Livet är förändring

Jag ligger fortfarande i självömkan och känner mig knäckt. Det är ju en sak att vägra jobba kvar på sin arbetsplats för att det är för tungt och sedan byta. Bara den grejen är rätt så krävande. Men jag går faktiskt på det nya jobbet och presterar normalbra. Det känns bara så fruktansvärt motigt nu efter operationen. Jag var inte alls förberedd på att jag skulle vara dålig efteråt. Jag orkar inte städa hemma och jag orkar inte riktigt med Galishimo heller. Jag trodde allt skulle vara över lika lätt som ett tandläkarbesök och att jag skulle glömma allt efter ett dygn. Men så blev det inte och det gör fortfarande ont. Att avancera i ridningen fungerar ju inte direkt heller när jag är rädd om operationssåret och känner mig öm. Hela söndagen låg jag i sängen och tog mig ingenvart. Jag var färdig både fysiskt och psykiskt. Sambon vet i alla fall hur man visar mig kärlek: han öppnar plånboken! Till helgen åker vi till Stockholm och sover på hotell och myser tillsammans. Då kan jag ligga

Efter en veckas vilande efter operationen följde mamma med mig till Galishimo. Jag kände mig fortfarande lite spak och det molade i magen efter operationen. "Jo. Alltså. Jag vågar inte rida på honom så mycket. Jag är fortfarande rädd för att han ska kasta av mig." sa jag skamset och undvek ögonkontakt. Trots att det var så länge sedan, nu. Tiden går och jag håller mig krampaktigt fast vid samma ritual av väldigt korta ridturer och med hjärtat i halsgropen. "Där ju inte konstigt. Men nu måste du upp." sa min mamma glatt och tillade: "Var glad att han är så liten !" Efter lite trevande kom jag slutligen upp i sadeln. "Men så tjusigt! Men vilken lydig häst!" utbrast mamma och fortsatte: "Vad fina ni är!" sa hon. Jag satt lite vilset på Galishimo och klappade honom lite nervöst. "Nu måste du gå runt lite med honom så han får röra på sig!" sa mamma och Galishimo började genast gå, till synes smickrad över all denna upp

Jag låg i soffan och tog mig ingenstans. Det fungerar att gå på jobbet (förutom att jag går omkring som om jag hade en gaffel uppstoppad i musen) men det har inte fungerat att komma hem. Då har masken rasat. Och det har blivit väldigt skönt att ligga ned. Ligga på rygg is tha shit. Har jag väl lagt mig på rygg så vill jag inte sätta mig upp igen. Jäkla operation. "Du, jag har tänkt på en sak." sa sambon och log. "Vaddå?" "Jo. Jag tänkte att du kunde få låna mitt betalkort." "Till vaddå?" "Ja." sa han, och funderade: "Till precis vad du vill." Jag vred mig i ett stön: "Varför kommer du med detta erbjudande just idag? Jag måste ju ligga ned nu." "Oj. Men vad är det som poppar fram hääär?! Oj!? Mitt kreditkort. Titta så fint." "Men sluta." "Oj vad fint det är. Och fullt med pengar. Tänk vad mycket god mat du skulle kunna köpa på närmaste restaurang, för det här!" "Me

Jag har genomfört de här obligatoriska cellprovstagningarna på kvinnokliniken, som kvinnor erbjuds ta efter de fyllt 25. Det är ju snällt. Att man får äran av att låta en främmande tant peta i en tandborstliknande minikvast i ens allra heligaste område och rota runt lite, samtidigt som man försöker prata om vädret (med rösten i falset). För bara 300 kronor. Det är så juste att man får så fina erbjudanden. Sedan så fick jag ännu godare nyheter. De hade minsann upptäckt att det fastnat konstiga grejer på den lilla kvasten så jag fick ju ett special offer . Grattis. Jag hör till den 1% kvinnor som får konstiga grejer på kvasten, så för enbart 300 kronor så kan en specialist nypa loss en jätteliten köttbit från mitt allra heligaste. Med en pytteliten jätteliten krokodil av metall. Bara för att vara snälla. Sedan tittar de på vad krokodilen fångat i munnen, med microskop. Någonstans där. Ungefär när krokodilen var redo att gnaga. Så tyckte jag liksom att det faktiskt får vara lite måt

Jag försöker lära Galishimo den förnäma rörelsen Spanish Walk. Den Spanska Skritten. Det är när hästen tar ett stort luftigt steg framåt med höga, ståtliga framben. Ungefär som en häst som räcker "vacker tass" inom hästvärlden. Galishimo blev genast väldigt entusiastisk. Som vanligt. Så nu kör han ihärdigt på med att öva Den Spanska Skritten. Även när jag inte begär det av honom. Hans vackra hov viftas högt, den viftas lågt. Den viftas vid alla tänkbara och otänkbara tillfällen. Om inte vänster ben funkar så provar han höger. Man får en vacker hov i rumpan om man går förbi. Man får en vacker hov i luften när man ska försöka kratsa undersidan på den. Den vackra hoven söker frenetiskt efter bekräftelse i sitt utförande. Sedan, när vi ÄNTLIGEN tränar den och Galishimo får utrymme för att öva denna avancerade rörelse, så blir han lite överentusiastisk. I stället för att lyfta hoven så räcker han fram den och gräver en djup och stor fåra i marken. Skraaap. Vi kallar nu

Ett par gånger per år (vanligtvis i november) genomgår en särskild tjej en särskild förvandling. Från att ha varit glad, matglad och humoristisk med karaktäristiska runda kinder - förvandlas hon till  Häxan Surtant. Detta fenomen är vida känt och går under diagnosen Igelkott, eller så säger jag att björnen gått i ide. Livet blir plågsamt, som en akt av Strindberg.   Så. Häxan kom på att det var läge att rymma ut till skogen djupt i norrlands inland och kura i en timmerkoja. Hon packade ned terven och taxen i bilen och tuffade ut mot skogen. Mil efter mil körde hon. Längre och längre från civilisationen. Djupare och djupare in i skogen. Hon körde efter oändligt slingrande grusvägar och såg inte en gatlykta eller mötande bil på flera mil. För det finns ju en timmerkoja. Hemma hos pappa. En mycket fin timmerkoja med kyl, element, en bäddsoffa från IKEA och lyktor av alla tänkbara slag. Så där lade hon sig, minsann. Häxan surtant. Femton meter bort bor häxans Pappa och Kristi

  Jag försöker ta nya tag och snygga till mig lite. Sambons mamma har klippt håret på mig och färgat det. Hon fick fria tyglar, hon har arbetat som frisör en gång i tiden så jag tänkte väl att det inte kan bli så tokigt. Hon blev genast entusiastisk och gjorde en ordentlig make-over med en radikalt ändrad hårfärg, lite lugg och lite kortare hår. Fint blev det! Jag har även uppriktigt börjat försöka sminka mig igen. Börjat. Försöka.  Herregud vad dyrt det är att smeta på sig lite smink. Om det ska vara rätt smink. Jag tog med mig kameran på dagens söndagspromenad så sambon passade på att fota mig och hundarna. Sambon har övertalat mig att köpa en ny vinterjacka med någon kärleksfull motivering om att jag får se mig om efter en annan karl om jag inte gör mig av med det gamla eländet jag haft sedan tidigare. Sedan så har jag insett att det kanske är bra att jag ser över hur jag ser ut. Det kan ju vara en poäng med att se sig i spegeln och tycka att man ser fin ut. Sagt o

Jag kämpar vidare med inridningen på Galishimo. Någon skolning eller dressering är det dock inte tal om. Jag sitter bara upp och skrittar några steg. Jag har blivit lite rädd utifrån de gånger han kastat av mig och jag behöver ta det försiktigt innan jag börjar jobba lite mer målmedvetet med honom.   Det känns overkligt att jag rider på honom! Jag rider på det arabiska fullblodet som jag ägt i ett år. Hästen som bockat av mig två gånger och fullständigt skrämt vettet ur mig. Nu sitter jag på honom igen. Och han är entusiastisk som en duracellkanin.   Jag försöker att ha is i magen och hålla honom på så lösa tyglar som möjligt för att inte spoliera hans fina framåtbjudning. Jag tycker det är läckert att han är så framåt, och jag vill inte bromsa upp hans kropp och attityd genom att hålla för hårt i tyglarna. Instinktivt vill jag hålla hårt i tyglarna och korta dem för att kunna kontrollera eventuella bockningar, men intellektuellt så inser jag att han måste få frihet och förtr