Livet är förändring

Per har gjort en fantastisk insats i helgen med Galishimo. Det har verkligen känts skönt att få en paus med hästen då jag varit lite trött på honom. Nu är ju Galishimo ingen nybörjarhäst men så länge Per håller sig kvar så får han ju rida på bäst han vill. Nu hade ett älgtorn tippat, där det inte låg tippat förut, så Galishimo var ovanligt skeptisk över just detta när Per red. Men det är ju just det där med att våga vara modig och gå först som Galishimo måste träna på, och inte söka stöd hos mig. Vid ett tillfälle när Per var bestämd om att Galishimo visst skulle gå först, så sprang han baklänges för att komma närmare matte. Inte är det roligt att vara ledarhäst alla gånger. Men jag gick till fots mellan 20 och 200 meter bakom dem största tiden när de red ut. Sedan hjälpte jag till litegrann om de körde fast med något. Men mest gick jag bakom dem. Galishimo tycker ju att det är spännande att gå över diken och vattendrag men blir bara bättre och bättre på det, som ni ser. Behöver ja

 I dag slapp jag rida. Det kändes otroligt skönt att kunna släppa det en liten stund. Per har ridit Galishimo i stället och bevisat än en gång att jag har en fullt ridbar häst. Vilket kändes väldigt skönt. Det var regnigt och kallt, typiskt novemberväder, men vad gjorde väl det när Galishimo och Per obekymrat lullade på. Lite orolig blev Galishimo över diverse saker som kan anses farliga, men Galishimo gjorde verkligen inget dumt, utan verkade mest bara beklaga sig över läskigheterna. Jag kunde bara slappa och titta på när Per och Galishimo i lugn och ro löste problemen. Han blir bara bättre, det kommer att bli lättare.

Idag hade jag tagit semester i hopp om att få en trevlig ridtur med Galishimo. Det blev ingen trevlig ridtur. Han flippade två gånger så pass att jag hängde riktigt löst i sadeln och jag fick sedvanligt psykbryt och började gråta. Han har verkligen sänkt mitt självförtroende, jag kan inte minnas att någon annan häst någonsin fått mig att bryta ihop så snabbt och lätt. Trött och ledsen avbröt jag passet. Jag plumsade mig genom snön med Galishimo, in i stallet, för att hämta longerlina. När jag väl longerade honom så flippade han så kraftigt att han flippade runt själv och föll omkull. Han gled som en säl på sidan och lämnade en märklig snöängel efter sig. Som en stor snöängel som kraschat från himlen. Vilken tur att jag inte satt i sadeln! Jag låtsades som ingenting och drev på honom ett bra tag så att han blev rejält trött. Efter ca 80 minuter så satte jag mig upp igen och så gjorde vi om skritt-turen där han tidigare flippat. Den gick betydligt bättre när han gjort sig av med si

Efter helgens dramatik, och fantastiska upplösning, där min pojkvän fick vara testdocka, så kände jag mig lite modigare. Det kändes inte gruvsamt och lika jobbigt att sadla Galishimo den här gången. Jag vägde inte fram och tillbaka ifall jag skulle rida honom eller inte. Såklart jag skulle upp! Jag har släppt kraven på uppsittningarna nu när han har sitt vintertemperament och mest står och laddar när jag ska upp. Jag ber om hjälp helt enkelt. Jag håller i tyglarna och sitter upp samtidigt som någon annan håller emot stigbygeln så sadeln inte glider runt för mycket, och dessutom motiverar det ibland Galishimo att stå kvar (eftersom han äälskar människor och deras mystiska fickor). Hur som helst så kom jag upp på dramatikern, och han stapplade spänt iväg mot äventyr. Han går med väldigt små steg, i väldigt hög kadens, och stirrar ofta åt ett helt annat håll än det han är på väg åt. Och det kändes märkligt nog möjligt att överleva. Jag känner hur spänd han är och de där "elcho

Den här tanken om att jag inte vill ha barn, börjar lägga sig allt mer till ro i själen. Det debatteras allt mer i media och föräldraskap ifrågasätts allt oftare. För varje gång jag ser en artikel blir jag lite mer lättad. Den lilla grupp för barnfria som jag gick med i för ett eller två år sedan, har över 600 medlemmar idag. Fyrabarnsmamman Camilla berättar i tv-programmet Malou om att hon ångrar beslutet om barnen. Det är inte längre extremister eller radikala samhällskritiker som pratar barnfrihet. Till och med en och annan mamma bloggar ur sig att föräldraskapet inte blev som hon hade tänkt och att svårigheterna med föräldraskap diskuteras för lite. Människor peppar varandra att stå för sina beslut, en kvinnlig präst har fyllt Gävleborgs dagstidning med ett mittuppslag om barnfrihet... allt bubblar plötsligt som en kittel, och beslutet känns plötsligt lättare att stå för. De tysta argument som jag hade, om att det var miljövänligt att inte skaffa barn, möttes förut med skratt o

Efter en veckas uppehåll så led jag av mentalt baklås med Galishimo. Jag oroade mig för att sitta upp. Jag kommer aldrig, aldrig någonsin att känna mig kapabel att rida en het och känslig häst. Jag skulle haft en snällare häst. Jag kommer att falla av. Jag är ridrädd.  Efter lite om och men, och en väldigt entusiastisk häst som inte kan stå stilla, så kom jag mig upp i sadeln för att rida ut med honom. Jag tog mig upp med hjälp av vant stöd från min vän Katarina som numera vet precis hur man hanterar nervös arab och spänd stallkompis. Jag tackade för hjälpen och bestämde mig för att rida ut till en bortre hage så han kunde hälsa på några polare som han haft sommarbete med. Tyvärr blev hans sommarkompis Corzo så till sig i trasorna över att få se Galishimo att han tryckte sig mot linan och fick en rejäl elstöt. Då blev det livat. Corzo kastade sig från linan i full galopp. Corzos kompis Rosso fick panik för att Corzo fick panik, Galishimo slängde sig runt förtvivlat för att få syn på

Denna vecka har jag inte orkat rida. Det är blåsigt och snöblandat regn ute och jag har varit förkyld och allmänt less. Under tiden som jag inte orkar rida så ligger jag i soffan hos Per och låtsas att jag är en elitryttare. Jag är en slags oupptäckt talang som bara aldrig blivit upptäckt eftersom jag råkar befinna mig i norrland med en liten arab. Jag tittar på olika hästklipp från andra tappra hästbloggare och pekar med pekfingret på dem och säger "HA! Det där hade jag gjort bättre!" och annat overkligt trams som jag hittar på samtidigt som chokladkakan blir mindre. Ser det alldeles förträffligt fint ut så muttrar jag för Per att Den tjejen minsann har haft TUR om fått en så lättdresserad häst. För det kan ju inte handla om ryttaren. Det måste vara hästen som är löjligt lätthanterad. Det är ju så himla mycket lättare att dagdrömma ihop min egen verklighet där jag, som genom ett under, är mycket bättre än vad andra tror. För att långsamt slussa tillbaka mitt sköra ego t

Jag har tittat igenom bilder från galoppträningen med Galishimo och reflekterat lite över den. Jag har tittat på några klipp från juni till november. Till att börja med har jag från början medvetet långa tyglar och lång och låg form i början för att han ska sträcka sig framåt och runda ryggen. Det ser ju inte så tjusigt ut, särskilt inte i kombination med att jag inte följer med så bra i sadeln. Men syftet var att han skulle få lite magmuskler och orka hålla upp ryggen när jag väl kortade tyglarna och rätade upp mig. Jag ville inte att han skulle svanka med ryggen som en hängbro, vilket brukar vara ett vanligt problem med just araber, och det gör han ju inte nu när jag kortar honom. Så det känns ju kul att det verkar stämma.

Jag tar ledigt för att rida och är förstås krasslig på min lediga dag. Jag orkade inte rida honom igår och jag orkar inte rida honom idag. Hovslagaren har gett honom nya vinterpjuck och Galishimo var på ovanligt dåligt humör och undrade om det inte gick sparka av sig den där tjuriga gubben som höll fast fötterna på honom. Sedan märker jag att när Galishimo hör ljudet av skiftnyckeln när den drar åt broddarna så får man snart ställa ned foten och då kan man ju sprattla alldeles, alldeles extra så det inte råder några tveksamheter om vad han faktiskt vill. Gud vad jag är glad att samma hovslagare stått ut med honom i fyra år! Sedan har jag köpt ett täcke, glömde kolla modellen men tror det var ett Amigo Mio Navy/burgundy enligt nedan. Så då kan han strutta runt i det och se snygg ut när han storögt berättar för hästkompisarna om alla övergrepp han blivit utsatt för av hovslagaren.

Galishimo är ju som sagt ambitiös, och precis som sin matte så "nerdar" han ned sig i de svåraste övningarna. Exempelvis när jag började träna galoppfattningar så hade han det i huvudet hela tiden och det var svårt att få en stadig trav eftersom han hela tiden var redo att fatta galopp. Nu när vi börjat med sidoförflyttningar så försvann traven igen. Han. Kan. Inte. Sluta. Tänka. Sidvärtes. Rakriktningen är som bortblåst och jag sitter på en mycket spänd och entusiastisk häst som hela tiden frågar: "Nu då?.. Nuuu...då? Nu då? Så här?"  trots att jag bara vill att han ska slappna av och jogga lite efter fyrkantsspåret. Trots att jag sitter helt avslappnat och fokuserar till det yttersta att inte störa honom med varken ben eller rumpa. Jag försöker balansera mig så osynligt jag bara kan ovanpå honom. Till och med i galoppen har han flyttat sig sidvärtes i ett fullt entusiastiskt men lätt skitnödigt: "GNNH!! NU DÅÅÅ?!" Det känns helt okej för mig eft

 Galishimo fortsätter gå ned i vikt. Och folket gladdes. Han ligger nu stadigt på sjätte hålen på sadelgjorden. Och folket jublade. Han har nu övergått till sitt berömda vintertemperament vilket innebär att han temporärt är nipprig och överenergisk och trippar runt utan vett, sans eller kontroll den första tiden (20 minutrarna) innan man kommit igång att rida honom. Det passade sig mindre bra just idag då min mamma kom på besök för att beundra våra framsteg. För en amatör så kan ju framstegen ha tett sig obefintliga. Men mamma är duktig på att låta glatt imponerad. Och mitt magont och min panik som jag haft i tre år över det berömda nipprandet, är numera förminskat till ett missbelåtet mutter över att tvingas rida på en sprattelgubbe. Men man växer in i det. Det går långsamt. Men man blir bättre. Och nu när han dessutom är en storlek smalare så ser han ju lite sportigare ut också när han nipprar runt. Och inte bara tokig, menar jag. Sedan visade vi vår berömda Never-Ending-Backnin

Jag har blivit förkyld och varit sängliggandes mesta tiden av lördagen. Att vara förkyld nu för tiden är inte detsamma som när jag var förkyld förut. Numera matas jag regelbundet med älggryta och kokt skalad potatis som Per gjort åt mig. Det tog tydligen flera timmar att puttra ihop. Men inte blir jag gladare för det. Nädå. Och jag vill minsann inte vara ensam att lida. Det borde andra också göra. Och min lilla häst. Hur ska han klara sig utan mig? Hur ska det gå? Va? Det finns ingen glädje och lycka i livet längre. Allt kommer att sluta med katastrof. Man behöver bara slå på nyheterna. Människor som springer omkring och dödar varandra och har sig. Och nu bytte dom rantandet och dödandet från Syrien till Paris. Det finns ingen konstruktiv kraft bakom en förkylning. Det finns ingen konstruktiv kraft med att döda varandra heller men ibland orkar man inte se den stora bilden och zoomar hellre in till Avdelningen Snytpapper. Jag kan inte komma på något bättre att göra än ligga under en f

Efter gårdagens utbrott när jag skulle träna backning, så hade jag ganska låga förväntningar på Galishimo. Övningen var ju ny och jag har inte krävt att han ska backa så kontrollerat förut som nu. Men Galishimo hade sovit på saken och förmodligen finulat lite för sig själv under frukosten, för idag gick det betydligt bättre. Inga utbrott och mer tygelkontakt än innan. Han är så ambitiös, det får vara värt lite snedtändningar när han inte förstår vad jag vill. Här är förresten i filmsnutt från i helgen då vi började träna på att backa. Ja ni ser ju att jag inte hade tygelkontakt och då var det lite svårt att kontrollera honom. Å andra sidan så vill jag inte kräva allt av honom på en gång. Först räcker det med att han backar. Men det här får vi ju bättre ordning på!    

"Okej. Hänger du med Galishimo?" "Jajjemen!" "Nu blir det svårare. Är du redo?!" "Absolut!" "Okej. Steg ett är att du ska sänka huvudet när jag vibrerar lite med tygeln. Det kan du redan." "Japp! Skitenkelt." "Okej. Steg två är att du ska stanna när jag kramar tygeln och lutar mig lite bakåt. Det kan du." "Piece of cake. Skitenkelt." "Ja. Nu ska jag alltså krama tygeln och även krama med benet." "Eh... backa? Det är det du vill?" "Ja, fast nu höjer du huvudet så nu vibrerar jag lite med tygeln men driver ändå." "Men då ska vi ju framåt?" "Nej. Bakåt." "Sidvärtes?" "Nej. Bakåt." "Men förihelvete. Bestäm dig någon gång. Nu driver du ju!!!" "Bakåt." "Men du kramar ju inte tygeln du vibrerar med den..." "För att du ska sänka huvudet och gå bakåt." "Men då skulle du ju krama tygeln."

 "Nej inte behöver du filma, det finns inget att se..." sa jag i lördags när Per kom förbi stallet med mobilen. Jag hade varit en halvtimme på ridbanan redan och redan gjort de övningar jag tänkt. Dessutom var det en tjej på ridbanan som hopptränade sin häst, och en annan tjej som red mellan koner på stora mittvolten, och blev högljutt instruerad av en tredje hästtjej. Det var en hel del skuttande, smackande och galopperande och det var lite svårt att riktigt ta sig plats att göra övningar med Galishimo. Jag kände mig lite fånig när Per stod och filmade oss och tänkte att det knappt var värt att titta på filmerna sedan. Men jag hade jättefel. Riktigt fel. Jag såg tydligt på filmerna att jag har blivit mycket bättre på att sitta avslappnat. Jag sitter mer upprätt och djupare i sadeln. Faktiskt inte för att jag tränat utan för att Galshimo faktiskt känns lite tryggare att sitta på. Han var väldigt fokuserad och arbetsam trots att det sprang andra hästar kors och tvärs

Nu när Galishimo sätter vinterpäls så har det dykt upp lite fler vita prickar. Nu ser han nästan ut som en stjärnhimmel... För övrigt vill jag bara tillstå att det är svårt att banta en häst som har fri tillgång till mat dygnet runt. Särskilt om hästen i fråga alltid är hungrig. Men vi ger inte upp och han har gått ned två sadelgjordshål sedan i somras. Det är som när man kan dra åt sitt eget bälte ett hål extra. Det bådar gott! .

Blåsten skapade en Pigg Hest på uteritterna idag och jag blev lite feg och sammanbiten emellanåt. Per följde med som moraliskt stöd. När det blåser i rumpan på Galishimo så får han fnatt och när det torra gräset prasslar i dikeskanterna så skyggar han. Om solen dessutom skiner så dyker ju även den där förbaskade skuggan upp som ständigt förföljer honom, som en enträgen ärkefiende. Blåsten mullrade genom skogspartierna och ven mellan araböronen. Jag satt av några gånger men var snabbt uppe i sadeln igen. Jag har ju föreställningen om att han ska sticka iväg för mig, börja bocka, och dra hem när han blir riktigt spänd, men han verkar ändå vara precis lika lydig som alltid. Det blir bara lite ryck,  accelarationer, och hopp och duckningar. Men inga problem i övrigt. Jag börjar i alla fall vänja mig ! Dont wish you had a better horse - wish you were a better rider! Galishimo i blåsten i april...