Livet är förändring

Även denna vecka har jag renoverat på kvällarna. När sambon kom hem så var väggarna vitmålade och hallmöblerna utbytta. Själv har jag fått någon form av mentalt sammanbrott. Att jobba heltid, renovera och pyssla med hästen kräver ett ganska tight schema. Att träna har inte varit att tänka på. Hallen krävde ett hysteriskt pillande med uttag, lister och alla sex dörrar med tillhörande kanter och elände Tur att sambons föräldrar tagit hand om hundarna. Nu tänker jag vila ett tag. Enligt sambon är det bättre med en glad tjej i handen än en utmattad i hallen. Men efter jag har vilat så kör jag vidare... Jag planerar piffa till det lite mer, med lite färgglada detaljer. Som färgglada galgar till hatthyllan.   Här kan vi lägga posten i stället för på köksbordet... Jag köpte en färgglad matta Sambon har haft en fin tavla på Varelsen och nu fick den en hedersplats i hallen. Varelsen i egen hög person... hund. Terven trivdes i hallen.

Jag och Galo var på vår första kurs i dag. Det var en tömkörningskurs. Det betyder att man står på marken och styr hästen med jättelånga tyglar (tömar), ungefär som när man kör en häst med vagn. Fast utan vagn. Jag hade betalat en instruktör som heter Rolf. Jag kände mig dubbel inför detta. Jag var lite rädd för att få negativ feedback. Det har ju varit lite jobbigt sedan jag blev avkastad och ibland kommer jag ju på kant med Galo. Och som ni alla vet så gör jag bort mig ibland med hästen. Det skulle vara hemskt att få mer kritik i nuläget. Och när jag anmäler mig på en kurs så måste jag ju förvänta mig kritik för det är ju liksom… det jag betalat för. Så. Jag var lite orolig. ”Det här var ju en fin unghäst!” sa instruktören och fortsatte: ”Det är inte alla unghästar som kan stå så fint och avspänt samtidigt som man pratar så här som vi gör.” Jag nickade. Han är verkligen jätteduktig på att stå stilla. Jag började känna mig lite bättre till mods och slappnade av lit

Sambon kom på den briljanta idén att hänga lite på Galo. Han har aldrig ridit på en häst någonsin. Men han tyckte väl att det var dags att börja hänga lite försiktigt på mitt oinridna arabiska fullblod. Utan skyddsutrustning. Jag tror inte han var särskilt sugen att göra det, men han verkade resonera som så att det vore bäst för hela familjen om jag fick se att jag faktiskt har en snäll häst. För familjefridens skull, helt enkelt. Sagt och gjort. Sambon fick hänga. Galo stod exemplariskt stilla med vaken blick och spetsade öron. Sambon gungade, klappade, hängde och pratade med Galo. Och egentligen såg Galo -till och med- ut att gilla det...

Det blev inget tränings-boot-camp. Jag har renoverat köket i stället. Jag kom på att min sambo säkert skulle bli glatt överraskad om han kom hem till ett nytt kök, till helgen. Det blir ju lätt, tänkte jag. Jag behöver bara måla stolarna och väggarna och köpa lite pyssel. Det hinner jag när jag kommer hem från arbetet. Det blir ett mysigt kvällspyssel, tänkte jag. Och alla kommer att bli glada. Det blir ju lätt. Tänkte jag. Tyvärr så kan jag inte sådär vansinnigt mycket om renovering. Och tydligen så tar det tid. Man måste måla flera varv ibland för att färgen ska täcka. Stolarna, som var mörkt blå, behövde målas fyra gånger innan den mörkt blå färgen slutade lysa igenom. Fyra gånger. Fyra. Gånger. Ett varv på en stol tog 40 minuter. Gångrar man detta på fyra stolar och ett bord så tog ett varv 3 tim och 20 minuter. Och så fyra varv på detta. 13 timmar och 20 minuter. På kvällstid. Efter arbetet. Väggarna behövde målas två varv. I brunt och vitt. Det tog också f

Supermannen åkter iväg i fem veckor på utbildning för sitt nya coola arbete. Han kommer hem på helgerna. Nu har jag äntligen chansen att göra en uppryckning och återgå till mina gamla rutiner! Jag har gnällt över allt chips, allt godis och hemmamyset, men nu är det min tur att glänsa. Jag tror att jag kan gå ned i vikt och bli bättre på löpning och styrketräning under dessa fem veckor. Fem-veckors-målen Min nuvarande vikt är 65,9 kg och jag tror jag kan gå ned till 63 kg på fem veckor. Jag joggar också 4 km på halvtimmen och jag tror att jag lugnt kommer att hinna passera 5 km på en halvtimme på fem veckor. Sedan ska jag chansa lite och hoppas på att jag kan komma upp i två chins. Som läget är nu så kan jag inte göra en enda chin. Den 22 april 2012 väger jag alltså 63 kg, joggar 5 km på 30 minuter och klarar två chins. Det skulle vara en bra grund inför sommarträningen. Det skulle vara coolt. Det skulle vara mycket coolt. Nu ska jag gå tills tallet och pussa på Galos mule. Vi ä

Idag är det en fantastisk lördagmorgon. Solen har skinit in genom dammiga fönster och himlen lyser blå redan klockan åtta på morgonen. Isen blänker vit och glänsande från gårdagens töväder som frysit till is under natten. Luften är frisk och fyller mig med energi. Jag ligger kvar i min renbäddade säng en bra stund innan jag sträcker på min vackra kropp och sätter mig framför tv:n med en ostmacka och en kopp Thé. Mitt fina hår faller mjukt över mina axlar och jag njuter av tystnaden. Jag trär på mig min mysiga one-piece och strosar runt i godan ro i min mysiga tvåa, och jag funderar inspirerat över vilka äventyr som kan komma idag. Då råkarjag, som av en händelse, gå förbi spegeln. Och ser detta. Jag satte fast bilden på kylskåpet tillsammans med hjälp av en kylskåpsmanget där det stod: "Livet mäts inte i de andetag vi tar, utan i de ögonblick som får oss att tappa andan."

Min sambo har blivit föremål för diverse tester ett tag nu. Det har varit hårda fysiska och psykiska tester och enligt testresultaten är han tydligen en Superman. Han har dessutom ett gott intellekt på det, med snabb reaktionsförmåga och god simultankapacitet. Där har vi min sambo. Människovärldens svar på Lassie. Och nu är det till och med dokumenterat och konstaterat i diverse tester. Varje flickas dröm. (Supermannen tar fortfarande sällan ut soporna.) Nu har han till följd av testerna fått ett mycket bättre arbete vilket kommer att bli ett stort lyft i vårt liv. (Supermannen lämnar fortfarande svettiga kläder upphängda i badrummet så att man nästan kvävs.) Och jag FÖRSÖKER vara glad över detta men jag är ju inte riktigt den där tjejen som ger ifrån mig glädjepip och studsar så tuttarna hoppar. Jag klappar heller inte i händerna av förtjustning så att håret flyger. Trots att jag faktiskt gör det på insidan. Nej min glädje är lite mer sublim och introvert. Som att jag har svå

Något går fel när jag har PMS. Det blir liksom inte den effekt som det en gång hade. Per går förnöjt omkring och strosar runt i sin egen takt och sticker mig lite choklad med jämna mellanrum. Så fort jag säger något, påpekar eller kommenterar något så svarar han kärleksfullt: "Nämen älsklingen, så illa är det inte. Det är dina hormoner!" En dag i månaden så blir han immun från att bli utröstad. Ungefär som i Robinson. "Ingen fara älsklingen. Det är dina hormoner."  säger han nöjt. Trots att jag vill rösta ut honom.   "Jamen du säger ju att du har plockat upp här hemma och jag ser ingen skillnad på lägen..." försöker jag. "Hormoner!" "Nämen jag försöker ju säga at..." "Hormoooner älskling! Hormoner! Vill du ha lite choklad?" "Och soporna är inte heller u..." "Jamen jag VET att du har det jobbigt, älsklingen. Ät lite mer choklad nu, så känns det bättre." "Det känns inte som om du riktigt lyss.

Japp. Det är min vikt just nu. För tre veckor sedan vägde jag 67 kilo. Ett halvkilo av dessa kilon har satt sig på ansiktet. Nästan. NÄSTAN säger jag. Det är förståss inte mitt fel att jag gått upp lite i vikt. Det är självklart sambons fel. Han vräker i sig chips, godis, hamburgare och annat som man -mycket väl -kan vräka i sig, om man tränar två timmar per dag och är aktiv i sitt arbete. Det är liksom lite svårt att se på. Jag har blivit en klassisk "Kärlekstjockis" som mysäter med Per på kvällarna. Det här med vikten vill jag i alla fall åtgärda. Så jag har börjat jogga igen. Jag funderar på att springa Lidingöloppet 30 km, igen, som jag sprang 2010. Det är på tre terrängmil. Jag har försiktigt joggat lite under veckan. Förutom att det skumpar lite mer än vanligt om rumpan och låren så känns det helt okej. Per har blivit jätteglad över att jag pustat mig ut, och han har följt med så ofta han har tid och möjlighet. Jag pressade mig väldigt hårt mentalt på Vätternrundan (300

Jag och Per visade upp Galo inför hans föräldrar. Jag tömkörde Galo lite i ridhuset och lät Pers pappa Alf tömköra honom lite. Galo var hjälpsam och gjorde sitt bästa. Per fotade så gott det gick i det mörka ridhuset och de enda bilderna som inte blev suddiga var de bilder där Galo stod stilla. Men äntligen så kände jag att vi gjorde ett pass där jag verkligen fick känna mig stolt över min fina häst! Galo blev lite upplivad på slutet. De sista fem minutrarna tog han i så det sprakade. Jag var väldigt glad över att inte behöva sitta i sadeln men blir samtidigt glad av att se allt krut han har i kroppen. Han kommer att bli världens elegantaste gentleman när han blir äldre. Redan nu kröker han gärna elegant på halsen och lyfter hovarna högt. Särskilt när han är på väg att bli irriterad... Skit samma om "sprakandet" gör att jag behöver vänta en stund med inridningen. Han kommer att bli vacker som en dag. All den där energin kommer att göra honom till en otroligt g

NEJ, Galishimo är inte glömd och dumpad. Han har blivit tömkörd 19 gånger och blivit uppsutten på 15 gånger, hittills i år. Det är faktiskt 34 träningspass under 2012! Hur många av ER har tränat 34 gånger i år? Inte jag, kan jag då säga... och så lägger vi till att han bara är 2 1/2 år. Mattes ljus kan faktiskt få skrota i hagen en stund och smälta sina intryck. Han är ju trots allt bara en bäbis.. En bäbis som utan stöd av andra hästar mött massor av trafik, skotrar, hundar, tanter och stavgångare. Som har passerat läskiga brevlådor och gått över små hinder. Han är en bäbis som burit sin matte på ryggen 15 gånger och råkat bocka av henne två. Han ÄR en väldigt duktig häst och han FÖRTJÄNAR lite vila. .

Nämen, vad hur... hur var det nu igen? funderade jag. Eftersom jag blivit stel som en pinne och tappat mitt självförtroende fullständigt så föreslog Mari att jag skulle få låna hennes häst Macke för en liten tur. Bara så jag skulle få slippa trilla avoch få en positiv känsla av ridningen, föreslog hon. Sagt och gjort. Jag kravlade mig upp i sadeln. Först satt jag där en stund i skritt, stel som en pinne, och kände mig både goofy, löjlig och missförstådd. Per följde med och fotade och jag stirrade oroligt på hästens öron för att upptäcka varje tecken på rodeo. "Men vad gör du? Hallå? Vad har du tänkt, egentligen?" undrar Macke. Hästen Macke kände sig också missförstådd och eventuellt lite nedvärderad. Skulle HAN bocka av folk bara sådär? Nej det tänkte han inte. Så han tyckte inte det fanns skäl för mig att sitta stel som en pinne. Vi försökte finula lite på hur vi skulle få grepp om varandra och jag började mest fnissa och få ordning på armar och ben och Mari börj

Hela helgen hade jag blivit bortskämd av min mamma. Jag och Mamma åkte på SPA på lördagen och vilade upp oss. Per hade stannade hemma och tog hand om Galo och skickade söta bilder på hur bra dom hade det tillsammans. Det kändes bra. Kroppen värker fortfarande efter avtrillningen och den fick en chans att mjuka upp sig i ett kurbad med oljor. Jag har faktiskt inte haft ett blåmärke men känner mig underligt öm i magen och har svårt att lyfta vänster ben högt. (JA det känns dumt att gå till en läkare. Inget behöver gipsas. Ingen antiinflammatorisk medicin behövs, och jag behöver ingen smärtlindring... vad kan då en läkare göra? Säga att jag slagit mig ordentligt och ge mig ett intyg på det?) Denna helg fick själen en chans att vila upp sig, i en ansiktsbehandling, och med hjälp av mammas kakor. Allt kändes bra. Nu är jag redo igen. Nu ska jag och min fina häst börja om igen från början och så ska vi få en nystart. Jag behövde bara hämta andan en stund. Och äta lite mer av mammas kak