Livet är förändring

Japp. Jag har lyckats med att överskrida mitt konto. Nu under våren har ju bostaden blivit renoverad, med ett par helt nya möbler, varav soffan på avbetalning. Galishimo har fått en ny sadel (märklig utgift med tanke på att jag inte rider honom), massor av slantar har lagts på trädgård (nu är den död igen), sängkläder, gardiner och småpill (bland annat ett gäng underkläder för hutlös summa pengar), och jag har även köpt en ny bil. Jag hade inte alls råd med en ny bil men tänkte att det är ju det sambon är till för.   Så jag lånade pengar av honom. Vilket han gladerligen lade ut. Nu kom jag på att jag måste betala tillbaka pengarna. Och så upptäckte jag ju, till min stora förvåning, att den där nya soffan som jag köpte på avbetalning också måste betalas tillbaka. Det hade jag liksom förtängt. Så fort den placerades i vardagsrummet så slappnade jag av och tänkte att den där soffan, den är min. Inte tänkte jag på pengar som måste betalas. Sedan har man ju CSN och nya försäkringar med bi

Världens Vackraste Häst. Just nu känner jag stor stolthet för min häst. Min vackra, underbara häst. Min skönhet och stolthet. Vi tömkör och pillar på med - det som jag tror- ska vara bra för honom. Om någon frågar hur det går så skiner jag upp och jag har nästan svårt att sluta prata om honom. "Han är så uppmärksam gör söta små framsteg hela tiden..." börjar jag kvittra. Skitsamma om han inte går rida ännu. Eller om någon annan inte tycker att han går lika fint, som jag tycker att han går. Stoltheten lever sitt eget liv. Och så ska det vara. Det viktiga är inte resultatet. Det viktiga är att jag får en mysig magkänsla och en liten extra glädjegnista när jag kommer till stallet. Jag är stolt över min sambo också. Han gjorde matlådor till mig hela förra veckan så att jag ska kunna spara lite lunchpengar. Matlådor är bättre än blommor. Matlådor är tamejfan bättre än en utekväll med full service. Matlådor är kärlek. Riktig kärlek. Och han har också verkligen tagit

Jag har ju faktiskt startat på mitt Projekt Köttbulle. Igen. Jag gjorde ju ett misslyckat försök i våras innan jag blev besatt av att renovera bostaden. Men nu har jag smygit mig igång. Målsättningen är att jag ska sluta se ut som en köttbulle. Min metod är att börja löpträna igen. Köttbullen har värmt upp med mindre pass under semestern, och har nu ett litet veckoschema som den rullar sig igenom. På helgerna springer jag upp- och nedför vitberget (10 km) vilket är väldigt backigt, och två dagar i veckan så springer jag en kortare sträcka där jag försöker få upp tempot. Jag är inne på min tredje avslutade vecka i Projekt Köttbulle så nu vågar jag gå ut offentligt med att jag faktiskt tränar igen. Ärligt talat så går det jättebra. Otroligt bra. Köttbullen svarar jättebra och jag känner mig inte särskilt tung. Ganska lätt faktiskt. Som en. Studsande. Köttbulle. Vilken glädje!

Sambon envisas med att kalla Galishimo för "Crazy Eyes". När Galishimo inte är nöjd över något så glor han nämligen med en crazy blick i ögonen. Jag tycker det är ett helt okej sätt att uttrycka sitt missnöje på. Jag ska nog börja göra så själv när jag blir missnöjd på min sambo. Eller om jag blir missnöjd på arbetet också... Tänk er en arbetsplatsträff där man börjar köra lite Crazy Eyes...

Taxen ägnar sig ibland åt gos-attacker. Hon smyger sig på sitt byte väldigt tyst och obemärkt. Vid just detta tillfälle var min mamma bytet. Sedan hoppar hon upp i famnen med en snabbhet och vighet som en tax rent teoretiskt inte borde ha. Hon flyger upp mot knäet, hoppar vidare till ansiktet och sedan pussas hon och stångas med hela sitt lilla taxhuvud. Mammas glasögon åkte av och hon började skratta så mycket så att tårarna ran. Taxen borrade samtidigt in sin kalla blöta tio-graders-nos mot halsens mer känsliga partier. En gos-tax-offensiv. Helt enkelt. Det är ganska bra med gos-tax-offensiver ibland, man vet inte om att man behövt dem förrän efteråt. Sambon har stukat foten. Det låter som om en osalig ande vandrar runt i bostad med ett olycksbådande haltande. "Släääp-dunk. Slääääp-dunk. Släääp-dunk." låter det när han går runt här hemma. Det var ganska läskigt i natt när han haltade runt, eftersom han inte kunde sova av stukningen. Jag saknade bara ljudet av rasslet

Gunilla besökte mig i stallet igår för att hjälpa mig med Galishimo. Gunillas arabhästar är extremt väldrillade. Gunillas araber vill bara göra rätt för sig. Som stolta dansare som bara väntar på att få visa upp sig. När man sitter upp på hennes araber så känner man sig som en drottning under ivriga och stolta undersåtar. Så jag tänkte att det vore bra att ta hjälp från någon som verkligen kan det här med hästdressyr och hästhantering. För Galishimo är inte en stolt dansare som bara väntar på att få visa upp sig. Ibland händer det ju att han är en riktig skitunge. Ibland. Så jag gav med glädje Galishimo till Gunilla. Hon tyckte att Galishimo var jättefin (tack gode gud!)och att vi verkligen var på rätt spår. Sedan visade hon lite övningar som jag kunde göra med honom. Galishimo visade då lite egna, improviserade, övningar, som han brukar göra när andra försöker påtvinga honom att göra övningar som han inte vill göra. Gunilla övade på att få honom att spänna av och lyda hen

Galishimo har inte gillat bommar. Och han har hatat att kliva över dem. Jag har inte haft sinnet för humor att se det charmiga med detta, och jag förstår inte varför det ska vara så svårt. Jag har aldrig träffat en häst som tycker att bommar är så komplicerade. Lyckligvis har min sambo ett litet bredare spektra av humor. Sambon har tagit sig an Galishimos bomträning och börjat bomträna honom. Han började träna den 27 maj och då såg framstegen ut så här , för er som inte följt bloggen. Nu är de klara! Galishimo verkar till och med tycka att det är roligt att gå över dem!   Först busar han runt lite, så Galishimo blir i rätt sinnesstämning... Galishimo började därefter att ta sig an uppgiften med liv och lust.   Sedan började han slappna av... ...och på slutet gick han lugnt och försiktigt över bomen. Djupt koncentrerad. Utan dramatik. Igen och igen och...   Tack kära sambo! Tack! <3 .

Dagens träningspass med Galo gick väl sådär. Eller rent ut sagt ganska dåligt. Men det finns alltid ljusglimtar. Alltid, alltid ljusglimtar...  Jajjamensan. Det är ett galoppsprång. Utan varken skrik eller panik.

Det heter KÄRLEK. .

Dagen efter rymde jag ur hemmet och blåste spontant iväg (i min söta bil) till Norrlands Inskog. Djupt därinne satte jag mig upp på en fantastisk arabvallack och galopperade i ett glädjesus på ridbanan. Mitt ute i norrlandsskogen. Det var förståss Gunilla som hjälpte mig med lite dressyrträning och lånade ut sin fantastiskt välskolade arabhäst Eddie. Mamma fotograferade. Detta är frihet. Detta är verkligen. Verkligen. Frihet. Det var bara en liten märklig sak med friheten. Vem är köttbullen som sitter på Eddie? För jag kan väl inte ha blivit så fet, va? Inte JAG, va? Jag har ju tränat triathlon. Jag kan inte bli fet. Bara för att jag slutat träna så... ptja. Jag kanske eventuellt måste ta lite ansvar också. För mycket frihet blir kanske inte heller bra. Åtminstone inte när man tänker på mat...

Jag och sambon har ägnat en hel del av vår relation till att diskutera vem som ska ha bilen, när någon ska ha bilen, hur länge bilen ska vara borta och vad den andre ska hitta på när bilen är borta. Märk väl att vi bor i norrland och att det inte går så mycket bussar om man vill röra på sig. Efter att åtskilliga dagar av semestern ägnats åt dessa diskussioner så insåg jag slutligen att jag hade några få lösningar på problemet: 1. Köpa en ny bil till mig själv. 2. Kasta en serie tallrikar på golvet, välta köksbordet, krossa några rutor och skrika "Ska det vara så jävla svårt att kompromissa?!". 3. Springa ut vilt skrikandes och naken ur bostaden tills någon (?) skjutsar (!) mig till psykiatriska avdelningen. 4. Gör slut och skaffa mig ett eget liv. Gärna isolerat utan risk för kompromisser. Jag insisterade på punkt 3 men inser att det skulle vara ett lite anstängt sätt att återse mina kollegor som just jobbar med ångestproblematik. Jag skulle kunna tänka mig alternat