Livet är förändring

  Ridningen fortsätter att bara gå bättre och bättre. För varje vecka blir Galishimo lite starkare, lite stabilare, lite lugnare. Jag njuter verkligen av honom. Jag gläds över att ha fått en så fin arabhäst.  Idag arbetade en traktor i närheten och det körde en fyrhjuling utanför banan och i maskinhallen hamrades det och skruvades. Han skyggade ett par gånger och råkade även snubbla ned på knä när han tappade balansen då han blev rädd för något. Men det är verkligen småpotatis nu och det känns som att han bara behöver två sekunder på sig att sansa sig och återgå till uppgiften. Jag behövde aldrig vara rädd och kunde lita på att han gjorde sitt allra bästa. Vi galopperade och jag tränade upp hans styrka precis enligt den plan jag hade. Och det känns verkligen som att han ger precis allt han har, för att allt ska bli rätt. Vilken underbar, underbar unghäst han är.  .

"If there ever comes a day when we cant be together, keep me in your heart, I´ll stay there forever"   - Winnie the Poh

Igår var det en sådan där dag då jag kände mig lite snuvig, sliten och i behov av att lägga mig i sängen tidigt, se på TV, och bara återhämta mig. Från livet. Sådär som folk behöver ibland. Detta fungerade i ungefär en halvtimme. Jag låg där i min smurfblå mysdress och vickade på tårna och tittade på matlagningsprogram på TV. Sedan dök det upp ett ord, sådär i förbifarten, i mitt huvud. Ett ord som jag försökt att undvika eftersom det väckt lite oroskänslor och därför förtryckts till "att-göra-sedan"-avdelningen i hjärnan. "Bilförsäkring." var ordet. Helt obegripligt ord. Sedan kom nästa ord. "Trafikförsäkring." Lika obegripligt som ordet Bilförsäkring och jag kan för mitt liv inte begripa skillnaden mellan Bilförsäkring och Trafikförsäkring. Sedan började kallsvetten göra sig påmind och jag letade frenetiskt i mitt sinne för att försöka komma ihåg när jag senast betalade min Bilförsäkring... eller var det Trafikförsäkringen... eller...? Så. Ut på Goog

Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...

Idag var Galishimo svår att sitta kvar på. Detta beror sannolikt på att jag inte ridit honom på en vecka, så jag hade mig själv att skylla. Det var bara att hålla sig i "paniksnöret" och låtsas som det regnade. För övrigt tror jag att Paniksnöret är en av de bästa presenter jag fått. Det är från min medryktare Mari. Förutom att det är lättare att sitta kvar så drar jag honom aldrig i munnen när han brallar eftersom jag sliter förtvivlat i Paniksnöret i stället. Han lugnar ändå ned sig själv och slipper få ont i munnen. Paniksnöret är den där lilla läderöglan som ni ser längst fram på sadeln. Jag kan hålla i den med ena handen samtidigt som jag rider. Ärligt talat börjar lädret bli lite nött av allt hållande nu. Toppenbra! När äntligen ett annat ekipage kom på banan så vågade jag galoppera lite med honom för att få ur honom lite överskottsenergi. Då sätter han av med en fantastiskt fin och rund galopp. Som om det var vad han väntat på hela tiden. Varv på varv. Vi övade a

Idag har jag inte ridit, nej. Galishimo var livrädd för alla spöken då vi var ensamma på ridbanan i mörkret, ute i blåsten. Men jag gick tålmodigt med honom i en timme och berömde honom när han slappnade av, men för det mesta gick han spänd och stel och med oroliga ögon. Nåja. All tid och allt tålamod som jag lägger på honom får jag tillbaka. Han är en ärlig häst som älskar att göra rätt. Då måste jag visa att jag är beredd att kämpa för honom också. Om än "kämpandet" innebär att man är ute och vandrar i mörkret en timme och lugnt förklarar att mörkret inte gömmer några spöken. Till slut blev han faktiskt lugnare. Nåja. All tid jag lägger på honom ger ju avkastning. Det vet jag sedan tidigare. (Öhum. Borde kanske inte använda ordet "avkastning" nu när jag tänker efter... ) .

Jag har faktiskt inte orkat rida alls på denna vecka. Jag har tömkört honom två dagar och busat med honom en dag. Ska sätta igång snart men jag har varit väldigt trött. Jag klev inte upp ur sängen mer än nödvändigt i lördags. Från början försökte jag åtgärda tröttheten genom att gnälla, men det fungerade inte. Nu har jag solat solarium två gånger, vilat, promenerat, och ätit Magnesium. Jag tror faktiskt det fungerar. Snart är jag uppe i sadeln igen på min fantastiska lille kille!

Det är nu fem månader sedan Terven dog och det börjar kännas lite bättre. Idag tog jag en av våra promenader till de bortre dammluckorna, utan att känna den där kvävande tomheten. Det har inte blivit många promenader utan henne, och de få promenader jag har gått har jag blivit lite ledsen. Men idag kunde jag njuta av den fuktiga höstluften och naturen utan att känna vemod. Sedan har mina två brorsbarn träffat Galishimo. De är åtta och elva år. Jag visade dem hur man får Galishimo att backa, när man står bredvid honom på marken, och hur han galopperar om de säger "Galopp!" åt honom, samt hur de får stopp på honom, vilket är nog så viktigt. Galishimo var en villig deltagare och gjorde som de sa, till deras förtjusning. Han busade till det då och då, med att nafsa lite i jackor och gnaga på grimskaftet, men annars kunde jag inte vara annat än stolt över både brorsbarn och unghäst. Tänk att man är faster till så stora barn!

I arabländerna blir man allt bättre på amerikanska och det börjar poppa upp lite texter och filmklipp som jag faktiskt kan följa med på. Det är ganska intressant En arab ställde frågan: "Låter du din häst skämta med dig eller kräver du alltid respekt? Om du alltid kräver respekt så blir du inte särskilt rolig att umgås med. Du och din häst har rätt att skämta med varandra. Ni har rätt att känna er bekväma med varandra." Det var lite kul. Så tänker vi inte alltid i Skandinavien. Där är det ganska högt "respekt"-tänk. Galishimo skämtar och busar dagligen med mig och ibland känner jag mig lite dum som inte kan hålla masken och börjar skratta åt honom... men jag borde tänkta tvärtom och uppskatta att jag har en häst som gillar att lätta upp stämningen. Exempel på bus är att han försöker ta av mig ryktborsten eller drar loss karborren på jackans ärmslut. Ibland när han går efter mig så lägger han mulen i nacken och så blåser han ut luft, det kittlar hejdlöst och det

Ibland känner jag att jag måste förklara mig lite. Jag är 33 år. Jag har aldrig varit gift, jag har inga barn. Det blir lätt så att jag känner att jag måste förklara mig, inte alltid inför andra men ofta konfronterar jag mig själv. Varför anstränger jag mig inte mer för att skaffa barn? Tänk om jag ångrar mig senare i livet? Varför satsar jag så mycket tid och kärlek på en mindre häst utan varken tävlingsstam eller dressyrgener? Vi lär ju inte sopa tävlingsbanorna direkt. Själva grejen är att jag vet inte. Jag vet inte. Jag har ingen aning om varför jag inte har barn och varför jag gör dessa prioriteringar. Men å andra sidan, hur ofta frågar man en gift trebarnsmamma varför hon satsat så mycket på att föröka sig? Varför hon uppoffrar sig själv för det? Hon kan säkert inte förklara den drömmen heller.

Jag har funderat lite på om jag ska köra in Galishimo eller inte. Nackdelen är att vi utsätter oss för ganska stora risker. Dels kan han ju bli rädd och skena med vagnen och råka ut för en olycka, han har ju inte visat sig vara världens stabilaste häst. Det finns ju också en risk att jag lånar en vagn som han totaldemolerar, med ekonomiska konsekvenser som följd. Fördelen: Det är roligt att köra häst. Jag kom fram till att man behöver ju inte se slutmålet som det viktigaste, det är säkert nyttigt för honom att göra något annat än galoppera på volt ett tag. Jag rådfrågade Anette om hur jag skulle kunna gå tillväga. Hon föreslog att han kunde dra en draglina med en rasslande kedja kring fötterna. Om han klarar det utan att bli rädd, så kan man ju bygga upp det med två rasslande kedjor, en på vardera sida. Funkar det, så kan man ju bygga på med mer skrammel och kanske två "pinnar" liknande skaklor, så småningom. Det finns mycket man kan göra innan man kopplar på en vagn. S

Vem bryr sig om att sommaren är borta och att oktober kommit med sitt mörker och snöslask? Livet leker. Och mitt arabiska fullblod blir bara stadigare och tryggare. En riktig gentleman. Han är ett självklart ljus i höstmörkret.

Jag har inte hälsat på John på länge, men spenderade en hel del tid hemma hos honom i helgen. Han har nämnt att grannen skaffat en hundvalp, varpå jag efter kaffet skämtade med ett:  "Nämen man skulle kanske behöva en hundvalp nu efter kaffet?!"  Till min förvåning gick John genast upp ur soffan och hämtade en bedårande söt hundbäbis från grannen. Det var nästan så man kunde misstänka att han gjort det förut. Det gick alldeles för lätt och utvunget, eller vad man nu ska kalla det. Om jag inte visste bättre så skulle jag nästan säga att det gick lite som på .. rutin... Valpen såg inte heller direkt ut som att han utforskade helt nya marker heller, när han tassade in i hallen... Gud vad jag gosat med den valpen. Den är nästan söndergosad. Jag har burit honom och pussat honom och dragit in all valplukt i näsan lika frenetiskt som om en knarkare med abstinens. Det är lite oklart vad valpen tyckte om detta. Men underprioriterat. Hundvalpar måste lära sig

Dessutom filmade hon hans högra galopp som bara blir finare och finare.... Tänk att man kämpat så hårt och så länge... bara för att det ska se enkelt ut och utan ansträngning... Säger man inte emot sig själv där, på något vis...?

Ebba hoppade in spontant och fotograferade mig och Galishimo. Helt underbart med någon som kan checka av från marken, så jag kan se om min magkänsla stämmer. Min magkänsla stämde. Han blir bara finare... och finare...

Elin och Galishimo I morgon kommer Elin och fotograferar och peppar! Det känns otroligt lyxigt och roligt att någon tar sig tiden att följa min och Galishimos utveckling. Dessutom är hon alltid positiv och glad. Man får lite energi och motivation om man umgås med någon som fokuserar på framstegen. Hon hjälpte mig att komma igång med galoppträningen i somras vid fyra tillfällen, och sedan har jag haft självförtroende att träna på det själv. Det ska bli jättekul att se om hon känner skillnaden nu när jag tränat honom själv i över en månad, dessutom har hon ju inte heller provat den nya sadeln som jag köpt till honom! Kameran ska definitivt laddas! Vardagslyx kallar jag det!   Vi ses i morgon, Elin! Glöm inte ridkläder och en god portion humor! *edit... Och så blir hon förstås sjuk och kan inte komma... Eländeeee! * -

Nu när vi har tränat galoppen så har Galishimo gjort något märkligt som jag inte kunnat göra något annat än lovprisa. Han har liksom en mellanväxel i galoppen som blir VÄLDIGT mjuk och långsam och det är omöjligt att skumpa i sadeln och han blir väldigt, väldigt vändbar. Oftast händer det i höger galopp men han har även börjat med det i vänster galopp. Jag har kallat den "Lyxgaloppen". Han orkar den bara några steg, men den känns otroligt bekväm och härlig. Ofta så häver han sig väldigt tydligt i den och så gör han på eget initativ volten mycket mindre för att verkligen ta stöd på sitt innerben som tar emot all vikt. Han får stort beröm för denna "mellanväxel" för den känns så underbart mjuk och kontrollerad att sitta i. Det är mycket mer än vad jag förväntat mig av honom eller någonsin tänkte begära av honom. Det är verkligen inte tjusigt och kanske är det bara en grå ponny som skumpar runt med en tafatt ryttare, men det känns verkligen i magen att att det händer

Igår när jag red så delade jag ridbana med westerntjejen som hjälpte mig en hel del i januari. Vi har haft lite olika ridtider och inte hunnit ses så mycket under sommaren. Jag minns fortfarande de tillfällen som Galishimo fick spel och westerntjejen upprepade samma sak om och om igen. "Sitt i sadeln. Sitt. I. Sadeln." och hur hon uppmuntrade mig att rida honom i pytte-pytte-små cirklar för att han skulle bli för krokig för att kunna få kraft att flippa ur alldeles. Jag var livrädd. Idag red vi kors och tvärs på ridbanan och jag och Galishimo galopperade runt i ett varv, och hon och hennes westernhäst galopperade runt i motsatt riktning, och det var verkligen inga problem för någon av oss. Till slut stannade hon och tittade på oss. "Det är helt otroligt vad han förändrats. Han är ju så lugn!" sa hon imponerat. Jag klappade om honom och svarade stolt, det jag brukar svara... "Han är en riktig kaka." Snart blir det här vardag. Snart blir ridni

 Duktiga, duktiga DU! Idag var det bara Ett annat ekipage på ridbanan, så jag och Galishimo kunde träna galoppfattningar i lugn och ro. *tystnad* *tystnad* Hörde ni? Eller jag menar, läste ni? Jag skrev "Galishimo", "Galoppfattningar" och "Lugn och ro" i samma mening. För första gången någonsin. Jag kan bara inte tro det. Undrar om han är sjuk? Om han är döende? Kan man verkligen träna galoppfattningar i lugn och ro? På min unghäst? Sedan måste jag tillägga att han gjorde stora framsteg även denna gång. Han blir bättre och bättre på att fatta galoppen balanserat och även bryta av den balanserat. Vi har en lång väg kvar men... vad gör det? När man kan "träna galoppfattning i lugn och ro"?! Jag vet inte vad mer jag kan begära av hästen.   Eller av livet.. .

Idag har jag visat Galishimos lugna och fina galopp för min mamma. Det var tre andra hästar på ridbanan och vi red kors och tvärs. Jag vågade därför inte riktigt galoppera Galishimo som jag hade tänkt, men vi travade i åttor och cirklar så fick han träna på dessa naturliga störningsmoment som söta ston representerar. Mot slutet kunde jag visa upp en lugn och fin galopp i båda varven och Galishimo kändes så lugn, stark och trygg. Det var bara att åka med och njuta av ridturen. Han känns så stark och stabil nu. Annat var det i oktober förra året. Då var han rädd och osäker. Och då blev jag också rädd och osäker. Och så fick jag den här oron om att jag och Galishimo aldrig kommer att kunna galoppera tillsammans, så då fick en annan tjej galoppera honom. Inte blev jag tryggare av det. Nej, träningen blev bättre när jag slutade döma mig själv, när jag slutade döma Galishimo. När vi slutade rida för tränare. När det bara fick vara han och jag, och vi hade all tid i världen. När jag

Jag saknade Terven massor, så jag googlade på hennes hundras. Google gissade på att jag egentligen var ute efter något annat.....

Idag tog jag ett helt normalt ridpass. Ett annat ekipage var på ridbanan och vi red runt lite kors och tvärs. Jag skrittade, travade och galopperade obehindrat. Jag följde fyrkantsspåret och gjorde serpentinformationer med Galishimo. Allt låter lite tråkigt och normalt för vilken person som helst, men för mig känns det som om hela världen ler mot mig. Jag skryter, slår mig för bröstet, ler med hela ansiktet, berättar och visar för tålmodiga hästvänner (tack för att ni står ut med mig) och berättar att idag har vi minsann gjort framsteg! För idag red vi minsann förbi den lilla presenningen vid sidan om ridbanan utan skrik och panik! Det ni! Har ni hört något liknande?! Det är som att jag befinner mig i en ständig bubbla av tacksamhet och glädje över att det fungerar så bra med honom nu. Det kanske var det som var poängen... med alla svårigheter vi hade förut. .

John kom (inte exet, den här killen har samma namn MEN en mer uppenbar förmåga till film och foto) och fotograferade mig och Galishimo och lyckan var total. Ungefär som julafton. Jag pudrade min blanka näsa och klämde i mig ett par väldigt tighta ridbyxor som nästan var på väg att spricka när jag satte mig upp i sadeln. Allt för konsten! Han filmade och fotograferade och bilderna och filmsnuttarna känns oändliga trots att jag bara red en halvtimme och fokuserade mest på att fatta några galoppfattningar. Jag måste vara tokig. Jag måste sakna en mutter någonstans. Det här handlar om en helt vanlig grå liten häst, tvivelaktigt grundutbildad, och jag är väl mest bara en tafatt ryttare som pillar på med mitt. Men bilderna gör mig ändå glad. Som om jag lever det liv jag vill leva, och jag har den häst jag vill ha. Jag älskar exempelvis den här bilden... jag älskar, älskar, älskar den....! För övrigt så fastnade jag i ett förälskelserus och förklarade för John att Galishimo inte ä

Galishimo joggar inför dagens galoppfattningar. Han var lite slö idag, jag tror jag har ökat på ridningen väldigt mycket sedan jag fick en ny sadel. Förut kunde jag oftast ha 30-minuters-pass men nu när jag är trygg med att sadeln passar så blir det ofta upp till en timme. Så det kanske är träningsvärken som trycker honom. Nåja, han vänjer sig... snart kommer det jobbiga höstvädret eller det iskalla vintermörkret, och då kommer han troligen att få sina vilodagar... Och ja just ja... lite travhäst fick jag åka också!

Igår när jag red så var tre andra ekipage på ridbanan. Det ena ekipaget tränade galopp och de andra ekipagen red runt lite försiktigare. Och det var bara läckra ston som luktar sådär gott som bara hästflickor kan göra i Galishimos näsa. Kors och tvärs red de. En person stod på marken och en annan stod med sin hund en bit bort. Det är mycket att hålla reda på om man är en ung arab. Man måste ju kolla vad dom gör hela tiden. Heeela tiden. Och så luktar han efter dem när de rider förbi. De lämnar tydligen en tunnel av god lukt efter sig, de där stona. De flyttar ju på sig också. Särskilt hästen som tränar galopp. Dessutom så var det en traktor i maskinhallen som härjade och ibland bankade, och dessutom brummade en annan traktor snabbt förbi maskinhallen som om livet hängde på det. Och jag kände mig helt trygg. Helt. Trygg. Galishimo slappnade av och gav ifrån sig massor av "trivselfrustningar" som han brukar ge ifrån sig när han tycker det är skönt att motionera och slappnar a

Nu har jag varit utan Terven i fyra månader. Och det börjar äntligen gå bra för mig att somna in på kvällarna. Jag har varit lite mörkrädd utan henne, och det har verkligen varit tomt i sovrummet utan min trogna vakthund som följt mig hela mitt vuxna liv. Men på sista tiden somnar jag ganska snabbt och känner mig ganska trygg. Jag fann en gammal bild på henne när hon var ung också. Vad fin hon var som unghund. Jag hade nästan glömt... Jag tittar ofta på hundannonser och försöker föreställa mig en ny hund i framtiden, men det är svårt. Det finns ju bara en terv för mig. Det finns bara en Kiara för mig. Hur byter man ut henne, liksom? .