Inlägg

Visar inlägg från september, 2015

En positiv sidoeffekt av paniksnöret

Bild
Jag har ju ett paniksnöre i sadeln sedan ett år tillbaka. Det är den lilla öglan som ni ser framme vid framvalvet på sadeln. Jag fick den i present av Galishimos medryktare Mari. Den är en fantastiskt bra liten mojäng och den har räddat mig flera gånger från att komma ur balans när Galishimo har fnattat. Den har bidragit till en stor känsla av trygghet även i lite pressade situationer. Här nedan håller jag i paniksnöret med höger hand och försöker leda honom med den vänstra handen. Detta paniksnöre har varit tusen gånger effektivare än Expertpanelen som körat om "ÄR DU LUGN SÅ ÄR HESTEN LUGN." (När jag blir gammal ska jag köpa en bombsäker Tinkerhäst och rida med nervösa fullblod och säga den frasen till ryttarna så snart fullbloden börjar trippa. Bara för att känna mig nöjd med mig själv utan att ha gjort en insats, och bli en alldeles självutnämnd Expert.) Det lilla paniksnöret har en strålande sidoeffekt också. Och det är att mina händer är väldigt sti

Soffhäng! Snart!

Bild
Söndagen har jag ägnat åt Projekt Soffa. Per har ju som sagt flyttat till en lägenhet, inte allt för långt från mig, och jag tog på mig det ärofyllda uppdraget att hämta en soffdel i grannstaden Piteå. Med hans bil. Jag älskar hans BMW. Hade den bara haft dragkrok hade det varit min drömbil. Men den har allt annat förutom just dragkrok. Skitkul bil att köra. Man kan välja om man vill växla själv eller köra aoutomatväxel och hur stark den ska vara på gasen. Man får nästan storhetsvansinne av att köra den... men den ska bort till förmån för andra inköp så den hittar man på  blocket, om du klickar här! Lämna kodord "Jag önskar att jag var en grå liten hest" så kan du få rabatt på bilpriset.  Slut på reklam. Sedan råkade jag bli utelåst under tiden Per och hans son sprang långdistans så det tog en bra stund innan jag var hemma igen, och efter detta så började vi projekt soffa. Det blev superfint och nu har han ett fulländat hem. Bara fem hus från mig. I slutet av dage

Min häst har en knapp för Warp Drive

Bild
(Bild från augusti...)  Förutom min fina eskort av Per och Stora Tanten, så gick uteritten klart bättre än i torsdags. Galishimo kändes mindre elektrisk och periodvis kunde jag slappna av hyfsat. Det märkliga är att de gånger han sprätter till eller gör något sidokast så blir jag sällan rädd. Det är tydligen jobbigare för mig att vänta på att något ska hända. Detta "något" är inte längre hans tidigare rodeobockningar, eftersom de i princip upphört, utan snarare snabba rivstarter. De sker blixtsnabbt och i en hastighet som närmas kan beskrivas som en Warp Drive från Star-trek. Det är sannolikt att Galishimo behärskar tekniken att böja rumtiden för att uppnå hastigheter snabbare än ljuset. Ena sekunden befinner man sig på en plats på uteritten och nästa sekund är man förflyttad tio meter utan att förstå hur det gick till. Galishimo brukar se precis lika förvånad ut som jag. ...Som om han råkat komma åt den röda knappen för Warp Drive oavsiktligt. .

Hur svårt kan det vara?

Bild
"Hur svårt kan det vara?" resonerade Per, som precis lärt sig rida, och lånade en (lätt överraskad) häst, pillrade på henne lite utrustning, och såg till att följa oss på en sån här uteritt som jag tycker är läskig. Stoet funderade lite över hela situationen men Per har ju en avväpnande attityd både mot människor och djur. Så efter att hon blinkat några gånger och tänkt efter så verkade hon tycka att Per var helt okej. "Jamen stick ut på en ordenlig uteritt nu!" insisterade ägaren till stoet och Per var glatt halvvägs upp innan jag visste ordet av. Så det var bara för mig och Galishimo att följa med stora tanten och Per. Tanten lullade glatt på i raskt tempo och Per plockade glatt fram mobilen och tog en bild på oss. "Titta vad bra det går, ni är ju superduktiga!" log han. "Hur svårt, liksom?"  "Det borde vara tvärtom. Det borde vara jag som borde visa honom hur trevligt det är med uteritter..." tänkte jag, ...m

Motivationssvacka

Bild
Just nu går det trögt med motivationen. Hösten tornar upp sig och det blir kallare och mörkare. Jag blev gruvligt besviken på mig själv som inte fixade att rida igår och ser inte fram emot de ständiga promenaderna som jag ägnade förra vintern åt. Dessutom har Galishimo "råkat tappa" två duktiga ryttare i år, och varit väldigt nära att tappa en tredje... så jag känner mig inte på hugget att låna ut honom oövervakat till någon ryttare heller... Jag SER ju att han är fin och lydig när jag rider, och jag förstår att det är resultatet av mitt arbete, men jag kan inte riktigt ta till mig det. Själv har jag hittills inte fallit av i år, och detta borde ge mig än större självkänsla. Men icket. Jag känner mig alldeles för ofta som en vilsen passagerare.  Skriv gärna hur ni själva motiverar er i kommentatorsfältet! :)  -

Höstpromenad

Bild
Idag skulle jag ut med Galishimo på en runda vi inte gått på länge. Det är  vinterpromenaden som jag gick med honom i sex månader i vintras eftersom han var för vild för att ridas då. Men nu har han inte gått där på länge, och vintern kommer ju kanske även i år, så jag tänkte att det vore bra med en ny introduktion. Galishimo var rädd för löven, för stenarna, för metallskrot i diket, för rotvältor, för träd, för kvistar, för får, för bilar långt där borta på andra sidan ett fält, för husvagnar och lador. Han var väldigt lydig och jättefin, men samtidigt väldigt spänd och jag kände flera gånger hur reflexerna drog som elstötar genom kroppen på honom. Och det är ju just det jag inte riktigt fixar... jag börjar spänna mig för att jag minns när han var liten bäbis och de där "rycken" urartade till rodeo, och jag har svårt att ta till mig att han vuxit upp och blivit jättefin. Trots att allt går bra, så får jag ont i magen och förlorar en massa energi. Så Per fick rida i stäl

Alla mina klienter har varit fantastiska

Jag har jobbat i tio sammanhängade år nu! Jag har aldrig varit sjukskriven mer än en vecka och har aldrig haft en semester längre än fyra veckor, under dessa tio år. Jag har alltid arbetat med socialt utsatta människor. Jag har varit socialsekreterare, psykiatrisamordnare, frivårdsinspektör och nu utredare inom Lex Sarah. Jag har arbetat med människor med diagnostiserad psykopati, män dömda för våldtäkt, människor dömda för andra grova brott, människor i aktiva psykoser, unga pojkar i haschpsykoser, missbrukare av alla de slag, personer med schizofreni, med instabil personlighetsstörning och paranoida människor. Ofta både män och kvinnor med flera av dessa epitet samtidigt. Ibland med andra funktionsnedsättningar som gör att de inte alls tänker som oss. Jag har aldrig någonsin sekretessmarkerat min adress. Jag har till den största delen haft en öppen blogg där jag skriver om mitt liv, som det ser ut utanför mitt arbete. Detta har aldrig, någonsin missbrukats av någon klient. Ingen

Tryckutjämning

Bild
Jag har en svacka i motivation nu. Hösten kommer. Det blir mörkare att rida och jag behöver rida under förlängda luncher från och med första oktober. Det är väldigt, väldigt långt till nästa semester. Igår var jag, för första gången på ett halvår, fullständigt otröstlig över att jag inte hade min hund hos mig längre. Terven. Det är nu det är lätt att agera. Det är lätt att försöka "kicka upp" sig med... vad som helst. En hundvalp. Onödigt fina kläder. Köpa något. Förnya något. Ändra något. Som jag själv brukar säga: "Tryckutjämna". Ni vet, när man är förkyld och åker flygplan och håller för näsan och trycker ut luft för att inte få ont i öronen. Man tryckutjämnar. Det kan man göra själsligt också om det inre trycket är för högt. Man kan tryckutjämna det inre trycket genom att köpa något, tänka på något, agera på något, boka en resa, eller hitta andra sätt för att tryckutjämna kroppen.  Behöver jag en ny outfit till kontoret utöver de outfits jag har?!  Nej

Små insatser kan förändra hela framtiden

Bild
Med stor glädje råkade jag och Per träffa på Mari, jag såg henne utanför bensinmacken när vi skulle tvätta hans bil. Mari har jag inte haft så mycket kontakt med på senaste åren, men hon hjälpte mig helhjärtat för tre år sedan.  Jag hade då totalt rostat ihop mentalt, och jag hade blivit fullständigt livrädd för att ens sitta upp på vilken häst som helst , jag höll på att bryta ihop även på ryggen på den mest godhjärtade häst. Jag hade inget självförtroende över huvud taget.  Då fick jag låna hennes fantastiskt fina häst Macke, och försöka få kontakt med verkligheten igen. Klicka här så ser ni hur det kunde se ut . Tänk de där få timmarna som hon kämpade på med mig i ridhuset, kanske är anledningen till att jag är där jag är idag. Små insatser  vid rätt tillfälle kan förändra hela framtiden. 

Att rida unga arabiska fullblod

Bild
Minns ni att Gezzina blev såld till Stina? I maj så sålde Elin Galishimos helsyster Gezzina till Stina, som bor utanför Luleå. Jag hjälpte henne lite idag då hon hade vägarna förbi, och hon passade även på att hälsa på Galishimo. Vi började prata lite om vilka förväntningar man kan ha på ett arabiskt fullblod, och då särskilt ett ungt arabiskt fullblod. Vi var båda överrens om att det är svårt att hitta rätt kravnivå när man rider dem. Jag har därför, med min väldigt breda erfarenhet av en hel och fortfarande levande häst, tåtat ihop en liten manual att ha till mig själv, och som även andra kan ta del av: Hur man ställer rimliga krav på ett ungt arabiskt fullblod: 1. Sätt dig ned med penna och papper 2. Skriv ned vad du med säkerhet förväntar dig av ditt unga arabiska fullblod under dagens pass. 3. Skriv sedan ned vad du med någorlunda säkerhet förväntar dig av fullblodet under dagens pass. 4. Skriv ned slutmålet och hur hästen ska gå och hur den ska kännas i slutet av t

"You missed a spot!"

Bild
Per ryktade Galishimo inför ridturen och stannade plötsligt upp. "Katarina, han lyfter bakbenet när jag ryktar...." "Det är säkert inget." "Jo, det är något." "Äsch då." "Nu gjorde han det igen." "Får jag se?" Jo, Galishimo ställer sig med bakbenet lyft, som en kissande hund, när Per ryktar honom och jag började skratta: "Han vill ju att du ska rykta honom i ljumsken! Testa att rykta honom där, han blir nog överlycklig!"

Dagens övning

Bild
Eftersom jag inte kan tjata om att Galishimo är awesome utan behöver variera mig lite så har jag nu börjat med små ridtips. Jag är verkligen ingen expert och rider ju inte för instruktör, men ibland hittar man ju något som fungerar och då kan man ju dela med sig av det i alla fall, tänkte jag. Efter framskrittningen brukar jag släppa Galishimos tyglar och skritta i en åtta. Jag gör det bara en eller två gånger, aldrig mer. Ibland gör jag om åttan till en rak snett igenom. Inga konstigheter med det, förutom att jag gör det på helt lösa tyglar. Jag släpper ratten helt enkelt och rider med rumpan. Jag tycker det är ett skönt sätt att stämma av om Galishimo är vaken för sitsen och om han lyssnar på sitsen och skänklarna åt båda hållen. Om vi säger att han inte vill svänga vänster när åttan lutar ditåt, så lutar jag mig lite åt vänster, och så använder jag dressyrspöet på den yttre bogen och knackar lite, tillsammans med yttre ben som jag flyttar fram och lägger på lite, tills han för

En bra onsdag

Bild
Ursäkta enformigheten och risken att ni blir ihjältråkade men:  Galishimo rockar fortfarande fett! Fett! I tell you! Det finns inte så mycket mer att säga om det. Jag är supernöjd. Jag har inte bytt metod, inte utvecklat mig, inte tagit hjälp. Han har bara rätt och slätt lugnat ner sig. Han har bara mognat. Alldeles själv. Jag har inte varit inblandad i den processen. Jag har inte ägnat mig åt självrannsakan eller horsemanship eller lånat ut honom eller på något vis bidragit till hans process att lugna ned sig. Det har moder natur varit. Vid sex års ålder växer de tydligen upp, de små araberna. De tänker själv och kommer på sådana där snilleblixtar som att staket inte är värda besväret att frukta. Sedan så har jag det så löjligt bra att jag kan tumla in hos Per, med hästkläder, skitiga händer och hår som blivit platt av hjälmen. Och så får jag genast en stor kram, nylagad husmanskost med ett glas vin. Och lite glass efteråt. Bättre än såhär blir nog inte livet... jag har svår

Bättre sits

Bild
Märkligt vad snabbt saker förändras. Nu kan jag knappt luta mig framåt längre och spänna mig längre. Så snart jag gör det så känns det svårare att följa med. Som en polett som undermedvetet trillat ned och satt sig i kroppsminnet. Men som sagt, det är lättare att slappna av på en lugn häst. Galishimo har varit supersnäll och följer fortfarande staketet. HAN FÖLJER STAKETET! Jag har till och med bildbevis ifall ni inte tror mig. Så om du har en egen häst. Om ni har en dålig dag. Om saker inte gått som du tänkt. Ställ dig då den här frågan: "Kan min häst följa ett staket?" och om svaret på den frågan är JA så kan du vara nöjd över er som ekipage. Jävligt nöjda. Jag vet att jag är det, i alla fall.  .

Repetition och sitsträning

Bild
Eftersom Galishimo varit så duktig och utvecklats så mycket på sista tiden så backade jag bandet lite så han fick ett enkelt repetitionspass utan att pressa honom så mycket. Bara skritt, trav, galopp, höger och vänster. Jag var fullt belåten över att han även idag lyckades följa fyrkantsspåret Utan Knussel! Jag blev även jättenöjd över att se bilder och filmer där jag även sitter hyfsat. Det är ju lätt att sitta mer avspänt på en lugn häst! .

Skulle vilja börja tävla

Bild
Efter att ha tittat på dressyrhästarna på tävlingen så blev jag lite sugen att tävla själv. Jag börjar tro på Galishimo. Vi skulle nog klara att tävla i dressyr om vi kämpar för det. Jag behöver bara bygga upp självförtroendet lite mer, åka på lite fler kurser och kanske på några Pay and ride. Galishimo behöver vänja sig vid att åka transport och besöka nya platser. Framför allt måste han vänja sig vid fyrkantsspåret...  Jag måste lära mig att lasta och köra med transport. Jag måste samla ihop pengar till en transport! Allt har sin tid. Men jag är säker på att innan år 2016 är slut, så  har vi kommit längre. Själva övningarna kan han. Dressyrrörelserna kan han! Precis lika bra som tävlingshästarna vi tittade på idag. Det bara är allt runt omkring oss, allt annat som har med tävlingen att göra, som vi måste träna på! 

Helgpyssel

Bild
Jag har tvättat bilen och köpt ett vardagsrumsbord till Per som tack för hans hjälp i veckan. Han har hjälpt mig sälja min racercykel för ett väldigt bra begagnat pris, dessutom har han också lagat mat hela veckan, betalat allt själv, och hjälpt mig att komma mig till stallet, nu när jag varit lite krasslig. Han ville inte ta emot bordet först, då han inte tyckte jag skulle ge något sådant, men när det väl var monterat i rummet så såg han ganska nöjd ut. Sedan passade vi på att åka till den lokala ridklubben där jag tog Grönt Kort i våras och tittade på lite tävlingar. Gissa min glädje när jag upptäckte Lindas häst som jag inte sett på två år . Han såg kanonfin ut och sprang precis som han skulle. Linda blev riktigt glad över bilderna. Sedan avslutades dagen med att städa ur hästskåpet i stallet ordentligt. Per hjälpte till... Nu är allt som inte blivit använt på ett halvår kastat. Sadel och träns är smorda, täcken och schabrak är sorterade och i ordning. Galishimos loksele ä

Han blir bara bättre!

Bild
Galishimo var awesome även igår. Igår följde han fyrkantsspåret utan knussel. Utan knussel! Han har knusslat med staketet sedan första dagen. Månad ut och månad in. År efter år. Han har aldrig gillat staket och väggar. Antingen spontankastar han sig från staketet eftersom det "plötsligt kom för nära" eller så har han skjutit ut bogen för att komma ifrån staketet, eller så har han, som han vanligen gör, töltat med näsan i vädret och visat sitt missnöje. Tölt är det närmaste jag kan komma när han travar orent i ren protest. Bara för att visa hur kränkt han är. Samtliga symtom brukar upphöra om man ökar avståndet till staketet med en halvmeter eller så. Eller så får man vänta 20 minuter tills han börjat slappna av i jobbet. Eller vänta till en riktigt varm sommardag då han har paltkoma av grönbetet. Men inte igår. Som en ridskoleponny travade han omedelbart nöjt och avspänt nära staketet. Lite förvånat kunde jag länga tyglarna och åka med. Resten av passet var även det fant

Inte lika sjuk som vanligt

Bild
Jag har inte blivit lika sjuk som jag brukar. Märkligt nog. Kanske beror det på att jag fått färdig frukost och en varm kopp kaffe i handen det första jag vaknat. När jag varit för trött för att orka äta har jag fått en matlåda varm husmanskost i knäet. Har jag inte haft aptit har jag fått bernaisesås på det hela för att mumsa till det. När jag låg utslagen igår kväll fick jag en burk Ben & Jerry's glass att pilla i mig. När jag halvsovit framför TV:n har jag fått en kopp varm te. När klockan passerat nio på kvällen, så har jag fått förslaget att lägga mig i sängen tidigt. Så sammantaget så har jag fått i mig en massa mat som jag inte annars får i mig när jag levt ensam och varit sjuk. Både nyttig och onyttig mat. Så jag har klarat mig hyfsat genom den här förkylningen den här gången. Jag har till och med orkat arbeta hyfsat, men kanske inte lika effektivt som vanligt. Jag har till och med även orkat till stallet, även om jag inte känt mig pigg. Det känns ganska bra. Det känn

Hästar och pengar

Bild
Jag blir bara mer och mer nöjd över Galishimo. Tänk att jag drömde om en egen häst sedan jag var sju år gammal och inte köpte en häst förrän jag var 30 år. Det blev ju jättebra! Tänk om jag inte hade vågat köpa en egen häst någonsin? Det snurrade ju hela tiden i mitt huvud att hästar är dyra, jag tänkte att det kanske inte är så roligt i verkligheten med allt ansvar, och "tänk vad man kan göra i stället av pengarna". Men man lever bara en gång, och ändå sedan jag var sex år har jag varit förälskad i de stora djuren. Men det handlar ju inte bara om hästen och pengarna. Det handlar om att röra på sig allsidigt när jag sitter på kontor på dagarna. Att jag flera gånger i veckan får frisk luft. Att jag inte hamnar i soffan framför TV:n efter en stillasittande dag på kontoret, och får ledproblem eller överviktsproblem. Sådant är ju också dyrt. Inte i pengar, men i livskvalitet. .

Galopp från skrtt

Bild
Jag kom på idén att försöka träna Galishimo att fatta galopp från skritt, utan spring i trav emellan. "Nemas problemas!" sa Galishimo och gjorde sitt allra bästa. Nu kan jag släppa drömmarna om den svarta hingsten Garmin. Jag har en grå arab som är löjligt smart och snäll. Om inte han kan göra mig lycklig så kan ingen göra det. Och Per har stått med mobilen och filmat och engagerat sig. Han tog en liten ridtur på en annan häst på slutet och bara myste på. Han börjar bli en klar tjej-favorit i stallet. Jag måste nog hålla lite hårdare i honom...

Fredbo's Garmin och dagdrömmar

Bild
Igår upptäckte jag den vackraste ponnyhingsten i Europa. Åtminstone i mitt tycke. Fredbo's Garmin. Tio centimeter mindre än Galishimo och full av schwung och elegans. Han är lika gammal som Galishimo och har aldrig förlorat en tävling. Lika mentalt stabil som en tegelsten. Tillräckligt okänd för att avkommorna ännu inte ska bli onödigt dyra. Som en stor häst i ett litet format. Om det någonsin blir två hästar i framtiden så kommer jag att följa Garmins avkommor med stort intresse. Tyvärr är har jag ju den där mänskliga egenskapen att jag alltid vill ha mer, helt oavsett vad jag har. Denna "vill ha mer - bättre - coolare" - instinkten är förmodligen väldigt djupt nedärvd med tanke på att hela mänskligheten övertagit hela planeten på rekordtid. Vi har stridit med livet som insats och seglat över okända hav på hyfsat primitiva farkoster. Förmodligen gjorde vi allt detta för att vi ville ha mer. Mina anfäder har bokstavligt talat klivit över lik för

Hej Årets Förkylning!

Bild
Och självklart börjar en förkylning krypa sig på. Precis som förra året. Jag kastade mig till apoteket för att inte drunkna i mitt eget snor och har även petat i mig naturläkemedel med oklar verkan. Men det spelar ingen roll, jag känner mig helt slut och blir tungandad. Nu är den här. Höstförkylningen. Jag som vill rida. Vansinnigt sorgligt känns det. Ve och jämmer. Sorg och elände. I en veckas tid kommer livet i princip att vara förbi. Som att dö en smula. 

Gnnh! Sitseeen!

Bild
Snaart är jag där. Bara några centimeter till. Ned i sadeln och mindre tyngd på stigbyglarna. Så nära men ändå så långt borta! Tur att Per fotograferar mig så det syns när jag anstränger mig!

Hundvakt

Bild
Jag och Per lånade mammas hund Sicko i helgen. Vi hämtade honom på fredagen, vilket förklarar min bloggsvacka denna helg. Jag har haft händerna fulla. Han börjar bli otroligt fin. Den hyperaktiva lilla bäbishunden börjar bli en förhandlingsbar tonåring. Så snabbt det går! Per hjälpte till massor och tog ut honom på en ordentlig löptur med sele. Per har även infört någon slags disciplin och struktur i hundvaktandet. Själv har jag mest pussat och gosat. Tänk att man varit hundlös så länge...

Att rida en fjäril

Bild
Jag är supernöjd över min nya väst! Den kom i fredags och jag premiär-red i den idag. Perfekt! Jag kämpar också vidare med sitsen. Det var lite svårare idag för Galishimo hade vilat i dagarna tre och nu var han inte så så lätt att få avslappnad. Då börjar jag nästan på automatik ställa mig i fältsits för att störa så lite som möjligt så han kommer till ro... Men jag kan ändå se små, små förbättringar. Som den här bilden nedan. Det BLIR bättre. Måste bara komma ned lite, lite mer med rumpan. Hade Galishimo varit en "vanlig" häst hade jag släppt stigbyglarna helt och ridit utan, för att sluta smygstå, och komma ned ordentligt med rumpan. Men nu är han ju ingen vanlig häst. Han är ju en liten fjäril som blivit återfödd i en hästkropp. Fjärilshesten kan utan förvarning fladdra iväg åt vilken riktning som helst utan förvarning med sina små fjärilsvingar. Då är det skönt med stöd i stigbyglarna...  .