Livet är förändring

Jag fick denna bild på mig och Terven, av Ivar, för några år sedan. Det är troligen år 2002. Jag var 21 år och i början av mina socionomstudier i Östersund. Kiara var på sitt andra år. Då hette hon oftast Kiara men oftare och oftare började jag och omgivningen kalla henne för "Terven". Hon var så typisk för hennes hundras, som är en Tervuerens. När jag beskrev hennes personlighet så sa alla hundkännare "Ja det är typiskt Tervar, det..." Men hon hette Bästdals Kiara när jag köpte henne. Hon var bara åtta veckor när jag köpte henne och så liten att jag transporterade henne på tåget i en liten kattbur. Gud, nu är resan slut, nu är jag utan henne.  Nu är det alltså tänkt att jag ska klara mig själv.  Utan hund. .

Ena sekunden gråter jag över terven, och andra sekunden skrattar jag åt Galishimo. En märklig kompott av känslor av sorg och glädje, som byter av varandra slumpmässigt. Ena sekunden sliter det i hjärtat över vad jag förlorat. Andra sekunden förundras jag över vad jag har kvar. En jättefin unghäst som gjorde enorma framsteg just idag. En superfin kille. Jag har förlorat min bästa vän sedan 13 år men det går plötsligt framåt med min nya vän. Tårar. Tårar. Tårar. Skratt.

Pojkvännen följde mig till stallet och gjorde i ordning Galishimo åt mig. Sedan ledde han ned honom till ridbanan och värmde upp honom, från marken. Trots tårar och huvudvärk gick det bra för mig att sätta mig upp i sadeln. Och så fick jag mitt livs ridtur med Galishimo. Galishimo gjorde allt han kunde för mig. Allt han kunde. Vilken känsla. Jag råkade hålla honom för hårt i tyglarna, det märkte jag efteråt, men vilken glädje han gav mig. Jag har aldrig skrattat när jag ridit honom förut. Jag har aldrig verkligen lett stort, när jag suttit i sadeln på honom. Men det gjorde jag idag. Första dagen någonsin.

 På fredagkvällen blir jag orolig. Jag vankar av och an i lägenheten. "Jag saknar henne. Hon är borta..." mumlar jag flera gånger till pojkvännen. Det känns som att jag håller på att bli tokig. Jag tittar ängsligt mot hörnet där hon brukade sova. Jag försöker att äta och hålla mig till vanliga samtalsämnen men orden kommer bara... "Hon borde vara här och tigga nu." suckar jag. "Nu när vi står här vid köket och steker köttfärsen så borde hon stå i hallen och titta på oss... och se ut som ett frågetecken... " sörjer jag. Jag vrider och vänder på mig och känner hur det sliter i kroppen men jag försöker hålla ihop mig. Det har gått ganska bra för mig att hålla ett gott humör trots att Terven varit borta, förutom dagarna efter att jag lämnat henne hos pappa . Fast inte i kväll... När jag ska sova kommer sorgen med full kraft. Lika kraftigt som när jag lämnade henne hos pappa för två veckor sedan. Jag vaknar till, och jag tycker att jag

  Det känns ju lite taskigt att sätta på honom en sån här munkorg till sommaren. Man kan ju fundera på om det verkligen är värt det. Jag har funderat lite på om jag ska skaffa munkorg till Galishimo till sommaren. Inte för att han bits, utan för att han inte ska kunna frossa i gröngräs när han går på grönbete. Han är ju i väldigt fin form just nu och jag önskar han kunde behålla den. Om jag inte gör något nu så kommer han garanterat bli lite överviktig på sommarbetet. Det kan ju innebära lite hälsorisker, precis som människor riskerar hälsan om de är tjocka. Samtidigt vill man unna honom ett sommarbete då han missade stora delar av sommarbetet förra året på grund av hans skadade ben. Eller kan man verkligen "unna" någon att bli tjock? Eller är det tvärtom? Ska jag "unna" honom att få förmånen att vara lite slankare i år?  Så här såg han ut för nästan precis ett år sedan... Så här såg han ut igår...  Jag får fundera vidare på frågan. Vi får se

Galishimo gillar INTE när man kortar tyglarna. Icket. No way. Han protesterar genom att kasta med huvudet, nicka med huvudet, slita med huvudet, spjärna med huvudet, och alla övriga manövrar som han överhuvudtaget kan göra med ett huvud. Han provar dem alla. Han är kränkt helt enkelt. Korta tyglar. Som att sitta i ett fängelse. Hellre dör han i en självförvållad hjärnskakning. Ska matte bestämma vart huvudet ska placeras?!  Vad ska hon bestämma härnäst? Vart han får bajsa? Så, nej. Jag var inte populär idag. Men det går över. Som den gången han valde att totalt ignorera när jag sparkade honom på magen.   Ge mig några veckor, bara... 

Jag åkte arg och besviken från stallet idag. Tänk om jag slutade kalla mig feg. Fortsätter jag kalla mig feg kommer även andra att göra det. Det kan jag inte klandra dem för. Det var ju jag som presenterade mig så från början. Tänk om jag i stället kallade mig själv försiktig. Grundlig. Kunnig. Tålmodig. Kanske är det jättebra att jag på allvar ilsknar till, för den där extra gnistan vill nog säga mig något. Innerst inne vet jag ju att jag gör ett bra jobb med honom. Annars skulle jag aldrig spendera all denna enorma mängd ensamma tid med honom. Bara jag och Galishimo. Repetera. Öva. Lugna. Träna. Upprepa. Berömma. Det hade aldrig fungerat, denna träning hade aldrig blivit av, om jag inte innerst inne trodde på vad jag gjorde.

  Jag kan bli lite irriterad när jag ser mig själv på bild när jag rider Galishimo. Han är ganska fin, lite svår att hantera emellanåt, men han sköter sig bra... Men mitt eget kassa självförtroende skiner igenom på mitt kroppsspråk när jag sitter på hästen. Det ser ut som att jag säger:  "Snäll pålle... snäll pålle... gör ingenting farligt nu... matte vill inte dö" Jag vill ha samma strålande självförtroende på hästryggen, som jag hade på gymet. Det hade varit grejer, det... När jag målmedvetet och avspänt traskade in och bara körde på med min träning. Full av motivation och självförtroende. Den känslan vill jag även finna på hästryggen... Det är det jag vill fokusera på. Känslan av att jag vet vad jag gör och att jag gör det bra. DEN känslan vill jag finna. Skit samma över resultatet, det hade varit coolt att känna sig självbelåten, bara. Ska jag finna den känslan måste jag sluta fokusera på resultat. Sluta ursäkta mig. Sluta tänka att jag och Galishimo är

Idag följde pojkvännen mig till stallet för att fotografera mig och Galishimo. Jag har ju även börjat våga rida i den engelska sadeln och försöker slopa den trygga och stadiga westernsadeln. Det går ganska bra. Jag börjar känna mig ganska trygg med honom. Han spjärnar och tramsar en hel del under ridningen men några sekunder åt gången, glimtar han till... Det kommer att bli bra. Det är bara en hel del arbete kvar. Både för honom och för mig...

Nej, det är vi inte. Jag red i den engelska lilla sadeln idag. Tre gånger satte jag mig upp. Och vi travade också. Helt utan coachning och helt på eget bevåg. Jag fick inte ångest en enda gång. Allt kändes bara rätt. Lite försiktig var jag bara, men det kunde jag tillåta mig själv. Men i det stora hela kändes det tryggt. Märkligt nog. Galishimo börjar växa upp. Han är så lugn och fin nu. .

Världen HAR skådat snyggare sockor. Men nu är skaftet på första sockan klar. Man ser hur stickningen är lite kaosartad från början, längst ned, och hur det blir liiite snyggare ju mer jag stickar. Sista centimetern närmast stickorna ser ju riktigt snygg ut. Övning ger färdighet, säger man väl. Jag lär troligen inte vinna något pris över denna prestation. Men jag fortsätter...

Jag börjar långsamt bli funktionsduglig igen, efter två veckors nedstämdhet. Jag försöker plocka igen bit för bit. Städa upp bättre efter mig. Betala räkningar. Hitta betaldosan till datorn som jag lyckats förlägga. Jag förlägger alltid saker när jag är stressad, hårborstar och hårsnoddar försvinner i svarta hål. Plånboken är alltid borta. Mobilen alltid förlagd. Men nu letar jag ifatt sakerna. Bit för bit. Jag jobbar lite effektivare för att komma ikapp de saker jag inte orkat prioritera. Jag hämtar paket på posten som legat där och väntat alldeles för länge och som jag fått min andra påminnelselapp om. Jag ringer över 14 yrkessamtal på förmiddagen. Ler, bokar upp, fixar till. Putsar bort de skrala resterna av nagellacket som jag inte orkat fixa till på två veckor. Jag tittar på badkaret där jag så ofta sjunkit ned i det varma vattnet och självömkat mig, och jag tänker att det är dags att skura upp badkaret nu. Det syns att det blivit väl använt. Jag visar lite gamla filmer på Terve

  ”Kolla här, titta på huset jag hittat på hemnet.” säger pojkvännen och visar bilder på ett sött litet radhus. Jag tittar på bilderna. Han fortsätter berätta: ”Se, det är ganska stort, det har många rum! Det är nära till centrum och du har fortfarande hyfsat nära till stallet. ” säger han och visar lite bilder. Jag tittar på bilderna. Han fortsätter mjukt: "Det är en väldigt liten gräsmatta men du har ju en liten gräsplätt där….” ”Terven hade gillat en liten gräsmatta.” sörjer jag. Jag fortsätter titta på bilderna. Jag känner mig förvirrad. ”Jag vet inte vad jag ska titta på längre. Jag har inget att utgå ifrån. Jag brukar titta på golven, om de är mjuka golv där hon inte halkar eller hårda parkettgolv som hon halkar runt på och repar. Jag brukar titta på hur nära det är till jobbet ifall jag skulle behöva rasta henne på luncherna. Jag brukar titta på hur nära det är till naturen när vi ska gå på promenader. Jag brukar titta på om det finns en verandadörr

Pojkvännen hittar mig storgråtandes i köket på morgonen. Jag har skrapat ned resterna av min gröt i soporna. Det har jag inte gjort förut. Jag brukar ju ställa ned skålen på marken och Terven har alltid slickat upp resterna. Nu ska man slänga maten i soporna i stället. Det finns ingen som är sugen att slicka tallriken ren. Ingen som längtar efter det sista och blir glad över det jag lämnat kvar. Det är ingen där, längre. "Är det så här det ska vara? Va?" storgråter jag tills knäna nästan viker sig. .

En sak har jag noterat med Galishimo, i alla fall. Det är att vi inte befinner oss på samma plats där vi var för ett år sedan. För ett år sedan var jag också ledsen, jag var nyseparerad och visste inte vart jag skulle bo (eller hur jag skulle leva). Jag sökte tröst hos Galishimo och red honom väldigt lite, de korta stunder jag orkade. Detta år är faktiskt saker annorlunda. Jag är trött och ledsen och... ja då är det ju bara att låna ut honom till någon annan att leka med honom. Bara sådär, liksom. För han är ju hyfsat snäll och trevlig numera. Så detta år, när jag trött och ledsen, och tar mig till stallet så knäpper en rödhårig tjej på sig hjälmen och sticker iväg med honom. Det är några till som rider iväg på en liten uteritt. Själv står jag och tittar vid stallplanen efter dem. Jag tittar på dem när de rider iväg. Galishimo går glatt med spetsade öron. Jag stannar i stallet och pratar med en vän, berättar för henne om hur jobbigt livet kommer att bli utan Terven, och väntar på a

Nu är allt borta. Hundmaten är borta. Hundbajspåsarna är borta. Hundborsten är borta. Frolic-godisarna är borta. Hennes matta i hallen, som hon fått för att inte sladda omkull på hallgolvet, är borta. Hennes mat och vattenskål, i brun keramik, med grön glasering, är borta. Alla koppel är borta. Reflexvästen är borta. Den stora, fluffiga, röda vardagsrumsmattan där hon alltid låg, är borta. Hundkorgen är borta. Dreggel-fläckarna på golvet är borta. Allt är borta. Allt. Varje gång jag kliver in i hallen i min etta så möts jag bara av en bedövande tomhet och tystnad. Det är alltså så här det kommer att vara, nu... .

Ändå blir jag överrumplad. Trots att jag förberett mig så många gånger. Att lämna henne. Jag och pojkvännen sov över hos pappa. Terven stormtrivdes. Hon lekte massor med deras hund och fick massor av uppmärksamhet. Hon fick äta korv på äkta björnkött, och vara utomhus hur mycket hon ville. Hon behöver inget koppel hos pappa, hon behöver bara gå till ytterdörren och se förväntansfull ut, så släpper han ut henne. Sedan tar han in henne igen när han hör hennes tassar trampa på farstubron. Hon tycker detta är superhäftigt och kan springa ut och in flera gånger på en timme. Man kan se henne från köksfönstret när hon vankar runt och nosar på marken, och busar med pappas hund. Det finns knappt några bilar här. Eller människor. Bara pappa som arbetar hemifrån och Kristina som tar lite ströjobb emellanåt. Terven verkade så glad att återse deras hund. Trots att hundkroppen är gammal och stel så kan hon inte hindra sig själv från att glatt strutta runt. Det ser lite smärtsamt och stelt ut men h

Jag fattade beslutet tidigare under veckan. Idag lämnar jag min fina Terv till pappa, som ska skjuta henne. Hon ska få stanna hos honom några dagar, eftersom hon älskar att vara med honom. Pappa bor mitt ute i skogen och hon behöver aldrig ha koppel där, hon får alltid springa ut och in ur huset, precis som hon vill. Det finns en hund till där och en katt. Hon kommer att bli bortskämd av pappa och Kristina, med klappar och uppmärksamhet. Pappa kommer att ta henne på små promenader och under någon av dessa promenader, när allt känns okej, så ska han skjuta henne. Jag har också försökt att skämma bort henne. Vi har varit ute varje dag hela veckan. Vi har gått så långt som hon orkat gå. Hon har fått stanna och nosa hur länge hon velat, på allt. Hon har ingen aning om vad som väntar, hon har ingen föreställning om döden. Men det har jag. Jag kan föreställa mig att aldrig mer få ha henne hos mig på kvällarna. Och det plågar mig. Jag har gråtit hela veckan, känt mig tom. Trött. Ointress

Jag köpte ju garn och nålar och försökte lära mig att sticka den här tiden, förra året. Det blev inte riktigt så. Jag kom inte riktigt igång. Nu försöker jag lära mig igen. Jag fann nålarna och garnet i förrådet när jag städade ur det och bestämde mig för att försöka igen. Jag bad en projektledare (what else?!) att lära mig sticka sockor och hon visade mig hur man startar. Så nu tuffar jag på. Det känns otroligt skönt och avstressande. Framför allt avstressande. Jag kopplar av bättre och fokuserar på något neutralt. (avig, rät, avig, rät, avig, rät, avig, avig, fansjävlaskit, backa, rät, avig, rät, avig, rät...) Men mina första sockor lär inte bli särskilt vackra... ;) .

Nej. Nej. Jag är inte rik på min blogg. Inte hittills. Jag har nu tjänat 54 kronor på mitt bloggande. Två månaders hårt slit. 54 kronor. Pengarna kommer från de reklambolag som ni besökt via min blogg. Reklamsidorna betalar mig några öre per klick. Mina egna klick blir borträknade (japp, jag har testat)... Jag kommer nu, inom kort, att få en check hemskickad till mig. På 54 kronor. Jag har fortfarande inte råd att köpa en aktie för denna enorma summa pengar. Jag måste vänta tills jag kommer upp till 100 kronor. Och så måste jag lära mig hur man köper aktier. Det finns säkert dolda avgifter någonstans också. Typ en "uppläggningsavgift" på 1000 kronor eller något. Sa den positiva tjejen. Så det kan dröja lite. Jag vet inte säkert varför jag gör detta, men det roar mig lite...

Jag mår illa när jag kommer hem. Terven sover. Vi går ut en halvtimme på en promenad tillsammans, och sedan somnar hon om. Jag får ont i magen av att se henne. Jag jublar när hon verkar pigg och vill busa, men hon slocknar lika snabbt. Jag känner mig gammal själv också. Jag vill bromsa tiden. Jag tycker tiden går för fort nu. Jag vill vara 25 och ha en 5-årig ung hund som jag busar med, som jag tränar lydnad med, och går på långa vandringar med. Men livet är ju förändring. Jag kan inte göra något åt det. Det är förändring. Det är bara så. Jag är 33 år nu och hon fyller 14 år om ett halvår. Tiden har gått. Vi har båda varit ganska friska dessa år.   Jag och terven på våra vandringar. På den tiden hon hade outsinligt med energi och alltid ville på äventyr. Och jag gjorde mitt bästa för att ge henne det... oavsett väder. Jag försöker trösta mig genom att titta på andra hundar. Inte för att jag omedelbart behöver trösta mig med att köpa en ny hundvalp. För det tror

Ännu en väldigt positiv dag. Elin (18 år) och Saga (14 år) hälsade på mig och Galishimo på söndagen. Detta kändes riktigt kul. Kanhända att jag känner mig lite gammal på mina 33 år, när jag hänger med tonåringar. Jag kan ju exempelvis inte låta bli att säga "Men vad STOR du blivit!" när jag ser Elin. Jag fattar ju att det bara är tanter som säger så. Men jag kan inte låta bli. För det är ju så. Hon har blivit stor. Di växer ju di däringa ungdomarna. Nog om detta. Rida kunde dom också. Di däringa ungdomarna. Det är en speciell känsla att se någon annan sitta upp på Galishimo. Först red jag på honom lite själv, för att checka att han inte var fullständigt från vettet utan att han hade ett gott humör. Det hade han. Elin har ju Galishimos helsyster, som är ett år äldre, så hon utbrast glatt att de var väldigt lika att rida. Sedan red hon runt. Som om hon aldrig gjort något annat. Galishimo trallade glatt runt med henne på ryggen och såg helt tillfreds ut med situationen. Så sö

Idag orkar inte terven någonting. Jag försökte väcka henne försiktigt ett par gånger men hon verkade bara sjunka tillbaka till sömnen. Jag lockade med lite godis, hon hoppade ner för sängen, och vi gick ut på en morgonrastning. Hon rör sig långsamt. Hon går sakta upp för trapporna. Hon verkar inte tycka det är särskilt kul att röra sig. Sedan somnar hon genast i en konstig ställning som ser något obekväm ut, i sin hundkorg. Sådär som man ligger när man är så trött att man inte bryr sig om HUR man ligger, utan bara ATT man ligger. Hon har svårt att lyfta huvudet, som om nackmusklerna i sidan är svaga, så jag lägger upp hennes huvud på en kudde, så att hon lättare kan häva sig upp ifall hon vill kliva upp. Det vill hon inte. Hon vill bara sova idag. Perioderna kommer oftare och oftare. När hon känns trött och inte vill springa. Borta är hunden som väckte mig klockan sex varje morgon och krävde sin dagliga morgonpromenad. Tänk vad många år jag vaknat på morgonen av att hon intensivt

Jag visade Galishimo för mamma idag igen. Galishimo var pigg och alert idag. Jag började få lite ont i magen när jag såg hans energi, lyfta svans, och spetsade öron. Jag rodnade om mina egna öron. Jag bestämde mig för att inte göra något storslaget utan bara rida kvar lugnt och fint i sadeln, och fokusera på att han ska röra på sig. Han kunde inte stå stilla när jag satte mig upp. Det kändes som att sitta på en spänd fjäder. Sedan började vi lugnt röra på oss. Och mamma coachade oss som bara en mamma kan. "Vilken skillnad! På bara en månad! Han är ju mycket finare nu! Det märks att du har jobbat med honom!" sa hon entusiastiskt. Jag rodnade ännu mer. Jag vet att min mamma alltid är ärlig. Galishimo tuffade lugnt på. En vedklyv jobbade i närheten. Ett tåg åkte förbi. Men vi kunde ändå... tuffa på. Utan att jag satte mig av honom. Vi travade och skrittade. Jag visade även min mamma att vi numera kan skänkelvikning. Jag skrittade rakt emot henne och plötsligt gick Galishim

Jag har ridit Galishimo två gånger denna vecka. Mest i skritt och inte särskilt länge. Idag var han lite piggare och sprattlade något. Det var inte alls svårt att sitta kvar under dessa mindre moment av sprattel. Sedan fick vi besök av en annan ryttare och jag blev nervös igen. Så vi fortsatte att hålla oss till skritten. Lugn och ro. Jag ställde honom, böjde honom lite, och lät honom flytta dig lite sidvärtes för skänkeln. Men mest satt jag och gjorde ingenting. Lät vågorna av obehag tumla runt i kroppen som stora vågor som slår mot en klippa och hoppades att havet skulle stilla sig något med tiden. Om jag bara tog det lugnt och inte gjorde så mycket. Utan bara satt där. Det var ju även det här med att han kändes väldigt trevlig på vår lilla volt, på vår lilla komfortzon, som vi etablerat på ridbanan. Väldigt trevlig. Han var snäll, avspänd, och lyssnade på små signaler. "Alltså... han ser så MJUK ut. Verkligen mjuk och fin. Och han går i så fin form!" utbrast ryttaren

Galishimo är lugnare än någonsin. Det beror nog på att jag aktiverat honom massor de senaste fyra veckorna. Jag har inte ridit så mycket, mest tömkört honom. Han börjar bli otroligt fin att tömköra, jag kan knappt bärga mig tills hösten om han fortsätter med denna fantastiska utveckling på töm. Han blir så fin och så blir han allt mer avspänd. Det är fint att se. Ibland känns det som att jag skulle kunna tömköra honom hela livet. Han är vacker att titta på, han gör alltid små små framsteg... .

Jag råkade gå ned på ridbanan, och fick genast frågan: "Vill du provrida?!" Och då gick det ju inte säga nej. Längtar ju verkligen upp i sadeln, ibland. Så jag provred. Jag fick låna en stor, långbent, mjuk dam. Det kändes väldigt långt ned till marken. Det känns så konstigt att jag blivit så rädd. Tänk alla hästar jag ridit. Nu räcker det med att titta ned i marken för att jag ska känna olust. Efter tre minuter ville jag inte rida längre. Så konstigt. Att rädslan inte ger med sig. Den klämtar som en klocka i huvudet. *Varning* *Varning* *Varning*.  Jag som aldrig var rädd att rida förut. Jag som hoppat banor barbacka. På en häst som faktiskt var högre än stora damen som jag satt på nu. Så jag satt av. Ägaren hade inga som helst problem med att jag plötsligt stelnade till och lite genant urskuldrade mig: "Jag måste av. Jag måste bara av..." "Du får prova igen någon annan gång!" log hon bara.  Då kom nästa tjej. Med en Tegelstens-häst som best

För skojs skull har jag rödmarkerat och blåmarkerat alla delar på hästen som jag vill ha koll på när jag tömkör. Om hästen bara går runt i en cirkel så kan den lika gärna springa runt för sig själv i en hage, om man vill träna den för att bli vältränad och kunna bära en ryttare så måste man slå saker lite ur balans för att få en bra hästkropp som balanserat orkar med en skumpande ryttare på ryggen. Och det är det som är dressyr. Det finns massor av filosofier inom dressyr och här är en handfull av vad jag tänker på när jag tömkör, och saker jag genast korrigerar på olika vis, om de inte stämmer.  . Ryggen (rött, böjt streck) ska inte svanka utan vara lite liiite rundad (hästryggar är jättestela) så den inte liknar en hängbro (som den gör när han står och hänger). Den röda pilen vid bogen markerar en jättestor trekantig muskel som ska dra ihop sig och ge hästen ett "lyft" så den inte faller framåtstupa.  . Den andra röda pilen längst till höger är en punkt jag tittar på