Inlägg

Visar inlägg från september, 2016

Welsh Corgi

Bild
En hundras jag är nyfiken på är Welsh Corgis. De har stora öron, utrycksfulla ögon, och små ben. De har inte så mycket till svans heller. De ser roliga ut helt enkelt. Men de har fria luftvägar (ingen ihoptryckt näsa) och verkar vara relativt friska och långlivade. En sådan skulle passa bra ihop med mitt intresse att fotografera. Den är inte så stor heller och skulle kunna rymmas i min etta. Dessutom skulle det kunna vara relativt lätt att fixa hundvakt till den. De förekommer ofta på internet då minspelet lätt lockar till skratt. De är ju vallare i grund och botten och borde gå ha lösa utan att de ränner iväg. Det är bara fantasier än så länge, men rasen får mig alltid att le. Och eftersom min trognaste läsare är mamma så översätter jag det hela till svenska. Jag kan inte förlora mitt enda fan. Det går bara inte. "Min klient agerade i självförsvar, vattenspridaren attackerade först!" "Corgi Error, datasystemet fruset. Omstarta? Ja / Nej"

Terven

Bild
Jag brukar faktiskt drömma mardrömmar om Terven ganska ofta, trots att det var två och ett halvt år sedan hon dog. Oftast drömmer jag att jag tappat bort henne och i frenetiskt letar efter henne. Hjärtat dunkar i panik och jag letar och letar. Ibland är hon bortsprungen, ibland är hon kidnappad, ibland är hon oavsiktligt såld. Jag har sprungit, irrat och ropat efter henne. Jag har drömt att jag ropat att hon är min och mitt ansvar, min vän, min familj. Men i natt drömde jag för första gången något annorlunda. Jag drömde att jag fann ett gammalt tidningsurklipp på henne i en gammal tidning. Hon låg fint och upprullad som en liten räv på kortet, och tittade nöjt ut över naturen. Jag pekade på bilden i drömmen och sade: "Det där var min hund. Hon är död nu. Hon finns inte längre." Precis när jag gjorde det så vaknade jag av att höstregnet smattrade mot fönstret och klev upp i mörkret för att stänga det. Att det tagit sådan tid för själen att komma till ro med det.  Ja

Raketfart!

Bild
"Det går framåt i raketfart för er!" sa tränaren idag och jag kunde inte annat än hålla med. "Ni ser ut som ett helt annat ekipage!" sade hon också. Nu har jag ridit varje torsdag för en tränare i tre veckor. Tränaren kommer till mitt stall så jag behöver inte åka någonstans. Sedan red jag ju även på kurs för en annan tränare hela förra helgen. Alla tittar på olika saker och Galishimo kämpar tappert på. Han verkar tycka att det är ganska roligt. Särskilt galoppen från skritt. Han skjuter iväg som om livet hängde på det. Där kan vi också prata om raketfart! Det är bara att hålla sig fast och hoppas han inte drar iväg med en bockning. Vi har också tränat på skänkelvikning. Galishimo kan det ganska bra, det är absolut inga större problem för honom. Han är lite stel i vänstersidan men det känns inte direkt som något oöverstiglig eller något större problem, bara jag kommer ihåg att korrigera honom.  "Bli inte knäckt nu om det blir bakslag för nu har utvecklinge

Tacksamt

Bild
Dagens pass med Galishimo kändes också bra. Nu är bilden gammal men det har inte blivit så mycket fotograferande i år. Han är pigg, lyhörd, på hugget och betydligt mindre orolig. Jag kan inte säga att det är något jag gjort annorlunda i ridningen. Jag har inte bytt teknik eller något, det är väl mest att han bara blivit coolare nu. I och för sig... Det mest markanta jag gjort, om man tittar på hanteringen, är att jag inte ger honom några pauser alls utan kan rida i 40 minuter och ge honom kommando på kommando utan "andningspaus". Då bryter jag aldrig kontakten med honom och han hinner inte tänka själv. Förut skrittade jag ju på långa tyglar lite då och då men det gör jag inte alls längre. Det är bara jobb som gäller, från att jag sitter upp till att jag sitter av. Det känns ju lite taskigt mot Galishimo men han verkar trivas. Han vill ha något att göra. Hela tiden. När jag hade prat-pauser med tränaren i söndags började han stå och sparka och veva med framhoven i luften ef

Färdigmålat och ljuset syns i tunneln!

Bild
Galishimo skötte sig strålande även idag på dressyrträningen. Förutom att han tippat lite till vänster hela dagen och att jag har fått jobba på att hålla kontroll på att han ska gå helt rakt och inte långsamt och omärkligt driva iväg åt vänster, så snart jag slappnar av. Det KAN även vara jag som tippar åt vänster och tar hela hästen med mig. Det är svårt med finlir ibland. Men det är småpotatis och mestadels bara roligt för mig att greja på med. Han är full av entusiasm och verkligen supertrevlig just nu. Jag är helnöjd med honom. Efter kursen så pillade jag på med min hästtransport. Jag har målat de sista stolparna med metallfärg och det gör så väldigt stor skillnad! Även sommardäcken, som aldrig kom på i år, fick sig en uppfräschning! Jag hade ju både tid och färg över! Före..  Efter! Skönt att det händer lite saker. Jag har dessutom haft ovanligt mycket energi på sistone. Nu fattas bara för mig att fixa innerbelysning i transporten sedan något snöre att fä

Fisketur och barndomsminnen

Bild
Jag hade en skön fisketur förra helgen också. Vi tog motorbåten till Utternäs där gammelmorfar pratade om Armasjärviolyckan och där jag träffade min första häst, nordsvensken Galin, som jag förälskade mig i redan när jag var tre år. Jag var lite nervös när vi tog båten rakt över sjön för att komma till ängarna där Galin förut betade. Där jag sprungit omkring hela min uppväxt. Där jag skrapat mina knän när jag lekt med mina kusiner och min bror. Där jag hittat grodor och grodyngel. Där man fått getingstick och mormor omsorgsfullt baddat sticken med bomullstussar dränkta i Salubrin. Där man ätit surströmming varje år när man var liten. Alla knän man suttit i. Allt är sålt nu. Gammelmorfars hus är sålt och likaså sommarstugan där vi åt surströmming. Jag oroade mig för att den lilla byn skulle vara död. Att Galins kuperade ängar skulle vara igenvuxna och att husen skulle vara förfallna. Men när vi stegade iland och stirrade över de få husen så spred sig ett leende över ansiktet.

Puss och kram!

Bild
I morse var det kurs med Galishimo igen, och det kändes roligt och inspirerande, och svårt... Mamma var med och filmade och peppade. Och fnissade. Hon var min medfnissare på kursen. När övningarna blir för svåra så börjar jag skratta och fumla och Galishimo märker direkt när jag börjar fumla och då börjar han stirra och spänna sig, och då börjar jag skratta ännu mer. Det blir lite ofokuserat emellanåt. Han sköter sig i alla fall strålande nu. Han är fokuserad och trevlig. Så länge jag styr honom och inte bryter ihop över annat. Sedan så kan han ju både pussas och kramas numera. Lite för brutalt både med pussandet och kramandet, men det finslipar vi nog..

Snart säljer jag bilen!

Bild
Jag ska ju snart sälja Skodan och håller på att greja med den inför försäljning. Jag besiktade den för två veckor sedan och idag lämnade jag den på motortvätt innan jag gick till arbetet. Det ska bli skönt att sälja den och köpa en större bil. Jag tänkte sätta ut den för 25.000 kr efter lite mer fix bara, och sedan hoppas på att fler är intresserade och att någon ger ett högre bud. Sedan har jag ca 20.000 kr utöver detta, och jag kan då alltså köpa en bil för ungefär 45.000 kronor. Det blir nog bra! Jag har inte kunnat göra så stora inköp de senaste åren, men det är skönt att känna att ekonomin långsamt blir bättre.

Ännu mer transportfix!

Bild
Förra veckan kom transportmattan som jag beställde i våras! Äntligen! Den var väldigt försenad då jag beställde den i april men bättre sent än aldrig! Jag lärde ju känna Ulf för ett och ett halvt år sedan när jag tog grönt kort på ridskolan. Han var en pensionär som var där för att stötta sitt barnbarn med att ta tävlingslicens. Ulf råkade då (i god tro) säga att jag skulle säga till om jag behövde hjälp med något, om jag inte hade någon att fråga. Det lade jag på minnet så jag tog faktiskt mod till mig nu, 18 månader senare, och frågade om han kunde hjälpa mig att passa in gummimattan i transporten. Självklart kunde han göra det! Tre dagar senare så var han här! Jag tog ledigt från jobbet, och så högg han glatt in i transportmattan. Klockan 09.00 på morgonen startade vi, och två och en halv timme senare så hade jag en golvmatta i transporten och mellanväggen var uppsatt! Den stora skräphögen som legat bredvid transporten, bestående av gamla mattan, det gamla golvet och annat bråt

Många år med David

Bild
I går var jag i Stockholm och passade på att träffa David. Vi har varit vänner ett par år nu. David är vännen som alltid gör sådana här grejer när man är deppad (ja, mamma, detta är en klickbar länk). Det känns alltid speciellt när vi ses efter att det gått en stund, och ändå känns allt väldigt roligt och avspänt. Jag började leta gamla bilder från oss och fann den här bilden från år 2007. Vi besökte hälsomässan tillsammans och jag hade köpt ett gosedjur till hans äldsta son, som nu är nio år. Gosedjuret finns kvar och när den nu ganska stora pojken undrade vem den här Katarina var som David skulle träffa, så sa han att det var hon som gav honom det lilla gosedjuret, och fick en förkylning tillbaka från honom. Det är lite svårt att föreställa sig. Sedan hade jag ju en träningsperiod och sprang Stockholm maraton år 2009, då tog Jenny den här bilden på mig och David, också. På den tiden var jag lite mer vältränad.. Och i går så tramsade vi runt igen och lekte med selfies. Vi b

Ett superpass!

Bild
Idag har det också gått jättebra! Både jag och Galishimo var på hugget efter träningen från den tidigare veckan. Visst gjorde det ont att höra den kritik jag fick men tränarens utrop ekade kvar i huvudet: "Men herregud sluta klämma häststackarn med knäna! Hur ska han nu veta att han varit duktig?!" ekade i huvudet hela tiden liksom hennes: "RID! RID! RID! GE HONOM INTE EN CHANS ATT STIRRA FÖR DÅ ÄR DET KÖRT!" Och det satt kvar hos både mig och hästen. Plus att det fanns betydligt mindre saker för honom att stirra på just idag och att det bara blev tre eller fyra skyggningar som jag fick öva mig på att parera och det var mest en sittpall och en liten bokstavslapp som fallit av staketpinnen som var farliga, och de skyggningarna är ju lättare att träna på än exempelvis en åkgräsklippare som rör sig och lever om lite mer. Som han var rädd för i torsdags. Och mina knän har släppt taget om "häststackarn". Jag tror han var tacksam. 

Det går bra nu!

Bild
Jag må ha varit tyst en stund men ridningen går faktiskt hyfsat bra nu. Jag har varit på sammanlagt tre kurstillfällen med Galishimo den senaste veckan, och den senaste träningen, i torsdags, var med en helt ny tränare igen. Alla tränare säger samma sak, men använder olika ord, så det känns som det fungerar bra att mixa mellan olika tränare. Den senaste tränaren som jag red för nyss sa samma sak som alla andra. Jag är spänd, det syns att jag är lite rädd, jag är väldig mjuk i handen men kniper med benen, jag kommer inte ned ordentligt i sadeln. Jag måste putta Galishimos vänstra bog på plats. Jag slarvar med ridvägar och precision, slarvet mer ridvägarna kommer ju från att jag undviker staketet eftersom han lätt skyggar där. Sedan så blir jag rädd när han blir orolig och då blir jag passiv i stället för att ta i honom ordentligt och avleda honom. Vilket inte heller är konstigt då jag vet att han kan explodera om man pressar honom för mycket när han är orolig. Men den nya tränaren säger