Livet är förändring

Träbron är numera inga problem. Han fick fundera en liten stund innan han försiktigt skrittade över. Jag och Galishimo fick sällskap med Per & son på en löptur. Och nu händer det verkligen grejer. Galishimo gör fina framsteg hela tiden. Förut har han fryst fast eller försökt vända hem då och då under ridturen. Han kan också frysa fast och vara så spänd att man känner pulsen på honom genom sadeln. Men inte idag. Sidokasten är inte sidokast längre utan snarare små halvdana hopp sidvärtes då och då, men mesta delen är det full fart framåt som gäller. För 10 dagar sedan var jag så trött av att korrigera honom under uteritten att jag höll på att bryta ihop. Idag åkte jag bara. Han korrigerade sig själv. Blev han rädd för något så samlade han sig själv och fortsatte framåt, med stora ögon och spetsade öron. Jag behövde inte hindra, styra, driva eller bromsa. Bara åka. Och så passade jag på att galoppera lite över en äng och galopperade även en lite längre tur på en raksträcka när v

"Du där!" säger jag till den främmande tjejen som tar undan lite hästlort på ridbanan. "Eh, kan du hjälpa mig upp?" fortsätter jag. Hon tittar upp på mig och nickar. Hon ser en mindre road ryttare bredvid en mycket ivrig och taggad arabhäst. "Vad ska jag hjälpa till med?" frågar hon glatt. "Alltså. Jag tar mig inte upp på hästen. Han är övertaggad igen." mumlar jag och fortsätter: "Han kan inte stå stilla vid uppsittningspallen utan kör jämfotahopp i stället. Jag är rädd han springer omkull pallen, så det vore bättre om du stod bredvid och höll emot sadeln så den inte glider för mycket, så sitter jag upp som han är. Al dente." Galishimos ögon glittrade och han såg ut som att han taggat hela morgonen för dagens pass. Märkligt med tanke på att han tränat ganska hårt fem av sju dagar nu och att det var veckans tredje pass på raken. Nu stod han och trampade runt för sig själv i sin alldeles egna frenesi. Efter mindre mutter och trampa

Både jag och Galishimo var ganska urlakade efter förra veckans uterittsbootcamp. Men. The show must go on, även om det är en lite lätt uttråkande "show" innefattande en grå liten arab och hans mediokra ryttare. Bara att kämpa vidare och börja ta itu med dressyren. Kan ju säga att varken häst eller ryttare var särskilt uppspelta. Snarare lite urlakade. Galishimo hade något som jag kunde tippa på var lätt träningsvärk. Ingen häst fruktade några fantasimonster. Vi sölade oss till och med ut på en skogspromenad efter dressyren. I gemytlig gåsmarsch. Nästan som om vi båda hade lite baksmälla av vårt egna adrenalin.  .

Det blev något slags uteritt-bootcamp denna vecka. Jag hade inte direkt planerat det, men det kändes som ett bra sätt att avsluta veckan. Fast jag var rätt så mentalt slutkörd efter att ha kämpat på med Galishimo flera kilometer från min komfortzon hela veckan... Måste faktiskt erkänna att det kändes halvt omöjligt att även idag ta sig ut med en spänd arab samt spänd ryttare på fortsatt cirkus i vildmarken. Men tänk vad fel jag hade. Galishimo var -om möjligt - ännu tröttare än jag. Han bara gick. Som tåget. Jag skrittade så lite som möjligt och höll oss i en lugn trav för att undvika hans "energiladdningar". Han joggade på med öronen spetsade, huvudet sänkt och så trivselfrustade han. Vi joggade i princip hela sträckan på 8 kilometer. Per följde med och joggade. Det var som att sitta på en annan häst. Jag blev inte orolig en endaste gång. Han blev aldrig riktigt rädd eller gjorde några egentliga sidokast. Vid ett trångt dike med mycket buskage, där jag igår satt av, så

 Jag och Per startade helgen med en härlig promenad med Galishimo. Våra "härliga" promenader ser ut på följande vis: Per hjälper mig upp i sadeln. Vi rider, låt oss säga en kilometer. Jag är glad från början och blir sedan tystare. Efter en kilometer mumlar jag att jag är rädd och inte vill rida mer. Jag hoppar av. Per leder Galishimo 100 meter. Jag ångrar mig. Per hjälper mig upp i sadeln. Vi rider en kilometer till. Jag och Galishimo ser en lada jag inte vill passera. Jag sitter av. Vi passerar ladan. Jag känner mig modig igen. Per hjälper mig upp... Vi närmar oss en träbro. Jag vill inte rida över. Per hjälper mig av... och så vidare och så vidare. Då slipper jag känna mig för uppskruvad och blir inte så utmattad av att pressa mig med ridningen. Framstegen kommer ju ändå. Det är varken vackert eller smidigt, men det fungerar ju verkligen. Jag tror även det är ett fungerande koncept för Galishimo för han är ganska ganska het på uteritterna. Lite avsittningar och skr

Nu testade jag att rida lite dressyr igen och till min stora glädje så kändes Galishimo frisk och på hugget. Han var pigg och fräsch och rädd och han tränade på några uppvärmande sidokast för att checka att jag hängde med, det gjorde jag. Man kan tydligen inte rida dressyr utan att först gå igenom larmberedskap och worst case scenario, om man är en arab. Som en liten förberedelse, ifall olyckan skulle vara framme. Exempelvis om en buske bestämmer sig för att attackera. Då måste man vara smidig och snabb och veta att ens människa är beredd med ett bra grepp om paniksnöret och sitter kvar. Men generellt är han mycket stabilare än vad han tidigare varit. Både i sinne och kropp.

Bara för att gårdagen innehöll så mycket dramatik så kände jag mig manad att upprepa proceduren idag. Jag tog till och med ledigt från jobbet för att slippa ha bilden på näthinnan då Galishimo studsar runt som en kanin på stallplanen. Med lite magont och mindre entusiasm begav vi oss ut för att göra en favorit i repris. Ensam uteritt igen. Galishimo insisterade på att vi skulle vända hem, ett par gånger, vilket han inte alls fick gehör för, men annars gick det riktigt bra. Vi passerade mördarfåren även denna gång, och så länge inget får hostar, nyser eller rör på sig så tar han det ju väldigt bra... .

 Bild från augusti. En lugn hestdag... måtte sommaren komma tillbaka snart! Ibland förvånar jag till och med mig själv. Jag kom på den geniala idén att premiärrida Galishimo på en käck liten uteritt, nu efter hans skada.  Kall luft. Ensamma.  Mitt i naturen. Med ett fullblod som vilat i tio dagar... Jättekäckt. Jättesmart. Hur svårt kan det vara? Jag kan säga så här. Det är jättesvårt. Att överhuvudtaget komma upp på Galishimo var jättesvårt. Han var inte bara taggad, han var übertaggad. Han var så taggad att han inte ens visste vad han var taggad att göra. Det gick inte sitta upp. Han skuttade runt uppsittningspallen som en kanin och tuggade frenetiskt på bettet med en totalt tom introvert blick. Efter många om och men, och ett antal minuter, lyckades jag hävda mig upp men jag ångrade mig givetvis omedelbart. Han var out of control. Han visste inte ens vart han var på väg. Han hade total kortslutning och alldeles för het för att jag på ett snabbt sätt skulle komma ned p

Titta på Galishimo när han möter tåget! Han ställer sig bredbent och hukar sig två decimeter. Jag brukar ju säga att ibland när han är rädd när man rider så "försvinner han under mig" och här ser ni hur det kan bli när han får myror i byxorna. Men i övrigt så är jag väldigt nöjd med honom nu. Han har en vanlig grimma och vanligt grimskaft på filmen, och kan ju förstås slita sig och springa hem om han verkligen skulle vilja. Men han förstår vad träningen går ut på och gör sitt bästa. 

Nu när jag diskuterat några vändor med Per så inser jag ju lite motvilligt att jag har ungefär lika kass teknik med löpningen som med ridningen. Med ungefär samma problem. Axlarna faller fram och höften glider bak och så har jag väl alltid varit lite ointresserad av att använda vaderna. Så jag kommer inte undan detaljpill med löpningen heller. Elände. Men jag har någon diffus plan om att jag till våren dundrar fram på fantastiska vader. Vader som melonhalvor. Och att jag studsar fram tyngdlöst som en kängru. Studs-studs-studs. Och att varken mage eller tuttar är så stora att de studsar i otakt med resten av kroppen.

Jag har lyckats klämma ur mig tre löparpass på nio dagar. Per som är ultralöpare behöver en liten rehabperiod efter sommarens sjumila-lopp så det passar honom att följa mig och klappa mig på axeln med käcka tillrop. Eller löpning och löpning. Jag kommer inte upp i så snabb hastighet att det borde kallas "löpning" innan jag kreverar under högljutt flåsande och måste promenera. Givetvis under ivriga hejjarop. Tänk att jag gjorde En Svensk Klassiker för fyra år sedan, nu kan jag knappt jogga 800 meter utan att få blodsmak i munnen och kvidande krypa ihop i fosterställning. Nåja. Pass ett och två var ren självförnedring. Pass nummer tre gjordes under lite mindre kuperade förhållanden. Då kände man lite energi emellanåt. Eller energi och energi. Man kände att man inte höll på att dö i alla fall. Jag har väl inte så stora ambitioner med löpningen just nu, det bara ligger där någonstans innerst inne. Att jag mår bäst om jag får röra på mig. Det har verkligen inte gått att s

Jag har nu varit utan kaffe med koffein (och utan te med tein) i nitton dagar. Jag överdriver inte när jag säger att jag hade ont i huvudet i två veckor. Första helgen låg jag till sängs i ett mörkt rum under migränliknande förhållanden.Sedan så låg huvudvärken och störde där innanför pannloben som en irriterande liten fluga som inte hittade ut. Dag ut och dag in. Nu är jag huvudvärksfri sedan några dagar och kan titta lite mer optimistiskt på vilka skillnader jag märker. Till att börja med så har jag inte varit någon jättestor konsument av kaffe. Jag har druckit ca två koppar kaffe på morgonen och sedan te under arbetsdagen. Jag har sällan eller nästan aldrig druckit kaffe efter klockan 15.00 på eftermiddagen. Så det är ju inte så att jag bälgat i mig kaffe. Men jag märker ändå en väldigt stor skillnad på kvällarna. Förut så kände jag att jag "MÅSTE" gå och lägga mig för att orka jobba dagen efter. Sedan har jag, under mutter och väs, motvilligt slitit mig från datorn

Japp! Galishimo mår bra! Han haltar inte så mycket längre men han är väldigt rädd om sina sår. Jag tar det mest lugnt för att inte sand eller skräp ska hamna i såren, så han får en liten höstvila med lugnare promenader. Men allt läker jättebra och han håller enligt uppgifter sina sedvanliga atletiska uppvisningar i vinterhagen, för alla och envar som vill titta. (Eller inte vill titta.) Jag har inte fotat honom nyligen så det får bli bilder från Frisk Hest på betessläppet!  .

Det går inte så bra för mig att få ihop till en hästtransport. Jag ligger nu minus och mina 8000 ihopsparade pengar var blott en illusion och nu är det ca 3000 kronor kvar av dem, lite beroende på hur resten av oktober ser ut. Galishimos förbygel som hindrar att sadeln snurrar runt gick på 679 kr, försäkringen på lite över 1000 kr, veterinären gick på 2000 kr,  nya ordentliga transportskydd och sårvårdsmedel 800 kronor, skoningen hade jag glömt att budgetera för och den gick på ca 1500 kronor, plus att jag lallat runt och betett mig som om jag var väldigt rik i övrigt, framför allt i början på månaden, då jag köpte och gav bort en matta och kuddar till Per (Han gjorde friskt motstånd, men eftersom jag i princip bor där emellanåt, och tyckte det var vettigt att bidra). Jag har inte riktigt tagit till mig att jag behöver spara lite mer. Jag är inte fantastisk på att hålla i pengar. Men skam den som ger sig! Så man kan säga att jag hittills sparat ihop till en Gummimatta till transp

Jag tittade igenom filmerna och bilderna och kände mig ganska nöjd över helgen. Men vansinnigt trött. Jag förlorar massor av energi på att oroa mig. Nu är det bara några få timmar kvar av helgen och jag hoppas det bara blir tomt stirrande framför datorn eller tv:n. Med Per. Efter denna pers har han bara vuxit mer i mina ögon. Han har varit positiv och lugn hela tiden. Han har kört transporten och även lagat det mesta som gick sönder i den. Han har tröstat och kramat mig. Påmint mig om att jag måste äta ordentligt. Påmint mig om att det bara är en fråga om tid innan Galishimo är bra igen. När jag var för orolig över Galishimo för att kunna sova igår så satte jag mig i tv-soffan och stirrade stumt på TV för att skingra tankarna. Då klev han sömnigt upp ur sängen, drog täcket om kroppen och bäddade ut soffan så han kunde ligga och sova bredvid mig när jag var vaken. Han är bra på att leverera trygghet när jag tappar fotfästet. Det är precis vad jag behöver. .

När jag och Per åkte hem från kursen så kände vi hur hela transporten ruskades till och bullrade. "Eh. Det där är säkert normalt?" sa jag först till Per, lite tveksamt. Efter lite mer tumult som fick hela bilen att skaka så kom vi fram till att det där definitivt INTE låta i en transport. Vi stannade och öppnade framluckan. Klart upprörd häst. Väldigt upprörd häst. Minst 20 minuters bilresa kvar. Vi har bara kört en kilometer. Lite tyst satte jag mig i bilen igen. Tystnad. Tystnad. Sedan kaos i transporten. "Äh. Det är kanske normalt. Jag vet ju inte. Så klart de ska försöka stöka lite därinne någon gång." sa jag tveksamt och bet mig i läppen, och fortsatte: "Han är ju unghäst..." vi måste ju hem hur vi än gör. Här kan vi ju inte stå... Ytterligare utbrott när vi närmade oss staden. Sedan ytterligare utbrott. Och sedan ännu ett. Jag började le lite panikartat med ett påklistrat leende och sa med lite svag röst till Per: "Hm, jag får nog

Jag och Galishimo red för tränaren i lördags igen. Träningen gick otroligt bra. Tränaren var jättenöjd. Han tyckte att Galishimo var väldigt lydig och grundriden. Jag fick mer beröm än någonsin. Jag rider honom bra, jag utbildar honom bra. Allt är bra. Grunderna sitter bra. Han gör serpentinbågar och lyder mig mjukt och följsamt. "He is so obedient!" sa tränaren nöjt flera gånger. "You are a really good rider! You had a though start with him but now you are doing a super progress. I'm very pleased. Super!" sa han och såg väldigt nöjd ut. Sedan så sa han att grunderna sitter så bra nu att det är dags för mig och Galishimo att börja göra lite skolor. Öppna, sluta, skänkelvikning och annat. Galishimo är lydig, lugn, välmusklad och liksidig. Hela 'startpaketet' är klart inför lite svårare övningar, eller "skolor" som det kallas inom dressyren. Enda problemet, som han såg det, är att jag fortfarande nedvärderar hur duktig jag faktiskt är, oc

Galishimo är ju ganska stor nu, och utvecklingen sker ju inte längre i språng, utan kommer mer krypande. Det är nu det finstilta arbetet slår rot, och man får gå mycket på känsla och se de mindre signalerna om förändring. Det är nu man kan putsa, trixa och pilla med saker. Även om det bara är jag som märker skillnaden, och den inte är märkbar med blotta ögat för utomstående, så kan jag vara lyrisk. Som att det går lättare att sitta i sadeln i galoppen nu. Galoppen skumpar helt enkelt inte lika mycket längre. Han gungar inte och landar inte lika hårt på frambenen, han bär sig bättre med bakbenen. Då är det ju enklare att sitta stadigt. Och sakta, saaakta har han börjat klura ut det är med skänkelvikning i trav. Han tänker och tänker och tänker, så öronen trillar ned, över vad jag kan tänkas mena när jag ger honom signalerna... Men nu börjar han 'chansa rätt' allt oftare. Och när han gjorde två perfekta sidosteg i traven idag så bröt jag ut i jubel, slängde mig ur sadeln,

Snart fyller jag 35 och jag börjar långsamt landa i det här med att jag inte kommer att få barn. Eller jag kommer inte att vilja skaffa barn. Nu handlar ju inte barn om bara mig, utan givetvis också den miljö man infinner sig i. Vad man har för arbete, vilka ekonomiska ambitioner man har, vilka krav samhället förväntar sig av en som förälder, hur mycket ens partner vill ha barn, hur nära släktingar och hjälpande vänner som finns, och så vidare. Det handlar ju också om vem man är. Själv så är jag högpresterande och noggrann på arbetet samtidigt som jag är väldig känslig och har ett stort behov av både meningsfull fritid samt återhämtning och tyst tid. Det är en skitdålig kombination om jag vill bli mamma. Skitdålig. För att inte nämna hur lätt jag känner skuldkänslor. "Du anpassar dig..." säger vissa vänner tröstande men tänk om jag faktiskt inte gör det? Ska jag stå där utbränd och jobba halvtid med ringar under ögonen, flottigt hår, och otillfredsställd unge och peka p

Bilderna som Per tog på mig och Galishimo gör att jag känner lite inspiration igen. Det är roligt att se hur det går bättre för oss, hur jag slappnar av och följer med allt bättre. Dressyrtränaren från Portugal som jag bara ridit för sporadiskt, men som följt oss från start, peppar mig på facebook, och jag ska rida för honom igen på lördag.  Det är lite skönt att få stöd utifrån, särskilt av en bra tränare. Det jag oroar mig över mest är att Galishimo plötsligt slänger sig från ridhusväggen så jag faller av. Han slängde sig ju från väggen när jag red där senast, men jag höll mig kvar i sadeln. Men under slutet av ridpasset följde han fyrkantsspåret bra. Galishimo har ju lätt för att lära, så det kanske är mycket enklare denna gång. Det är bara att hålla tummarna!

Efter att den värsta huvudvärken nu verkat lägga sig, så känns det faktiskt bättre. Jag ska inte dra för höga växlar men jag tycker att jag sovit lite bättre och känt lite mindre rastlöshet. Jag är ju rätt så känslig för ... för... ja precis absolut allt , så det vore inte konstigt om jag mådde dåligt av att dricka för mycket kaffe. Jag har just nu inget som helst intresse att återuppta kaffedrickandet i alla fall. Eller tedrickandet heller för den delen. Jag kommer förmodligen att artighetsdricka kaffe eller te om omgivningen förväntar sig det, men inte i övrigt. Sedan kommer jag att fortsätta äta choklad trots att det innehåller mindre mängder koffein. Man behöver inte vara nitisk. Man behöver aldrig vara nitisk när det kommer till choklad. Kaffe kan förresten urholka kroppens kalcium och vad behövs kalcium till...? Joo att hjälpa kroppen ta till vara på MAGNESIUM som jag förmodligen hade brist av förra året. Så allt hänger ihop. Åtminstone om man frågar Google.

Elin red Galishimo idag. Det blåste en hel del men Galishimo var nog ganska urlakad efter gårdagens långtur så han kämpade på så gott han kunde. Blåsten fick ju honom att tappa fokus emellanåt men han har ju ett stort hjärta och gör så gott han kan. "Det är precis så här han ska kännas!" utbrast Elin glatt. Hon flyttade honom lite för skänkeln och han gick lydigt några steg åt sidan. Vi gör inga stora sidvärtes övningar men han svarar snabbt och villigt på något steg åt sidan och jag låter det vara så tills vidare. Han är ju inte så gammal och vi är inte så långt framme i hans utbildning. Men det var jättekul att se hur Elin blev nöjd av att rida honom.  Efter en timmes glatt ridande så fick vi sluta rida då Galishimo helt enkelt blev för trött. Jag tror han ska få två dagars vila nu. ...Men den där tvåtimmars-turen jag och Per gjorde igår... den gör vi nog om. Det blev som att omstarta Galishimo i hårddisken. Och det är ju faktiskt den typen av turer han är

Helgen kan summeras i korthet med huvudvärken from hell. Största delen av fredag kväll och lördag förmiddag så låg jag i fosterställning och kved. Jag låg faktiskt och kved i ett vilrum på jobbet innan det sista mötet på fredag eftermiddag. Ljud gjorde ont i huvudet. TV:n gjorde ont i huvudet. Till och med lite förstrött scrollande på mobilens skarpa sken gjorde ont i huvudet. Till slut gav jag upp och stängde in mig i ett mörkt rum och gav efter för huvudvärken. Den får styra mitt liv då. Den borde ändå inte vara här för att stanna. Men det fanns en liten strimma av hopp där på lördag eftermiddag då huvudvärken plötsligt släppte till normala proportioner. Då tog jag och Per ut Galishimo på en ordentlig långritt i långsam takt. Vi turades om att rida på honom, över stigar och fält, i mörka skogar, slingriga grusvägar och nya platser. Vi var ute i två timmar och kom inte hem förrän mörkret kommit. Den sista halvtimmen så var Galishimo faktiskt ordentligt trött. Han tittade inte på n

Nu har hösten börjat infinna sig och jag startar med ett nytt projekt. Med tanke på att jag sparar pengar till en Hästtransport så blev projektet något begränsat. Men ändå dyrt. Billigt men kostar mycket. Jag försöker vara koffeinfri. Jag började för fyra dagar sedan att dricka te till frukost i stället för kaffe. Jag kände mig genast märkvärdigt pigg. Det gällde bara att dricka väldigt mycket te. Väldigt. Ungefär fem eller sex koppar om dagen. När jag försökte dra ned på tedrickandet gick det däremot sämre. En lätt huvudvärk och viss grinighet infann sig. Efter lite googlande så insåg jag att jag inte alls slutat med koffein. En kopp kaffe innehåller ungefär 120 mg koffein och en kopp te (Lipton) innehåller ca 45 mg koffein (tein). Så jag hade undermedvetet ökat intaget av te för att klara av abstinensen. Stor suck. Lätt huvudvärk. Jämmer och elände. Släpande steg och dåligt humör till T-magasinet i centrum. Så nu har jag köpt koffeinfritt te till jobbet, koffeinfritt te till