Livet är förändring

     Jag längtar efter att Galishimo ska bli bra igen. Att få rida honom igen. Jag hoppas att han blir frisk i sitt ben och att han klarar det här. Jag vill verkligen att allt ska bli bra igen. Jag vill sitta upp på honom igen. Få galoppera med honom igen...           

Det händer fortfarande ovanligt lite i mitt liv. Det kan ha något att göra med att jag inte alls beger mig ut i "hetluften" längre. Jag varken träffar särskilt mycket folk eller söker utmaningar.   Allt oftare går jag ut och... eh. Stannar där ute. Länge.          Med tanke på hur många små kojor som är utplacerade här och var, så har jag även börjat fundera på att köpa ett primuskök och "äta ute" oftare. Så jag kan stanna ute ännu längre. Det känns lite tudelat. Rent intellektuellt så är det nu jag borde "gå ut" och "träffa folk" och "bygga sociala nätverk" men det går lite trögt för mig. Det är lättare att bara gå ut. Andas.    

Ja, nu har jag ju vidgat begreppet "bra" litegrann. Man måste vidga begreppet "bra" när man har en häst som Galishimo. Han studsar som bara den. Eventuellt studsar han sönder frakturen så det bara är pulver av hela kotan om en vecka. Det är ju det här med att han är van att gå på lösdrift med sina kompisar och han vantrivs med att vara ensam i en pytteliten hage. Han riskerar eventuellt att studsa ihjäl sig. Eller så tränar han bara hårt, så att han är i toppform, när han blir friskförklarad. I dag tog han en paus i studsandet, troligen hade han studsat sig utmattad. Förutom att grimman hamnat på sned så mår han i det hela ganska bra. Alltså "bra" som i "Galishimo-bra" då... Studsa inte sönder frakturen grabben. Jag vill ju ha kvar dig...

Att fotografera är som att blomma ut i all min överkänslighet, och bara frossa i mitt överdrivna detaljsinne. Dessa egenskaper är givetvis annars är ganska tröttsamma att besitta i vanliga fall. Men håller jag i en kamera så fungerar ju dessa egenskaper utmärkt. Det är skönt. Dessutom börjar folk känna igen mig, när jag kommer med kameran och de flesta blir verkligen glada över bilderna. Det är kul. Jag börjar gilla fotograferingen mer och mer...

Jag har återfunnit mitt intresse för böcker nu. Den här boken är värd att nämna. Konsten att vara kvinna. Jag tröttnar aldrig på roliga kvinnor. Caitlin har ingen som helst integritet heller vilket ger en mycket intressant dimension. Och hon har så mycket att skriva om. Hon är rå och skönlitterär på samma gång och pendlar hejdlöst mellan dessa dimensioner. Och jag vet inte om jag ska grimagera eller skratta. Hon berör mig i alla fall. Jag drar ett kort citat från sidan 58. Bara på måfå: "En gång på Glastonburyfestivalen, när håret (på huvudet) var midjelångt och färgat körsbärsrött, kom jag på att jag skulle färga armhålor och muff i en matchande nyans. Sagt och gjort: Fram med toningsmedlet. 'Här kommer röda faran!' tänkte jag i mitt vilda sinne, och kladdade loss. Efter två timmar hade jag svettats bort alltihop, och färgen hade blött igenom t-shirten så att det såg ut som att jag hade ohyggliga variga utslag i armhålorna. Fast jag slapp lindrigt undan med mitt färg

Quiet: The power of introverts in a world that cant stop talking. Av Susan Cain. Den här boken är det bästa som hänt mig detta år. Det här är ingen "må-bra"-bok och det är inte heller en bok med käcka tillrop eller Mia Törnkvist-budskap, det är absolut ingen tröstebok typ "Drunkna inte i dina egna känslor" eller gråtmilda vardagsepisoder. Det här vetenskap. Rätt och slätt. Forksningsresultat. Susan är jurist och har tittat på den introverta personligheten och samlat allt intressant hon kunnat hitta, under sju års tid. Hon tar upp introverta personers betydelser genom historien, i kulturen, skillnader mellan exempelvis USA och Japan. Förr och nu. Allt från Einstein till författaren till Harry Potter-böckerna. Hon har gått igenom gruppstudier, studier på bäbisar, psykologi och så vidare, och så vidare. Inget trams. Bara komprimerat fakta. Resultaten är ju inte överraskande. Men ändå överraskande. Exempelvis att det är det konstaterat att den som pratar mest

Jag har alltid varit lite rädd för att bli ensam. Min största mardröm sedan tonåren har varit att vara ensam, oälskad, ogift och inte få några barn. Det intressanta med det hela är att jag, trots att jag är livrädd för att vara ensam, hela tiden sökt mig till ensamhet under hela mitt liv. Som två paradoxala drifter som inte går att förena och som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag har dragit mig undan för att ladda batterierna. Jag har dragit mig undan för att samla tankar. Jag har ägnat hela semestern åt hästen och... ensamhet. Trots att jag mått dåligt periodvis, och inte alls tyckt att separationen var enkel, så är det oerhört skönt att ha en egen lägenhet nu. Jag kan stanna här inne hur mycket som helst. En hel dag om jag vill. Jag kan läsa böcker, surfa, slötitta på tv, chatta med vänner, bada i badkaret, eller bara existera. Jag har jättegoa vänner och bekanta så jag vet alltid att de finns där om jag behöver dem. Jag fick till och med lite choklad på posten igår, av en

Av någon outgrundlig anledning kom jag på att försöka sluta med kaffe, igår. Koffeinet höjer ju kortisolnivåerna vilket kanske inte är bra när jag behöver sova ordentligt på nätterna. Det var liksom inget beslut, det bara... jag kom bara på att skippa det. Idag har jag huvudvärk och är mindre företagsam. Märker absolut av att något inte är i balans i kroppen. Så. Ifall ni inte får några uppdateringar de närmaste dagarna så beror det på att Konstnärssjälen dragit sig tillbaka med hela uppsättningen tänkbara symtom på abstinens. Och fantiserar om att förgöra världen.   Jag har i alla fall terven med mig.   I got the terv. What can possibly go wrong?!     .

Idag hämtade jag terven hos pappa. Hon blev lämnad hos pappa i våras när jag separerade och inte visste vart jag skulle bo. Terven har bott mitt ute i norrlandsskogen och varit fri och okopplad hela dagarna. Hon har haft en hund och katt omkring sig, åkt på släktkalas, dop (!) och socialiserat sig på diverse sammankomster, pappa och Kristina är väldigt sociala av sig och har ofta besök. Kristina har varit hemma en hel del under sommaren när pappa jobbat. Terven har troligen haft en aktivare semester än vad jag haft. Det kändes lite taskigt att ta henne därifrån, till min lilla etta. Jag kan ju inte erbjuda henne samma goda liv. Men hon är mitt ansvar och jag vill ta hand om henne det bästa jag kan. Det känns skönt att ha henne hemma igen.       Minns ni de små smultronplantorna jag kämpade med i våras? De som jag drev upp som frön och som jag inte ville lämna när jag flyttade från exet?   Jag tog ju med mig dem, när jag tog terven, och gav bort dem till Kristina, när

Pappa har ju tagit hand om min hund hela sommaren. Hon har varit ute mitt i ödemarken med en annan hund och katt, och fått springa ut och in ur huset, som hon har velat. Hon har fått vara lös och okopplad hela dagarna. Men snart kommer hon tillbaka. Terven. Jag ska hämta henne i morgon. Jag hoppas hon kommer trivas här i den nya lägenheten och att trapporna fungerar bra för henne. Hon är 12 år nu.  Hon förtjänar att ha det bra. Hon ska få ligga i sängen hos matte på kvällarna.

Gud, jag skulle ibland så gärna vilja strunta i Galishimo. Eller åtminstone dra ned på mitt emotionella engagemang ett tag, och ägna mig mer åt mig själv. Men problemet är ju att han är så sjukt söt. Sötare häst finns ju inte. Och varje gång han ser mig så gnäggar han. Gång, efter gång, efter gång. Är man på stallplanen och springer förbi hagen, för att mocka eller prata med stallkompisar, så hör man hans lilla "Ihhh!" och förväntansfulla blick från sjukhagen. Då smälter hjärtat. Varje gång. Trots allt. HAN äger MIG. .

Bara någon timme efter att ha bevittnat den glada laxen så blev jag sjuk. Jag ser inget samband mellan denna bevittning och min feber. Eller så finns det ett statistiskt samband som ingen ännu upptäckt. När livet blir så här... alltså... när man separerat efter att ha flyttat 70 mil för att satsa allt på kärleken, efter att man blivit bostadslös, fått ett eget boende med nöd och näppe, får jättedålig ekonomi, jobbat häcken av sig, och fått en akut skadad häst som kraschar alla semesterplaner, och dessutom blir sjuk själv, då... ja. Jag har fått en primitiv instinkt att vilja göra någon slags besvärjesleritual. För jag blir lite... aggressiv. Och jag får tankar på högre makter. Lite feber-paranojja, sådär. Plötsligt förstår jag varför inkaindianer offrat barn till gudarna i hopp om att få ödet att gå deras väg, när de höll på att svälta ihjäl eller drog för hårda sviter av naturkatastrofer. Nu tänker jag inte offra några barn, inte ens ett marsvin faktiskt, men... jag har ju fanta

Shit, också. Mina läsarsiffror här på bloggen har ökat lavinartat. Det verkar som att elände säljer. Jag var helt förbluffad i våras över att ha fått över 3000 klick per månad, ocn nu ligger jag på över 6400 klick i månaden.   Och vad fan har jag att skriva om idag då? INGENTING kan jag säga. Absolut ingenting. Jag får nästan prestationsångest över det här.   Jag. Öh. Gick på promenad i morse. Och såg eh.. då såg jag en fisk. Eller flera fiskar. Laxar, närmare bestämt. Jag stod där ensam vid dammluckorna och tittade ut över vattnet en stund, och alla laxar som jobbade sig uppströms. Eh. Det var fint. Eventuellt väldigt ointressant för de flesta... men... tja.   Något annat händer faktiskt inte i mitt liv.   Jag är ledsen men, det händer inte så mycket mer just nu.   Jag har tittat på fiskar. Idag.      

 Av tradition ska ju arabhästar ha lång man, gärna så lång som möjligt. Men Galishimos man har blivit uppäten av en hagkompis när han gick på lösdriften så den har sett katastrofal ut. Efter att han blivit kallad "piggsvin" ett par gånger och efter att tränaren ledsamt beklagat de glesa tåtarna, så jag har jag trotsat traditionen. Jag klippte av det hela till någon slags "page" för hästar. Så fint det blev! Jag blev supernöjd. Så nu står han där i sjukhagen med ny grimma, nytt regntäcke och ny frisyr. Välvårdad och glansig i pälsen. Som en ny häst. Tar man en ordentligt titt på honom så ser man också hur många vita strån som börjat spränga fram över hela honom. Han kommer ju att bli vit om några år. Han ser inte heller ut som en unghäst längre. Han ser ju faktiskt vuxen ut, nu! Han har en annan blick nu också. En klokare blick. Och till sist en vinkning till Galishimos uppfödare som troget följer min blogg (och har tydliga åsikter i frågan): Jag kommer att l

I morse tog jag en ordentlig cykeltur på min racer igen. Det hällregnade och blev riktigt blött! Tur att mobilen klarade sig och att jag var ordentligt klädd. Jag drog in massor av vatten i hallen och alla plagg var genomvåta ända in till huden. Det är så mycket lättare att hantera vädret sedan jag flyttade till min lilla etta med badkar. Det är bara att dra igång vattenkranen och hälla i lite badskum. Jag har nästan alltid ett tänt ljus på badkarskanten också. Precis när huden börjat knottra sig, av allt det blöta som kyler ned mig, så är badkaret färdigfyllt och det är bara att kliva ned i skummet och värma upp sig. Färdigtränad och rosig om kinderna. Det här med badkar är ju nästan livsviktigt. Hur har jag klarat mig utan så länge?! Det här är ju jätteskönt. Jag njuter ju. .

Jag och Galishimo har verkligen haft det mysigt ett tag nu. Han är jättesnäll och rar. Det är inget bråk. Jag behöver inte vara rädd. Och jag vågar kliva inpå honom och busa och kela och omfamna honom igen. Han blev genast pigg på att pussas och gosa med mig när jag tramsade med honom idag. Gud vad skönt. Hela hjärtat blir varmt. Nu är vi ett team igen. Nu är han inte frustrerad längre. Observera sista bilden till höger där han slickar mig på halsen. En riktigt långdragen slurpande slick fick jag, ända upp till kinden. Fåntratten. :) Kom just på att andra kanske anser det dumt att ett så stort djur får bete sig så "respektlöst" och tramsa på min integritet, precis som man inte låter en stor hund hoppa upp i knäet och slafsa en i ansiktet... men så länge jag bestämmer när leken börjar, och när leken slutar, så tycker jag att det är okej...   Jag har beställt en fin boxskylt idag också, som kommit på posten. Jättefin blev den! Jag blev helnöjd! Den ska sättas fast på

Det här med att återupptäcka sig själv, efter en kris... Man gör verkligen det. Det är ingen klyscha. Det är verkligen sant.   Jag trodde inte det skulle kännas så uppenbart, men det är verkligen så. Plötsligt så bara släpper korken och så... tycker jag plötsligt att jag är awesome. Bara sådär, liksom.   Som en förälskelse i sig själv.        

Jag har nästan blivit uppslukad av mig själv. Jag sminkar mig, jag fixar håret. Tittar, tittar... tittar...   Det har ju hänt något med mig. Något jättebra. Jag ser ju på mig själv att jag mår bättre nu.     Som jag slitit för att gå ur relationen, slitit för att hävda mig själv   och sedan så... kommer jag tillbaka. Med en ny kraft. Med nästan ett nytt utseende. Det är häftigt. Det är fantastiskt häftigt.        

Galishimo har fått ett regntäcke, nu när väderprognosen säger att det kan bli lite regnskurar framöver. Hans första regntäcke. Han har ju levt vildhäst-liv förut och fått söka skydd i ett litet skjul med halm och nattlampa när det varit ruskigt väder, men nu är han ju en stallhäst som ska stå i en hage på dagarna. Utan skjul. Då måste man ha regntäcke, och så får han torka upp sig på kvällarna i stallet. Det är mamma som lånar ut pengar och sponsrar honom. Tack älskade mamma. Galishimo blev superfin.         Semestern fortsätter göra mig gott. Jag dagdrömmer massor. Jag drömmer om framtiden och hur många möjligheter jag har. Jag kanske borde åka Vasaloppet igen? Skulle inte det vara kul? Jag ska definitivt springa mer. Gårdagens löptur var härlig. Jag vill inte träffa en man igen eller ingå i en seriös relation just nu i alla fall. Jag kan inte sätta fingret på varför. Det känns bara... tröttsamt när jag tänker på det. Lite "been there, done that" ... så känns

Galishimo är på sin tredje vecka av läkning och saker börjar falla på plats. Han ingår nu i stalljouren där vi har rullande scheman och tar in och ut varandras hästar, och matar dem. Det betyder väldigt mycket mindre jobb för mig, som kämpat på med honom ensam under tiden han hade boxvila. Dessutom tycker de andra tjejerna att han är trevlig att hantera. Inget stegrande, bitande eller sparkande förekommer när de leder honom till och från sjukhagen. Han får vara ute i sin utebox, väldigt nära flera hästkompisar, och det räcker tydligen bra för honom. Så. Jag kan andas ut. Äntligen. Jag har ju semester i hela två veckor till, nu. Jag tog på mig joggingskorna och sprang uppför och nedför Vitberget. Det är något särskilt med Vitberget. Jag trivs där. Backarna och utsikten och den norrländska, karga miljön med kråkor i de väderpinade tallarna, närmare toppen på berget. Sedan kan man åka ned till macken nedanför och köpa en kanelbulle och en caffe latte efteråt. DET är livskvalitet...

Jag gick till sjukhagen och checkade Galishimo. Nu står han i en liten hage mitt bland andra hagar, med andra hästar. För första gången sedan han kom hem efter olyckan, så såg han ut som vanligt. Han såg lugn ut. Han var med sin flock igen. Visserligen instängd i en liten ruta, men det verkade han ha accepterat. Han var utomhus. Och han kunde sola. Och titta sig omkring. På de andra hästarna. Hans förra hagkompisar, som han levde lösdriftsliv med, höll sig i närheten. De låg och sov bara några meter bort, eller så stod de bara och tittade på honom. De gick iväg och åt lite gräs på ängen, och så kom de tillbaka till Galishimo, och höll sig i närheten. Så värmande för hjärtat att se! Jag lämnade stallet. På riktigt. Inte bara fysiskt utan även i tankarna.  Jag gick ut på stan och började gå runt lite i olika affärer och kika. Jag hade för stora mjukisbyxor, en bikinitop som var för stor, och ett för litet linne på det. Allt i olika färger, som inte matchade varandra. Jag skämdes lite.

Galishimo har blivit svårare att hantera ett tag nu. Han bockar, stegrar och sparkar. Jag blir alldeles svettig och slutkörd av att hantera honom. Och rädd också. Jag tittar ständigt på klockan för att få de obligatoriska tio minuternas "promenad" att gå men jag orkade inte i morse. Jag gick in i stallet och satte fast honom i stallgången och sedan gick jag därifrån. Jag vände mig till en meriterad unghästutbildare och sa "Det är femtio meter från stallgången till hans box. Jag vet inte om jag fixar det... kan du ta honom?" "Nej. Det är för stor risk att hantera honom." sa hon och rådde mig att använda pisken mer, och mer skyddsutrustning. Jag gick undan och grät för mig själv en stund, och sedan samlade jag mig för att ta Galishimo den sista biten. Den sista biten blev minst sagt... dramatisk. Han galopperade runt mig i cirklar och studsade som en gummiboll. Jag rodnade i hela kroppen och blev alldeles stum i högerarmen av att hålla fast honom. Just nu

Jag har inte ens satt ut bilderna från helgen då jag fotograferade så mycket. När Galishimo var i Hudiksvall med kolik så höll jag i min kamera lika krampaktigt som om det varit min nalle. Här är några av bilderna jag tog. Jag satte ut dem på facebook, och några bilder till, och många blev glada och hörde av sig och tackade mig för bilderna.   Det här är Galishimos helsyster Gezzina och Elin på bilden ovan. De har kämpat på bra ihop och fortsätterutvecklas!    

Jag har inte landat ännu i min semester. Jag gruvar mig varje morgon för att åka till Galishimo. Jag kan inte hjälpa det. Jag mår illa av att se honom instängd och frustrerad. Jag vill bara sätta mig mot boxdörren och gråta över att han inte får gå på grönbete som alla andra hästar, och att han inte får springa runt och njuta av sommaren. Han är gjord för att springa. Han, om någon. Senaste promenaden var en mardröm. Han vände sig mot mig och stegrade, flyförbannad. Han biter och "hytter" mot mig. Jag måste hela tiden hålla ett vaksamt öga på honom. Inte lita på honom. Jag hatar att gå på promenaderna med honom. Alla verkar förvänta sig att jag ska vara lättad och glad över att han klarat sig också. "Men vad SKÖNT att han klarat sig! För han blir väl helt bra? Det blir han väl? Va?" säger de glädjestrålande precis som att det vore självklart att skadan kommer att läka perfekt. Jag nickar matt och hör i bakgrunden hur han ledsamt skriker från sin instängda plats,

Det börjar långsamt falla in i någon slags rutin. Jag går till stallet på morgonen och tränar Galishimo. Han har blivit mycket trevligare nu. Han är lättare att leda och lite lugnare. Jag börjar känna igen honom. Jag börjar kunna andas ut. Jag börjar förstå hur saker ska skötas i stallet också. Rutinerna och så. Jag blir inte lika trött av det. Det går snabbare och snabbare. Mitt på dagen åkte jag till stranden och solade i värmen. Njöt i fulla drag. Sedan tillbaka till stallet, Mickan hjälpte mig att byta bandage på Galishimo. Såret såg jättefint ut. Torrt och inte svullet. Jag fick peta och greja där på såret, för Galishimo. Han skötte sig fint. Mickan skötte bandageringen och visade mig hur jag skulle göra för att det skulle bli bra. Sedan fixade jag med resten av rutinerna. Efter detta blev jag hembjuden på fika av en annan hästtjej. Jag satt i hennes fina kök och tittade ut genom köksfönstret på hennes hästar, som betade i hästhagen utanför... jag kom mig inte därifrån förrän

Semesterdagarna går åt att vakna, sträcka på sig. Åka till stallet. Galishimo är ordinerad strikt boxvila en vecka och är ensam i ett tomt och mörkt stall hela dagarna. I sin box. Han gnäggar ofta och vankar lite. Jag försöker vara där och pysslar med honom men han är rastlös och svårhanterad. Jag tar honom på promenad i cirklar i ridhuset, då han är för vild för att hantera utomhus. Han biter mig inte men han drar bak öronen och gapar efter mig som en piraya. Det ser lite illa ut men han biter mig inte. Bara hytter med tänderna. Han är arg för att jag stänger in honom och inte låter honom springa. Jag försöker att knuffa tillbaka honom och försöker visa att jag inte tolererar att han går på mig. Men olustkänslan i magen molar. Jag tycker synd om honom, och jag tycker synd om mig själv. Sedan  åker jag hem och pysslar med något mitt på dagen, sedan åker jag till stallet igen. Mockar. Letar kvistar åt Galishimo. Pysslar med honom. Jag väger höpåsar för morgondagen. Jag vandrar runt i

Jag träffade min bror och hans familj, samt mamma och Lennart. Vi gick till en pizzeria och trängde ihop oss alla sju i ett litet restaurangbås. Jag har träffat dem så lite under tiden jag levde med exet. Det fanns aldrig tid. Det var alltid något annat som upptog mig. Nu finns det tid. Nu finns det faktiskt tid. Jag kan bara lyssna på deras roliga anekdoter och vara med. Sedan  vaggade hela flocken iväg i gåsmarsch genom centrum och tittade i affärer. Jag har inte köpt ett klädesplagg sedan separationen. Inte ett enda på fyra månader. Jag har varit för fokuserad på min ekonomi. Att få allt att gå ihop. Nu höll jag i en blå mysdress och tänkte: "Gud vad mysigt att ha den här dressen. Hela semstern. Jag kan gå runt med den hela dagarna och mysa. Surfa. Här hemma." Jag tvekade men mamma insisterade, såklart jag ska köpa en mysdress. Och så köpte jag den. Löjligt glad kände jag mig. Efter att alla åkt hem igen så tog jag en kopp mörkt kaffe och lite vit choklad, slog på T

Det är första dagen på semestern nu. Jag vilar mest och slötittar på TV, och så är jag förståss i stallet. Galishimo är fullständigt tokig just nu, av att inte få röra på sig.  Man har hjärtat i halsgropen när man försöker rykta honom, han trampar runt hela tiden, står inte stilla en sekund. Han är överallt. Han bockar och sparkar och härjar. Inte mot mig utan bara slumpartat, som att energin rinner över. Hovar flyger åt alla håll. Överskottsenergin blixtrar genom hela kroppen på  honom. Att leda honom var också svårt. Han stod bredvid mig och hoppade upp och ned. Sedan blir han förbannad och biter åt mig för att jag håller fast honom. Eller så springer han nästan över mig. Jag måste ha spö med mig för att kunna hantera honom just nu. Och jag måste slå till honom när han går på mig eller tränger sig mot mig. Det känns lite jobbigt. Vi som varit så goda vänner. Men Galishimos frustration får inte gå ut över mig. Så är det ju bara. Jag har inget annat val just nu. Men han är