööks och äta middag med brorsan och hans familj. Jag har med andra ord slagit personligt rekord i att umgås med min familj. Jag har hälsat på mamma, pappa och brorsan inom loppet på fyra veckor. Hurra för mig, men jag vet inte om släkten är lika lyckliga. Förhoppningsvis vill de inget hellre än att jag ska äta upp deras mat och prata om min häst ett par vändor. Jag tror det är äkta glädje. Brorsan bjöd i alla fall på väl planerad mat med kyckling, grönsaker och ris eftersom jag gnällt över mina 67 jävla kilon och ville ha något nyttigt. Hela hans familj satt samlad vid bordet och det var kul att hinna uppdatera sig om vad som hände på allas fronter. Förutom en väldigt full mage så rullade jag hem med diverse prylar från Hööks också. Ridhandskar med reflextyg så jag ska synas bra!       Ett par rejäla vinterstövlar i syntet då mina vanliga ridstövlar nu har hål s

Tidigt på söndagmorgon så var ridbanan fint sladdad och ett vackert glittrande frostlager låg ovanpå den. Det blev ett perfekt tillfälle för mig att träna på rakriktning och precision när jag red. Jag och Galishimo kan slinka än hit och dit när vi tränar, och dessutom så undviker jag ju ofta staket. Så nu har vi tränat på att följa fyrkantsspåret efter staketet och även försökt att göra symmetriska figurer i frosten som vi sedan försökt att följa. Utan att slinka hit och dit. Jag är ganska nöjd över slutresultatet. Galishimo är nog också ganska nöjd. Förutom vid ett tillfälle då han fick panik över staketet, slängde sig sidvärtes och skenade till andra sidan ridbanan med mig. I frosten kunde man se djupa spår efter ridstarten och sedan var det två meter mellan hovavtrycken när han galopperat i full fart. Jag höll i paniksnöret så jag klarade mig från att falla baklänges. Den här killen kan accelerera! Lite förvånat sneglade vi på varandra efter skenturen. "Alltså hur ham

Jag vill inte väga 67 kilo. Galishimo vill inte heller att jag ska väga 67 kilo. I nästan fyra år har jag levt i mitt våglösa land och tydligen har vikten långsamt krupit upp under tiden. Men jag tänker icke bli en fet kontorstant. Jag är inte redo för att bli det ännu! Jag är för ung för att bli en fet kontorstant. 35 är ingen ålder! Så nu har jag börjat med diverse åtgärdsprogram för att gå ned i vikt igen. En åtgärd är att ställa klockan på 05.00 och promenera en timme innan frukost, innan jobbet. Jag har ju bra hörlurar och lät radiokanalen Rix dundra i öronen under tiden jag knallade ut i söndags. Jag hittade snabbt en runda som tar nästan precis en timme med bra belysning så jag slipper vara mörkrädd. Ärligt talat så var det väldigt behagligt. Motsåndet ligger i de första fem minuterna efter klockan har ringt då man ligger och tycker synd om sig en stund, men sedan känns det lite bättre. Sedan började jag fundera på hur jag skulle kunna öka träningen samtidigt som jag s

Jag ha varit sängliggandes i dagarna tre. Första dagen så sjukanmälde jag mig på arbetet och tänkte att det här går nog över snart och det finns ju tv-program man kan maratontitta på. Som "Outsiders". Det går bra att titta på "Outsiders" när man är sjuk. Ingen handling och man kan vara hur groggy som helst och ändå följa med i det. Bara att bädda ned sig och ge upp. Andra dagen så lessnade jag på Outsiders och började maratontitta på "Arga snickaren" som också har väldigt enkel handling och man kan slumra en timme eller två och ändå ha ett hum om vad som händer i programmet, eftersom alla program har samma uppbyggnad och dramaturgi (tafflig man river sönder en kåk eller tar på sig för stort byggprojekt, fru och barn gråter, tafflig man blir utskälld, frun blir utskälld för att hon gråter i stället för att ta en hammare och få lite jävla ordning. Sedan blir allt fint och alla blir lyckliga). På dag tre så försökte jag handdiska upp tre dagars disk, tapp

Det här med att ha häst och vara ensamstående är inte det enklaste projektet. Jag var ju hos pappa i helgen och vi diskuterade min ekonomi och mitt sparande, och så lade vi upp en ny plan. Jag kommer att spara till min nya bil fram till april 2017 i stället. Då har jag förhoppningsvis ca 60.000 kr att köpa en bil för och har även en mindre buffert vid oförutsedda händelser. Det känns inte bra att köpa en dragbil i november eller december och lastträna Galishimo ute i mörkret och kylan. Då är det bättre att vänta till våren då man dessutom hunnit spara lite mer. För er som inte hängt med så har jag sparat pengar sedan 2013 för att få ihop till en hästtransport och en bil med dragkrok. Och jag började verkligen på noll och fick ihop mellan 1000-2500 kr i månaden det första året. Fyra år kommer det sammanlagt alltså att ha tagit innan jag rott i land med sparandet, enligt planen. Men då köper jag en fyrhjulsdriven Honda CRV för det är den bilen jag vill ha! Då nöjer jag mig inte med m

Galishimo är ganska trött nu när jag kommit igång ordentligt med ridningen. Han har ju inte tränat så hårt under sommaren då jag hade min prestationssvacka så det är ju inte direkt hans fel att han blir utmattad efter... fyra varv galopp. Sedan har jag hamnat i ett litet dilemma som jag förmodar att ingen annan hästägare över huvudtaget känner igen sig i, eller någonsin kommer att känna igen sig i. Galishimo är ju lite för intelligent för att vara ridhäst. Nu har jag börjat misstänka att han skämtar med mig. Det är så här. Galishimo trivselfrustar ganska ofta i ridningen och jag är rätt så pratig som ryttare, så när han frustar så svarar jag glatt något i stil med "Ja, vad du är duktig." och då brukar han frusta igen, och så pratar jag tillbaka, och så frustas det mer. Och så brukar vi jobba på... Men då och då kanske det händer att jag ibland länger på tyglarna och saktar ned en stund, så då sträcker han ut och frustar lite till. Sådär som att han är nöjd med sig

Alltså jag orkar inte dejta. Jag har gjort några ansträngningar att nätverka med nya bekantskaper men det slutar alltid med att jag inte orkar svara. För att jag inte orkar. Svara. Ni vet det där ljudet när man fyllt en ballong med luft och sakta släpper ut luften ur den till ett smygande pipande som sedan stiger i intensitet och slutligen slutar med ett slappt fladder och pruttljud? Ja just det ja. Precis det ljudet: Det är mina känslor när jag försöker nätverka med okända människor just nu. Det är så mitt inre låter när jag försöker komma igång just nu. Så då kan man faktiskt lika gärna låta bli. Det finns andra saker jag kan göra än att leta efter någon att dejta. Såsom att åka krokiga skogsvägar ut i vildmarken till pappa och Kristina och umgås med dem och deras hundar. Och inse att jag blivit fetare. Sådana saker kan man göra. Och precis efter jag insett att jag blivit fetare så gick det utmärkt att utan tvekan frossa sig fullständigt proppmätt på plankstek med älgkött.

Jag har inte hunnit skriva ens en tredjedel av allt kursande jag och Galishimo varit på i år, som det känns. Vi har valt att enbart hoppa på de kurser som anordnats på hemmaplan och det var ändå en hel del kurser! Det har kommit några nya tjejer till stallet som flitigt drar hit tränare och anordnar kurser. När jag flyttade hit med Galishimo för tre år sedan var stallet lite av ett "westernstall" men nu har det varit lite omsättning av ryttare och hästar och de flesta kurser handlar om dressyr, hoppning eller markarbete. Vi hoppar ju förstås inte men vi har hängt med på annat. 14 kurstillfällen har det blivit i år! Träningen har bara rullat på. Tränarna har varit jättebra och jag har fått mer positiv feedback än vad jag hade väntat mig. Galishimo har varit bra. Allt har varit bra! Jag är så glad, stolt och avslappnad just nu och jag tror att jag kommer att klara nästa säsong ännu bättre. Men han är en riktig kaka nu. Jag har haft ett brett leende i flera veckor nu.

"Men alltså du som har häst..." frågar en kollega. "Ja?" "Hur orkar man egentligen med sådant?" säger hon och jag hinner inte svara förrän hon börjar gestikulera med händerna och fortsätta: "Det verkar vara så väldigt mycket JOBB med det?! Alla jag känner som har häst hinner ju inte med något annat i livet. Det ska skötas och skos och fixas varenda dag! Pengar kostar det också! Hur har ni tid att LEVA?!" "Märkligt... Det är precis sådär jag känner inför föräldraskap." svarar jag kort. Kollegan tittar förvånat på mig. Sedan bryter hon ut i ett gapskratt: "Vad säger du?!" varefter hon plötsligt blir tyst en sekund. Hon får hastigt en tom stirrande introvert blick, innan hon utropar: "Men det stämmer ju!!!" Jag ler lite snett med ena mungipan och dricker lite mer te.

Det är ju något magiskt med att ha en häst och lulla runt med honom i oändliga cirklar på en ridbana. Detta måste vara någon slags meditation. Men för att uppnå detta lyckliga tillstånd av meningslöst rantande så måste man slänga alla ambitioner med ridningen åt sidan och leva i nuet. Tur att jag har en häst som bokstavligt talat "slängt mig åt sidan" när jag försökt överföra min prestation på honom. Efter lite prestigelöst rantande runt i cirklar med Galishimo så bryr man sig inte om... nä, man bryr sig inte om något. Spela roll liksom att man just blivit singel, för förmodligen 36:e gången. Man har fått frisk luft. Man har fått cirklar i sanden. Galishimo förvandlats från överpigg skitunge till utmattad ridskolehäst på 40 minuter och det är ganska trevligt att uppleva. Behöver jag verkligen något annat i livet? 

Jag provade även internetsiten Happy Pancake för ett lyckat dejtande. Men även där så följer många män slaviskt Idiotipakten om att prata sex på tredje meningen. Märk väl att denna gentleman på 47 år, efter tredje mailet (och efter tre dygns funderingar) inser att han blir ignorerad. Han försöker därefter rädda situationen och i stället för sin penis erbjuda en kopp kaffe. Jag är inte helt säker på att jag vill ha penis eller kaffekopp så här i nuläget. Och definitivt inte i kombination.

Idag fick Galishimo vila till förmån för bilfix. Jag har bytt vinterdäck och städat upp framsätena med textiltvätt, så bilen är ännu mer fin inför försäljning. Jag har också sänkt priset några tusen. Det känns alltid besvärligt för mig att greja med bilen men man blir alltid lite stolt när man fått ihop det. När jag skitig om fingrarna och med skitiga mjukisbyxor hasat mig till närmaste bensinmack och väntar på att fixa lufttrycket så kommer två finklädda damer, okända för varandra, men väldigt enade över hur stressade de är över att tvingas stå i kö för att fixa lufttrycket. De har ju så mycket att göra. Det är något som irriterar mig över dem för det känns som att det är lite fint att ha mycket att göra, trots att de, förmodligen precis som jag, faktiskt kan välja bort aktiviteter till förmån för hinna annat, och att vara beredd på att saker kan ta längre tid än beräknat. Sedan kommer en äldre man som blir helt uppslukad av allt östrogen på macken, och börjar givetvis ge de fina

Galishimos storasyster Gezzina, som såldes förra året av Elin, är nu avlivad. Hon blev snabbt sämre, både fysiskt och psykiskt efter ägarbytet. Det finns många olika teorier om varför detta hände och jag tänker inte gå in på någon av dem på bloggen. Precis som Galishimo så hade hon något lite barnsligt och naivt över sig. Trots att hon var vuxen ville man kalla henne för "bebisen" bara på hennes söta och nyfikna uppsyn. Dessutom hade hon ett glosöga, en liten vit rand runt ena ögat, som gjorde att hon alltid såg lite förvånad ut från en vinkel. Gezzina var  i mina ögon en kanonhäst för hobbybruk. I mina ögon var hon energisk och het men aldrig riktigt bråkig och jag minns när hon imponerade på en meriterad dressyrtränare, som även ansåg att hon hade bra rörelser. När jag själv tyckte att Galishimo var obehaglig att galoppera så fick jag låna hans storasyster och slappna av lite i galoppen på en stadigare häst. Hon var dessutom mindre bakskygg och hoppade glatt och

Jag vill ju verkligen träffa en man igen. Jag har redan tidigt sagt att jag ska försöka dejta snabbt om en relation skiter sig, och inte sitta hemma och sura ett halvår eller så. Upp i sadeln igen bara. Men det är svårt att komma igång när man finner alla dessa bottennapp på Tinder. Mannen frågar vad jag gillar att äta och jag nämner min favoritglass. Jag frågar detsamma tillbaka.. och får.. *trumvirvel*. . Det är som att alla män kollektivt gått in i en pakt där de kommit överens om att ifall alla beter sig som idioter kollektivt så måste en tjej förr eller senare acceptera det. Eftersom det inte finns något bättre alternativ. Nu ska jag krypa ihop i fosterställning och gråta över mänskligheten. Over and out!

Det är vansinnigt skönt med Galishimo sådana här helger. I dag orkade jag inte dit förrän ganska sent på kvällen. Hela hjärtat blev varmt när han glatt gnäggade när han såg mig, och lämnade maten för att hälsa mig. Ridningen gick också jättebra. Vi var ensamma på ridbanan i skymningen och red på slutet av passet i mörkret och en ridlampa som kastade stora skuggor framför oss. Jag har inte vågat rida honom ensam i mörkret förut med honom men han börjar ju verkligen lugna ned sig. Han blev rädd när det smällde till i skogen och jag vet inte vad det kan ha varit, det var ju för mörkt för älgjakt, kan tyckas. En cyklist utan lampa racklade förbi ridbanan, men han stirrade mest och gjorde stora ögon. Det var verkligen inga problem att sitta kvar och hantera honom Galishimo var verkligen en frisk fläkt och jag var betydligt gladare när jag åkte från stallet.

Drömkillen tog sig ju an min transport idag och nu har jag en lampa till den! Det blev skitbra och jag är jättenöjd! Jag är dock lite less på transportfixet som aldrig tar slut och innerst inne vill jag kräkas på transporten. Kräääkas! Jag köpte den för ett halvår sedan och har inte kunnat använda den ännu. Men det finns ju stjärnor där ute som hjälper till, så jag kommer ju snart att bli klar. Kul tjej jag är att dejta förresten. "Jooo, jag tänkte om vi kunde skippa veckans vanliga restaurangbesök med levande ljus och finkläder och i stället stå ute i mörkret och frysa och dra lite elkablar? Jag kan hålla i verktygen åt dig och dra in snor genom näsan, under tiden du jobbar? Vad tror du om det?"  Men det kommer att bli bra! Allt kommer att bli bra. Elin kommer att bli frisk och snart har jag transport och  kanske till och med dragbil och Galishimo kommer sedan att pinna på med sina små lurviga ben och  kånka runt med mig och Elin och vara jättesnäll.  Så k

 Jag kan inte låta bli att dagdrömma ibland. Jag har googlat på corgis och hästar. Hur de fungerar i stallmiljö. De verkar förekomma i sådana miljöer ganska ofta, så de kanske har lite hästvett. Men först måste jag ju sälja min bil. Köpa en bil med dragkrok... köpa en garderob så valpen inte får tillgång till kemikalier och tvättmedel i min "walk in closet",  hitta fler hyllor, exempelvis stängbara skohyllor, så jag inte förvarar tuggbara saker på marken. Jag behöver hitta bättre lösningar för att skydda sladdar här i hemmet. Mina sladdar dräller överallt. Sedan är det ju det där med att lämna den ensam hemma när jag går på arbetet. Det känns fel och lite jobbigt att lämna den trots att jag kan åka hem på luncherna. Jag har inte bestämt mig riktigt ännu. Det kanske ligger åtminstone ett år bort, ändå. Men drömma går ju... livet är ju kort..

Jag åt lunch med Elin idag. Det har nästan precis gått ett halvår sedan ridolyckan med Galishimo, och nu känner jag äntligen att Elin börjar bli sig själv igen. Hon är fortfarande sjukskriven på heltid men hon gnistrar av glädje och energi igen. Hon pratar mer och ser inte lika plågad ut av smärtan. Hon klarar av att vandra längre promenader och behöver inte planera in ständiga vilopauser mellan aktiviteter. "Jag måste få börja jobba snart! Jag blir tokig om jag inte får jobba!" gnäller hon och så berättar hon, med glimten i ögat, olika anekdoter om hur frustrerande det börjar bli att vara hemma. För hon vill röra på sig nu, och kroppen vill också röra på sig. Hon är fortfarande skadad och behöver fortfarande vila ofta men nu ser hon ljuset i tunneln. Livet har slutat kretsa kring smärtan som krävt så mycket fokus av henne, och nu vill hon bara framåt, och vidare i tillvaron.                                                     Elin och Galishimo för ett år sedan! "