Livet är förändring

 Idag har det varit fullt i min etta! Förut var jag besvärad över mitt trånga boende och försökte försäkra omgivningen att HÄR var jag minsann inte kvar för att stanna... Det var ju bara en tillfällig bostad i väntan på mitt "riktiga hem". Men man kommer in i det. Man vänjer sig vid allt. Till slut älskar man den, och har svårt att tänka sig att leva utan den. Forskare kallar det "syntetisk lycka" när hjärnan skapar lyckokänslor som teoretiskt sett inte borde vara där. Och nu är jag där. Nu älskar jag det lilla. Mamma kom hit och lämnade av en hundvalp då hon skulle mentalitetstesta sin äldre hund. Sicko tumlade runt och rockade varje centimeter av mina 37 kvadrat. Min nya vän kom också, då han har arbetat utomlands och vi inte setts på ett tag. Nu när vi sågs igen hade han köpt en present. Min nya favorit. Både man och lukt. L'Extase av Nina Ricci. Lukten är liksom... rund och mjuk och mysig, utan att för den skull vara tung. Men det närmaste &q

En dam klippte gräset och jag och Galishimo begav oss dit för att beskåda skräckscenariot. Vrålande dödade gräsklipparen stråna och Galishimo visade ögonvitorna och såg förfärad ut. När damen såg oss så vinkade jag bara glatt men hon stängde genast av gräsklipparen: "Oj, skrämmer jag er?" "Nej då! Vi spanar bara lite, fortsätt gärna!" sa jag. Damen fortsatte klippa gräset. När hon var närmast oss så slog hon av gräsklipparen igen och kom med en näve klippt gräs till Galishimo. Storögt tuggade han genast i sig det klippta gräset. "Få se hur rädd han är för gräsklippare efter det här då..." skrattade damen. Det är så underbart när man får hjälp med sin hästhantering. Det är de små detaljerna som räknas. Som Anita när hon brukar stanna bilen och ge Galishimo en godis från förarsätet. Nu tror han alla bilar innehåller godis. Som jättestora påskägg. .

Nu är det ett år sedan jag avlivade Terven. Sakta och plågsamt har jag släppt greppet om henne. Så många gånger jag suttit på sängkanten och gråtit. Kvällar. Helger. Julledigheten.   Efter sommaren, när höstmörkret kom, insåg jag till min stora förvåning att och jag faktiskt var mörkrädd, nu när jag inte hade min vakthund hos mig. Jag hade ingen aning om att jag var rädd för mörkret men hon har ju sovit hos mig sedan jag var 20 år.  Jag var tvungen att somna till en ljudbok i flera veckor innan jag klarade av att somna ensam i mörkret med lampan släckt. Jag var liksom hela tiden lite på spänn. Ingen annan hund fick ersätta Terven detta år.  Det har bara inte funnits plats.  I hjärtat.  Tack för alla trygga nätter. Tack för alla långa promenader. .

 Jag har rensat ur mina förråd här hemma. Det är fortfarande kvar bråte längst in i förrådet, som exet slängde över, i sopsäckar, för två år sedan, när jag flyttade in. Sedan drar jag på mig nytt bråte. I förrådet ligger bilbatteriet som strejkade i vintras. Kläder jag slutat använda. "Bra-att-ha"-saker som inte alls visat sig vara bra att ha. Och så vidare. Och hästgrejer. Hästprylar jag köpt, och fått, och som gått sönder som jag tänkt laga. Fyra års småprylar överallt. Schabrak och sadelpaddar och sadelgjordar och lädersnören... och Galishimos första gula grimma som han någonsin fick av mig som det stod "TUFF" på. Den första grimma jag någonsin köpt till min egna häst. I Galishimos hästgarderob i stallet har det varit ännu mera kaos. Ännu mer prylar jag köpt, testat, provat eller kasserat under de snart fyra år jag haft honom. Det fanns även skitiga täcken och söndriga täcken som aldrig blivit lagade eller tvättade. Men nu är det bortstädat. De täcken s

Galishimo står och väntar på mig när jag går mot hagen. "Hej, Galishimo!" säger jag. "Gnägg!" säger han och nickar med huvudet. "Hej!" säger jag igen. "Gnägg!" säger han igen. "Heeeeejj!!!" säger jag fnittrigt en tredje gång. "Ihhh!" säger han och ruskar på huvudet. Sedan hör jag Barbros röst från baksidan av ett vindskydd alldeles i närheten. "Det där var det gulligaste jag sett!" utbrast hon förvånat. "Då har du inte sett hans nya regntäcke..." tänkte jag. Men jag visade henne inte täcket. Vanliga hästägare är nog inte vana att hantera all gullighet som kan komma med en arabhäst. De kan få en sötchock. Man får bjuda på lite i taget.

Ni vet, det där Eskadron-märket som jag tyckte var så underbart hippt, fräsigt och färgstarkt och som jag dagdrömde om? Det just här ovanför och de som var av samma märke. Jo. Så här är det. Jag överskattade min ekonomi gravt, som vanligt, och fick rota i REA-lådan efter ett tåligt regntäcke till Galishimo. Så det fick bli det här i stället. Jag är inte MISSNÖJD. Jag är fullständigt övertygad om att Galishimo är man nog att bära upp ett prickigt rosa täcke med små ponnier på. Jag är också en kvinna av rang som fixar prickigt ponnytäcke. Märket heter "Weatherbeeta" och just denna design heter "Joules" och tydligen ska det vara av jättebra kvalitet. Det får man ju hoppas, eftersom Galishimo demolerar två till tre täcken per år. Det jag säger är att det bara kostar så lite som en fjärdedel av Eskadrontäcket och ändå fyller samma funktion. Och att ibland får man vara vara glad över att bara ha hittat ett bra täcke till sin häst. Eller att man har en häst. D

Underdog (term) , a participant in a fight, conflict, or game who is not expected to win En av de nya vännerna jag lärde känna på kursen i Grönt kort var Uffe. Uffe är en underdog. Han blev smittad av frugans hästintresse och när han var kring 40 år, så gick han från dragracing och bilmekande - till ridsport.  Så nu kämpar han på med sin travarhäst Finken.Väldigt prestigelöst så ägnar de sig åt allehanda grenar och de blir troget påhejade av frugan och alla omkring dem. Varför liksom nöja sig med en gren när man kan testa flera? Och vad är problemet med att hålla på med alla grenar samtidigt? Med western som huvudgren så backar han inte heller för hopptävlingar. Det är väl bara att byta utrustning och rida? Eller? "Hur svårt kan det vara?" har han sagt på långsam, bred norrländska. Då går det ju inte göra annat än att hålla med. 

Elin bestämde sig för att sälja Galishimos helsyster Gezzina denna vår. Jag fick förtroendet att vara med under en provridning och ge feedback till Elin. Visserligen var jag rädd för att börja nostalgi-gråta och förstöra hela provridningen genom att snora och krama Elin och bröla "JAG TAAR HENNE! HON ÄR UNDERBAR!" men jag lyckades faktiskt uppföra mig som folk. Har man fått Elins förtroende så får man väl försöka leva upp till det så gott man kan. (Min fantasi är generellt lite mer dramatisk än verkligheten) Tvärtom än vad jag föreställt mig, så var det en stor glädje att se hur det klickar mellan häst och ryttare. Stina, som tjejen hette, var lite försiktig och vänlig när hon närmade sig Gezzina. Sedan så såg man bara hur den ömsesidiga förtjusningen mellan häst och ryttare bara långsamt växte tills Stina till slut inte kunde låta bli att le brett i förtjusning. Jag har en förkärlek för ödmjuka ryttare. Dom som säger att dom inte är så duktiga men är bättre än v

"Get your ass some class - ride an arabian!" ...skrev Linda för några veckor sedan och vi kämpar för att leva upp till det! Tänk att han gör så mycket för mig. Jag undrar om han förstår någon mening med det. Att kånka runt med mig på ryggen och fippla med finlir och markliggande bommar. Om och om igen. Tänk att han släpper upp mig på sin rygg. Tänk att han springer runt med mig. Tänk att han alltid anstränger sig och håller sig "mentalt uppkopplad" mot mig. ( Han är nästan lite för mycket mentalt uppkopplad, då han inte behöver känna in PRECIS ALLT som händer med mig när jag rider...) Tänk att han alltid försöker göra rätt. Vilken lyx och glädje och källa till återhämtning han är... Det handlar inte om priser och prestationer och resultat. Det handlar om honom. Om den han är och vad som händer när vi samarbetar, utan att ens prata samma språk. . 

Idag tömkörde jag Galishimo för att få igång honom efter vilan. Eller "få igång" är kanske fel ord. Galishimo får man inte igång. Han ÄR igång. Jämt. Alltid redo. Han älskar att jobba och när han travar så bara väntar han på att träna på galoppen. Det är lite av hans nya favorit nu när han är stark och orkar bära sig hyfsat bra. Jag lär mig utveckla mina hästkunskaper för varje gång jag tränar honom. Förut kändes vänster galopp svår och höger kändes rätt. När man tittar på honom från longerlinan så ser jag allt bättre att höger inte är så himla bra, bara för att han tar den lugnt och fint.  Han bär sig inte så bra med bakbenen utan lutar sig inåt med vikten på innerbogen. Så i stället för att bära sig runt med ett stadigt bakben så tippar han inåt med all vikt på inre frambenet. Som man tippar en cykel när man cyklar med den. Och ingen häst har någonsin i dressyrens historia Tippat Sig I Form. . SÅ kontentan av det hela är att jag trodde han hade problem med v

Största nöjet med att blogga om Galishimo är att det är lätt att se utvecklingen! Det är precis två år mellan dessa bilder. Han har fått muskler! :) 

Jag bara längtar efter att få komma upp på hästryggen igen! När jag tittar på bilderna som Han tagit så blir jag så otroligt glad. Jag kan vara stolt över jättefina bilder där Galishimo verkligen visar hur fin han kan vara. Som den här bilden, där jag kräver en lite snävare sväng i galoppen och han svarar med att samla upp sig och lägga vikt på bakfötterna för att inte välta in i svängen. Som en riktig dressyrhäst! Vad mycket han lär mig, den lilla prinsen!

Jag har ju förstått att det är några som följer bloggen utifrån min ridrädsla (vinkar till Anna!) så jag ägnar dagens inlägg åt just DIG. Du som vet hur det känns att få kaninpuls, bara man föreställer sig att sitta upp på sin häst. Jag ska ta upp lite olika tips att tänka på om du brottas med det framöver. . Regel nr 1. Känn igen och dumpa energitjuvarna.  Du är oerhört sårbar och lätt att påverka när du är rädd för att rida. Det är ju ett trauma och en slags fobi och du känner dig redan sämre än alla andra. Det är då de kommer till dig, de där människorna... de känslomässigt hjärnätande vampyrerna som vill livnära sig på din dåliga självkänsla. De sniffar upp dig som blodhundar och hittar dig varesig du gömmer dig eller inte. Och det är dessa människor du ska frukta mer än livet självt. För de personerna ägnar sig inte åt något annat än kovältning. De vill välta dig så de känner sig duktiga själva. "Jag vill bara hjälpa" Hur känner man igen en kovältare då? Ja en re

Han har följt mig till stallet flera gånger nu. Inte på det där nervösa handfallna viset, utan mer att han är nyfiken och kollar upp vad han kan hjälpa till med. "Fotografera! Du kan alltid fotografera!" säger jag entusiastiskt. Jag ger honom anvisningar att fotografera så mycket han bara kan när jag säger "Duktig häst!" och säger att jag vill att han ska fota så lite som möjligt när jag säger till Galishimo: "MEN SLUTA, VA? VAD HÅLLER DU PÅ MED?! VA?! SER DU VAD HAN GÖÖR?!" Så han gör det. Man hör många klick när jag säger "Duuuktig" till Galishimo, och jag hör inga klick när jag irriterat säger till Galishimo "Men vad har du hittat på nuuuu då? Kan du inte bara... !?" Hittills allt frid och fröjd. Och så sladdar han ridbanan också. Han har lånat en fyrhjuling som stallägaren har och så tar han sladden och drar runt den på ridbanan så det blir en snygg och plan ridbana. På ett diskret, vänligt sätt. Två gånger har han gj

Jag har ju en märklig ridstil som jag använder när jag rider Galishimo. Särskilt i galoppen. Jag står nästan jämnt upp i sadeln i lätt sits samtidigt som jag försöker att ha så låga händer som möjligt. Och så är jag så stilla som möjligt. Det känns lite löjligt och en aning ovärdigt. Men det fungerar ju! Nu vågar jag inte byta ridstil eftersom han gör så fina framsteg. Men jag tror det var veterinären Gerd Heuschmann som sa något i stil med att om man vill uppnå vacker ridning så krävs det först år av mindre vacker grundträning.. Han är även förespråkare för lätt sits (när rumpan inte tar i sadeln) under hästens första utbildningsår...så varför inte...?!

Eftersom det gått så bra med Galishimo så har jag vilat honom i två dagar. Men eftersom han är så fin och jag är så entusiastisk så har "vilan" bestått av skogspromenader och så har jag tränat honom i spolspiltan. Han blir bara trevligare och trevligare! Nu börjar jag längta efter att sitta upp på honom igen men liiite mer ska han få vila. Han reds ju knappt alls i vintras så jag vill inte chocka den lilla hästkroppen så han får skador. Men jag är så glad över att han är så lättriden!

Igår så var jag lite missnöjd över ridningen. Galishimo tar inte stöd i höger tygel. Galishimo skyggar för trastar. Galishimo har börjat kasta upp huvudet då och då i traven. Galishimo tror att det finns spöken i det lilla bomförrådet. Galishimo är rädd för att vara ensam på ridbanan, av oklara skäl. Lite surmulet har jag kämpat på men måste erkänna att ett par gånger har jag utbrustit: "Varför gör du sådär för? Vad ska det vara bra för?! Va?!" Och sedan har jag skämts något oerhört. För sanningen är ju den att Galishimos framsteg de senaste fyra veckorna varit superfina! Titta bara på vänstergaloppen, det är tre veckor mellan bilderna. Nu flamsade han massor den gången min mamma fotograferade för tre veckor sedan, men det var ganska instabila galoppfattningar. Nu är de mycket stadigare och lugna. Och titta på högergaloppen, då tippade han gärna inåt med högerbogen och ställde sig utåt med huvudet lite, han blev lite svår att styra då.  Nu har han

Äntligen har jag vågat mig på Cavalettin uppsutten! Jag var helnöjd, Galishimo var helnöjd, vi är alla helnöjda. Det har blåst och jag hade ett katastrofpass i fredags men i lördags blev det desto bättre. Galishimo är väldigt taggad på att galoppera nu när jag rider. Det är det enda han väntar på. Tydligen är det jätteroligt och avslappnande för honom att galoppera nu. Jag har suttit på honom och bara låtit honom rulla på med den, varv, på varv, på varv. Han verkar outtröttlig och vill bara jobba mera.  Detta blir nog en kanonsommar...!

Jag och Galishimo har tränat på skogspromenaden över trästockar igen! Tänk vad mycket jag lär mig om honom hela tiden. En gång är ingen gång. Om jag tränar över stockarna en gång varannan vecka så kommer vi ingenvart alls. Max fyra dagar får det gå mellan skogspromenaderna om jag vill ha någon form av utveckling. Annars laddar han bara och jagar upp sig. Idag gick han mestadels nöjt efter mig och var väldigt lätt att hantera över stockarna. Det gäller att repetera med täta mellanrum. Jag blir en bättre hästägare för varje dag. Jag blir mer värdig honom för varje dag. När vi var på ridbanan efter skogspromenaden så sken en vacker regnbåge ned och landade på fältet bredvid oss. Jag tränade galoppfattning med Galishimo på töm och han såg sagolik ut när han lugnt galopperade runt med sin blöta glansiga päls i solen med regnbågen. Det är något särskilt med att ha häst. Det handlar inte bara om träningen eller prisrosetter. Det är något med upplevelsen i sig. .. .

Igår ägnade jag hela dagen åt att grilla hamburgare. Alla som följt min blogg anar att mitt intresse för mat inte är det största. Mitt intresse för grillning är inte heller det största. Mat är bränsle och ingenting annat. Ibland kan jag laga något gott men det blir allt mer sällan. Hur fan grillar man egentligen? Jag ställer mig tveksamt och tittar på publiken. Sedan tittar jag på den tomma grillen. Sedan tittar jag på publiken igen. Funktionären Lisa står bredvid mig eftersom hon för tillfället råkar känna sig överflödig. "Alltså... hur gör man?" väser jag till henne och biter mig i läppen. "Inte vet jag. Futta eld på kolen och låtsas som att du har koll?" säger hon. "Hur mycket tändvätska behöver man?" undrar jag. "Äh. En skvätt. Eller två?" föreslår hon. Efter många om och men, och extremt mycket tändvätska, så brinner kolen. En ponnypappa tittar lite tveksamt på mig. Lite granskande sådär. Sedan testar han: "Kan du göra en... ha

 Eskadron. Åh, vad det varumärket skulle passa Galishimo. Jag tror jag avbryter alla andra planer i livet, om inredning och bilskötsel och arbetsimage. Jag vill lägga ned hela min själ på löjligt dyra Eskadronprylar till min lilla grå arab. För att Galishimo skulle se vansinnigt söt ut i dem. Bara tanken på ett Eskadrontäcke gör mig lycklig...

Galishimo har varit jättefin på ridningen men igår verkade han verkligen trött. Han har varit kanonlydig och jättefin nu hela veckan! Det har varit jätteroligt att rida och tiden har försvunnit i sadeln. Jag tänkte att han kanske fått lite träningsvärk av att ha lattjat hela vintern med promenader, och nu plötsligt rids han och longeras massor. Så jag tog honom på en hundpromenad bara för att ta hand om honom lite. Vi gick ut i skogen och övade på de där jättespännande stockarna som låg över stigen och så tog vi lite matpauser och smakade på diverse. Eller han smakade på diverse. Jag nöjde mig med att artigt titta på. Jag pysslade med honom och klippte honom fin. Såklart han ska få lite lugna stunder när han varit så lydig och duktig på sista tiden!  Före klippningen...  Efter klippningen!

 Jag har varit lite sjuk i influensa, men kan ändå inte låta bli att ta mig till stallet bara benen bär mig. Och när benen inte bär mig så bär Galishimo mig. Älskade älskade livsnerv. Han har mycket liv och mycket nerv. Idag var han bättre än vad han någonsin varit. Kan inte sluta älska energin och arbetsviljan och känsligheten. Idag var det både en grävskopa vid hagen och en skottkärra som inte varit där, precis så han fick träna på att titta lite. Förra veckan stod det en lastbil vid ridbanan också. Det har varit perfekta träningsmoment. Vi red i stora cirklar och stora åttor och han var jämn och stark och pigg och superlydig. Rekordlydig. Om jag bara lutar mig tillbaka i galoppen, och om jag gör absolut ingenting alls utöver att åka, så hittar han formen själv efter bara tre eller fyra galoppsprång. Så om jag inte stör honom så utvecklas han snabbt. Sommaren kan bli helt fantastisk om han fortsätter vara så här fin! Gammal bild från 2014...

 Nu kan Galishimo Cavalettiserien! Det är markliggande bommar med ett särskilt mellanrum så han ska kunna trava över dem. Syftet med Cavalettin är att han ska lyfta på småfötterna och veta var han har bakfötterna. Han har ju inte förstått att han bara ska lyfta fötterna några centimeter, utan tar i och hoppar över dem varje gång. Och det blir jättekrångligt att ta sig ur en cavalattiserie då. Till slut handlade det ju inte om cavalettin längre. Till slut handlade det om att komma underfund med hästen. Det handlade om att lära sig hans gränser, för om man pressade honom för mycket så blev han så stressad så han frös fast ens om han såg dem. Det handlade också om att lära honom acceptera att bommar ibland låter "klonk" och att ingen häst dör av det.  År 2012 tog han i så mycket över bommarna att jag helst inte ville leda honom själv.. Sedan februari har jag tränat Cavaletti en till två gånger i veckan! Mest kanske jag lärde mig om mig själv. Hur otrol