Livet är förändring

Jag återhämtar fortfarande min energi, på bästa sätt, när jag fotograferar...

Jag kommer att flytta Galishimo till ett annat stall! Jag kommer att flytta Galishimo till ett stall som bara ligger 3,7 kilometer från mitt hem! Jag har gått omkring med en lätt overklighetskänsla, som att det bara är för bra för att vara sant. Han får gå på lösdrift tillsammans med en tinkerhäst, en ardenner, en pensionerad islandshäst och även en gammal kompis som han känner sedan förut. Jag har också två (ryttar)kompisar där, som jag känner sedan förut, och som jag verkligen tycker om och trivs med. Så alla i Galishimos nya flock är inte nya. Alla i "min nya flock" är inte heller nya. Galishimo trivs verkligen med andra hästar och han kommer att må väldigt bra att få ingå i en hästflock igen, och inte stå ensam i en hage. Han får fri tillgång till mat och uppvärmt vatten nu på vintern, och en ligghall med tak och vindskydd. En traktor kör in där och mockar ut skiten med jämna mellanrum, samt lägger in en mjuk halmbädd för honom och hans flock att ligga på.  Jag behö

  Progress is impossible without change and those who cannot change their minds cannot change anything   .

Kameran fungerade inte. Men jag och Galishimo fann varandra idag. Jag önskar det hade varit dagsljus, att solen skinit och bilderna var perfekta. Jag njöt så av honom... Men kameran fungerade inte. Bilderna blev inte perfekta. Det var bara känslan. Som blev perfekt...      

Michaela red Galishimo igen och han var superfin, igen. Det var flera ryttare, folk, hästar och stök i ridhuset och han var bara rar och samarbetsvillig. Och vacker. Otroligt vacker. Jag känner lite skam över att det inte är jag som sitter där uppe på honom och ler, ikväll. Sedan inser jag att det inte är en slump att Michaela rider honom så bra idag. Jag har ridit honom så mycket jag har kunnat, om än det blivit mindre ridturer efter igångsättnignen. Jag har aktiverat honom så mycket jag kunnat. Det är inte en slump att han går fantastiskt idag. Det är inte bara trolleri. Om man jämför honom med träningen för ett år sedan så är det skillnad på honom. Det är något speciellt med att våga lämna bort honom, om det bara är för ett ridpass som nu, våga se någon annan rida honom bättre, våga möta sina egna skamkänslor, och tänka att ibland måste det få svida lite om jag själv ska utvecklas. Jag måste se hur fin han är och hur bra han kan bli och oavsett hur det känns, så är det

Chambonlinan är amatörens bästa vän. Det är en lina som sitter kring huvudet och som påverkar Galishimos hals och huvudställning så att han måste gymnastisera sig lite mer som en dressyrhäst. Trots att ingen sitter på ryggen. Som dressyr-gymnastik fast utan feg ryttare ovanpå. Jag försöker använda chambonlinan minst en gång i veckan och njuter hur hans kropp får rätt muskler. Han är så fin...

En stallkompis insisterade på att jag och Galishimo skulle följa med och promenera på en lite längre långpromenad med henne i helgen. "Jag har fortfarande lite feber, och jag vet inte om jag har kontroll över Galishimo..." tvekade jag men hon drev på lite och sa: "Vet du, Katarina, jag vet att det här blir jättetrevligt. Det kommer att gå så bra! Blir du trött så vänder vi." Så... lite illa till mods och något osäker så tog jag med mig Galishimo i grimskaftet och följde henne ut till skogs. Och hon hade rätt. Det gick jättebra. Det blev jättetrevligt. Jag är så glad att hon insisterade på att jag skulle följa med. Galishimo var superfin. Han var het och väldigt sprallig, men han var lätt att kontrollera. Han gjorde inget galet. Bara lite oskyldigt sprattel. Vi började fantisera om att rida ut tillsammans i framtiden. Ta med oss fika. Kanske ta någon rejäl långvandring...

Nu har jag och dejten blivit ett officiellt par på Facebook. Då är man tillsammans på riktigt. Då dejtar man inte bara. Och tydligen tycker, min helt nya pojkvän, att det kommer lite ansvar med den nya titeln. Han har blivit lite personlighetsförändrad. Som nu när jag varit för sjuk för att orka träffas. Jag har haft feberfrossor som kommit och gått under veckan, lite på nätterna och när jag slappnar av. Och jag hanterade ju febern precis som alla förnuftiga människor hanterar den: Ignorerar den och kör på lite hårdare så man slipper känna den. Det fungerade konstigt nog inte. Det brukar gå bra att avboka dejterna med honom, men nu stegar han plötsligt in hos mig ändå. Och håller fram "pojkväns"-titeln som om den var en polisbricka som gav honom vissa rättigheter. Raka vägen in till kylskåpet går han också. "Herregud." hörde jag honom säga från köket, när jag rullat in mig i en kokong under täcket. Sedan en gång till: "Herre. Gud. Färdigmat." sed

Galishimo har fått en kompis. Det är en bloggläsare som inte kan mostå honom. Hon bor på orten och har barn i min egen ålder. Hon ringde en dag och frågade om hon fick följa mig till stallet och träffa honom, och nu har hon följt med ett par gånger. Hon har långa, djupa dialoger med Galishimo. Jag vet inte vad dom pratar om men Galishimo blir alldeles lycklig av att se henne. Jag ville inte ens att hon skulle leda honom från början, då jag var rädd att han skulle dra en arm ur led eller börja härja med henne, men han är så försiktig med henne. Han går försiktigt bredvid henne med sänkt huvud samtidigt som hon med mjuk röst berättar saker för honom. De ser verkligen ut som att de pratar med varandra. Som att de genast fick en egen kontakt. En egen relation. .

En väldigt duktig ryttare, som arbetat som beridare, har sagt att hon är intresserad av att hjälpa mig med Galishimo lite då och då. Hon är också intresserad av att ge mig väldigt bra betalningsvillkor för det. Antingen att hon får en procentdel på försäljningen av honom. Om jag vill - och kan- behålla honom efter tillridningen, så kan hon också tänka sig att skjuta lite på avbetalningsplanen. Det hela till ett "kompispris" så jag blir inte pank heller. Hon har ju sin häst i samma stall som jag har min. Det bästa med henne är att hon höjer Galishimo till skyarna. Alltså jag är ju inte blind. Jag SER ju att han inte alls är enkel att rida just nu. Och jag vet ju att delar av det är mitt fel. Men hon kan verkligen hantera honom så mycket bättre än vad jag kan. När han blir överladdad så vill jag helst bara rida i skritt och lite trav, alternativt kliva av för att jag inte vill återuppleva bockningsserien för tre veckor sedan. Hon bara skrattar och sitter mjukt i sadeln och be

Det är en alldeles underbar, underbar känsla att börja tänka framåt igen. Hjärnan har verkligen krävt att få bearbeta allt som hänt och jag har ständigt trillat tillbaka till funderingar om separationen, hästen och flytten hit till Västerbotten för två år sedan, som inte blev så bra. Jag undrar hur stort tålamod jag krävt från vänner, bekanta och familj... om jag ens vill veta... Jag har ofta tänkt tillbaka på livet som varit. Jag har behövt nämna det ofta. Jag tror inte att "ältande" är en fråga om "inställning" och att man ska tvinga sig själv "att tänka framåt". Jag litar på min egen själ, jag har respekt för mina egna instinkter, och jag tror verkligen att jag behövt fundera på vad som hänt och hur det blivit så. Dras tankarna ständigt dit så är det kroppens sätt att säga att jag behöver fundera igenom det. Sedan kommer jag långsamt in i ett framtidstänk igen. Långsamt. Små stunder åt gången. Som att jag borde skaffa en surfplatta att teckna på.

Det går bra nu. Jag har ju varit hos banken och fått ett extralån. Nu har jag kunnat köpa belysning, hela två stycken tallrikar, och annat. Till min lilla etta. Äntligen, säger jag bara. Äntligen, äntligen... Nu ser det ju faktiskt ut som att har ett hem. John har letat fram lite saker från förrådet såsom vattenkokare och nattduksbord. Han har skänkt en ny skärbräda, sopkorg och gett mig en bra kniv. Vinglas har jag också fått. I inflyttningspresent. Det blev bra. Allt blir bra. Jag skäms inte längre för hur det ser ut här hemma. Nu kan jag bjuda hem folk. Nu kan jag bjuda hit vänner. Det tog bara sex månader innan jag var där. Vi har firat och ätit gott hela helgen, han har gjort hemlagad potatismos med palsternacka och vi har ätit lammstek och fläskfilé. Det gör väldigt mycket för själen att känna att man trivs hemma. Sedan är det ju helt fantastiskt att jag träffat denna fina man. Helt otroligt. Vad jag har tur.... Jag blir gladare och får mer energi. den där blommiga

Galishimo har blivit mycket finare på sista tiden, nu. Mycket på grund av att jag aktiverar honom nästan varje dag nu, så han får jobba lite. Jag har honom helt lös i ridhuset och han tittar ändå bara på mig, och vill göra rätt. Ber jag honom trava så travar han runt mig i en cirkel, ber jag honom galoppera så gör han också det, runt mig. Det är ganska prestigelöst men ändå så roligt att hålla på med. Att bara leka lite...

Nu imponerar han på riktigt. När han hjälper mig att byta däck i hällregn och höstmörker, klockan 21.30 en tisdagkväll. När han inte bryr sig om att jag låter sur och irriterad och att jag vill kunna allt bäst själv. När han inte bryr sig hur mitt hår hänger i blöta stripor, och hur min mascara rinner under ögonen och bildar mörka ringar, av regnet. När han lagar en linssoppa och bjuder mig på den mitt i veckan, när han låter mig halvsova i hans säng en halvtimme under lunchen, innan jag går tillbaka till arbetet. Det är nu han slår sig in i vardagen. Det är nu han stegar fram, raka vägen in i livet vid diskbänken. Det är nu han kliver in i min skitiga bil och drar in lukten av häst och instängd hund. Det är nu det verkligen slår mig, att han är en bra man. .

       

Han har skickat mig blommor på arbetet. En vacker, påkostad höstbukett. Kollegorna har kommit in och beundrat blommorna. Och luktat på dem. De har stått här på kontoret i en vecka, nu. "Hur bar du dig åt för att få de där?!" har Maria nyfiket undrat och bett om en handbok i ämnet.   Fast det är ju inte jag som 'burit mig åt'. Det är ju han. När han jobbat i södra Sverige några dagar, så har han återvänt med lite fin belgisk choklad åt mig. Vi har dejtat varandra i snart två månader och varje gång har det fortfarande känts lite spännande och speciellt att få träffa honom. Vi går ofta ut. Han bjuder ofta ut mig. Han gör allt rätt.    Fast jag har varit lite... otrygg. Jag har klätt upp mig och funderat länge på vilka kläder jag ska ha. Jag har sminkat mig omsorgsfullt. Jag har försökt att inte prata för mycket, inte prata för lite, inte gapskratta för mycket, inte vara för sval. Inte vara otillgänglig fast inte heller integritetslös. Jag har försökt vara ny

Fredagkväll. Jag stannade lite för länge på arbetet. Var lite för trött när jag kom hem. Åt dåligt. Fick aldrig riktigt upp tempot. Stökigt i lägenheten. Jag kom iväg för sent till stallet. Jag hade lätt huvudvärk. Jag har bestämt  mig för att aktivera Galishimo varje dag. Han ska ju ha det så bra som möjligt och jag måste få ned honom i energi, så att han går bra att rida på. Men ikväll, just denna fredagkväll kändes det lite motigt. Det har varit en jobbig vecka. På alla sätt. Hagen var tom. Ingen häst. Jag går in i stallet och tittar in i hans box. Då möts jag av den vänligaste och finaste lilla Galishimo som någonsin existerat, med spetsade öron och harmlös uppsyn. Så här såg han ut:     Hade Galishimo kunnat prata hade han sagt något i stil med: "God eftermiddag fröken. Visst har vi en fantastisk dag? Jag har förvisso inte någon mat här inne men du behöver verkligen inte göra dig något besvär för min skull. Verkligen inte. Glöm inte att jag älskar dig. En häst s

"Vi måste göra lite förändringar här..." sa stallägaren på tisdagkväll och tittade på klockan. Klockan var fem minuter i Hockey. Det  var mörkt och blött höstväder ute. Det är så man räknar tid i västerbotten. Inte i faktiska klockslag, utan "tid" i stundande hockeymatcher. Tyvärr var jag lite sen och hasade runt med höpåsar och dynggrepar och skottkärra. Fem minuter efter Hockeymatchens start, så förklarade han att min fina ponny börjat härja på lite väl mycket, nu under tiden han stått understimulerad, på vila, efter skadan. Precis som de flesta andra hästar gör. Inget konstigt med det. Han skulle bara behöva en liten...  Åthutning. Och kanske behöver han inte just nu ett pyttemjukt grimskaft i bomull och söta mönster när man leder honom. Kanske behöver han en rejäl kedja som kan både klämma till och snärta till, om Galishimo (som av en händelse) skulle glömma bort att uppföra sig (som av en händelse). "Det här blir bättre för dig, för mig och för häste