Livet är förändring

Jag och Nina åkte tillsammans till Hudiksvall för att hämta Galishimo. Jag fick låna en rejäl dieselbil med dragkrok av Mari. Transporten hade Galishimos uppfödare lämnat vid kliniken i Hudiksvall. Jag hade jobbat 12 timmar innan dess, sovit 4 timmar. Nina var på strålande humör. Det var fuktigt och dimma med ett segt, ihållande regn, hela dagen. Vi startade klockan 05 på morgonen och rullade timme efter timme. Men det går. Allt går. Så fort Galishimo hörde att jag ropade efter honom, på kliniken, så skriade han genast ett högt gnägg. Jag såg genast att han blvit riktigt fint omhändertagen. Han var välryktad och alldeles glansig i pälsen. Han har verkligen sett ut lite som en köttbulle, men på grund av koliken och boxvilan så hade han smalnat av ordentligt och såg väldigt fin ut. Jag lastade in honom i transporten som om det var den naturligaste saken i världen. Jag stängde transportluckan och såg till att allt satt fast. Nina har tävlat i Dressyr och kört enormt mycket transport

Jag har fått en slags inflammation i ryggen. I fileerna där vid midjan, jämte ryggraden. Jag undrar vad musklerna hade hetat om jag varit en slaktad ko? Entré cote? Nej, längre ned. Det måste vara ryggbiffen. Jag har ont i ryggbiffen. Jag äter Ipren och stapplar runt och grimaserar och ger ifrån mig höga stön när jag långsamt försöker lägga mig på rygg. Nästan ko-råmanden. Nästan. Jag har åkt runt lite och fotograferat hästar. Det är ett skönt sätt att vara osocial och social bland folk på samma gång. Om jag fotograferar så slipper jag prata med folk lite mer ingående om att jag är nyseparerad, ekonomiskt pank, saknar diverse möbler, genomgår en livskris samt har en halt ponny som behöver rehabilitering. Det är liksom ingen humörhöjare. Men om jag är där och fotar så kan jag mingla lite ytligare. Gratta Elin som jobbat bra med Galishimos helsyster, jag kan ta en kaffe med Linda, eller så bara gå undan och fota lite. Sedan har jag ju David som jag haft som kompis i tio år och som aldrig

Galishimo mår bra nu, i Hudiksvall! Han ska bara återhämta sig och operationssåret ska läka och allt sådant. Jag känner mig så lättad. Nästa vecka får jag ta hem honom till Skellefteå... det blir en skön början på semestern. Jag saknar honom...

Galishimo har nu även fått kolik på djursjukhuset. Det är en slags tarmvred som kan ha dödlig utgång. Veterinärerna tror det kan ha berott på en kombination av stress, den långa transportsträckan, och så kan medicinerna och antibiotikan ha nedsatt tarmfunktionen något. De har gett honom dropp och försöker hjälpa honom så gott de kan. De låter fortfarande positiva, men jag blir rädd när jag hör dem berätta det. Så rädd. Jag vill bara att allt ska bli bra. Jag vill bara få tillbaka honom...

Jag lutar mig tillbaka och andas ut. Klockan är snart tolv på natten och jag har troligen hittat en person att följa mig och hämta Galishimo. När det nu blir av. Det känns lite jobbigt att hämta honom. Jag vill mer än gärna lämna kvar honom där på kliniken. Han kan få stanna bland alla professionella veterinärer och assistenter som vet vad dom gör. Han kan få bo där en månad. Och bara bli perfekt omskött. Av dom som kan det där. Jag har ingen erfarenhet av skador och sårvård och bandage-pill och hälsostatus. Jag vill bara lämna bort honom där han får den allra bästa vård som går att erbjuda. Tänk om jag missar om han får feber eller får en infektion eller om jag missförstår något, när han kommer hem... Tänk om jag bandagerar för hårt så att syretillförseln stryps och såret blir värre eller om jag bandagerar för lätt, så att allt bara lossnar och trasslar in sig i benen på honom. Just nu är jag väldigt tveksam om jag ens kan någonting om hästar över huvudtaget. Det känns j

Galishimos båda uppfödare började avresan till min ort klockan tolv på natten och de levererade bil med dragkrok, samt en stor, luftig och stabil hästtransport. Mitt i natten stod de där och beräknade resrutten som om det var den naturligaste saken i världen, att de skulle hjälpa till. En tjej från grannstallet mötte mig också på stallplanen. Mitt i natten. "Du måste ju ha fika med dig!" log hon varmt. Hon gav mig en hel kasse med flera flaskor lokavatten, mackor med ost och gurka inlindade i bakplåtspapper, hemgjorda chokladbollar, och godis. Hon log entusiastiskt mot mig och sa "Det här kommer ju att bli jbra! Galishimo är ju duktig. Se till att äta och vila när du kan, bara!" ' Och så fick jag en stor kram och varma lyckönskningar. Mitt i natten. Klockan två på natten stapplar Galishimo över stallgolvet på tre ben. Hjärtat brister en smula av att se honom ha så svårt att gå. Sommarnatten är lugn och fridfull och Galishimos kompisar gnäggar efter hono

Att lämna mitt hem, det kunde jag leva med, att bli bostadslös och fixa min nya etta klarade jag av. Det gick. Att bli utan min sambo kunde jag också hantera. Någorlunda. Det är jobbigt när relationer spricker men man dör inte. Men utan Galishimo vet jag inte vad jag tar mig till. Han är ju allt jag har kvar.      

Jag skakar i benen och blundar. Galishimos blod rinner över stallgolvet. Han är drogad och ser inte ut att lida. Men jag lider. Jag blundar och stryker honom monotont över pannan. Sedan tittar jag igen och ser den lilla strilen blod från benet och hur pölen blivit ännu större. Veterinären vandrar runt, kliver över blodet för att inte få blodiga skor. Janne hållet stadigt fast Galishimo och Ida assisterar där det behövs. Blodfläckarna blir fler och fler och de kliver över och runtom. Och vad gör jag? Blundar och gråter, igentligen inget annat. "Jag orkar inte stå kvar, jag måste gå..." Mumlar jag mellan snor och tårar och går it, går därifrån, begraver ansiktet i händerna. Jag kan gå. Jag måste inte orka. De andra orkar åt mig. De pratar och fixar och klappar. "Det här händer. Det här händer." Tänker jag. Jag vandrar runt och ringer lite samtal och när jag kommer tillbaka håller golvet på att spolas från blod och Janne busar lite med Galishimo. "Jag kan inte

Jag har fattat ett beslut. Nu, efter fem privatlektioner, har jag bestämt mig för att sluta rida för den portugisiske proffstränaren. Jag har helt enkelt inte utrymme att känna mig korkad, just nu. Jag är för sårbar. Jag kan inte bygga ihop mig själv och bygga upp ett liv, ha en kris i livet, och samtidigt betala en massa pengar för att känna mig dum. Jag har ju inte heller sådär kanonbra ekonomi heller. Vi har gått igenom styrning, samt gångarterna skritt-trav-galopp och arbete på volt. Det kan jag finslipa på i ett år eller så. Och det var ju igentligen inga nyheter. Tränaren verkar vara nöjd över min sits och ridteknik också. Det största problemet han ser är uppenbarligen min personlighet och problemet med att jag blir stressad av nya övningar. Nej. Jag orkar inte känna mig dum just nu. Jag har inte råd med det. Mår jag lite halvkasst så får jag hushålla noggrannt med den lilla inspiration jag har. Om någon där ute är sugen på att amatörträna mig, för en liten slant, så är ni vä

    Träningen med Galishimo gick jättebra. Galishimo skötte sig kanonfint. Han är ju lite ostadig i formen men vi hittar alltid rätt knappar emellanåt. Vi tränade även galopp och han skötte sig underbart. Underbara fina häst. Bästa hästen i världen. Jag sa bara "Galopp" till honom och så höll jag fast mig och han galopperade fint och taktfast dit jag styrde honom. Varv på varv. Så lydigt och fint. Jag var så stolt att jag ville spricka. Här galopperar jag runt, på honom! Som jag ridit in själv. Men tränaren grimagerade illa åt mig på slutet. Det är ett litet problem att jag är grymt osäker och måste samla mig innan varje övning. Varje ny grej skapar en oroskänsla hos mig. Jag kan inte hjälpa det. Det tar tvärstopp och antingen gör jag övningen fel eller så stannar jag och vill göra den i skritt, först. Så fort vi ska göra något nytt så blir jag lite ställd. "Why are you so mentally blocked?! Why dont you just change the exercises as i tell you?! Why do

...fick jag när jag fick detta på en messageboard...

För ett år sedan vägde jag nästan 70 kilo och kände mig för otymplig för att gå på gymet. Delvis var det mitt ansvar, men relationen med exet passade verkligen inte mig och det påverkade mig varje dag. Jag var ledsen över att ha "förlorat mig själv" och jag sökte tröst hos Galishimo. Men jag föll av och blev rädd för att rida in honom, och det genererade ju också en hel del ångest. Det har ju känts hopplöst ett tag nu, men jag har verkligen behövt stanna upp och gråta ur mig. I helgen har jag verkligen stått stilla, tagit en titt på  mig själv, och sett hur långt jag kommit.   Jag och Galishimo kommer att träna för den portugisiske proffstränaren idag också. Jag testkörde Galishimo i fredags och då gick han bra.  "Its not about the horse. Its about you." sa tränaren senast, och jag blev inte överraskad. Alls. Jag ser fram emot dagens träning. Jag är inte lika nervös som innan.     Men först... GYMET. Där mitt verkliga jag hör hemma. Där mitt verkliga

Jag har upptäckt att jag kan ta energi från tre källor.   Oron Dels kan jag få energi från oro och rastlöshet. Det blir en slags oäkta energi. Den är lite fejkad. Den kommer från något annat, och i många fall från något slags yttre eller inre tryck. Jag gör något för att jag "måste" och inte för att jag "vill". Eller för att jag inte klarar av att stå stilla. Eller för att jag undrar vad andra ska tro om mig om jag låter bli.   Den typen av energi har nog min kropp ett inre motstånd ifrån, och om jag använder mig för oaktsamt av den energin så slår kroppen ifrån. Då kan jag bli arg, ledsen, trött eller håglös. Jag har ju självklart (precis som alla andra) varit tvungen att använda den energin till viss del, men när det börjar bli den övervägande energikällan så är jag på fel spår och då kan jag inte prestera längre.   Sökandet efter lättnad Eller så får jag energi att utföra något för att kunna uppnå en inre "lättnad", för att något snur

Alltså. Jag har inte kontroll på mitt humör. Alls. Det lever sitt eget liv. Efter en jättejobbig morgon, och under en jättejobbig arbetsdag, så insåg jag att jag faktiskt inte fixar att vara på jobbet i åtta timmar. Jag kan bara inte koncentrera mig. Jag är för ledsen. Jag krisar verkligen. Jag tog en lunch med fina Angelica som lyssnade tålmodigt på mina argument om varför livet är över. Det hjälpte för stunden, men långt ifrån helt. Jag tog ut mina allra sista extratimmar och skyndade mig hem så snart jag kunde. Och grät. Och grät. Och grät. I badkaret. I min ensamhet. Och ynklighet. Jag kände den här riktiga djupa formen av självömkande, och den riktiga sorgen över " Känslan Av Samhörighet" som gått förlorad. Jag hör inte ihop med någon. Jag står helt själv. Och det känns för jävligt. Samtidigt ser jag ingen annan utväg just nu. Än att stå ensam. Så jag grät och grät. Och kom plötsligt på att " Jajustja. Jag har inte cyklat med min racercykel på två år. De

    En kollega har just upptäckt långdistanslöpning. Hon lyser i blicken och pratar ivrigt om sitt första långpass och hur trevliga alla var i föreningen. Och hur häftigt det var att känna vad kroppen faktiskt klarar av. Jag kände en avgrundsdjup avund och sorg. Jag som älskade att konditionsträna. Jag älskade långlopp. Jag älskade att delta i olika evanemang. Innan jag släppte allt och flyttade 70 mil till Norrland, och förlorade alla mina träningskompisar. Det finns inga triathlonträningar på orten jag bor på. Dessutom så tog konflikterna med exet musten ur mig. Det var alltid något problem med något. Jag var aldrig i fas med mig själv. Jag klarade inte av att anstränga mig längre, när jag flyttade hit, och jag slutade uppnå några träningsresultat. Flytten stressade mig. Förändringen var för stor. Jag blev arg och besviken när "kroppen" inte längre svarade på träningen. I stället för att verkligen känna efter hur outhärdligt det kändes så köpte jag en häst i ställ

Jag har inte sett någon som helst fördel med sorg. Alltså. Verkligen ingen fördel. Det är obehagligt, det gör ont, det är långdraget, det är förvillande likt en depression. Det är svårt att hinna med att sörja när man jobbar heltid, och så vidare. Det är verkligen inte heller trendigt. Jag ska ju vara glad och lyckad och sätta ut bilder på facebook där våra mina ungar (som inte finns) plockar midsommarblomster. Det finns jättemånga fördelar med att undvika sorg. För det första blir jag klart gladare av att undvika sorg. Jag har kunnat aktivera bort sorgen med trevliga upplevelser. Smärtan försvinner. Då får jag ju intrycket av att jag gjort rätt. Sedan så har jag nog blivit omedvetet uppmuntrad av omgivningen. "Du är stark" får jag höra när jag inte befattat mig med sorg. När jag lagt locket på har jag fått uppmuntran. "Tur att du är så självständig". Och det har ju kännts jättebra. En annan fördel är nog att jag använt undvikandet av sorg som en slags hämnd.

 Det är jobbigt nu. Jag sover dåligt och har ingen aptit. Det var lite lättare att hålla sig uppe när Nisse bjöd på helikopterturer och kladdkaka, men nu när han åkt så blev det lite tuffare. Lite tuffare än vad jag trott.  Just sömnbristen är värst. Så snart jag lägger mig och just innan jag faller i sömn så vaknar jag till med vidöppna ögon och kan inte fatta att det blev så här. En flytt på 70 mil, jag övergav mina vänner och mina intressen, mina möbler... Renoveringen jag gjorde själv, hoppet jag höll fast vid... Jag börjar vanka runt och sedan sysselsätter jag mig tills jag somnar. Men det blir ofta sent. Det blir bara några timmars sömn. På dagarna känner jag mig trött och febrig.  Och besviken.  Snart blir det semester. Bara några dagar kvar. En och en halv vecka. Jag klarar det här. Till semestern. 

  "It may be when we no longer know what to do, we have come to our real work.   And that when, we no longer know wich way to go we have begun our real journey."     .

Jag har varit väldigt för mig själv, i helgen. Jag har knappt varit på facebook eller surfat eller sms:at eller pratat med någon. Att låta bli facebook är nästan ett MÅSTE när man är nyseparerad. Det äri princip bara bilder på ungar, och semesterroligheter och fina middagar, vilket känns mindre peppande just nu. Det blir dock samma fenomen varje gång jag drar mig undan. Först blir jag rastlös, sedan får jag lite ångest, sedan någon dags -eller några dagars -nedstämdhet. Efter att jag pinat mig igenom den lilla formen av mindre skärskeld, (Skärselden Light)  känner jag mig lugnare och får mer energi. Så plötsligt befann jag mig ju där, på toppen av Vitberget, och tänker att: "Just ja. Det var ju här jag skulle vara, i sommar. Finaste platsen i området." .

Alltså jag är verkligen ingen sådan där hästmänniska som hävdar att "hästen är själens spegel" eller att "man måste vara sann mot sig själv för att förstå hästens djupa natur" och så vidare. Jag ser inte hästen som ett mytologiskt väsen som kan se in i ens själ, utan jag ser hästen som ett djur. Hästen är ett djur som jag vill använda för mina egna syften, det vill säga jag vill rida på den. Jag har ingen förväntan att hästen, det vill säga djuret, vill bli ridet på. Ibland blir det bra och ibland blir det dåligt. Jag ser inte min träning med hästen som en inre resa där jag ska bli den ultimata ledaren och hästen den trofasta följaren. Det är en häst. Hästen är ett djur. Jag vill helst inte göra bort mig på nästa ridkurs om en vecka. Alltså tränar jag nu. Punkt. Han står längst borta i sommarhagen och betar. Jag känner mig trött och lite deprimerad och har haft svårt att ens ta mig ur sängen. Kroppen är tung och jag har lust att gråta. Trött. Jag kan knappt se

Oavsett hur inställd jag än var på att det skulle bli en separation mellan mig och exet, så lever sorgen sitt eget liv. Det märks oftast när jag ska kliva ut ur bilen. Jag stannar gärna kvar i bilen. Länge. Jag sitter kvar. Och sitter kvar. Stirrar ofta lite tomt framför mig. Som ett tafatt försök att få tiden att stanna. För att jag inte hänger med känslomässigt, med allt. Flera gånger i veckan så kan jag sitta kvar i bilen över fem minuter, innan jag kliver ut. Innan jag går vidare, till nästa grej som måste göras. Ibland när jag åker till stallet så har jag stannat och stirrat tills jag ser Galishimos vita bläs, när han kommer mot mig, för att han känner igen bilen. Ibland på arbetet så måste jag sätta mig på toaletten. Inte för att använda toaletten, bara. Jag behöver helt enkelt låsa in mig en stund och helt avstänga mig från intryck. Jag begraver ansiktet i händerna och ger mig en micropaus. Bara fem minuter. Bara fem. På fikarasterna pratar alla om sina hus och sina ba

  Jag tittar igenom bilderna jag slängt i skräpkorgen, på mig och Galishimo och fylls av glädje och skratt. Att en bild kan säga så mycket. Till och med de dåliga bilderna är bra. För det ser ut som jag trivs, och som att jag har kul. Trots att vi gör misstag. Och det blir några fel. Vi har inte riktigt kontroll på oss, men det är inte jobbigt. Jag har blivit av med så mycket ridrädsla nu. Vi är verkligen på rätt väg nu. Alldeles på rätt väg...

Nisse har ju åkt bort för att flyga i fjällen i sommar. Han skickade den här bilden från mobilen, i morse. Han flög över Vistasdalen.   "Regnbågen sitter för lågt, bara. Du måste hänga upp den."   skrev jag tillbaka.   För det är väl sådana grejer de gör, helikopterpiloterna?         

Äntligen, säger jag bara! Jag och Galishimo har tränat galoppfattningar i dagarna tre. Det blir lite tokig galopp emellanåt, åt fel håll och fel ordning på benen och lite bock ibland. Men jag är inte alls lika rädd längre och jag kan till och med skratta lite när han bryter ut i små bockningar. Jag har nämligen lärt honom att bara galoppera ca 40 meter åt gången och att man sedan stannar och blir kliad. Det märks på Galishimo att han tycker detta med galopp är svinkul, så han spetsar öronen och bara laddar för att få galoppera. Det är inte så stor idé att träna något annat. Han håller huvudet högt, hans ögon är stora, och han vidgar näsborrarna, och pinnar frenetiskt på med benen. Han verkar hela tiden fråga: "Ska-vi-galoppera-nu?-Ska-vi-galoppera-nu?-Ska-vi-galoppera-nu?-Ska-vi-galoppera-nu?" Och ja. Då kan man faktiskt få galoppera lite. Jag kan fånga stunden. Och glädjen. Och leka fram galoppen. Jag har så kul med honom! Han är så fin!

Är det något jag verkligen behövt lära mig, och behövt förstå, så är det att människor faktiskt är snällare än vad jag tror. Jag börjar fatta det nu. Jag har missat det, någonstans på vägen. Kanske genom livet. Men det börjar lossna. Jag börjar förstå.   Jag behövde hjälp med att sätta upp TV:n ordentligt och satte ut på facebook att jag behövde hjälp. Det är ganska nytt för mig: Att be om hjälp. Att jag vågar stå för att jag inte klarar allt på egen hand. Det är ganska stort. Det är olikt mig. Lite nervös var jag, över att ingen skulle svara. Jag var rädd att min förfrågan skulle stå där blinkande ensam på facebooksidan och alla mina över 350 + vänner kunde konstatera att jag hade problem som inte blev lösta. Att jag var ensam.   Ja. Men så blev det ju inte. Inom 24 timmar så sitter ju TV:n alldeles fantastiskt fint på väggen. Och nu blev det välgjort. Med vattenpass och fina prylar och rätt skruvar och rätt plugg. Och jag fick dessutom en liten lektion i hur jag ska göra fr

Det här är en av de bästa dagarna sedan separationen. Jag vaknade för första gången i min egen dubbelsäng, som jag fått tillbaka från sambon. Jag har ju legat på luftmadrass eller lånad soffa i tio veckor nu. Jag har spenderat denna härliga morgon med att äta frukost, dricka kaffe med lite mörk choklad, och läsa en bok. Jag har nu äntligen en TV som står påslagen med låg volym och jag sneglar på den ibland. Jag har köpt en microvågsugn och är gladare än någonsin över att äga den. Man fattar inte hur mycket man behöver en microvågsugn förrän man står utan... Jag har inrett badrummet i grönt och jag är så stolt över hur mysigt det blev. Jag har en mjuk, röd, ryamatta på golvet vid sängen. Mattan känns så skönt mot fötterna att jag envisas med att gå barfota här hemma. Jag har blommor i fönstret. Nu har jag ett hem! Bara lite småfix kvar. Ett fint sängöverkast och lite fler kuddar behövs. Lite fler lampor måste jag också ordna, till hösten. Ska satsa på en fin tavla också, mot den vita

Jag är fortfarande svag för helikopterpiloten. Eller Nisse då, som han heter. Han flyger i fjällen hela sommaren och kommer inte att vara hemma. Vi kommer inte att ses så mycket mer i sommar. Men jag har stormtrivts med honom de gånger vi setts. Ibland har vi jättekul och ibland gör vi absolut ingenting. Visst har det varit roligt med forspaddling och helikopterflygning, men det har varit skönt att sitta hos honom och bläddra i en nyköpt hästtidning, samtidigt som han lagat mat, också. Det är så enkelt att vara med honom. Det var bra att han klev in i mitt liv nu efter separationen. Jag hoppas på att vi ses mer efter sommaren!