Livet är förändring

Snöstormen rullar in över Västerbotten med tätt snöfall och kalla vindar. Det susar utanför fönstret, som nästan snöat igen, trots att jag skottade fram fönstret innan lunchen. Jag har kurat ihop mig under täcket i min lilla etta med halsont och feber. Galishimo har sitt vintertäcke som är varmfodrat ända upp till halsen och ligger nog och trycker i halmkojan med sin flock. Jag ligger i sängen med otvättat hår och äter kex och tänker att snart... snart kommer våren!  Snart är vi där igen   Snart är vi där...  .

Idag var jag en rädd overalltomte på en spänd häst. Eftersom livet innehåller så många faror, och eftersom vi var ensamma på ridbanan mitt i blåst och snö, så var jag tacksam om jag över huvud taget vågade mig upp. Men jag vågade mig faktiskt upp. Under vånda och förtvivlan. Sedan skrittade vi runt lite. Spänd och orolig häst med ryttare i halv fosterställning. Vi tränade i alla fall lite skänkelvikning och öppna i hans dåliga varv och det dåliga varvet är minsann inte så dåligt längre. Sedan så lämnades en häst ensam i en hage i närheten och den ensamma hästen brallade iväg i panik, fram och tillbaka. Detta, kombinerat med snörök, lite blåst, och dessutom ondskefulla snöflingor from hell... ja. Det var bara inte vår dag idag. Galishimo brallade dock inte utan frös fast ett par gånger och höll andan. Det är mycket lättare att sitta kvar på, än bockningar. Efter att jag klivit av honom, kom dock diverse utspel. Det var Galishimo som gjorde besvärjelsedansen. Bort med alla onda and

Har ni någon gång försökt att göra något som ni velat komma igång med, men som inte fungerat? Gjort en nystart och tänkt att "Nu ska jag minsann träna fem dagar i veckan/äta nyttigt/hålla undan bättre hemma/ta minst en långpromenad varje söndag" eller liknande? Jag har sådana nystarter hela tiden. Jag ska alltid börja med allt. Jag ska alltid, alltid bli en bättre människa. Samtidigt så blir jag förvånad över hur jag själv fungerar för varje gång jag ska göra en nystart så upptäcker jag förutsättningarna för nystarten. Och jag blir lika förvånad varje gång. För att göra en nystart måste man nämligen, nästan alltid, göra ett avslut. Ska man starta med något så måste man sannolikt sluta med något annat, för att få tid att göra det man ska starta med. Och det är ofta där jag blir helt perplex och förvånad över hur SVÅR denna uppstart plötsligt blev. Exempelvis nu när jag skulle börja träna på gymmet innan arbetet och behöver gå upp klockan fem på morgonen. Det är ju en bra

Ursäkta den suddiga bilden! Teknikproblem...Och så ursäktas den vingliga tömkörningen! Förarproblem... Galishimo tömkörs och anstränger sig med liv och lust för att ta sig över ett hinder på 20 centimeter. Det krävs alltid stor ansträngning och entusiasm för att klara 20 centimeter. Sedan försöker jag bromsa in honom för att genast utmana honom med en serie på tre markliggande bommar. Tydligen extremsport för Galishimo. Själv är jag jättenöjd. Han har fruktat markliggande bommar och det är inte förrän nu han tar sig an dem med lite mer självsäkerhet. Hinder ju inte heller varit populära.. men nu börjar han få lite självförtroende! .

Jag blev så fint lovordad av hästbloggaren Fiorano, så jag blir ju givetvis frestad att återgälda den fina gesten. Fiorano har gjort något intressant och ovanligt inom hästvärlden. Hon har gjort en Downshifting. Från stora tävlingshästar till små tävlingshästar. Vilket jag inte hört någon göra förut. Hon konkurrerar alltså mot vuxna ryttare på fullstora tävlingshästar, och har typ en halvmeter närmare till marken än sina stora konkurrenter... Då gäller det att ha skinn på näsan! Fioranos blogg finner du  HÄR!

Jag känner mig inte kränkt. Jag är inte den typen som känner mig kränkt. Jag kan liksom snörpa ihop munnen i ett återhållsamt och något falskt leende, vid vissa situationer. Men jag står verkligen inte på barrikaderna och kräver ett bättre samhälle. En fnysning kan jag ge ifrån mig dock, ibland. Men jag noterar vissa saker. Noterar. Och delar med mig. Som att man är lite mer "allmängods" när man är 34 och singel. Jag arbetar i kontorsmiljö och till och med på ett möte i måndags, fick jag kommentaren av en kvinnlig, äldre kollega: "Du har sett väldigt fräsch och snygg ut på sista tiden, har du gått och blivit kär?" "Nej, jag äter tillskott av magnesium." "Jaha." "Ja." "Inte kär då?" "Nej." Jag bet mig i läppen för att inte ställa en passande motfråga till kollegan som är ca 20 år äldre än mig och väntar barnbarn: "Du då? Ditt kärleksliv? Rullar det på bra?" Men det kändes allt för opassande på m

Jag brukar erbjuda Galishimo lite vatten ibland efter att vi varit ute. Särskilt om jag tycker att han jobbat på bra. Jag fyller en hink med vatten och går fram med det till honom. Ibland dricker han mycket, men är han inte törstig så börjar han leka med hinken. Jag får alltid en puss på handen dock. Alltid. En mer eller mindre blöt puss beroende på hur mycket han druckit. Nu kan jag inte låta bli att göra detsamma för de andra hästarna som råkar befinna sig i stallgången för tillfället. Varför gå förbi dem med en hink vatten och sedan hälla ut det? Så i tur och ordning frågar jag varje häst om den kan tänkas vara törstig och räcker fram hinken med det resterande vattnet. Det är lite kul att se hästarnas reaktioner. Först blir de lite förvånade och spetsar öronen, sedan undersöker de vattnet.  Man kan försöka förutsäga hur de olika hästarna ska reagera beroende på hur man känner dem och ägarna brukar ibland chansa på hur de tror hästen reagerar. "Hon gillar nog inte hinken, d

Jag är nu antagen och jag börjar på kursen för att ta min tävlingslicens på tisdag. Det är bara jag som behöver ta licensen, Galishimo kan chilla i hagen så länge. Men ändå... Plötsligt går tiden lite snabbt. Redan nu om en vecka, alltså?! I och för sig är det väl inte direkt knepigt att ta Grönt Kort men det blir på något sätt officiellt nu... att jag vill tävla dressyr med Galishimo. Folk kommer att fråga mig om jag ska tävla, och när jag ska tävla. Jag vet en vän i stallet som kommer att gnaga på mig ordentligt om jag inte pallrar mig ut på en tävling, med Galishimo... Det känns lite överväldigande, jag är inte riktigt där ännu. Men jag kan åtminstone åka iväg med honom då och då och gå på lite kurser. Jag måste bli medlem i klubben för att få ta kortet och då kan jag ju åka dit och rida lite och se hur han beter sig. Jag behöver fixa en bra dragbil också... kanske kan jag låna en dragbil till att börja med. Små steg i taget. Vi behöver inte ha bråttom. .

Ibland så tycker jag framstegen kommer i snigelfart. Inget händer. Igår tränade vi uppsittning från pall igen, (precis som dagen innan) som vi egentligen borde kunna eftersom jag nött denna övning sedan han var tre år gammal. Dock gjorde vi framsteg igår motför i förrgår då han var väldigt lydig och inte alls var lika benägen att stå och studsa på stället, som han gjorde från början. Uppsittning. Så enkelt men ändå så svårt, om man är en arabhäst med för höga ambitioner. Själv har jag haft en förkylning som gnagt på mig så jag kan inte påstå att energin och motivationen var på topp för egen del. Ett stensäkert tips att motivera sig är dock att titta på utvecklingen under ett år. Den här första bilden togs för ett år sedan. Och den bilden var jag jättestolt över. Jätte-stolt. Jag var så stolt jag skrev ut den i färgskrivaren och satte upp den på anslagstavlan på arbetet. Som en påminnelse om hur fin häst jag har och att jag nu kan rida honom. Ett år sedan här ovan.  Idag så

Galishimo får ju små utbrott vid uppsittningspallen. Orsak oklar. Det är bara utepallen på den uppskottade ridbanan som orsakar utbrott. Inga andra uppsittningspallar. Så då fick vi ju träna på det. Uppsittning. Första försöket  - Hästen vägrar gå nära pallen. Två minuters vänligt lirkande innan hästen ställer sig bredvid uppsittningspallen. Duktig häst. Andra försöket - Hästen sparkar bakut och vägrar gå nära pallen. Två minuters vänligt lirkande. Duktig häst. Tredje försöket  - Hästen ser sur och uppjagad ut. Två minuters vänligt lirkande. Duktig häst. Fjärde försöket  - Hästen ställer sig nära pallen men har rumpan lite vänd bort från pallen så man får peta honom lite med spöet för att han ska flytta rumpan mot pallen. Vilket han gör motvilligt. Duktig häst. Femte försöket  - Katarina får ett psykbryt på hästen. Ställer sig ilsket på pallen. Viftar planlöst med armarna och skriker: "Men förihelvete du är sex år och du vet fan precis vad du ska göra. GÖR DET DU

Jag har anmält mig på en kurs för att ta Grönt kort. Det är en kurs där man tar tävlingslicens för ryttare. Man ska ha vissa kunskaper för att få licens om man vill tävla i ridning. Jag måste ju fortsätta att kämpa för drömmen att tävla dressyr med Galishimo. Det känns bara så väldigt. väldigt avlägset just nu... Eventuellt får jag gå kursen. Man måste ha vissa ridkunskaper för att lösa tävlingslicens. Problemet är att jag slutade rida på ridskola år 1997 och det är lite svårt att utifrån detta bedöma mina ridkunskaper. Till och med jag har svårt att bedöma mina ridkunskaper. Jag tycker de är lite ojämna. Framför allt ställer ju ridrädslan till med en hel del. Dock hade jag så tur att en ridskola i närheten faktiskt har en ridlärare som FAKTISKT gav mig mitt första ridborgarmärke år... 1992... i en annan kommun.... och det kan ju faktiskt... finnas en liten chans, att hon kommer ihåg mig. Eventuellt. Så jag chansade och angav henne som referens om att jag hade godkända ridkun

Min egen träning fortsätter i alla fall att gå awesome, sedan jag startade för sex eller sju veckor sedan. Om jag nu envisas med att pressa mig utanför min komfortzon i ridningen så kan jag ju hämta upp självförtroendet med träningen.  Jag har som vanligt en egensydd plan med träningen. Jag delar upp passen i tre, då jag kör styrketräning på mage en dag, ben en dag, och rygg en annan dag. Sedan finlirar jag med de små muskelgrupperna (Lätt att exempelvis ta rygg och triceps i samma pass) och så vidare så ingen del blir glömd. Det fungerar bra. Paralellt med detta så springer jag på löpband varje pass, förutom vid de tillfällen jag tränar två dagar på raden, då jag alternerar med rodd för att inte överanstränga knän eller leder. Jag har det hela på ett rullande schema och inte "fasta dagar" så om jag tränar tre pass i veckan så är hela kroppen genomkörd den veckan, men jag kan ju också träna fem pass om jag skulle känna för det, utan att muskelgrupperna tar skada, eft

Jag kände mig livrädd när jag stod på pallen för att sätta mig upp på Galishimo igen. Det var mörkt ute, jag har inte ridit ute i mörkret någon gång i år. Bara på den belysta ridbanan. Aldrig ensam utanför ridbanan. Men jag vill ju lära mig. Jag vill ju att allt ska vara möjligt för oss. Jag skakar lite i benen då jag är nervös, men har klätt mig varmt. Kvinnan bredvid mig ser snäll och positiv ut. "Jag är livrädd nu, bara så du vet." säger jag på bred norrländska och biter ihop. "Det här kommer att gå så bra, så." svarade Kvinnan, som om hon hade något annat alternativ än käcka tillrop. Sedan sätter jag mig upp. Det är -16 grader och kommer moln från Galishimos näsborrar. Jag känner hur Galishimo blir spänd i hela kroppen och drar ihop sig som en rädd kanin när jag kommit upp i sadeln. Jag hatar den posititionen. "Ready for take off"-positionen. Som typ galopphästar har i startboxen innan de skjuter iväg. "Ska jag leda honom? Jag gör precis s

Some horses will test you   Some horses will teach you   And some will bring the best out of you...

Galishimo är ju full av hyss och idag hade han tydligen laddat med hyss. Jag hade ju lämnat honom vind för våg i två dagar så då hinner man väl fundera lite. Eftersom jag inte vill dö så plockade jag fram longerlina och chambon och lade fram lite bommar på marken och ett litet kryss, så han skulle få fundera lite över ben och koordination. Han har ju ingen vidare teknik över små bommar och hinder. Kommer ni inte ihåg? Gör ni inte? Nu då?   Galishimo: "Gnnhhh!!!" Han blev jättesprallig över denna fantastiska utmaning och det märktes redan när vi kom på den uppskottade ridbanan. När jag skulle börja värma upp honom genom att låta honom springa runt mig på en lina så kom förstås hysset. Gångarten trav fanns inte längre på menyn. Han hade en jättefin skritt och en jättefin galopp, samt gjorde jättefin halt. Men gångarten trav var fullständigt bortblåst. Den fanns inte. Han har kunnat kommandot för trav i alla fyra år han haft det och nu FÖRSÖKTE han inte ens. "

Jag är fortfarande fascinerad över den häringa nymodigheten Internet. Där man har kontakt med hela världen bara en sekund bort. Jag har ju fnissat åt Galishimos fnatt som blev filmat. Det skulle förresten vara kul att höra vad någon annan tyckte om honom också. Man kan ju gå in på Sveriges vanligast hästforum Bukefalos men man kan ju precis lika enkelt skicka filmen till Saudi Arabien och fråga någon arabsnubbe med erfarenhet av arabhästar. Det tar precis lika kort tid och är precis lika lite besvär att slänga iväg. Sagt och gjort. Jag taggar en relativt okänd arabryttare från arabländerna, han här ovan, och frågar honom vad han tycker om Galishimos utspel. Inom några minuter får jag ett glatt och positivt omdöme om att Galishimo ser ut att ha roligt och jag hanterar honom bra, samt lyckönskningar. Det är bara lite roligt. Att hela världen är en knapptryckning bort. I och för sig så behöver man inte vara expert från Saudi Arabien för att tycka att Galishimo verkar ha roligt, men

Livet har ju blivit så, att jag egentligen bara har min häst. De senaste åren har livet i övrigt varit förändring och jag har bytt arbetsuppgifter och arbetskollegor. Kärleksrelationer har tagit slut, och hunden avlivats. Det är bara han som är kvar. Och jag älskar honom bara mer för varje år som går. Inte för vad han gör, utan för den han är. Att han ofta gnäggar när han ser mig. Att han får mig att våndas, bli livrädd, bli sprängande stolt, att tvivla och att våga hoppas. Ibland går jag igenom hela nämnda känslopaletten på en halvtimme. Som idag när vi mötte två skotrar som körde alldeles för snabbt på ett fält en bit bort. Han ruskar om mig och håller mig sysselsatt. Jag har aldrig tråkigt. Han är nu det enda jag har kvar och han tar med glädje all plats. Och jag låter honom. Dom är lite speciella arabhästarna. Det finns till och med många som pratar om "arabmänniskor" eftersom just denna hästras drar till sig en viss typ av människor. Kanske dom svaghjärtade, de roman

När man ändå gottar sig i elände så får man inte glömma att krydda lite med de goda sidorna med Galishimo. För det har han verkligen gott om... Jag kan ju inte vanhelga honom... Och innan det blev otrevligt för tjejkompisen så hade de absolut väldigt trevligt...

Det värsta var att sitta upp på Galishimo. Pulsen skenade iväg. Jag mådde illa. Jag tänkte att det här kommer aldrig att gå. Det här kommer aldrig... aldrig att gå. Efter mycket magont och vånda så lyckades jag slutligen komma upp i sadeln. De första stegen så vrålade ridrädslan att jag måste av. Ja måste av nu. På en gång. Sedan gick det över. Jättemärkligt vad det gick över. För teoretiskt sett så hade jag massor att oroa mig över. Massor. Galishimo var lite i farten. Men det gjorde inget. Det var verkligen inga problem för mig. Jag blev inte ens rädd utan kom på mig själv med att börja skratta. Sedan så fick jag ju allt på film och insåg att jag håller ju balansen hyfsat bra. Jag gör ju rätt. Jag är inte en hjälplös vante som fladdrar vind för våg. Värre blev det för den snälla tjejen som skulle hjälpa till och föreslog lite plumsande i djupsnö, så att han skulle bli av med lite energi och få arbeta sig lite trött. Hon föll i alla fall mjuk... Vilken dag.. jag beh

Till slut kan jag inte hålla mig längre. Jag försöker hålla mig när jag tar av Galishimo täcket, men när jag stryker med handen över hans rygg börjar jag gråta. Och gråta. "Men hur är det fatt?" undrar en tjej i stallet och tårarna faller stora och hjälplöst och jag försöker generat torka bort dem men försöker förklara: "Han är ju jättefin, men nu när jag inte ridit honom på ett tag... jag är så himla rädd för att rida... Jag försöker pressa mig men det slutar bara så här..." gråter jag och försöker samla mig för att åtminstone behålla en procent av min värdighet... Men den där lilla sista procenten värdighet, den försvinner i ett snorande och snörvlande där jag står i min stora overall och tittar i marken. "Jag kommer aldrig till skott... och när jag försöker så bangar jag ur... och jag hatar mig själv för det..." mumlar jag och känner hur spänd jag är i magen och kroppen. "Du, det där löser vi på en gång." säger tjejen och låter bestämd: &

Jag vaknar på morgonen och städar undan julen och går igenom ekonomin. Jag har sovit dåligt och blir inte på bättre humör av att märka att jag sprängt min månadsbudget, igen. Jag skäms över min dåliga planering och försöker strukturera om budgetplanen.  Jag påminner mig själv om att ta med en matlåda på arbetet... lite smått sur och muttrandes. Men först ska bilen besiktas så jag måste skynda mig till bilbesktningen.... ... men bilen startar inte... Där gick de besiktningspengarna i sjön! Och hur ska jag hinna till arbetet?! Jag springer uppför trapporna och letar i förrådet efter täckbyxor. Det är - 20 grader ute. Jag hittar dem inte. Jag vänder upp och ned på förrådet så det blir en oigenkännlig hög av blandade redskap, kläder och kartonger. Jag hittar täckbyxor. Jag hetsar iväg till jobbet, till fots. Med sömnbrist. 400 kronor fattigare för att jag missar min bilbesiktning. Jag springer i den tomma korridoren men av en följd slumpartade händelser och möten, så är korrido

Nu när vi äntligen fick rejält med snö så har stallägaren skottat fram en provisorisk ridbana! Det känns superbra! Jag och en stallkompis for dit med våra unghästar och tränade dem på ridbana. Sedan stack jag och Galishimo into the wild och plumsade i snön så han fick lite ordentlig träning. Hej och hå vad han fick lyfta på benen! Här nedan är våra kompisar som också trotsade kylan! Det har även kommit en helt ny häst i stallet och mamman till det nya ekipaget kunde inte låta bli att stanna och klappa Galishimo flera gånger när hon gick förbi honom i stallgången. Han har den effekten på folk. Han har så stora ögon och nyfiken uppsyn. Man vill ju så gärna stanna och klappa honom... Om inte ens jag kan låta bli så förstår jag att andra inte heller kan... Kan DU gå förbi denna häst helt oberörd? Va? Va? Va? .

Är det något som jag gillar så är det väl sysselsättningar som lätt kan sammanfattas som "underhållsarbete". Jag gillar att underhålla min kropp med bra mat och motion. Jag gillar att skotta snö. Jag kan gå på promenad efter promenad med Galishimo utan att tänka på diverse prestationer eller framsteg. Att underhålla helt enkelt. Mycket mer avslappnat än att prestera. I morse hade jag löjligt gott humör och tänkte göra mig själv och grannarna glada med en ordentlig insats av snöskottning vid uppfarten. Jag trivdes verkligen med att greja på och göra fint. Ja, tanken har slagit mig att jag kanske skulle trivas med en hund som krävde "underhållsarbete" också. Det kanske skulle... få igång mig lite. Att få pilla på lite med dem så de blir fina. Därför har jag tittat lite på pälsvårdskrävande hundar. Och jag måste erkänna att jag känner mig ganska intresserad... om än det är stor "tantvarning"  på hundar som kräver pälsvård. Som denna, otroligt

Jag har ju tränat i en månad nu. Jag springer på rullband, bara tio minuter per gång, två till tre gånger i veckan, kombinerat med styrketräning. Jag styrketränar lite oftare än vad jag springer då jag tänker att det inte nöter lika mycket på senor och ligament, särskilt inte om jag tar lägre vikter. Jag kliver upp tidigt på morgonen så jag kan vara på gymet klockan halv sju, så hinner jag på jobbet efteråt. Jag sitter ofta kvar en stund i bastun och smörjer in mig med krämer och njuter av värmen. Det har blivit en perfekt start på arbetsdagen under denna mörka årstid. Man är varm och mjuk och nytränad när man ska sätta sig på kontoret. Händerna är mjuka och varma när man börjar skriva på tangentbordet. Så det är väl den fysiska och känslomässiga upplevelsen som är viktigare än träningen i sig. Men ändå ger träningen resultat. Dessa små futtiga tio minutrar jag springer gör mig bara starkare och snabbare för varje gång! Från början så orkade jag inte så mycket och blev ganska an

Jag är så otroligt glad över att jag började äta Magnesium. Jag tycker det hör till mina aktningsvärda snart 34 år att ha lite tröttare ögon, med all rätt, men ögonen har verkligen fått ett lyft sedan jag började ta tillskottet. Jag kan fortfarande kliva upp ur badkaret och vara helt osminkad och bli överraskad varje gång jag ser mig i spegeln och inser att de nästan har försvunnit. För det senaste åren har jag sminkat, och sminkat, och sminkat... Sedan kan jag ju bli överraskad över att jag ligger i min etta och tar bubbelbad i badkaret också. Att det finns tid och lugn att ägna sig åt badkarsfilosofi. Jag är verkligen inte stressad i livet just nu. Inte mer än vad jag gör mig.. Det kanske också ger ett lyft... Katarina unplugged... jag menar osminkad.

Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren? Jag och Galishimo. Jag vågar inte rida honom nu. Han är så mjuk och rar 99% av tiden men den där lilla procenten av tiden då han sprallar... skulle jag verkligen kunna sitta kvar i sadeln då? Nej, bättre vänta till vår och värme. Se det hela som en liten rehabiliteringsperiod. Alla mår bra av kravlösa promenader. Jag gör det. Han gör det. Idag träffade vi en skoter och skoterföraren skötte sig strålande. Så glad man blir efter alla skräckhistorier om hänsynslösa skoteråkare. Så länge föraren var 300 meter bort och närmre så tror jag han puttrade på i.. 10-20 kilometer i timmen. Väldigt långsamt i alla fall! Galishimo gjorde stora ögon. Sedan vände föraren när den bara var några meter bort och körde bort från oss, vilket verkligen är strålande psykologiskt då Galishimo får "gå efter" eller "jaga" skotern när den flyr undan. Det var inte förrän skotern var långt borta som den drog i väg i vanligt skotertempo

Minns ni den där tiden då jag genomgick det där tunga året 2013 och blev bostadslös och Galishimo råkade ut för den allvarliga olyckan...? Den tiden ja. Den lilla parentesen ja... Då gav min mamma mig en summa pengar, så jag skulle klara mig. Jag har skämts en hel del för detta. Jag är ganska stolt över att klara mig själv och att vara helt självförsörjande. De där pengarna som hon gav har alltid känts lite olustiga. Varför ska hon betala för att jag gjorde dåliga livsval och inte hade någon budget när jag separerade? Nu har min mamma gjort friskt motstånd mot att få tillbaka pengarna från skitåret 2013, men eftersom jag tar upp det hela tiden så har jag, genom enträgen och långvarig nötning, fått henne att ge upp och lämna kontonumret till mig. Min tanke är att jag ska avbetala 300 kronor i månaden på autogiro tills hon fått tillbaka det hon gett mig. "Men, det behövs inte. Vad ska jag med de pengarna till?" har mamma sagt men jag har sagt att hon kan väl unna sig något

Tänk att man lever i en tid då man både kan se och höra bakåt i tiden. För första gången i mänsklighetens historia kan jag bara se och höra vad som en gång varit. Som Terven. Jag kan både se och höra henne, om jag vill. När jag vill. Lite bitterljuvt, är det...

Så kommer en av de här dagarna då Galishimo stoppar allt i munnen, river ned allt han kan på väg till sin spilta, vägrar släppa taget om "vad-han-nu-hittat" även om man sliter i linan/grimman/vanten/tröjärmen/spöet och försöker se sträng ut, och säger "LOSS!" Under promenaden så härjar han som sjutton, gör alla extra konster han kan hitta på från sin alldeles egna "plusmeny"... och så avslutar han dagen med att bli så överdrivet rädd för en bil att han på helt egen hand övertalar bilföraren att stanna och slå in backen för att undvika repor på lacken. Jag vinkar mot bilföraren och försöker se tacksam ut. För det är ju tacksamt. Att ha en häst som Galishimo. Man får åtminstone inte tråkigt. Eller hur det nu var... "Varför testar du inte att rida barbacka?!" frågar en glad tjej i stallet och jag tänkte för mitt stilla sinne: "...för att jag inte vill dö?"  .

Fina Galishimo fortsätter att vara mitt hjärta och mitt ljus. Om vi bara är friska och hela år 2015 så får vi nog det bästa året någonsin. Han är så fin och har fått så fina muskler! Jag blir verkligen lycklig av att titta på honom ibland! Jag kräver inte så mycket av honom nu när vi mest går på promenader. Dock tror jag promenader generellt är underskattade, för de gör nog väldigt mycket gott för hans lilla hästkropp.  Galishimo för ett år sedan. Han hade inte riktigt samma spänst och kompakthet då.    ...och för två år sedan var det minsann inte lätt att förstå poängen med denna övning. Lilla fina hjärtat!   .

På nyårsafton var jag hundvakt åt brorsans hund. Jag njöt för fulla muggar. Eftersom hunden gärna vill skrämmas och göra utfall mot andra hundar, så antog jag utmaningen och var ute på stan med honom en hel del. Vi har nu mött fler hundar än vad han kunnat räkna, och utfallen uteblev helt, på slutet. Eftersom jag ville vara snäll mot andra hundägare så sade jag väldigt högt: "Stökig hund!" och pekade på brorsans hund när vi mötte andra hundar, så de skulle vara beredd på ett utspel. För det kom ju ett par utspel då han slängde sig på kopplet och vrålade som en skadeskjuten Rottweiler mot den stackars intet ont anande mötande hunden. Varje gång han gjorde utfall så var jag tillräckligt obekväm mot honom, för att han med tiden skulle sluta med denna onödiga skrämselpropaganda. Men det kändes lite löjligt på slutet när jag ropade "STÖKIG HUND!" Och hur jag vilt pekade på en jättelugn och fin Golden Retriver som inte ens tittade på den andre hunden. Stort framsteg