Livet är förändring

Galishimo är ju inte bara en häst... han är en kompis.. och ibland får jag för mig att de dagar jag är lite låg så är han extra busig... idag så passade han på att slita av mig huvan på jackan när jag försökte ta selfies på oss.. det var omöjligt att bli arg. Jag borde kanske bli arg...   Men det är så svårt när man inte kan hålla sig för skratt...    Först myser vi...  Sedan får han något busigt i blicken och tar en rejäl tugga... ... och så sliter vi tills vi hör knapparna lossna... 

Jag har inte skrivit på ett par dagar då jag haft en svacka. Orden har tagit slut. Hur blev livet såhär? Hur. Blev. Livet. Så. Här? Jag har försökt att hålla ihop mig ett tag, faktiskt hela februari, vilket är en jävligt lång tid att hålla ihop sig från att man vaknar till att man går och lägger sig. Jag försöker vara positiv och jag lägger tid på vänner, kollegor, och mina kära men i bakgrunden gnager det. Och gnager. Och gnager. Till slut tippar jag över gränsen och börjar måla igen. För att orden tagit slut. När rösten inte räcker och vänner inte räcker och inget överhuvudtaget inte räcker. Då finns det bara ett sätt kvar.

Kiara avlivades förra våren. Snart har jag varit ifrån henne i ett helt år, efter att vi följt varandra i över 13 år. Jag har aldrig sörjt någon så mycket som jag sörjt Terven. Det känns fortfarande konstigt att städa och tvätta nu när inte hundhår längre virvlar runt. Tänk att det man irriterade sig på som mest, är det som slår tillbaka så hårt och lämnar så stora spår av saknad.   Var är alla jävla hundhår?   Och var är hon som ORSAKADE alla jävla hundhår?!

På fyra långpromenader de senaste åtta dagarna, med Galishimo, så har TRE promenader fungerat jättebra och enbart EN promenad urartat till skrik och panik. Alltså Galishimo består nu alltså endast av 25% Skrik Och Panik och 75% Snel Hest. Dessa odds har vi inte haft på hela vintern. Det har varit sur häst när vi lämnat den trygga stallmiljön med någon kilometer, och sedan en och samma häst som längtar hem i vild panik, hemåt. Tänk er KÄNSLAN när jag plötsligt kommer hem från våra promenader utan värkande axlar när Galishimo försökt dra iväg, och utan muskelömhet i rygg och armar... ...och jag är i exakt samma skick i slutet på promenaderna som jag är i början på dem! Underbart! Vit i pannan börjar han också bli. Det passar honom!  .

Nu när jag kommit på benen så hade jag bråttom att tacka Elin för att hon tittade till mig när jag var sjuk, och att hon gav mig så fin födelsedagspresent. Jag tror jag tackar folk bäst genom att försöka ta fina bilder på dem. Så jag laddade kameran för att få fina bilder på henne och Gezzina. Jag blev ganska nöjd över dagens resultat. Elin med... Förutom fotograferingen så hann vi prata massor... Det behövde jag...

Elin  har just slagit gullighetsrekord och jag har kramat henne opassande mycket under dagen. Ja, det är samma Elin som äger Galishimos storasyster Gezzina, som jag pratar om. Jag kände inte Elin innan jag köpte Galishimo men vi fick kontakt i och med att våra hästar är helsyskon, och då vi inte bor så långt ifrån varandra. När jag köpte Galishimo så fick jag liksom Elin som ett slags tillbehör. Man kan säga att om Galishimo är skrovmålet så är Elin plusmenyn. Elin hade nämligen köpt mig en födelsedagspresent! Det var inget mindre än ett matchande tävlingsset till Galishimo! Jävlar i min låda jag ska ha setet hela 2015! Årets äventyr går i grått och han är nu stylad från topp till tå! Jag jublar och fjäskar för Elin. Dessutom så hade hon verkligen tänkt till ordentligt, och noterat att jag inte använder så grälla färger när jag köper saker till Galishimo. Så hon valde att matcha honom i grått för att han skulle få något som jag faktiskt skulle våga använda. Det blev helt perfekt!

Jag kan inte minnas när jag senast var sjuk i fem dagar. FEM DAGAR! Jag har mest vandrat mellan det varma badkaret och sängen. Ibland har jag åkt förbi Galishimo och ibland har jag bett någon titta till honom. Jag har lärt mig beställa hem pizza on line också. Att inse hur lätt det är att beställa pizza on line är nog början på slutet för mitt hälsosamma liv... Det ingår i kursen att kunna registrera sig själv och sin häst i Tävlingsdatabasen också. Vi fick det som hemläxa. Det känns lite overkligt. Där står han i databasen, visserligen har jag inte löst HANS licens ännu, eller letat fram hans registreringsnummer och annat småpill... Men ändå: Nu finns vi med. Digitalt. I tävlingsdatabasen. Har vi kommit så långt, alltså?

Elin säger att hon har bråttom men att hon är lite orolig över mig då jag är sjuk, och att hon väldigt gärna vill se att jag är okej. Hon har vägarna förbi och frågar om hon får titta till mig. Sedan knackar hon på dörren, och står i farstun. Jag möter henne med otvättat hår och min smurfblå mysdress. Hon insisterar på en kram trots att jag misstänker att jag inte luktar särskilt gott. Hon överräcker mig en semla med smak av Nutella choklad. Sedan lyfter hon på ena ögonbrynet och kläcker ur sig ett besviket: "Alltså, du ser inte SÅ sjuk ut. Jag trodde ju att du var jättesjuk. Typ döende." Mitt grepp om semmelpaketet hårdnar, måtte hon inte ångra sig och vilja ta tillbaka semlan. "Men jag ÄR FAKTISKT SJUK SÅ DET SÅ." svarar jag gravallvarligt. Så snart hon stängt dörren efter sig, och jag hör stegen i trappan, så öppnar jag girigt paketet och tittar lystet på semlan. Jag måste bli sjukare oftare. När man har sådana här vänner...

Trots att jag är döende så samlar jag ju mina krafter för de två timmar som jag går på kursen i Grönt kort (körkort för att få tävla med häst). På ett sätt borde jag inte göra det. Eftersom 90% av min energi uppenbarligen gick till att hålla balansen och agera normalt så är det väldigt liten energi som lades till lärande. Ungefär 10 %. Kursen börjar smidigt med att jag spiller alldeles för mycket kaffe på mina papper. Det blir en liten sjö mitt på papperet som jag förläget liksom försöker att balansera ut mellan pappersbladen, tillbaka till köket. Som en stressad lucia som vinglande bär på en fikabricka försöker jag få ut den lilla pölen som rinner runt på papperet, utan spill. Jag hör spridda fniss i lokalen. Sedan får vi information om Svenska ridsportsförbundets skyldigheter, och en av dessa skyldigheter är ju att bidra med en karta om hur anläggningen ser ut så man kan se vart man ska när man åker till en tävling. "Vad är det här för skit? Det står ju inte vart man ska pa

Influensan har lagt sig på lungorna och det går tungt att andas. Jag är med andra ord så gott som död. Det är så här det ska sluta, alltså. Ensam och övergiven i en liten etta. Döende ensam utan ens ett marsvin prasslandes i ett hörn. Kippande efter andan och utan hopp om en framtid. Ingen man som stryker mig över pannan och inga barn som gråter vid sängkanten. Det är fem steg till alvedonpaketet och tre minuters gångväg till affären. Uppdraget är omöjligt när man är nästan död. Tur då att det plingar på dörren och jag inser att världens bästa vän Markus skickat mat. Inte bara en portion mat utan två. Fräsch sallad med grönsaker, fisk och kaviar samt en rejäl pizza. Som en blek liten Gollum roffade jag skyggt åt mig pizzabudets överlevnadspaket, och drog mig sedan tillbaka tillbaka till skuggorna. Jag svalde hela salladspaketet i en enda tugga. Nästan. Och jag måste erkänna att jag tycker väldigt mycket om Markus nu. Väldigt mycket. .

David tackade för att få jästa min blogg....

Jag låter konversationen tala för sig själv... Tur man haft David , i alla år... Sedan avslutade han med surt smörande...

Trött, sur, febrig och sjuk Katarina masade sig motvilligt till stallet och muttrade deprimerat för alla och envar. Livet är skit. Hästen är skit. Ryttaren är skit som inte vågar sitta upp. Motvilligt masade ryttare och häst sig ut, på en timmes promenad, och ryttare krävde kadaverdisciplin. Den undrande hästen tyckte att det var då själva f*n vad petig hon blivit då han ändå var en väldigt Snel Hest. Muttrande och sjuk Katarina petade in häst i hage igen efter en timmes promenad, och rasade sedan ned i sängen för att sova några timmar och drömma om en bättre värld. Vaknade sur och muttrandes och tänkte att nu sänker vi kraven lite. Om jag ska åstadkomma NÅGOT under dagen (förutom promenad av förnärmad häst), så kan jag väl försöka krysta ihop en positiv tanke. En. Liten. Positiv. Tanke. Sedan påbörjades ett intensivt arbete ungefär lika krävande som en komplicerad förlossning och jag lyckades slutligen tänka en positiv tanke och skriva något positivt. Nu sätter jag ut det på b

Min mamma kom och hälsade på Galishimo idag. Jag vill inte rida honom eftersom han helt enkelt är för vild för mig, så vi tog honom på promenad i stället. Eftersom Galishimo är vild även som handhäst, så genrepade jag promenaden med honom igår. Promenaden är ca 6 kilometer. Den slutade i mindre kalabalik igår, och en fruktansvärd träningsvärk i armarna då jag hållit i honom ordentligt för att han inte skulle skena hem. Han är nämligen jättesnäll på vägen bort men så fort man vänder på honom, så tror han att vi flyr från något farligt och ska rusa hem, och då är det bråttom, och då gäller det att hålla fast honom. Jag brukar försöka stanna honom länge på "vändplatsen" så han får se sig omkring och äta lite godis, som för att förbereda honom att vi ska vända och att jag inte alls flyr, men det hjälper inte. Han studsar oftast hela vägen hem. Alla tre kilometer hem. Så jag var rustad till tänderna idag. Broddar på fötterna och tålamod till tusen. Men idag var han en änglahäst.

... livet blev ju inte riktigt som jag tänkte mig det... ;)

Jag älskar den tyska veterinären Gerd Heuschmann, trots att han enligt rykten rider sämre än vad han skriver. Man kan inte vara bäst på allt. Han fokuserar mycket på att få hästar i en egen balans och bärighet,  och det är han som inspirerat mig att träna Galishimo så grundligt lång och låg. Ungefär som här på bilden. Det ser inte vackert ut men det ska tydligen vara en hälsosam bas innan man börjar rida dressyr på riktigt. Det har många hälsofrämjande effekter ifall man får till det på rätt sätt och tanken är väl att hästen ska vara frisk och hålla länge som ridhäst utan skador. Den som lever får se. Galishimo har ju faktiskt klarat sig helt utan skador utöver olyckan, och rehabiliteringen efter den allvarliga benskadan fungerade också fantastiskt bra. Så kanske har han rätt. Den där Gerd. Den som lever får se. Jag kan inte säga att metoden fungerar, för ingenting blir statistiskt säkerhets-ställt på bara en liten grå häst. Han kanske blir belastningsskadad i morgon... det vet

Idag är första dagen för resten av mitt liv. Idag gick jag upp fem och började jobba klockan sex och kunde åka till stallet efter klockan tre. Jag var tillbaka hemma klockan sex på kvällen. Och sedan dess har jag slappat. En hel halvtimme har jag nu slappat. Utan att träna på gymmet eller städa eller varit utmattad. Bara. Gjort. Ingenting. Några Digestivekex har dock åkt ned. Det gick väldig lätt. Jag skäms ju lite när jag föreläste idag på Campus och kommer på mig själv att starta som vanligt med inledningen "Keep Calm and Keep It Simple" och var på väg att börja orera om hur jäkla svårt det faktiskt är men låt mig för guds skull låtsas att jag kan det, va?  Men nu är det slut på träning och gymmande till förmån för att jag ska känna mig mindre stressad. Särskilt när jag hanterar denna lilla prins. Så han får den fokus han förtjänar! Jag tror det blir bra att välja bort min egen träning, redan nu känns det väldigt bra. Jag rör ju på mig hur som helst. Jag behöver i

Viljan är det inte fel på... Ja. Och som jag sade för GANSKA PRECIS TRE ÅR SEDAN när vi BÖRJADE träna med markliggande bommar, så är ju entusiasm ibland viktigare än resultat. Och jag gjorde en pedagogisk teckning till detta. För tre år sedan. TRE. ÅR. SEDAN.

Hej mamma! Jag vet att många läser min blogg, men jag vet också att ingen, absolut ingen, tror så mycket på Galishimo som du gör. Inte ens jag tror på Galishimo som du gör. Från början tänkte jag att du fejkade din tilltro lite, bara för att putta mig i rätt riktning, men allt eftersom månaderna har gått har jag börjat inse att nej... den där tilltron kommer från hjärtat. Mammahjärtat. Som när jag sa till dig att jag kanske skulle börja köra Galishimo för vagn, i stället för att rida honom. Jag sa till dig att om jag skulle fortsätta vara ridrädd i samma utsträckning som jag är nu, så kan jag förtjäna en paus. Jag mumlade något om att vi kanske inte kommer till momentet att han ska dra en "vagn" i och för sig, eftersom han är fruktansvärt rädd om rumpan. Men kanske skulle han gå att lära att dra något litet däck eller någon liten kälke, eller bara vad-som-helst som han inte skenar ihjäl sig med och som inte får honom att ligga och sprattla vid vägkanten med bruten nacke. 

Jag är verkligen inte populär som singel och 34 år. Men det händer ju någon dag om sänder, att en ensam förvirrad själ gör ett litet halvhjärtat försök att lägga in stöten. På mer eller mindre smidiga vis. Då hugger den gamla gäddan mot de ömma tårna, och fnissar glatt för sig själv innan hon drar sig tillbaka in i vassen.

Jag är ju inne på min tredje sjuka helg, och det har väl lite att göra med att jag arbetat trots att jag känt mig krasslig. Och så har jag varit på gymet samma dag som jag känt mig minsta lilla pigg, vilket gjort mig sjuk igen dagen efter. Och så har jag kämpat med pållen tills jag inte orkade mer, för några dagar sedan. Det är intressant att vara sjuk. Först är jag frustrerad över allt jag måste göra men inte orkar genomföra. Sedan blir jag sur. Sedan kommer jag på att jag borde renovera här hemma, sedan kommer jag på att jag måste köpa hund, och en sele till hästen, och varför inte lite fler täcken till hästen, och en ridjacka till mig själv, eller en moped så jag slipper använda bilen sommartid, eller det billigare alternativet och bara köpa en cykel. Och efter jag mentalt gått igenom hela min önskelista så inser jag att jag faktiskt inte behöver något av de där grejerna utan att jag faktiskt har allt jag behöver för att må bra. Jag måste inte renovera för att må bra. Jag måste

Jag har varit lite sjuk i veckan och tvingats ligga i sängen en hel del. Det är jobbigt att ligga i sängen sin lediga tid. Man tvingas tyvärr att börja tänka. Jag gillar inte att tänka. I värsta fall får jag insikter och måste göra något annorlunda. I värsta fall. Och så blev det. När jag bara orkat jobba i åtta timmar, och sedan legat som en halvdöd urvriden trasa i feber och snorpapper resten av tiden, så kommer dom. De där förbannade insikterna. Som att jag kanske, eventuellt inte är Wonder Woman. Faktiskt, det gick upp för mig. Jag är inte hon där på bilden. Jag har gjort några helhjärtade försök och fick ett fantastiskt uppsving när jag tog magnesium, men jag är fortfarande inte Wonder Woman. Det är ju det här med att jag lägger mig 21.00, går upp ca klockan fem, går sedan på gymet, bastar och sminkar mig... sedan jobbar jag i fyra timmar, åker till hästen, pysslar med honom, åker tillbaka till arbetet och jobbar fyra timmar till, åker hem, fixar lite ordning på hemmet,

Här har vi ju en anledning till att jag fortfarande är singel. Jag skriver överdrivet kärleksfulla texter om min häst kombinerad med tokig bild. Helt medvetet dessutom! Men det är bättre att komma ut som Crazy Horse Lady än att låtsas som att man är någon annan... Jag är inte imponerad av fina bilar. Men en rejäl bil med dragkrok hade verkligen inte varit tokigt. Jag väntar på en sådan bild i stället.

Idag höll jag en kanin i handen. Den var av keramik. Den var rosa. Den kostade ungefär 45 kronor. "Underbar." tänkte jag och strök den med handen. "Jag borde köpa en rosa kanin i keramik. Det är precis vad jag borde." Synd bara att det kanske ser lite oharmoniskt ut med en rosa kanin i keramik om allt annat går i grått och vitt och dessutom när ena tapeten är migrän-inspirerat-prickig. En migräntapet och en rosa keramik-kanin kan ge ett rörigt intryck. Som om jag inte helt tänkt efter, liksom. Men om jag målade över migräntapeten i rosa så skulle den ju matcha den rosa keramik-kaninen! Då kunde hela fondväggen vara rosa och keramik-kaninen stå i fönstret lite förstrött och liksom flirta med den rosa väggen. Och se där! Vad är det nu som ligger bredvid den rosa keramikkaninen?! En rosa pläd som personalen så fint matchat med kaninen. "Vem är det som imponerar nu?" som dom säger på reklamen om surdegsknäckebröd. Jag har för övrigt aldrig provat

Ni anar inte hur märkligt det känns. Jag lever verkligen ett ganska enkelt och avskalat liv. Jag har ingen familj. Inga barn, trots mina 34 år. Jag går till mitt arbete måndag till fredag. Jag har en måttligt tam häst som borde kunna anstränga sig lite mer . Jag sörjer en död hund och vågar inte köpa en ny. Jag har inte så mycket. Det är lite av mitt eget val också. Att skala av livet. Jag har åkt på mina smällar.  Men jag har fem tusen besök. Fem tusen besök denna månad. För ett halvår sedan var det lite över tre tusen men det kryper långsamt uppåt i antal för varje månad. Visserligen hävdar min mamma att hon står för hälften av besöken och Caroline på stallet hävdar att hon står för den andra hälften. Men jag tror ändå att ni finns där ute. Alla Ni. Och vet ni hur det känns? Det känns som att jag har massor av vänner som jag inte ens vet om. Det är mäktigt. (Jag har säkert ovänner också som läser, men dessa ovänner har klass, och den goda smaken att inte öppet nedvärdera mit

Dagens sensmoral: Kan jag inte SE ut, så ska jag inte GÅ ut. Idag blir det att kura ihop sig i min smurfblå, snart söndertvättade mysdress, med kaffe och kex! Oh how I love the sound of snöröjninsmaskinernas mekaniska "PiP-PiP-PiP-PiP" när de backar sina fordon för att röja upp här i staden. Snart är det pipet av fågelkvitter. Det är bara att hålla ut! Och så pep mobilen med en bild från mammas balkong...  .