Livet är förändring

Jag och pojkvännen drog faktiskt en repa till Prag förra veckan. Han bjöd mig. Vi åt gott och sov gott och tittade på Karlsbron och medeltidsklockan. Vi drog efter andan över all gothisk konst. Vi fnittrade uppför vingliga medeltida stentrappor. Vi poserade vid rustningar, och förfärades över tortyrkammaren. Vi åkte i en viktoriansk hästvagn genom Prags gamla stad med en varm filt virad omkring oss. Jag drack varmt vin i plastmuggar för att hålla värmen och fnittrade mig full. Vi vandrade oss till utmattning, bara för att hinna se så mycket som möjligt. Sedan kom vi hem och låtsades ungefär som ingenting. Jag var tvungen att isolera mig på kvällarna, några dagar efteråt. Mitt arv av norrländskt vemod, och min naturliga skeptiska läggning, hade inte de genetiska förutsättningarna för att hantera den mängden av glädje. Det var nästan så att jag fick kortslutning. Sådärja. Frågor på det...?  .

"Såklart du ska följa med! Det vore jättetrevligt!" säger (ytterligare en) vilt främmande kvinna, som jag ännu inte kan namnet på. Det verkar verkligen vara många trevliga tjejer i det nya stallet... "Alltså... tja... jag har ett arabiskt fullblod på fyra år. Jag vågar nog inte bara sätta mig upp och rida med er." "Men du kan ju leda honom! Vi skrittar!" svarar hon glatt och ser ut som att det inte vore några som helst problem med lite sällskap. "Ja... alltså... om det inte är till besvär, så..." sa jag till slut. Sagt och gjort. Jag plockar in Galishimo från hagen och får höra att en tjej till (som jag inte känner) ska följa med oss och dessutom toleransträna sin häst genom att låta den få dra lite skrammel. Som skramlar. Hästar gillar inte skrammel, så hon tänkte låta den få dra skrammel över stock och sten. Vissa tränar sina hästar på det viset för att få dem lugna och lära sig att inte hetsa upp sig över småsaker. Eller skrammel. "

Jag har det ju lite kämpigt nu med dubbla stallhyror, och dessutom dubbla stalljourer. Jag måste hålla ordning på de dagar jag ska packa hö i Galishimos nya stall och har dessutom kvar jourer i gamla stallet två mil bort eftersom det var ett kollektivstall där man hjälptes åt gemensamt, och då det dessutom var två månaders uppsägningstid. Så det går lite pengar och lite resor fram och tillbaka, fram tills nyårsskiftet. Men det var så värt det. Så. Värt. Det. Både jag och Galishimo trivs så bra i det nya stallet. Vi får massor med hjälp. Varje helg har två tjejer ställt upp med sina hästar för att hjälpa mig och Galishimo ut i  naturen. Och vilken hjälp vi får sedan! De är helt prestigelösa. De pratar bara om vädret och tillvaron i stort, och de ser till att sina hästar mår bra. De tycker att Galishimo är jättefin och de har inga problem med att jag kan vara lite feg med att sitta på honom. "Lär dig sjunga 'Love me tender' med Elvis Prestley för honom! Då tvingar du dig

Livet är magiskt. Först lever jag i ett liv med en gnagande känsla av olust. Veckor blir månader och år. Jag vet att jag inte mår bra men kan inte sätta fingret på varför. Är det bara jag som begär för mycket av livet, är det bara min rastlöshet, eller finns det faktiskt något bättre där ute? Går jag miste om något annat? Har jag typ någon slags 30-års-kris? Så.. drar man ett djupt andetag och separerar, blir bostadslös, hamnar i ett hål av stress och livet blir mycket sämre än vad det någonsin varit tidigare. Ekonomin blir svårare. Man är inte lika obrydd som när man var yngre, och förändringarna känns svårare nu efter att man passerat 30. Jag frågar mig själv varför jag gör som jag gör, vad hela poängen med det hela är. Jag och pojkvännen besökte pappa och hans sambo lördagskvällen. Vi sov i en timrad stuga som vi värmde med kamin.... Det var riktigt mysigt. Men det blåste ordentligt under natten och flera träd blåste omkull... Sedan kommer den. Poängen. Jag träffar nya män

Jag har varit på det nya stallet och ridit Galishimo lite. Vi tog det försiktigt och jag red inte så mycket, då det var glashalt. Jag hade bara snabblånat en tjej som promenerade bredvid oss en liten stund, med sin trevliga lugna häst. Men allt gick bra. Sedan longerade jag honom med schambontygeln och han gick bra. Jag börjar känna annorlunda inför Galishimo nu också, nu när jag är mindre stressad. Jag tycker han är väldigt trevlig nu. Han är pigg och lite i farten, men väldigt trevlig.  Jag gillar verkligen det nya stallet han står på, också. Det är en väldigt lugn miljö och det verkar vara väldigt trevliga tjejer där. Jag gick ned på ridbanan och fotograferade några tjejer som blev jätteglada över att få bilder på sig. Det är väldigt god stämning. Folk är inte så ambitiösa. De har det trevligt med sina hästar, bara... Tjejen på bilden red en vacker hästfröken som var över 20 år gammal. Så duktiga de var! Hästen går bra. Jobbet går bra. Kärleken går bra. Jag förtjänar det

Ju mer jag lär känna pojkvännen ju mer förundrad blir jag över honom. Han är så tålmodig. Vänlig. Generös. Jämt när han har varit borta några dagar så kommer han tillbaka med gåvor till mig. Halkskydd till badkaret, choklad, doftljus. Allt som han snappat upp att jag kan tänkas behöva, ordnar han till mig. Han säger inte till i förväg, utan plötsligt har jag bara helt nya och fina kastruller i köket. Eftersom han nyligen flyttat från Svealand, hit till Västerbotten, så är jag rädd för att han ska tröttna på Norrland och flytta tillbaka där han kom ifrån. Till sina vänner, till livet där borta. Jag har frågat honom om det ibland, varpå han lett vänligt mot mot mig och svarat: "Hur kan jag inte gilla Norrland?   Du bor ju här.  Det är du som ÄR Norrland...." .

Jag och Galishimo var på vår första uteritt idag! Vi har ju aldrig ridit ute då jag inte har känt att jag litar på honom, men nu har han ju fått "vinterdäck" på fötterna och är redo. Vi har bytt miljö och stallet är fullt av nya människor och nya hästar. Om det är någon gång jag ska satsa, så är det ju nu. Så... jag satte på hjälmen och säkerhetsvästen, skrattade nervöst inför tjejen och hennes häst som skulle följa med, och så satte vi igång. Och jag måste säga att Galishimo skötte sig fantastiskt. Han var full av energi och tyckte att allt var väldigt spännande. De första fem hundra metrarna så kändes det som ett helt galet projekt för han skrittade inte, utan han trippade, studsade och skuttade framåt med stora ögon. Men hela tiden höll vi oss nära den stora, trygga, äldre hästen. Den hästen gick bara lugnt och långsamt, med sänkt huvud, och den sneglade på oss, med lite sömnigt frånvarande blick. Sedan fattade Galishimo poängen, så efter ungefär 20 minuter, så börjad

Nu när jag har tid att stanna av så börjar det liksom "dra" i kroppen. Kreativiteten klampar in nästan som en ovälkommen gäst när livet lugnar ned sig. Så fort allt blir stilla så börjar det. Liksom... Dra. Så det blev en ren av det hela, ikväll. Jag tänkte på min familj, mina rötter. Västerbotten. .

Jag fick ytterligare en liten slant från försäkringsbolaget för eftervård på Galishimo. Jag fick ersättning för hjälp att få bort stygnen och han behövde rejält med lugnande för att låta veterinären pilla där, och lite andra utgifter i samband med eftervården. De pengarna som jag fick tillbaka, gick nu oavkortat till hästskor. Min fina pålle som gått barfota i hela sitt liv fick nu hårda järnskor fastspikade, med sula och brodd. Det känns lite elakt men...  Tanken är nämligen att vi ska kunna rida på uteritter nu under vintern utan att oroa oss för halka och moddsnö. Håll tummarna för att vi fixar detta!   .

Jag märker redan nu att jag orkar med Galishimo en aning bättre, nu när jag slipper pendla på kvällarna efter arbetet. Det är inte någon jätteskillnade men en liten förbättring, helt klart. Jag åkte till honom över lunchrasten och släppte ut honom att släntra runt på ridbanan, samt testa sitt nya reflextäcke jag köpt till honom. Han var lite i gasen och tyckte att allt var spännande. Jag brukar ju bli osäker och spänd när han sprätter och skyggar, men nu var det inga större problem. Jag slappnade av lite mer än vad jag brukade, helt enkelt... Det kanske håller i sig... Vem vet? :)

Dagen efter flytten gick jag ut på en härlig höstpromenad med en av tjejerna i det nya stallet, och hennes häst. Ingen av oss red, utan vi ledde våra hästar. Vi gick bokstavligt talat över stock och sten. Galishimo följde snällt efter mig som en hund. Han var lugnare än någonsin. Vi klev över fem eller sex stockar och han hoppade lydigt över dem och väntade på mig utan att dra iväg efteråt. Han brukar ju "sprattla" och härja lite, men han var nu helt lugn och gick med huvudet sänkt. Hans blick var så lugn. Hela han var så lugn. Jag tror verkligen att han trivs när han får leva med en flock hästar. Sedan tog vi in hästarna i stallet och pysslade med dem. Tjejen bjöd mig på en kopp kaffe från en termos. Flera tjejer har stannat och pratat och hälsat mig varmt välkommen. Tempot är mycket lugnare i det här stallet. Det verkar vara många som gillar att vara ute i skogen och njuta av vädret med sina hästar. Några hästar är stora godmodiga kallblod med långa manar och rufsiga hovs

Jag trivs verkligen med nya pojkvännen. Jag uppskattar hans förmåga att se vad jag behöver och sedan fixa det. Han gör det alltid lite diskret och utan att göra något väsen av det. När jag hade lite bråttom med hästflytten idag, så frågade han -i förbifarten- vart mitt sängöverkast var. "Det är så fullt med hundhår. Jag måste tvätta det och torktumla det innan jag lägger tillbaka det på sängen." sade jag hastigt och försökte hinna äta upp morgonmackan så snabbt som möjligt. När jag letar hästkläder och tar på mig stövlarna i hallen, samtidigt som jag återigen tittar på klockan, för att inte komma för sent, så packar han upp sängöverkastet från tvättkorgen och tar det med sig hem. Efter att jag flyttat Galishimo och vi ses på kvällen igen, så lägger han en kasse i hallen, med mitt rentvättade och torktumlade sängöverkast. "Det här är en bra man..." tänker jag ofta. Ofta. .

Galishimo har flyttat! På morgonen möttes jag upp av Linda som ställde upp med både bil och transport. Och vilken transport sedan! Stor, ljus och rymlig. Sedan hann jag varken oroa mig eller nojja över att få in Galishimo i transporten, för han klev in alldeles själv. Som han alltid gjort. Jag blir lika överraskad varenda gång. Jag tror att han är den typ av unghäst (kombinerat med just hans typ av ägare) som borde åtminstone PROVA att konstra någon gång, men han klev in som om det vore den naturligaste saken i världen. Igen då. Sedan ploppades han ut ur transporten som om han aldrig gjort annat, och sedan in i den nya hagen. Han gjorde sig genast bekant med sina kompisar. Jag gjorde mig bekant med hans hagkompisars ägare. Allt flöt bara på, och hans små öron var glatt spetsade hela tiden. Jag log hela tiden. Jag åkte tillbaka till det gamla stallet och mockade ur hans box och plockade åt mig lite tillhörigheter, och kände mig oerhört lättad. Ofantligt lättad. Stallet är jättebra m