Livet är förändring

Och så blir jag ju givetvis sjuk nu i början på min semester. Jag som ville så mycket. Klockan är över åtta på kvällen och jag inte kommit mig upp ur sängen ännu. Ska väl hinna titta till Galishimo men det känns tungt. Igår fotograferade jag några hästar och ryttare i mitt stall som tränade trail. Jag trivs verkligen i stallet. Det är alltid något på gång, det är alltid någon där. Det finns alltid uteritter och kompisar om jag vill, och jag kan träna avskilt också, om jag vill. Oftast tränar jag avskilt, bara jag och Galishimo, men det är så roligt varje gång jag kommer in i stallgången och möts av alla bekanta ansikten. Jag tog många bilder från gårkvällen, men jag är för trött för att be om lov att publicera dem.. här är i alla fall en fantastisk tjej som rider ett ungt kallblod. Hon är både försiktig, respektfull och positiv, och den unga hästen gör allt för henne. Här ber hon hästen kliva upp på en lastpall för första gången, och hon gör det lydigt utan att blinka, fullt koncen

För ett år sedan var Galishimo allvarligt och akut skadad, vilket krävde en omfattande operation i Hudiksvall. Han fick även kolik (förstoppning) som biverkning av detta och veterinärerna slangade in olja genom näsan ner i magen, för att inte tarmarna skulle brista av förstoppningen. Han fick massor av lugnande och smärtstillande och jag satt hemma, femtio mil bort, och kunde inget göra. Jag var så förtvivlad och uppgiven. Men veterinärkliniken i Hudiksvall var awesome och idag märker man inget av hans skador.  Livet är förändring... 

Så infinner den sig... lite smygande såhär just innan semester har börjat. Lite ro i kroppen och min kreativitet. som en välkommen gäst som jag inte sett på länge, som varit borta i månader och ibland år. Och så kommer den bara tillbaka... när jag behöver den som mest. Det blir lite som att återupptäcka mig själv, igen. .

Jag skulle förklara för filmkillen att jag inte ville ställa upp på ridfilm och fick en granskande blick och ett: "Ja, jag har läst din blogg." lite sådär som att han inte var sådär jätteimponerad över mina målande beskrivningar. Då tänkte jag att det vore praktiskt om jag bytte samtalsämne, fort som sjutton. Over and out. Som hans helikopterkamera som jag gärna ville prova. Den kan man ägna sig åt. I stället. En halvtimme senare ligger en svårt skadad liten helikopterkamera på marken, skev och vind, och fipplar hjälplöst med sina propellerblad, som en skadeskjuten mås, och jag står bredvid den med fjärrkontrollen i min hand och säger: "Det var inte jag!". Jag tittar lite hjälplöst på när filmkillen bär in den i bilskuffen och han säger att den säkert går skruva ihop igen och det finns ingen del av den som inte går att ersätta. Sedan så var det liksom bara ett gyllene tillfälle att åka hem. Kände jag.   Nog om människobyn.  Jag ska fokusera bloggen enbart

Åkte hem till mamma i helgen och hemmet där jag vuxit upp. Jag åkte också till pappa och hälsade på. Det är så välbekant men ändå så annorlunda. Och hundar överallt. Naturen finns bara runt hörnet. När jag sov hos mamma och hade fönstret öppet, för att släppa in lite sval luft, så hörde jag ljud från nattens fåglar och djur. Så annorlunda i jämförelse med min lilla etta och ljuden av bilar och det avlägsna sorlet från människor. Det här är något annat...

I fredags gick jag på semester. Det är redan den mest annorlunda semester jag haft. Till att börja med hade jag arbetat bort en hel del arbetsuppgifter och kunde "varva ned" lite tidigare under veckan. Jag kunde sluta lite tidigare, ta en längre lunch, shoppa lite. Då det varit över 30 plusgrader den här veckan har jag inte ridit Galishimo heller utan gett honom sommarlov. I och för sig så är han en ökenhäst, men matte är en norrlänning, som dessutom alltid är fullt påklädd när hon rider honom för att undvika skrapsår när hon faller av. Det blir för varmt för mig , helt enkelt. I år är ingen häst skadad. I år är jag inte nyseparerad och utan möbler i lägenheten. I år befinner jag mig inte i någon relationskris eller i någon livskris. I år finns det inga krav eller förväntningar på mig som flickvän eller sambo. Inga krav som ryttare heller för den delen, då jag inte heller rider för någon instruktör. I år lämnar jag ett välstädat kontorsbord med sorterade uppgifter i olika p

Jag har tittat lite på hans filmer och tagit ett ögonblick från en av hans videor. Sedan har jag åtminstone försökt att sätta mig in i tjejens situation och åtminstone försökt att föreställa mig hur det skulle kunna bli. Rida Galishimo utan sadel... jag skulle inte ens ta mig upp innan jag glidit av igen. Rida utan hjälm... skulle inte tro det heller med tanke på de smällar min illa tilltygade hjälm tagit... Rida i vatten... skulle inte.... Full fart gas i botten... skulle inte tro det... Nä. Och om jag, på mina 33 år, skulle försöka mig på att skumpa runt i tunn klänning och utan BH dessutom... My god. Han skulle kunna bli blind för livet.  .

En vän som ägnar sig åt media och filmning, undrade om jag kunde bidra med lite speedscener med Galishimo inför en kommande video. Han tycker att Galishimo är vacker och tror det skulle bli några bra klipp. Gud, det blir ju så rätt men ändå så fel. Så kul att han uppmärksammat mig och Galishimo men så otur att hästen, allra senaste gången vi sysslade med "speed", trillade omkull och på rygg, och skrämde skiten ur mig. Jag har fortfarande pyttesmå grusbitar kvar i mina handflator, som liksom fastnat i handen där skrapsåret växt ihop, och som jag inte lyckats pilla bort ännu.  Jag har redan sett några av hans hästfilmer. Det är fantastiskt fina och glada tjejer och stora kraftfulla hästar som galopperar så de nästan flyger fram. Hästarnas manar flyger och glittrar mot solen och det gör tjejernas hår också. Det ser jättehärligt ut. Han kommer säkert att vilja ha fina och glada galoppscener i skogen och... nej... det går bara inte. Inte än. Om han inte nödvändigtvis sku

      Det var ju hon som gjorde bilderna intressanta. Annars hade alla mina foton blivit platta och tråkiga naturbilder. Men med en liten terv på naturbilderna, gav bilderna ett värde och en mening.   Jag är en sämre fotograf utan henne.

  ...men den här har jag ju kvar, trots att han verkligen hade oddsen emot sig, för ett år sedan.   Ett eget arabiskt fullblod är ju faktiskt inte så lite...   .

Ibland känns livet som det hamnat på bantning. Det krymper. Jag har haft så mycket och sakta förlorat lite i taget. 2008. Här bodde jag i ett hus vid alldeles vid vattnet, man såg sjön från sovrumsfönstret. Jag hade mitt drömjobb. Jag hade inte bara tillgång till blott en hund, utan även den stora vita schäfern, någon som minns "Monstertanten"...?! Sedan blev det slut och jag flyttade till ett radhus utan sjö , åtta mil bort, och en stund senare fick jag flytta vidare till en liten tvåa. Senare i livet flyttar jag till Västerbotten i en liten tvåa till en man och har då en och enhalv hund (varelsen), och ytterligare en tid senare bor jag ensam i en liten etta med en hund. Sedan blir jag utan hund. På ett vis har jag vant mig vid förluster. Jag observerar och konstaterar. Livet är förändring. Förut såg jag förluster som viktiga lärdomar som kunde ge mig nya självutvecklande insikter och föra mig vidare i livet men nu ser jag det mer som slumpartade händelser. Vi

Träningen med Galishimo går riktigt bra nu. Han är mycket lugnare och avspänd nu, motför för ca en månad sedan. Tiden flyger iväg när jag tränar honom. Jag kände mig riktigt stolt när jag satt på honom igår kväll. När jag rätar på ryggen och drar bak axlarna så gör han tyvärr halt eftersom vikten förändras något i sadeln, liknande den förändring som när jag velat att han ska stanna. Men det är ju mitt fel då jag suttit väldigt lätt i sadelns säte så länge. Han är inte helt inne på den här ben-signalen om att han ska trava heller, han brukar pröva skänkelvikning i stället. Det är ju också en basic grej som han missat. Kommandot för trav. Men det är ju så när man har haft en överpigg häst, då är det svårt att träna in just kommandot för "öka!". Den träningen får komma  när tillfället kommer, helt enkelt. Som nu. Det är ingen idé att korrigera honom för mycket eller bli irriterad när han gör fel. Jag ignorerar väldigt ofta hans olika försök, jag vill ju inte straffa honom f

Livet är tråkigare utan terv. Så är det bara. I veckan köpte jag en jättefin regnjacka, snygga regnbyxor och en ordentlig ryggsäck ifall jag vill ut och vandra på min semester. Terven hade verkligen älskat detta inköp och med glädje följt mig ut på en långvandring i dåligt väder. Alla lukter kommer fram efter ett regn. På sommaren kan man känna hur skogen riktigt osar av lukter efter att regnet fallit. Och så blir det inte för varmt heller. Terven hade älskat det. Att vara ute. Och lukta på grejer. En mulen och blöt sommardag. Nu är jag ju helt ensam och det spelar ingen roll för någon annan, om jag har köpt regnjacka eller inte. Det känns bara konstigt.

Igår tränade han så hårt, så idag hade jag bestämt mig för att bara skritta. Gud vad svårt att bara skritta på honom. Jag försökte ta sikte och rida rakt fram och behövde balans som på en sån där balansboll för att få honom rak. Jag fick inte störa honom med något. Han reagerade på minsta lilla signal. Men satt jag helt i balans och var mjuk och fin och harmonisk som en buddistisk munk - ja då gick han rak som en pil. Började jag tänka på annat så började han också det. Jag fick verkligen öva på att sitta avspänt och inte oroa mig. Jag har aldrig suttit på en så känslig häst, som bara vill göra rätt. Sedan satte jag mig medvetet lite snett i sadeln och då började han gå sidvärtes i skänkelvikning, sitter man snett och samtidigt driver framåt så går han i dressyrrörelsen "öppna". Några steg åt gången bara. Det är ganska coolt. Om ett par månader kommer det att se fint ut. Det blir fler pass i skritt, framöver... Det var nyttigt för oss.

Idag åskar det och regnar, så Galishimo får vila. Jag har roat mig genom att titta igenom fem månaders utveckling med Galishimo. Andra har varit snälla mot mig och duktiga på att filma och fotografera mig, under fem månaders tid, så jag hade ju verkligen massor av bilder att välja mellan. Tack alla ni! Men man kan verkligen se att han har fått mer muskler och hur han orkar bära upp sin ryttare bättre och bättre. Titta särskilt på området på "rumpan", eller det bakre låret "under svansroten". I de första bilderna ser han ganska benig och tunn ut i rumpan, för varje bild fylls det tunna och beniga ut allt mer. På sista bilden har han en stor, rund muskel där. Nästa vinter ska han även få extra med mat, så rumpan fortsätter hålla sig rund och fin. MARS APRIL MAJ JUNI JULI Om man inte vill granska min hästs rumpa (vilket ni inte borde kunna motstå) så kan man även titta på området där den bakre hoven går in "u

Väldigt mycket med Galishimo har ju gått ut på att han ska vara lugn och inte hetsa upp sig i onödan. Jag har löst det med att göra så lite som möjligt och väldigt monotoma övningar. Så att allt ska vara förutsägbart och tryggt och att han hela tiden ska förstå vad som förväntas av honom. Mycket har handlat om att trava på en stor cirkel utan att flänga åt endera hållet och bli upprörd över saker. Om en annan häst varit på ridbanan, så har väldigt mycket handlat om att föra tillbaka mental fokus på cirkeln, och att han ska sluta bli helt absorberad av vad den andra hästen gör. Ungefär som att lära honom meditera. Men nu har han sina moment av fokus, så vi har börjat göra lite lättare övningar som kräver lite mer koncentration från honom. Den här övningen gjorde vi för första gången igår. Den kallas Kyras ABC och betyder att man ska rida i en fyrkant i stället för en cirkel. Två av hörnen ska man svänga som vanligt. Dvs böja hästen som en banan efter spåret där man tänkt rida. I d

Idag peppade min kära mamma mig genom att filma mig och Galishimo. Han fladdrade runt som den fjäril han är. Särskilt svansen fladdrade, jag höll på att trassla in spöet i svansen flera gånger. Han var inne på att träna galopp. För det är ju det vi har tränat på. Jag var mindre sugen på att träna galopp. Jag försökte påminna  honom om att det är jag som rider honom, och inte han som eskorterar mig. Galishimo fladdrade runt, hittade saker att vara rädd för, och sedan så kom han ibland på varför vi var på ridbanan, och så glimtade han till under några korta, korta ögonblick. Sådär så man blir förälskad och beroende av honom. Som små små sekunder av löften där han säger: "Så här fin blir jag, om du bara ger mig lite mer av din tid, och lite mer av ditt tålamod..."

Jag fotograferade Elin idag och Gezzina. Gezzina är ju Galishimos helsyster och de gjorde fantastiskt fint ifrån sig. De hade kurs i mitt gamla stall, för den där proffstränaren som jag hade haft förut, om någon minns inlägget "You can´t control life" och diverse andra inlägg däromkring. För ett år sedan. Ni minns säkert. Själv försöker jag förtränga... ;) Tränaren älskade Gezzina och det var inte svårt att förstå. Hon har ett annat rörelsemönster, en annan elegans, ett annat steg. Jag tror hon fått lite mer från pappa Bey Gali än vad Galishimo lyckats pricka, i det genetiska lotteriet. Elin är ju dessutom en otroligt duktig och glad ryttare som suger åt sig kunskaper som en svamp, med ett stort leende. Själv kan jag vara lite motsträvig emellanåt. Det var i alla fall otroligt roligt att se. Tränaren sa flera gånger "I'm not a fan of arabian horses, but this one i like" och gjorde därefter diverse jämförelser mellan Gezzina och Galishimo. Gezzina var lätta

Jag har aldrig unnat mig så mycket kläder som jag gjort i sommar. Det blev en ny ovana, som jag absolut inte tänker jobba bort. Det handlar inte bara om att vara fin, det handlar om att visa sig själv respekt, visa mig vad jag är värd. Så det har blivit tre fina klänningar denna vår, och så de finaste sommarskorna jag kunde hitta...

Ikväll skulle jag rengöra Galishimos sår och titta till honom lite. En timme senare är jag ensam nere på ridbanan och rider honom. Fråga mig inte hur det gick till. Jag tror jag fick en liten black-out på en timme och gick på autopilot. Han verkade bara så fräsch och såren verkade gå ihop så fint. Han var mjuk och fin att rida. Han var mjuk som en gummiboll.... Det kan jag inte påstå att jag var. Jag var mindre mjuk och mindre gummibolls-aktig. Skrapsår på båda handflatorna, på höger knä, på höger höft och så är jag väldigt stel i högeraxel, sådär så att man måste grimagera om man ska lyfta hårborsten för att kamma sig. Men så länge han är fräsch så är jag glad. Tack till Mari som fotograferade oss på tisdagkvällen! 

Han är ju mitt finaste hjärta. Vi har ändå kommit så långt. Det är bara för mig att lära mig av mina misstag och bli en bättre ryttare. Jag måste vara jättenoga med att det blir rätt tyngdsida i galoppen och omedelbart avbryta övningen om han gör fel. Sedan måste jag upp i sadeln igen och rida. Vi har haft så mycket svårigheter tillsammans så det här borde vi fixa...

Jag och Galishimo övade på galoppfattning idag. Mari var med och peppade oss. Allt kändes så bra, jag var så glad och engagerad. Galopperade och njöt. Galishimo var helt med på noterna och visste precis vad jag ville. Entusiasmen kom krypande och gjorde mig röd om kinderna och jag börjar ropa entusiastiskt till Mari. Sedan så tar han "fel galopp", hästar sätter nämligen alltid tyngden på en sida i galoppen, och alltid givetvis på den sida som behöver bära upp mest vikt. Så de har två galopper. En högergalopp som de använder när de svänger åt höger, och en vänstergalopp som bär upp dem när de svänger åt vänster. Men Galishimo satte tyngden på "fel sida" när vi skulle svänga, och innan jag vet ordet av snubblar han och faller. Jag slungas framåt ur sadeln, jag hamnar på sidan och ser hur 400 kilos häst rullar över på rygg bredvid mig.  Jag kravlar mig undan i gruset för att inte bli klämd av hans kropp. Han föll omkull. Han föll omkull.  Han föll omkull, och föl

Uppsittningsträningen på Galishimo hösten 2012. Som aldrig tog slut. Den. Tog. Aldrig. Slut. Jag höll på i hur många veckor som helst. Satt upp. Klappade. Satt av. Klappade. Satt upp. Klappade... Ungefär som i filmen Karate Kid i ett evigt "wax on - wax off"...  .

Nog om människobyn. Den var inte så spännande. Den går ut på att folk säger: "Vad ska du göra i sommar?" varpå jag svarar: "Inget speciellt." "Men ska du inte göra något alls?" "Inte vet jag. Ta det lugnt bara. Jag har ju hästen." "Men det är ju en festival nära dig. Den kan du ju åka på." "Nja." "Men det kan ju vara roligt." Och så ser jag lite tyst ut och tänker för mig själv: "Jag lägger minst tolv timmar varje vecka på min passion. Jag har ett arabiskt fullblod som fångat själen på mig. Jag gör allt för honom och det enda han ger tillbaka är sitt väsen. Ändå är det tillräckligt. Jag kan inte sluta drömma, hoppas och kämpa för de stunder jag rider honom. Vi gör så lite tillsammans men ändå betyder det så mycket. Det han ger mig, kan jag aldrig få ut av att mingla på en festival. Det han ger mig kan jag inte få ut av att ta en spontan roadtrip vart-som-helst. Det är ett privilegium att kommunicera med e

Jag borde kanske skriva några rader om mitt singelliv, delvis för att vänner trevar förtvivlat för att veta om de ska beklaga sorgen, eller gratulera eller vad de nu ska göra. "Jaha. Har du blivit singel igen..." säger de och så får jag den intensivt granskande blicken för att de vill utröna hur de ska förhålla sig till mig. Jag är 33 år och utan barn eller hus. Av någon outgrundlig anledning så brukar jag titta väldigt neutralt tillbaka på dem, inte ens ge dem en ledtråd på hur de ska reagera. Det är nämligen så att deras nästa respons säger ganska mycket om hur de själva ser på ensamhet kontra familjeliv. Så i själva verket är det jag som granskar dem. Vilket de säkert känner på sig. Det blir ett slags känslornas "moment 22". Och man ser hur de intensivt försöker att välja orden rätt. Det är så jag plågar mina väninnor just nu. Lite retsamt och med en road nyfikenhet. Vissa säger "Du kommer nog att hitta någon." som understryker att jag förväntas l

Förmiddagen ägnade jag åt att ligga på en filt på gräsmattan och läsa en bok. Tiden tickade långsamt och för varje minut så kände jag mig mer och mer återhämtad. Återhämtad efter jobb. Återhämtad efter diverse förkylningssymtom, återhämtad efter den enorma saknaden efter terven... och allt det där andra... På eftermiddagen handlade jag lite vitt vin, och åkte sedan till Elin och provred hennes Gezzina, som är ett helsyskon till Galishimo. De var lika men ändå olika. Gezzina var ett snäpp vassare, både lite mer vältränad och lite mer bestämd. Plötsligt när jag red henne stannade hon av. "Vad är det här för jävla luddigheter? Rid ordentligt eller jag går inte en meter till." sa hon och sköt bakom öronen och verkade åter upprepa: "Rid ordentligt eller kliv av!" sa hon. Hästen alltså. Elin skrattade bara och sa att det där är själva poängen med ston. Man får göra sig förtjänt av deras samarbete. Jag fick helt enkelt lov att rida ordentligt. Skärpa mig lite. Använda