Livet är förändring

Jag ändrade mig och tog ett träningspass med den där portugisiske proffstränaren igen. Jag var något skeptisk. Men jag måste ju lära mig. Tränaren var mycket försiktigare denna gång. Mycket ödmjukare. Han har väl räknat ut att jag är en väldigt känslig ryttare, som det kanske inte går att forcera saker med, för snabba resultat. Långsamma resultat får det bli i stället. Som idag då. Galishimo ville -märkligt nog- inte göra det jag ville att han skulle göra, idag. Han gick helt enkelt inte åt rätt håll. Tränaren tittade på oss. Och tittade. Och tittade. Och tittade. Och uppmuntrade. Och tittade. Jag styrde åt ett håll. Galishimo gick åt ett helt annat. "Normally, I should encurage you to use the wip." sa han lite försiktigt och menade att jag faktiskt borde ge skitungen en liten snärt med ett spö. Detta var en mycket stor skillnad från tidigare träningspass, då tränaren var väldigt tydlig och gav order där han förväntade sig en omedelbar respons. Men det gjorde han i

Sedan jag separerade har jag fotograferat. Massor. Det är  något särskilt med att ta bilder. Det är rogivande. Det väcker känslor hos mig. Bra känslor. Som att världen är en vacker plats, när allt kommer till kritan. Jag kan helt fastna i bilderna och den där skönheten som finns här. I vardagen. En vän och hennes unghäst, som är ett år yngre än Galishimo. Trots att hon är hög-gravid så hanterar hon tryggt hästen i alla lägen. Det gör mig glad.   Mammas hundvalp Keppejaurlandets Kira.     ...och en hel drös duktiga ryttare och deras vackra hästar och ponnier. Jag kan inte stirra mig mätt på dem, ibland...  

Idag smög jag mig fram och tittade på helgens träning. Ryttaren red så fint och hennes häst var så vacker. Så lydig. Jag fotograferade henne lite. Sedan upptäckte tränaren mig. Han avbröt sig i passet och kom glatt springandes till mig. Alltså verkligen springandes. Jag fick ett brett leende, en stor kram och en puss på kinden. "So good to see you! How are you?! When will you ride for me again?!" sa han glatt. Jag blev jättegenerad. Jag tittade lite förläget i marken och jag fick dessutom inte igång min engelska, men han joggade tillbaka och fortsatte kursen för det fina ekipaget på ridbanan. Men lite bättre kändes det. Lite. Kanske. Tränaren kan ju inte komma springandes om han tyckte att jag och Galishimo var hopplösa att jobba med. Efter kursen tagit slut, och tränaren åkt, så tog jag ut Galishimo själv för att rida honom på uteridbanan. Galishimo hade en dålig dag. Åtminstone i mina ögon. Det kan hända att Galishimo själv tyckte att han hade en bra dag. Han dr

"There is no ´right´or ´wrong´way to enjoy your Arabians" -Pat Slater       Jag söker verkligen stöd hos Galishimo nu. Han tar helhjärtat på sig uppgiften. Vi rider kanske i en kvart eller så, på kvällarna. Han tappar fokus ibland och spanar på lite grejer som kan tänkas vara farliga, men han har ju kommit på att det faktiskt är okej att trava nu. Jag klappar och pratar med honom hela tiden. Berömmer och mumlar och kliar. Vi har trevligt. Vi lär oss saker i snigelfart. Snigeeeel-faart. Eftersom jag inte rider så länge åt gången och inte kräver så mycket heller, för den delen, annat än att han ska chilla och gilla läget. Och trava i den riktning jag styr honom. Men snart kommer det kanske en dag då jag är på hugget och längtar efter att utmana mig och då är han säkert med på det också. Det är är huvudorsaken till att han varken får gå på sommarbete eller får några inplanerade "viloperioder" som unghästar annars rekomenderas. Vi liksom bäddar in &quo

Jag åkte till exet och hämtade lite mer prylar. Bland annat fler träningskläder och mina cyklar. Taxen hoppade jämfota av glädje att se mig. Jag lyfte upp den ivrigt skuttande kroppen och kramade och kramade. Och kramade. Jag grät floder och hon slickade mig glatt i ansiktet och viftade så häftigt på svansen att hon skruvade på hela kroppen. Sedan satte hon sig bestämt vid ytterdörren och pekade med nosen mot dörren. "Jag kan följa med dig. Det går bra." såg hon ut att säga med sin strävhåriga lilla taxkropp. Hela kroppen värkte av saknad. Jag grät, och exet drog ned kepsen över ansiktet och begrundade tyst kaffekoppen för att slippa känna för mycket. Det gör så ont i hela kroppen och det kändes så meningslöst och hopplöst när jag åkte. När jag ens Nuddar vid tanken på att jag flyttade 70 mil för honom, i tron om att det äntligen var min tur att skaffa familj och barn, så vrider själen liksom ihop sig som en disktrasa. Vilket misslyckande det blev. Hur optimistiskt

Jag tappade verkligen självförtroendet med mig och min häst efter kurstillfället för en månad sedan. Jag har känt mig så dålig sedan dess, och otillräckligt med Galishimo. Motivationen har inte legat på topp. "Du borde träna för den här andra instruktören i stället." säger vänner. Eller "Du borde träffa en parelli-instruktör" eller "Du borde rida ut oftare." eller "Du borde gå en kurs i akademisk ridkonst" eller "Du borde prova på Westernridning." Ingen, inte en enda person, har sagt till mig "Du borde göra det som gör dig glad. Vad tycker du är roligt?" Det som är roligt är faktiskt att träna ensam. Helt ensam. Utan att en enda person talar om för mig vad jag ska göra. Eller talar om för mig vad som blir fel. Eller som talar om för mig hur min häst är. Eller som talar om hur JAG är. Det första tränaren sa när han såg min häst senast, var att min häst verkade enkel och lugn för att han stod stilla. Ja. Han står sti

Jag hälsade på Helikopterkillen och tog mig en kort löptur i det lokala elljusspåret hos honom. Så skönt. Det regnade lite ute och var dimmigt men det var verkligen skönt. Kroppen känns stabil och löptekniken känns helt okej. Jag njuter av varje steg. Man tror att det automatiskt blir kallt, om man springer i regn, men det är inte nödvändigtvis så. Ett bra och kort tempo blir man inte nedkyld av. Men mjölksyretröskeln är en helt annan femma. Jag börjar snabbt flåsa och måste gå emellanåt. Men det spelar inte så stor roll om jag ändå springer värdigt, mellan flås-attackerna. Mjölksyreomsättningen har alltid varit min akilleshäl. Men den ska jag nog kunna pressa ned! Sedan återhämtade jag mig med... tårta! Mycket bra återhämtningsfika. Sedan så började jag löjligt nog längta efter Galishimo. Det är kul att åka iväg hemifrån ibland och hälsa på andra, särskilt med tanke på att jag ännu inte fått en möbel till min etta. Helikopternisse är jättesnäll. Men Galishimo finns ju där

  Det har känts så tufft med Galishimo ett tag nu. Ända sedan kurstillfället för snart en månad sedan så har han känts explosiv och osäker. Han blev uppskruvad och bockade, som ni minns.         Några dagar senare bytte han taktik och vägrade gå framåt och vägrade definitivt att trava. Hela tiden gick han i någon slags spänd, hög, trippande form med putande rumpa, likt en get. Som om han tittade på molnen. Ingen bild på det, dock. Det räcker med att uppleva eländet, jag vill inte föreviga det. Och han gick definitivt inte åt samma håll som jag styrde. Absolut inte. Det kunde ju vara farligt. Att gå överallt. Bäst att hålla sig så nära utgången som möjligt.   Men ikväll var jag ju ute själv med honom, ute på ridbanan. Och till min stora förvåning så var han rätt så trevlig, faktiskt. Lite tveksam var han, och han frös fast två gånger och vägrade trava, men annars så gick han på ett ungefär dit jag styrde. På ett ungefär, alltså. Den fantastiska "get-formen"

Ikväll blir det att börja rida igen. Nu har jag slarvat med ridningen ett tag. Eller slarvat och slarvat, jag har inte orkat. Det är sömnbristen och alla förändringar som gjort att jag tappat fokus ett tag. Det har bara varit lite för mycket. Men jag hade ju tänkt mig att Galishimo kommer att leva länge, så en veckas riduppehåll hit eller dit spelar nog ingen större roll, i det långa loppet.       Puss!   .

  I helgen så städade jag ur det lilla huset jag bott i under tiden som jag letade en etta i stan. Det kändes lite tråkigt att säga hej då till huset men det blir billigare med ettan. Jag har börjat prata med exet om bodelning nu när känslorna lagt sig lite för oss. Det ser ut som att jag kan få bra hjälp med att införskaffa möbler hem till mig. Så det är hoppfullt. Jag tror inte jag sovit åtta timmar på en natt sedan sex veckor. Har ständigt känt mig lite uppskruvad och har haft svårt att få ro i kroppen. Vilken resa jag gjort denna vår... Flytta. Bo tillfälligt på olika ställen. Fixa banklån, åka på budgivningar och förlora gång efter gång, få ångest över bostadsmarknaden, sörja relationen. Sörja sambon och att vi inte fick ihop det, hur mycket jag än försökte. Sedan har jag stått här, mitt i livet, halvrisig, utmattad och osäker på framtiden. Det finns inget så jobbigt som att vara osäker på framtiden. Kommer jag att bli ensam? Kommer jag att må dåligt? När kan jag sova s

Jag får ett sms på slutet av jobbdagen: "Jobbar du länge till? Jag tänkte att jag kanske skulle kunna landa nära dig, om du vill ses?" Sagt och gjort. Jag går hem, tittar på klockan och går sedan ut till närmaste större gräsplätt och hör mullret från helikoptern. När den landar inför joggare och cyklister så känner jag mig viktigast i världen. Att bli upplockad så här! Helikoptern landar i ett muller och rotorbladen blåser upp lite gräs omkring den. Han öppnar dörren och vinkar in mig i helikoptern utan att stanna motorn. Vi flyger över staden och jag pekar på min arbetsplats. Men jag blir faktiskt lite blyg och får svårt att prata inledningsvis. Han verkar så snäll. Så bussig. Han flyger hem, parkerar helikoptern i hangaren, och bjuder mig på hemlagad mat, låter mig inte diska något, och sedan skjutsar han mig med bilen tillbaka till min lägenhet. Klockan sex nu på tisdagkvällen har han plockat upp mig och klockan nio är jag hemma igen. Så jag ska orka jobba. Han också

Helikopterpiloten, som bjöd mig på en helikoptertur förra helgen, tyckte att jag skulle hänga med och paddla lite fors-kajak. Ja det kan man ju. Låter ju bättre än att sitta ensam i en tom etta utan möbler och fundera på hur livet gick så här. Mest fotograferade jag Piloten och några jätteduktiga tjejer som verkligen lekte med forsen och strömmarna. En tjej låg på världsmästarnivå och såg ut att kontrollera forsen mer, än tvärtom. Hon och en annan tjej visade mig en liten barack full med utrustning och gav mig allt jag behövde för att pilla runt själv med en kajak. Jag skvittrade lite försiktigt runt. Där det var lugnt vatten. Lite efter kanten. Fram och tillbaka, försökte få kontroll över den lilla kajaken. Jag blev ivrigt påhejad över denna fantastiska prestation... Efteråt så blev jag lite nyfiken på att bli bättre. Eller nyfiken på vatten. Jag tyckte ju om att simma utomhus med våtdräkten, när jag tränade triathlon. Innan jag träffade exet. Kanske borde jag leta upp våtdr

Galishimo har slutat springa runt i panik, utan vett och sans, på utebanan nu. I stället har han börjat Skritta och Titta. Eller Stanna och Titta. Det är ett enormt stort framsteg egentligen. Det betyder att han känner sig tryggare och inte längre är rädd. Han exploderar inte alls och det gör ju att hanteringen just nu känns väldigt säker. Jag vågar till och med rida honom själv när vi är utomhus, om än vi inte drar på några långturer utan håller oss på banan. Nu är han bara lite OSÄKER. Hans adrenalinstinna Panik har förvandlats till Osäkerhet. Så han Skrittar. Och tittar. Och stannar. Och kikar. Och stannar igen. Jag försöker få honom att trava. "Nä. Vänta. Jag tror jag såg en grej." svarar han. Och stannar. Och kikar. HAN verkar tro att han är duktig! Han tror troligen att han tar ANSVAR över att ridturen med mig blir säker. Men herregud vad långsamt det går. Herre. Gud. Vad långsamt det går. Min dynamitponny. "Nu såg jag nåt! Nu saktar vi av til

Egen spak och styrutrustning... Vi flög över gården där Galishimo växte upp! Inte så nära att hästarna blev oroliga, dock. En av arabdamerna är ju höggravid så då får man inte störa...  "Med sådana där upplevelser kommer aldrig en normal kille att vilja dejta dig." Konstaterade David. "Förstår du deras prestationsångest om de står där med blommor och choklad och du bara ser besviken ut och undrar när det roliga börjar?" 

Vi har hoppat fallskärm förut, men det var många år sedan, och nu ska vi ta en lunch tillsammans. Han vill bara visa sin arbetsplats först. Vi kliver in i en stor hangar och där inne står flera helikoptrar. Jag petar, tittar och frågar. Han tittar på mig och ler. "Du kanske till och med vill prova flyga?" Säger han och ler klurigt åt mig. Jag slutar andas för en stund innan jag kommer på mig själv med att tacka ja. Sedan börjar jag vanka runt och bita mig på naglarna. Han skrattar, vi går upp en våning och han visar mig en liten modellhelikopter och berättar hur helikoptern påverkas beroende på hur jag använder spakar och pedaler. Han går igenom övningarna vi kommer att göra och beskriver rutinerna. Han är lugn och metodisk, han ser lite road ut. Jag tycker det ska bli hur spännande som helst och ler tills jag nästan får kramp i kinderna. Sedan drar han ut den minsta helikoptern och det är då jag inser att han faktiskt inte skämtar. Han visar mig mina spakar och pedaler då