Livet är förändring

Jag har inte mått så här bra, som jag gör nu, på flera år. Jag är inte mer "sprudlande av energi" och jag kommer aldrig bli en "Mia Törnblom" men jag känner en stillsam känsla av glädje, och att jag är på rätt plats.  Det känns hopplöst platt att säga att man är "starkare" efter att man gått igenom en kris, och jag vet inte om "starkare" är rätt ord, men jag känner mig mer genuin. Mer äkta. Mer mig själv. Både i upp och nedgångar. Det går ju inte heller att helt frångå att jag är väldigt lycklig över det som fungerar just nu, efter att ha fått erfara hur jobbigt det är när saker inte fungerar. Jag är lycklig över att jag är frisk. Jag är lycklig över att Galishimo är frisk. Jag är jätteglad över att jag separerade för jag hörde helt enkelt inte hemma hos mitt ex. Jag är jätteglad över min lilla etta. Den är sparsamt och fridfullt inredd, och underbar att bo i. Jag är enormt tacksam över att jag fick l

Idag har jag betalat räkningar och insett att ekonomin faktiskt ser helt hanterbar ut! Inga dubbla stallhyror längre,  utgifterna till bensin har gått ned,  jag har allt jag behöver här hemma.  Mamma hälsade på idag, och jag tvingade givetvis henne att fotografera mig och Galishimo. Jag är så glad över att han är så lugn och fin nu och framför allt  - frisk!  Snart kommer pojkvännen tillbaka också, han har firat jul på annan ort. Det kommer att kännas skönt också. Det stämmer verkligen det dom säger, att har man en gång nått botten så är man tacksam över de små sakerna i vardagen. Och det är jag verkligen. Det går knappt beskriva.... "Sometimes you have to forget what's gone,  appreciate what still remains, and look forward to what's coming next." . .

Det blev en ridtur idag med, trots den hala isen. Jag tog en lugn skritt tillsammans med en kompis och hennes häst. Vi var bara ute en halvtimme. Jag känner mig så stolt och tacksam över att Galishimo är så fin. Så oerhört tacksam. Han var så lugn och fin idag. Världens raraste. Jag har fortfarande lite svårt att tro det...

Galishimo fortsätter leverera framsteg. Idag red vi helt ensamma ute på fältet. Utan vare sig medhäst eller medmänniska. Han har blivit väldigt uppskruvad av att hanteras ensam, men nu var han förvånande lydig och mjuk. En riktig drömhäst. Han var helt lugn och väldigt lätt att kliva upp och av på. Han var framåt och arbetsvillig, mjuk och följsam. Jag red bara några minuter då det var isfläckar överallt. Men jag red tillräckligt för att nästan rodna av lycka när jag klev av. Min fina häst.   Min fina, fina häst...

Jag firade jul med min mamma. Vi åkte skidor i det fantastiska landskapet, åt lite gott, och såg på TV. Jag hann komma ned i varv och sov bättre än någonsin. Det blev en julafton att återhämta sig i. Precis vad jag önskade mig. Tackar min kära mamma för att jag fick vara hemma hos henne och vila upp mig. Och äta upp mig... Det är det mammor är till för!

Jag fick denna vackra present av Mari som hjälper mig med Galishimo på onsdagar. Det är en tränshängare i gjutgjärn. Man hänger hästens träns på den i stallet. Bilden gör den inte riktigt rättvisa. Den passar perfekt ovanför westernsadeln i mitt ridskåp. Så fint!

Två tjejer lämnade ett förslag på ridträning för mig och Galishimo igår: "Du borde följa oss och rida lite rakt ut i skogen med honom. Han skulle må jättebra av att få klura över vart han ska sätta ned fötterna och hur han ska ta sig fram i lite svårare terräng." "Nej." tänkte jag och såg framför mig hur han skulle få panik när kvistarna rev efter kroppen på honom, och springa rakt in i en tall. Sedan tänkte jag att jag inte borde säga nej rakt av, utan att jag borde förklara situationen. Typ förklara att han kan springa runt utan vett och sans utan att titta sig för, och att han faktiskt nästan haft ihjäl sig när han sprang in i en skottkärra. Eller att han fick ett utbrott för två veckor sedan, när en kvist tog i ena bakfoten och hur han nästan träffade hästen bakom sig, i en rejäl bakutspark. En sådan häst vill man inte rida i oländig terräng med. Inte med främmande hästar. Inte om han får panik över något. Som en kvist. Sådant kan man faktiskt få panik över.

"Om du är lite orolig i sadeln på din unghäst, så kan du ju få provrida min häst. Hon är en riktig klippa!" sa en westernryttare, och pekade på sin häst. "Jag? Eller menade du någon annan...?" frågade jag. "Ja. Du. Vill du prova?" "Va? Rida?" "Ja. Rida." "DIN HÄST?!" "Ja." Sagt och gjort. Jag krängde mig upp i sadeln, jag var först orolig över att jag inte skulle ta mig upp överhuvudtaget, men det lyckades jag med relativt värdigt. Och ja, westernhästen var en klippa. Det var en Quarterhorse, som tävlat och som planerades att tävlas ytterligare. En tävlingshäst. Och denna dam var en häst av styrka och klokhet. Först satte jag mig upp i sadeln och skrattade nervöst. Jag hade aldrig suttit på en westernhäst förut. "Hur styr man?!" frågade jag lite rådvilligt och westernryttaren sa bara: "Titta dit du ska så går hon dit." och så gjorde jag det, och mycket riktigt. Hästen gick dit jag titt

Underbar dag idag. En ny tjej följde mig och Galishimo på en liten tur i skogen. Jag kallar det "blåbärsridning" eftersom Galishimo är ett blåbär och då det fortfarande är väldigt spännande för honom att rida i skogen. Jag är dessutom rädd för att rida honom i skogen. Så man måste liksom knåda oss båda två, lite. Tjejen följde oss med en vacker Frieserhäst och så tågade vi iväg. Galishimo var lugnare än vanligt och jag kunde slappna av i sadeln. Plötsligt mötte vi två lösa hundar som kom springandes mot oss. Ägaren visslade efter hundarna men bara en vände, den andra hunden fortsatte springa mot oss. Galishimo blev orolig, jag satt av honom, och schasade bort hunden.  Ägaren ursäktade sig lite. "De brukar alltid komma när jag ropar..." och jag log bara och sa att det var okej. Jag är faktiskt av den bestämda uppfattningen att ifall man har hundar, och ifall man har hästar, så blir saker ibland inte som man tänkt sig. Anledningen till att saker ibland inte bli

The best feeling in the world  comes when you start feeling  good again  after you´ve been feeling awful.  .

Jag tittar på filmerna och bilderna från förra ridturen. En liten ponny som glatt springer runt med en overalltomte ovanpå. Men jag ser inte bara Liten Ponny Och Overalltomte. Jag ser en otränad men frisk(!) häst som i framtiden kommer att kunna så mycket mer. Jag ser hur jag i framtiden börjar slappna av, räta på ryggen, och tro på mig själv igen. Han är så liten fortfarande. Han är bara fyra år. Han är bara en bäbis. Han har varit skadad. Jag har genomgått en separation. Overalltomten och Ponnyn har haft otur. Men när jag väl sitter på honom och vi är avspända båda två, så sitter grunderna så bra. Bordet är dukat och klart . Vi är färdiga för att utvecklas tillsammans. Jag vågar drömma om oss igen. Hoppas på oss.

  Jag är så glad över att det går framåt med oss. Det var fantastiskt att känna hur han bara med små korrigeringar går sidvärtes på första försöket,  utan att stanna upp, göra motstånd, eller komma av sig. .

Galishimo landar bara bättre och bättre i det nya stallet. Han har varit lite vild emellanåt men vi har varit ute på lite ridturer och haft det riktigt trevligt. Jag har varit väldigt försiktig med honom när jag hanterat honom ensam. Jag har tömkört och promenerat honom, tills han känt sig bekväm med den nya miljön. Är det något han lär mig så är det tålamod. Snart är han så lugn så jag tror att jag vågar rida honom helt ensam på fältet, men än så länge föredrar jag sällskap. Igår testade jag att få honom att gå "sidvärtes", dvs gå åt sidan samtidigt som han går framåt. Man puttar bara lite extra med ett ben som han ska "flytta sig undan" för. Han nappade direkt på idén, ganska precis som jag misstänkte. Han är så lyhörd för mina signaler och han vet ju att han ska gå undan för tryck, så det klickade direkt. Blev bara lite knepigt att hålla reda på benen, för honom...Men han koncentrerade sig verkligen. Sedan lade vi även in backen, och det fattade han också dir

Jag är inte död. Jag pillar på med Galishimo. Jag vilar massor. Vilar. Massor. Kroppen kräver återhämtning och det är dumt att inte lyssna på den. Idag följde pojkvännen mig till Galishimo och fotograferade oss. Jag blev så otroligt glad över bilderna. Det tog nästan en halvtimme innan Galishimo var så lugn att jag vågade sitta upp men sedan var han en riktig goding. Så skönt. Så otroligt skönt.  

Jag och pojkvännen drog faktiskt en repa till Prag förra veckan. Han bjöd mig. Vi åt gott och sov gott och tittade på Karlsbron och medeltidsklockan. Vi drog efter andan över all gothisk konst. Vi fnittrade uppför vingliga medeltida stentrappor. Vi poserade vid rustningar, och förfärades över tortyrkammaren. Vi åkte i en viktoriansk hästvagn genom Prags gamla stad med en varm filt virad omkring oss. Jag drack varmt vin i plastmuggar för att hålla värmen och fnittrade mig full. Vi vandrade oss till utmattning, bara för att hinna se så mycket som möjligt. Sedan kom vi hem och låtsades ungefär som ingenting. Jag var tvungen att isolera mig på kvällarna, några dagar efteråt. Mitt arv av norrländskt vemod, och min naturliga skeptiska läggning, hade inte de genetiska förutsättningarna för att hantera den mängden av glädje. Det var nästan så att jag fick kortslutning. Sådärja. Frågor på det...?  .

"Såklart du ska följa med! Det vore jättetrevligt!" säger (ytterligare en) vilt främmande kvinna, som jag ännu inte kan namnet på. Det verkar verkligen vara många trevliga tjejer i det nya stallet... "Alltså... tja... jag har ett arabiskt fullblod på fyra år. Jag vågar nog inte bara sätta mig upp och rida med er." "Men du kan ju leda honom! Vi skrittar!" svarar hon glatt och ser ut som att det inte vore några som helst problem med lite sällskap. "Ja... alltså... om det inte är till besvär, så..." sa jag till slut. Sagt och gjort. Jag plockar in Galishimo från hagen och får höra att en tjej till (som jag inte känner) ska följa med oss och dessutom toleransträna sin häst genom att låta den få dra lite skrammel. Som skramlar. Hästar gillar inte skrammel, så hon tänkte låta den få dra skrammel över stock och sten. Vissa tränar sina hästar på det viset för att få dem lugna och lära sig att inte hetsa upp sig över småsaker. Eller skrammel. "

Jag har det ju lite kämpigt nu med dubbla stallhyror, och dessutom dubbla stalljourer. Jag måste hålla ordning på de dagar jag ska packa hö i Galishimos nya stall och har dessutom kvar jourer i gamla stallet två mil bort eftersom det var ett kollektivstall där man hjälptes åt gemensamt, och då det dessutom var två månaders uppsägningstid. Så det går lite pengar och lite resor fram och tillbaka, fram tills nyårsskiftet. Men det var så värt det. Så. Värt. Det. Både jag och Galishimo trivs så bra i det nya stallet. Vi får massor med hjälp. Varje helg har två tjejer ställt upp med sina hästar för att hjälpa mig och Galishimo ut i  naturen. Och vilken hjälp vi får sedan! De är helt prestigelösa. De pratar bara om vädret och tillvaron i stort, och de ser till att sina hästar mår bra. De tycker att Galishimo är jättefin och de har inga problem med att jag kan vara lite feg med att sitta på honom. "Lär dig sjunga 'Love me tender' med Elvis Prestley för honom! Då tvingar du dig

Livet är magiskt. Först lever jag i ett liv med en gnagande känsla av olust. Veckor blir månader och år. Jag vet att jag inte mår bra men kan inte sätta fingret på varför. Är det bara jag som begär för mycket av livet, är det bara min rastlöshet, eller finns det faktiskt något bättre där ute? Går jag miste om något annat? Har jag typ någon slags 30-års-kris? Så.. drar man ett djupt andetag och separerar, blir bostadslös, hamnar i ett hål av stress och livet blir mycket sämre än vad det någonsin varit tidigare. Ekonomin blir svårare. Man är inte lika obrydd som när man var yngre, och förändringarna känns svårare nu efter att man passerat 30. Jag frågar mig själv varför jag gör som jag gör, vad hela poängen med det hela är. Jag och pojkvännen besökte pappa och hans sambo lördagskvällen. Vi sov i en timrad stuga som vi värmde med kamin.... Det var riktigt mysigt. Men det blåste ordentligt under natten och flera träd blåste omkull... Sedan kommer den. Poängen. Jag träffar nya män

Jag har varit på det nya stallet och ridit Galishimo lite. Vi tog det försiktigt och jag red inte så mycket, då det var glashalt. Jag hade bara snabblånat en tjej som promenerade bredvid oss en liten stund, med sin trevliga lugna häst. Men allt gick bra. Sedan longerade jag honom med schambontygeln och han gick bra. Jag börjar känna annorlunda inför Galishimo nu också, nu när jag är mindre stressad. Jag tycker han är väldigt trevlig nu. Han är pigg och lite i farten, men väldigt trevlig.  Jag gillar verkligen det nya stallet han står på, också. Det är en väldigt lugn miljö och det verkar vara väldigt trevliga tjejer där. Jag gick ned på ridbanan och fotograferade några tjejer som blev jätteglada över att få bilder på sig. Det är väldigt god stämning. Folk är inte så ambitiösa. De har det trevligt med sina hästar, bara... Tjejen på bilden red en vacker hästfröken som var över 20 år gammal. Så duktiga de var! Hästen går bra. Jobbet går bra. Kärleken går bra. Jag förtjänar det

Ju mer jag lär känna pojkvännen ju mer förundrad blir jag över honom. Han är så tålmodig. Vänlig. Generös. Jämt när han har varit borta några dagar så kommer han tillbaka med gåvor till mig. Halkskydd till badkaret, choklad, doftljus. Allt som han snappat upp att jag kan tänkas behöva, ordnar han till mig. Han säger inte till i förväg, utan plötsligt har jag bara helt nya och fina kastruller i köket. Eftersom han nyligen flyttat från Svealand, hit till Västerbotten, så är jag rädd för att han ska tröttna på Norrland och flytta tillbaka där han kom ifrån. Till sina vänner, till livet där borta. Jag har frågat honom om det ibland, varpå han lett vänligt mot mot mig och svarat: "Hur kan jag inte gilla Norrland?   Du bor ju här.  Det är du som ÄR Norrland...." .

Jag och Galishimo var på vår första uteritt idag! Vi har ju aldrig ridit ute då jag inte har känt att jag litar på honom, men nu har han ju fått "vinterdäck" på fötterna och är redo. Vi har bytt miljö och stallet är fullt av nya människor och nya hästar. Om det är någon gång jag ska satsa, så är det ju nu. Så... jag satte på hjälmen och säkerhetsvästen, skrattade nervöst inför tjejen och hennes häst som skulle följa med, och så satte vi igång. Och jag måste säga att Galishimo skötte sig fantastiskt. Han var full av energi och tyckte att allt var väldigt spännande. De första fem hundra metrarna så kändes det som ett helt galet projekt för han skrittade inte, utan han trippade, studsade och skuttade framåt med stora ögon. Men hela tiden höll vi oss nära den stora, trygga, äldre hästen. Den hästen gick bara lugnt och långsamt, med sänkt huvud, och den sneglade på oss, med lite sömnigt frånvarande blick. Sedan fattade Galishimo poängen, så efter ungefär 20 minuter, så börjad

Nu när jag har tid att stanna av så börjar det liksom "dra" i kroppen. Kreativiteten klampar in nästan som en ovälkommen gäst när livet lugnar ned sig. Så fort allt blir stilla så börjar det. Liksom... Dra. Så det blev en ren av det hela, ikväll. Jag tänkte på min familj, mina rötter. Västerbotten. .

Jag fick ytterligare en liten slant från försäkringsbolaget för eftervård på Galishimo. Jag fick ersättning för hjälp att få bort stygnen och han behövde rejält med lugnande för att låta veterinären pilla där, och lite andra utgifter i samband med eftervården. De pengarna som jag fick tillbaka, gick nu oavkortat till hästskor. Min fina pålle som gått barfota i hela sitt liv fick nu hårda järnskor fastspikade, med sula och brodd. Det känns lite elakt men...  Tanken är nämligen att vi ska kunna rida på uteritter nu under vintern utan att oroa oss för halka och moddsnö. Håll tummarna för att vi fixar detta!   .

Jag märker redan nu att jag orkar med Galishimo en aning bättre, nu när jag slipper pendla på kvällarna efter arbetet. Det är inte någon jätteskillnade men en liten förbättring, helt klart. Jag åkte till honom över lunchrasten och släppte ut honom att släntra runt på ridbanan, samt testa sitt nya reflextäcke jag köpt till honom. Han var lite i gasen och tyckte att allt var spännande. Jag brukar ju bli osäker och spänd när han sprätter och skyggar, men nu var det inga större problem. Jag slappnade av lite mer än vad jag brukade, helt enkelt... Det kanske håller i sig... Vem vet? :)

Dagen efter flytten gick jag ut på en härlig höstpromenad med en av tjejerna i det nya stallet, och hennes häst. Ingen av oss red, utan vi ledde våra hästar. Vi gick bokstavligt talat över stock och sten. Galishimo följde snällt efter mig som en hund. Han var lugnare än någonsin. Vi klev över fem eller sex stockar och han hoppade lydigt över dem och väntade på mig utan att dra iväg efteråt. Han brukar ju "sprattla" och härja lite, men han var nu helt lugn och gick med huvudet sänkt. Hans blick var så lugn. Hela han var så lugn. Jag tror verkligen att han trivs när han får leva med en flock hästar. Sedan tog vi in hästarna i stallet och pysslade med dem. Tjejen bjöd mig på en kopp kaffe från en termos. Flera tjejer har stannat och pratat och hälsat mig varmt välkommen. Tempot är mycket lugnare i det här stallet. Det verkar vara många som gillar att vara ute i skogen och njuta av vädret med sina hästar. Några hästar är stora godmodiga kallblod med långa manar och rufsiga hovs

Jag trivs verkligen med nya pojkvännen. Jag uppskattar hans förmåga att se vad jag behöver och sedan fixa det. Han gör det alltid lite diskret och utan att göra något väsen av det. När jag hade lite bråttom med hästflytten idag, så frågade han -i förbifarten- vart mitt sängöverkast var. "Det är så fullt med hundhår. Jag måste tvätta det och torktumla det innan jag lägger tillbaka det på sängen." sade jag hastigt och försökte hinna äta upp morgonmackan så snabbt som möjligt. När jag letar hästkläder och tar på mig stövlarna i hallen, samtidigt som jag återigen tittar på klockan, för att inte komma för sent, så packar han upp sängöverkastet från tvättkorgen och tar det med sig hem. Efter att jag flyttat Galishimo och vi ses på kvällen igen, så lägger han en kasse i hallen, med mitt rentvättade och torktumlade sängöverkast. "Det här är en bra man..." tänker jag ofta. Ofta. .

Galishimo har flyttat! På morgonen möttes jag upp av Linda som ställde upp med både bil och transport. Och vilken transport sedan! Stor, ljus och rymlig. Sedan hann jag varken oroa mig eller nojja över att få in Galishimo i transporten, för han klev in alldeles själv. Som han alltid gjort. Jag blir lika överraskad varenda gång. Jag tror att han är den typ av unghäst (kombinerat med just hans typ av ägare) som borde åtminstone PROVA att konstra någon gång, men han klev in som om det vore den naturligaste saken i världen. Igen då. Sedan ploppades han ut ur transporten som om han aldrig gjort annat, och sedan in i den nya hagen. Han gjorde sig genast bekant med sina kompisar. Jag gjorde mig bekant med hans hagkompisars ägare. Allt flöt bara på, och hans små öron var glatt spetsade hela tiden. Jag log hela tiden. Jag åkte tillbaka till det gamla stallet och mockade ur hans box och plockade åt mig lite tillhörigheter, och kände mig oerhört lättad. Ofantligt lättad. Stallet är jättebra m

Jag återhämtar fortfarande min energi, på bästa sätt, när jag fotograferar...

Jag kommer att flytta Galishimo till ett annat stall! Jag kommer att flytta Galishimo till ett stall som bara ligger 3,7 kilometer från mitt hem! Jag har gått omkring med en lätt overklighetskänsla, som att det bara är för bra för att vara sant. Han får gå på lösdrift tillsammans med en tinkerhäst, en ardenner, en pensionerad islandshäst och även en gammal kompis som han känner sedan förut. Jag har också två (ryttar)kompisar där, som jag känner sedan förut, och som jag verkligen tycker om och trivs med. Så alla i Galishimos nya flock är inte nya. Alla i "min nya flock" är inte heller nya. Galishimo trivs verkligen med andra hästar och han kommer att må väldigt bra att få ingå i en hästflock igen, och inte stå ensam i en hage. Han får fri tillgång till mat och uppvärmt vatten nu på vintern, och en ligghall med tak och vindskydd. En traktor kör in där och mockar ut skiten med jämna mellanrum, samt lägger in en mjuk halmbädd för honom och hans flock att ligga på.  Jag behö

  Progress is impossible without change and those who cannot change their minds cannot change anything   .

Kameran fungerade inte. Men jag och Galishimo fann varandra idag. Jag önskar det hade varit dagsljus, att solen skinit och bilderna var perfekta. Jag njöt så av honom... Men kameran fungerade inte. Bilderna blev inte perfekta. Det var bara känslan. Som blev perfekt...      

Michaela red Galishimo igen och han var superfin, igen. Det var flera ryttare, folk, hästar och stök i ridhuset och han var bara rar och samarbetsvillig. Och vacker. Otroligt vacker. Jag känner lite skam över att det inte är jag som sitter där uppe på honom och ler, ikväll. Sedan inser jag att det inte är en slump att Michaela rider honom så bra idag. Jag har ridit honom så mycket jag har kunnat, om än det blivit mindre ridturer efter igångsättnignen. Jag har aktiverat honom så mycket jag kunnat. Det är inte en slump att han går fantastiskt idag. Det är inte bara trolleri. Om man jämför honom med träningen för ett år sedan så är det skillnad på honom. Det är något speciellt med att våga lämna bort honom, om det bara är för ett ridpass som nu, våga se någon annan rida honom bättre, våga möta sina egna skamkänslor, och tänka att ibland måste det få svida lite om jag själv ska utvecklas. Jag måste se hur fin han är och hur bra han kan bli och oavsett hur det känns, så är det

Chambonlinan är amatörens bästa vän. Det är en lina som sitter kring huvudet och som påverkar Galishimos hals och huvudställning så att han måste gymnastisera sig lite mer som en dressyrhäst. Trots att ingen sitter på ryggen. Som dressyr-gymnastik fast utan feg ryttare ovanpå. Jag försöker använda chambonlinan minst en gång i veckan och njuter hur hans kropp får rätt muskler. Han är så fin...

En stallkompis insisterade på att jag och Galishimo skulle följa med och promenera på en lite längre långpromenad med henne i helgen. "Jag har fortfarande lite feber, och jag vet inte om jag har kontroll över Galishimo..." tvekade jag men hon drev på lite och sa: "Vet du, Katarina, jag vet att det här blir jättetrevligt. Det kommer att gå så bra! Blir du trött så vänder vi." Så... lite illa till mods och något osäker så tog jag med mig Galishimo i grimskaftet och följde henne ut till skogs. Och hon hade rätt. Det gick jättebra. Det blev jättetrevligt. Jag är så glad att hon insisterade på att jag skulle följa med. Galishimo var superfin. Han var het och väldigt sprallig, men han var lätt att kontrollera. Han gjorde inget galet. Bara lite oskyldigt sprattel. Vi började fantisera om att rida ut tillsammans i framtiden. Ta med oss fika. Kanske ta någon rejäl långvandring...

Nu har jag och dejten blivit ett officiellt par på Facebook. Då är man tillsammans på riktigt. Då dejtar man inte bara. Och tydligen tycker, min helt nya pojkvän, att det kommer lite ansvar med den nya titeln. Han har blivit lite personlighetsförändrad. Som nu när jag varit för sjuk för att orka träffas. Jag har haft feberfrossor som kommit och gått under veckan, lite på nätterna och när jag slappnar av. Och jag hanterade ju febern precis som alla förnuftiga människor hanterar den: Ignorerar den och kör på lite hårdare så man slipper känna den. Det fungerade konstigt nog inte. Det brukar gå bra att avboka dejterna med honom, men nu stegar han plötsligt in hos mig ändå. Och håller fram "pojkväns"-titeln som om den var en polisbricka som gav honom vissa rättigheter. Raka vägen in till kylskåpet går han också. "Herregud." hörde jag honom säga från köket, när jag rullat in mig i en kokong under täcket. Sedan en gång till: "Herre. Gud. Färdigmat." sed

Galishimo har fått en kompis. Det är en bloggläsare som inte kan mostå honom. Hon bor på orten och har barn i min egen ålder. Hon ringde en dag och frågade om hon fick följa mig till stallet och träffa honom, och nu har hon följt med ett par gånger. Hon har långa, djupa dialoger med Galishimo. Jag vet inte vad dom pratar om men Galishimo blir alldeles lycklig av att se henne. Jag ville inte ens att hon skulle leda honom från början, då jag var rädd att han skulle dra en arm ur led eller börja härja med henne, men han är så försiktig med henne. Han går försiktigt bredvid henne med sänkt huvud samtidigt som hon med mjuk röst berättar saker för honom. De ser verkligen ut som att de pratar med varandra. Som att de genast fick en egen kontakt. En egen relation. .

En väldigt duktig ryttare, som arbetat som beridare, har sagt att hon är intresserad av att hjälpa mig med Galishimo lite då och då. Hon är också intresserad av att ge mig väldigt bra betalningsvillkor för det. Antingen att hon får en procentdel på försäljningen av honom. Om jag vill - och kan- behålla honom efter tillridningen, så kan hon också tänka sig att skjuta lite på avbetalningsplanen. Det hela till ett "kompispris" så jag blir inte pank heller. Hon har ju sin häst i samma stall som jag har min. Det bästa med henne är att hon höjer Galishimo till skyarna. Alltså jag är ju inte blind. Jag SER ju att han inte alls är enkel att rida just nu. Och jag vet ju att delar av det är mitt fel. Men hon kan verkligen hantera honom så mycket bättre än vad jag kan. När han blir överladdad så vill jag helst bara rida i skritt och lite trav, alternativt kliva av för att jag inte vill återuppleva bockningsserien för tre veckor sedan. Hon bara skrattar och sitter mjukt i sadeln och be

Det är en alldeles underbar, underbar känsla att börja tänka framåt igen. Hjärnan har verkligen krävt att få bearbeta allt som hänt och jag har ständigt trillat tillbaka till funderingar om separationen, hästen och flytten hit till Västerbotten för två år sedan, som inte blev så bra. Jag undrar hur stort tålamod jag krävt från vänner, bekanta och familj... om jag ens vill veta... Jag har ofta tänkt tillbaka på livet som varit. Jag har behövt nämna det ofta. Jag tror inte att "ältande" är en fråga om "inställning" och att man ska tvinga sig själv "att tänka framåt". Jag litar på min egen själ, jag har respekt för mina egna instinkter, och jag tror verkligen att jag behövt fundera på vad som hänt och hur det blivit så. Dras tankarna ständigt dit så är det kroppens sätt att säga att jag behöver fundera igenom det. Sedan kommer jag långsamt in i ett framtidstänk igen. Långsamt. Små stunder åt gången. Som att jag borde skaffa en surfplatta att teckna på.

Det går bra nu. Jag har ju varit hos banken och fått ett extralån. Nu har jag kunnat köpa belysning, hela två stycken tallrikar, och annat. Till min lilla etta. Äntligen, säger jag bara. Äntligen, äntligen... Nu ser det ju faktiskt ut som att har ett hem. John har letat fram lite saker från förrådet såsom vattenkokare och nattduksbord. Han har skänkt en ny skärbräda, sopkorg och gett mig en bra kniv. Vinglas har jag också fått. I inflyttningspresent. Det blev bra. Allt blir bra. Jag skäms inte längre för hur det ser ut här hemma. Nu kan jag bjuda hem folk. Nu kan jag bjuda hit vänner. Det tog bara sex månader innan jag var där. Vi har firat och ätit gott hela helgen, han har gjort hemlagad potatismos med palsternacka och vi har ätit lammstek och fläskfilé. Det gör väldigt mycket för själen att känna att man trivs hemma. Sedan är det ju helt fantastiskt att jag träffat denna fina man. Helt otroligt. Vad jag har tur.... Jag blir gladare och får mer energi. den där blommiga