Livet är förändring

Solen sken och snön gnistrade vit. I ett privatstall i Skellefteås utkant gick en kvinna med overall runt, på ett märkligt sätt. Hon liksom vaggade med armarna sträckta utåt och pustade lite besvärat. Från början var det svårt att sätta fingret vad som i självaste verket var märkligt med kvinnan, men jag kan tala om precis varför hon pustade och vaggade fram med armarna sträckta utåt: Hon hade en ordentlig säkerhetsväst under vinteroverallen och det blev synnerligen trångt med denna klädanordning. Och hon var jag. Som vanligt. Galo identifierade snabbt den märkliga kvinnan som sin matte. Han förstod mycket snabbt att matte ville att han skulle galoppera runt henne i en cirkel. Varv. På varv. På varv. På varv. I ett misslyckat försök att få honom trött. Han blev aldrig trött. Han bara rullade på, som en duracell-kanin, i en vacker och taktfast galopp så manen flög. Hans fina man, som bara blir tjockare och tjockare. Sedan kom Medhjälpare Ida och höll fast Galo när kvinnan (jag) vagg

Jag följde uppfödaren Maggies tips om att spendera lite mer tid "i ögonvrån" på Galo så han skulle vänja sig vid att ha mig "i backspegeln". För det är ju det jag tror han blir skrämd över. Så jag stod uppe på en pall bakom  honom och flätade ihop hans man till en ardennerfläta. Han höll hela tiden ett öra riktat mot mig. Att ett araböra, som är så litet, kan bli dagens glädjeämne. Jag vill ju att han ska vara uppmärksam på mig. Jag vill ju inte att han ska glömma bort att jag är där uppe, och sedan plötsligt bli överraskad över att någon sitter där uppe. Vi ska ju bli ett team, han och jag. Då måste vi vara uppmärksamma på varandra.

Jag och Per har bara en bil. Vi bestämde oss i somras för att bara ha en bil för att spara lite pengar. Det har dock blivit en hel del pysslande för oss då vi båda är ganska aktiva. Jag går alltid en 25 minuters promenad till arbetet vilket blir 50 minuters promenerande per dag, sammanlagt. Per tar oftare bilen till arbetet när han jobbar nattskift. När jag behöver bilen för att åka till hästen så försöker han trixa skjuts med kollegor eller promenera, eller så skjutsar jag honom till arbetet. Vi skriver ned när vi behöver bilen i en kalender. Ibland tycker jag att det är jobbigt att gå till arbetet i ur och skur. Ibland skjutsar han mig till arbetet eller hämtar mig. Idag fick jag en present av honom. Det var en MP4-spelare så jag kan lyssna på radio, ljudböcker eller musik när jag promenerar! Underbart! Han ska ladda ned lite ljudböcker åt mig så snart han kan. Plötsligt så blev jag också lite mer sugen på att börja jogga igen. Det är roligare att jogga till musik och även långpass

Smärtan i höften dunkar genom kroppen när jag rör på mig och när jag vänder på mig i sängen, på nätterna. Jag har därför kommit fram till följande slutsatser: 1. Jag vill inte dö. Efter denna slutsats så började jag lägga huvudet på sned och titta på Per med tårfylld blick. Per är ju den mest vältränade människa jag känner. Han tränar spänst och styrka minst 10 timmar i veckan och är hård som furu (han tränar inte lika intensivt på att ta ut soporna men man kan inte vara bäst på allt). Han har också tävlat i kampsport på internationell nivå och är allmänt välkordinerad. "Om du älskar mig så rider du på min ponny!" snyftade jag och lade en hand mot hans bröstkorg. Per stirrade på mig med tom blick. Han var tyst en stund. Sedan sa han med allvarlig röst: "Jag. Kan. Sitta. På. Din Häst. Om. Du. Ber. Mig." Det verkade som om han uppgivet tänkte: "Jag skulle ta en kula för din skull. Jag skulle hoppa utför ett stup för din skull. Jag skulle kunna rida på di

Jag är stel i höften och har ont när jag rör mig, men inte så illa som befarat. Det är mest när jag försöker böja mig för att exempelvis ta på mig täckbyxor eller när jag försöker kliva in i bilen, som det gör ont och blir lite knepigt. Men annars känns det okej. Även känslomässigt känns det okej, jag är fortfarande motiverad. Jag har funderat på hjälpen med inridning. Konceptet lät ganska intensivt. Jag skulle trötta ut honom fyra dagar på raken och sedan låta honom vila i tre dagar, för att verkligen trötta ut honom och sitta in honom ordentligt. Självklart tror jag att en bättre ryttare skulle kunna klamra fast sig i sadeln och rida in honom på tre veckor utan problem, men så fungerar inte jag som ryttare. Jag vill inte utsätta honom för hårdare träning redan innan han ens fyllt tre år. Det var inte min tanke med att köpa häst. Jag vill inte att det ska ske någon form av intensivare träning innan han blivit tre år. Ärligt talat så hade jag planerat att lulla med honom ända tills h

"Det är så skönt att inte känna sig nervös över att rida Galo, längre." log jag och klängde mig upp i sadeln på honom. Ida höll ett stadigt grepp om linan på honom. Och så gick vi runt. Detta är 14:e gången som jag har suttit upp och hängt på honom så det var dags att skritta lite försiktigt med Ida igen. "Han är så duktig och lugn." sa Ida. "Jag är också duktig och lugn!" tillade jag snusförnöjt där vi skrittade runt i cirklar, i ridhuset. Fyra varv. I en lugn skritt. Han hade sänkt huvud och jag styrde honom lite lätt med tyglarna. Okej. Japp. Sedan bockade han av mig. Som en blixt från klar himmel. Helt utan förvarning. Inte en bockning utan en snabb serie bockningar, precis som senast. Jag hann inte ens greppa fast mig ordenligt. Det blev samma drama som i december, fast denna gång höll Ida fast honom så han bockade i en cirkel med skruv. Jag föll baklänges precis som innan, men med skruv. Så jag landade på nedre ländryggen, höften och rumpan. &q

Jag ringde till mamma och gnällde över min misslyckade promenad med Galo. "Ena sekunden gick vi i rätt riktning och jag hade full kontroll. I den andra sekunden passerar han mig i rakt motsatt riktning i minst 30 km/h. Jag hade inte en suck att hålla kvar kontrollen." gnällde jag. "Ja sådär var det att vara mamma till dig också." konstaterade mamma. "Va?" sa jag. "Ja. Det är sådär jag känt mig under hela din uppväxt." "VA?!" utbrast jag. "Japp." "Vaddå då?" "Ena sekunden trodde jag att jag hade koll på läget. Andra sekunden så hade du skenat iväg i en fullständigt motsatt riktning. Och inte kunde jag göra något åt det." suckade mamma och fortsatte: "Precis som du, så står man bara där, med tomma händer, och undrar vad tusan det var som hände." "Ja fast det är väl inte samma sak?" sa jag. "Inte?" sa mamma. "Ja, det är ju jobbigt att komma tillbaka till stallet

Jag och Galo var ute och tömkörde under blåsten. Det var lite kämpigt. Snön yrde och stora snömockor föll ned från träden. Någonstans gillar jag olika väderlekar och jag hade väl någon idé om att denna kärlek för naturfenomen skulle kunna... liksom smitta av sig på hästen. Som min hund. Kiara är ju ute i alla väder i alla temperaturer oavsett omständigheter. Hon har ju hängt med i ur och skur. Men hon är ju en hund. Ja. Och Galo är en häst. Men Galo gör ju alltid sitt bästa och försökte på alla möjliga vis leva upp till mina förväntningar. Vi knallade oss ut i blåsten. Snön yrde och plastremsor flaxade och träden svajade. Stora snömoln yrde över Galo som kämpade på. Vi mötte bilar och skotrar.  Jag berättade för honom att det finns bara en väg, och den vägen är framåt. Trots att det var lätt stormvarning ute. Och Galo kämpade ivrigt på, trots att han är en häst. Med spetsade öron och stora ögon så gick han modigt framåt och stirrade på alla märkliga saker som rörde på sig, i bl

Hjärtat bultade och jag insåg att det var lönlöst att låtsas som om jag inte var rädd. Ida stod bredvid Galo och tittade på mig och log: "Det här kommer att gå jättebra. Det är ingen fara." sa hon glatt och höll i Galo. Jag kände mig lite skakig när jag satte mig i sadeln men nu hade jag ju faktiskt bokat den här tiden i ridhuset med Ida, så nu kan jag ju inte banga ur. Jag måste göra det. Det är dags nu. "Är du redo?" frågade hon när jag satt mig i sadeln. Jag nickade. Lite tvångsmässigt sådär. "Då går vi!" sa hon och började leda Galo. Långsamt vandrade vi runt i ridhuset och jag kände hjärtat fortsätta bulta. Jag gjorde allt jag kunde för att slappna av så mycket som möjligt och inte oroa Galo eller skrämma upp honom. Men någonstans har det ju fastnat en film för mitt inre när Galo kastade iväg mig som en katapult för två månader sedan, utan att jag hade en susning till chans att hålla mig kvar. Ida gick obekymrat runt med oss i ridhuset. Räds

På tisdag ska jag försöka rida igen, på allvar. Jag har tagit hjälp av en kompetent ryttare och bokat ridhuset för oss själva. Jag har ju blivit lite skraj så jag har bett henne om hjälp och kör även med positiva målbilder nu: Jag kan sitta på Galo. Jag kan sätta rumpan i sadeln och ta tyglarna. Jag kan kontrollera honom och lotsa honom rätt. Om han kastar av mig så kan jag sätta mig upp i sadeln igen. Jag har aldrig slagit mig allvarligt oavsett vad jag åtagit mig. Min kropp är som en tegelsten omgiven med ett dämpande lager fett. Jag kan falla av tio gånger och ändå resa mig upp och lösa uppgiften på ett ödmjukt och konstruktivt sätt. Jag har alltid gjort så och kan alltid göra så. Jag har klarat flera klantiga fallskärmslandningar utan ens en stukad vrist. Såklart jag kan rida en liten ponny. Och faller jag så reser jag mig upp igen. Som jag alltid gjort. Så här ser min kropp ut idag. Det här är en kropp som tål stryk. Och den tål garanterat även små ponnisar som sk

Idag var jag och Galo ute på vår 16:e tömkörningsrunda. Han blir bara lydigare och lydigare. Från att han varit ett trassel och från att jag behövde medhjälpare i början, så är han nu både pålitligare, duktigare och modigare. Idag var det (i mina ögon) årets första soliga dag. Det droppade till och med lite från stalltaket när jag kom dit. .

Jag är ganska fascinerad av min sambos resa sedan jag skaffade häst. Före hästköpet så var jag ganska utelämnad till honom. Jag hade släppt allt och flyttat 70 mil till honom och börjat på ett nytt arbete. Så jag blev lite av ett komplement till honom. Jag träffade hans vänner och var på hans fester och lärde känna hans familj och släktingar. Allt kretsade kring honom och jag kände mig som en måne som hjälplöst snurrade runt i omloppsbanan kring hans liv och rutiner, trots att jag hade min familj i området. Jag satt hemma när han var på jobbet på kvällarna och helgerna. Jag satt även hemma när han spelade golf, spelade i sitt band, eller körde ett längre träningspass. Om vi tränade tillsammans så var han avsevärt mer vältränad än mig. När jag kämpade fram blodsmak i munnen på cykling och löpning så verkade han mest oberörd och coachade mig glatt: "Jättebra, älskling. Det ser jättefint ut. Du är verkligen duktig". Från att ha väldigt gott självförtroende med träningen b

"Jag tänker INTE köpa en dyr högpresterande häst." sa jag till Per, för ganska precis ett halvår sedan. "Jag tänker köpa en relativt billig häst som jag inte behöver prestera med. Jag vill ha en häst att vara med." fortsatte jag pedagogiskt, när jag tittade på olika annonser och vägde mellan olika hästar och priser. "Jag vill ha en häst som kan stå i hagen och bara vara, utan att jag får dåligt samvete. Jag vill ha en häst som jag inte måste träna utan som jag bara kan mysa med och rida ut med när det är fint väder ." minns jag också att jag sa. Fint väder. En väderhäst. En hobbyhäst. En Sol-häst. Vad är det då som får mig att muttrande och fnysande åka till stallet när det är -30 grader ute? Jag gnäller och surar och muttrar men kan ändå inte låta bli att åka till stallet. Sedan ställer jag upp Galo på stallgången och sneglar på honom. Vi kanske kan ta ett litet träningspass. Ett litet? Ramona log brett och ignorerade kyl