Inlägg

Visar inlägg från januari, 2012

Underlätta i stället för att disciplinera

Galo har blivit glad och lydig igen. Lösningen för denna stund verkar ha varit att undvika andra hästar när vi tränar så han lättare kan fokusera på mig. Idag blev det inte en enda ful grimage, ingen spark och ingen cirkus. Märk väl att lösningen inte var att smiska hans håriga rumpa och straffa honom för "att han inte såg mig som sin naturliga ledare". Jag har inte ändrat mitt beteende eller mitt "ledarskap" eller "börjat säga ifrån på skarpen" utan helt enkelt ändrat träningsmiljön. Jag har underlättat för honom i stället för att disciplinera honom. Trots att jag fick rådet att disciplinera honom hårdare av ett par stycken... Han är faktiskt bara en liten unghäst. Och det är faktiskt väldigt mycket nytt för honom att ta in just nu. Jag ska fortsätta underlätta träningen för honom. Så mycket jag bara kan. När han har vuxit på sig så kommer vi att ha massor av möjligheter att hänga med andra hästar och ryttare. Tack till Per som filmade! Titta på

Naturlig hästhållning

Vissa saker undviker jag att berätta, för att slippa bli föremål för debatter. Men nu tänker jag kliva ut ur garderoben och säga att jag tror hästar mår bäst av att bara vara Hästar i så hög utsträckning som möjligt. De ska vara ute, de ska vara tillsammans med (och kunna bråka med) hästkompisar, de ska helst slippa ha järnskor, de ska ha fri tillgång till mat och vatten. Sedan är det inte alltid möjligt att ha hästar på det viset, av flera olika orsaker, men för egen del så försöker jag vara så öppen som möjligt.

Bra grabbar

Idag fortsatte jag med mitt koncept om att jobba ensam med min häst. Vi gick ensamma på en långpromenad och mötte flera bilar, en bil med släp, två hundar, två stavgångare och såg dessutom en skoter och en traktor. För utomstående kan det verka märkligt att jag räknar upp dessa företeelser men i hästögon är samtliga av dessa möten motsvarande en utmaning i "Fear Factor" och det är ännu läskigare om man som en ung häst tvingas gå först när utmaningarna kommer. Men han var otroligt modig och positiv och skötte sig fint. Öronen var framåt och han lydde glatt minsta lilla vink. Det såg nästan ut som om han förnöjt viftade på svansen ibland... Så jag kunde i godan ro njuta av det magiska vinterlandskapet och leka med mobilen. Vilken kanondag! Kvällen avslutades med min mosters mans 60-års-kalas. Per mötte modigt kända och okända släktingar, och höll ställningarna. Han kan verkligen få människor att le. Jag har alltså två grabbar som jág inte kan vara annat än stolt över!

Förtroende

Bild
Idag sadlade jag och tränsade skitungen och drog på mig hjälmen. Han var vild. Han var galen. Han var oberäknerlig. Han var oinriden. Han gjorde fula grimager. "Eh. Är du kvar här länge, eller?" frågade jag en tjej i stallet. "Ja.. hurså?" "Jo. Jag ska gå ut med Galo till ridbanan där ute och... jag öh. Kan du kolla att jag lever bara, innan du går hem för kvällen?" sa jag och försökte att inte se osäker ut. Tjejen tittade lite tveksamt på mig och sedan tittade hon lika tveksamt på Skitungen som just vid det ögonblicket försökte få av sig tränset genom att göra fula grimager och ruska på huvudet. Trots att han haft träns på sig sedan oktober 2011och tyckt att det varit helt okej innan. "Självklart gör jag det." sa hon sedan och jag kunde andas ut. Det var ju den här teorin jag hade om att vi hade för många störningsmoment omkring oss, och att det var därför han blivit så oberäknerlig och explosiv. Störningsmomenten för hans del är andra h

Världsherravälde var det, ja...

Jag har ju berättat att jag tror att min häst fantiserar om världsherravälde, eller hur?  Idag ringde dom från stallet och berättade att han sprängt hagen och sprungit rakt genom linorna. Som en kul grej, liksom. Enligt uppgift hade Galishimo tyckt att detta trick var vansinnigt roligt och hade njutit av sin frihet. Han hade undersökt området med stor entusiasm och nyfikenhet samtidigt som resten av hästägarna försökte förhindra restrerande hästar i hagen från att rymma. När de skulle fånga in Galishimo så glömde han dock fantasierna om världsherravälde och började hoppas på godis i stället, så tydligen var han relativt lätt att fånga in. Skitungen. Så nu fick hagen lagas av några andra hästägare ute i snö, mörker och minusgrader. Samtidigt satt jag helt ovetandes hemma och åt hamburgare och såg på Ponnyakuten i godan ro. Och hade glömt mobilen i jackfickan när de försökte ringa mig... Gud vad jag kände mig otillräcklig när det gick upp för mig vad som hade hänt. Jag vet inte rik

Dagar som aldrig kommer tillbaka?

Jag fann en gammal film på mig när jag hoppade fallskärm på Aros. Tyvärr har jag inte så många filmer från den tiden. Ibland blir jag ledsen och tänker att den där tiden aldrig kommer tillbaka och åren som jag hoppade fallskärm var så unika. Men å andra sidan... det är aldrig för sent. Jag kanske drar en repa till... när jag är 40, kanske?

Förtroendekris

Bild
Människa tömkör häst mitt på vägen. Det är den nionde tömkörningen i ordningen. Häst brallar ur fullständigt. Häst sparkar med bakhovarna mot månen. Häst trasslar in ena benet i en töm. Häst får ett hårt ryck i mungipan när benet trasslar in i tömen. Häst får fullständig panik. Bil kommer. Häst kastar sig ned i diket så häst får panik. Häst fortsätter trassla och springer i cirklar. "Lugn, bara lugn." säger jag och känner oron växa när jag tappar ordningen på tömarna runt hans ben. Jag tänker att det kanske är bättre att släppa än att slita nu när han är så uppjagad. Jag vill inte att han ska bryta ett ben eller fortsätta kämpa mot linorna. Bilen som vi mötte har stannat. Jag släpper hästen helt och hållet. Med tömmar och allt. Hoppas på att han ska sluta slåss mot linorna som stramar omkring honom, när jag försökt bromsa honom. "Du är lös nu, det löser sig." säger jag lugnt. Jag släpper allt och stannar av. Men han springer inte hem. Trots att det bara är 100 me

Att växa

Bild
Galo har börjat stegra och sparka mer, på sista tiden. Men han stegrar på behörigt avstånd och vänder bort huvudet. Och han sparkar på behörigt avstånd och slutar sparka om jag är för nära. Han liksom fejk-revolterar för att kolla om jag blir rädd för honom, eller om jag kanske blir lite imponerad av honom. Jag korrigerar honom lugnt och bestämt och försöker att inte göra så stor grej av det. Alla fyra hovar ska vara på marken. Så är det bara. Innerst inne blir jag motvilligt lite imponerad. Han är så vacker. Vilken gudavacker liten häst han blir när han kröker på nacken och lättar från marken. Skönhet, stolthet och styrka i en och samma varelse. Alla hans anfäder är målmedvetet avlade ända sedan bibelns begynnelse. Måtte han inte läsa mina tankar,  för jag visar på alla andra tänkbara sätt att jag tycker att han är en fjant. Vi tappade våra promenadrutiner när jag bytte stall och det blev mörkt ute på kvällarna. Jag blev lite orolig över trafiken och alla bilar som nu hade bländan

Täckbyxor passar inte under inridning

Ridhuset var upptaget då det var hoppkurs där, så jag och Galo kämpade på utomhus denna kväll. Det var fullt med bilar och hästtransporter och hästfolk som sprang runt i och med hoppkursen, och Galo fick lite extra krut i kroppen. Han dansade runt mig samtidigt som jag höll i longerpiska, longerlina och en liten pall så jag kunde kliva upp på honom där ute, i mörkret och blåsten. En tjej gick förbi och erbjöd sig tända utomhusbelysningen i ridbanan och jag tackade hjärtligt samtidigt som Galo gjorde fula miner och dansade runt. Sedan behövde han springa av sig genom att sprigna i en cirkel runt mig på longervolten. Energin sprakade. Jag har aldrig tränat honom att galoppera på kommando men jag behöver bara göra ett "Sjjh!"-ljud (Tänk mannen som talar med hundar, han gör ett liknande ljud) och ta ett snabbt kliv framåt för att han direkt ska börja galoppera, när han sprang runt mig. Så det behövde vi inte träna nämnvärt på. Springa kan han. Utan tvekan. Sedan kom Mari och

Good Horse Day

Idag var hästen snäll och fin som ett ljus. Jag tog på honom sadel och träns och funderade på om jag skulle våga sitta på honom själv. Jag blev feg i sista sekunden när jag stod där på pallen och funderade på att kliva upp, så jag hämtade hjälp av en tjej i stallet som fick leda honom. Så ledde hon runt mig och jag återföll till min ovana att hänga över hästen med rumpan i vädret igen, utan att faktiskt sitta upp. Galo verkar nöjd med denna söndagsrutin, att kånka runt på mig några varv i ridhuset när jag ligger och fnissar över honom. Han leddes runt i cirklar, med mig på ryggen, och efter ett tag började han spetsa öronen och flåsa av min vikt på ryggen. Men han verkade gilla det och drog inte alls ned på tempot trots att han fick flåsa lite. Jag tror verkligen jag skaffat en häst som vill jobba med kroppen. Men snart ska jag sitta på honom. På riktigt. Och verkligen rida. På riktigt. Det blev bara inte just den här helgen, heller... .

Bad Horse Day

Bild
Födelsedagen till ära så bad jag Per ta några fina foton på mig och Galishimo. Det gick sådär. Galishimo hade en Bad Horse Day. Och tro mig. Den var riktigt dålig. Men jag ska faktiskt inte skylla på hästen. Förut gick jag på promenad med honom tre gånger i veckan, ca 4-5 km varje gång. Nu har han knappt långpromenerat alls på flera veckor, på grund av kylan, mörkret och att jag ägnat mig åt inridning och tömkörningsträning. Denna häst behöver inte bara mental stimulans. Han är full som en kruthink med energi och behöver motioneras. Galo gör sig redo för ett känguru-hopp. Kolla vinkeln på bakhasorna. Och jag är redo att hålla fast honom.   "Alltså, vi är INTE vänner. Vad fan flinar du åt? Du är inte min MAMMA, du ska fan inte tala om för mig vad jag ska göra!" Galo känner sig kränkt och vill adopteras av Svenska Hästars Värn som tar hand om hästar som det är synd om. "Alltså. Petar du mig med spöet en gång till. Alltså EN gång till och

I morgon fyller jag 31

I morgon fyller jag 31 år och blir som vanligt lite nostalgisk. Jag börjar tänka på det här med ålder och att bli äldre, vad det innebär för mig. En stor fördel med att bli äldre är att jag släpper kontrollen mer och blir lite tryggare. Exempelvis så är det inte lika viktigt för mig att gifta mig eller vara i fysisk toppform. Livet handlar inte om yttre attribut utan om meningsfulla relationer. Relationen till Per, till mig själv och till de människor jag omger mig med. Där ligger själva russinen i kakan. För varje år som går så blir jag mer självsäker och ger mig mer entusiastiskt in i mitt arbete. För fem år sedan så kände jag mig orolig för att inte räcka till inom mitt arbete, men nu vet jag vad jag går för och litar på mig själv. Sedan märker jag hur jag alltmer dras till personer som verkligen inspirerar mig, både på arbete och fritid, och detta påverkar min personliga utveckling otroligt mycket. Eventuellt har jag blivit något lösare i hullet och kanske har tuttarna sjunkit

Hamsterhästen

Ibland så vill jag bara plocka upp Galo, hålla honom i min kupade hand, som en hamster, stryka honom över pälsen och sedan stoppa honom innanför min jacka. Idag så var han på sin tredje löshoppningsträning. Ni vet, när hästarna springer en bana och hoppar små hinder utan ryttare. Galo var rädd för bomarna (två stycken) som låg på marken och hotade ge honom stryk. Han hade nog tänkt på det där sedan senaste hoppningen och kommit fram till att bomar måste vara farliga. Vi försökte få honom att själv springa över de liggande bomarna på marken men det var bara för mycket. Så jag fick leda honom och gå först, och så klev vi över bomarna tillsammans. Jag och han. Då gick det bättre. Men hans hjärta bultade och hans ögon var stora. Han fick mycket beröm och mycket godis. Min stora fina häst var inte större än en hamster idag. Det blev tydligare än någonsin att min vackra häst, fortfarande bara är en bäbis, som behöver mycket stöd och mycket kärlek... .

När det äntligen blev min tur

Bild
Jag har funnit bilder på alla hästar jag ridit och fallit för de senaste sex åren. Och föga överraskande så har hästarna haft alla möjliga former och karaktärer. Här kommer en tribute för de senaste årens hästar som skapat bestående intryck hos mig. Ragnar red jag i Arbrå utanför Bollnäs. Han var en kallblodstravare. Jag red in honom i år 2006 och jag föll för hans enorma hjärta och hans stolthet och värdighet. Han var min riddare och vackra springare i en och samma själ. Han behandlade mig som glas och bar mig med stolthet. Skitsamma att vi inte hade varken ridutrustning, eller sadel och fick låna travkuskens gamla förlagda travhjälm när vi skulle ut. Vi hörde ihop och ridturerna var helt fantastiska. Så var det bara. Men han var inte min. Jag hade inte råd att köpa honom och visste inte hur länge jag skulle bo kvar på orten. Jag grät floder när jag bytte arbete och flyttade från orten. Att byta arbete var lätt. Att byta ort var lätt. Att lämna Ragnar var som att öppna s

Ombytta roller

Idag har jag låtit Galo bära mig igen. Det är sjätte gången han får bära mig. Galo tycker själv att han har koll på läget. Han står stilla vid pallen och uppför sig som vanligt. Utan bocksprång. Själv så är jag övertygad om att jag kommer att dö inom kort och att vi står bortom allt hopp. Jag ringde till en tjejkompis igår. Hon heter Karin. Jag red tillsammans med henne några gånger, för några år sedan, när jag bodde i Gävle. "Det där ordnar sig. Bara för att du inte är proffs på inridning så kommer han att bli en fin ridhäst så småningom. Tänk på hur länge tamhästar funnits i historien, som folk har lyckats rida in, helt utan ridhus eller professionella inridare." Hon är så klok Karin. Jag tror jag ska testamentera min säkerhetsväst till henne. Hon kan få den efter att jag avlidit till följd av att jag fallit av min fullständigt livsfarliga häst. För jag kommer ju att dö. Inom kort. Jag bad en av hästtjejerna i stallet hjälpa mig när jag skulle rida in min häst också,

Summering av år 2011

Bild
Jag har sålt min bostad i vackra Östhammar. Jag har sagt upp mig från mitt arbete. Jag har åkt Vasaloppet på 9 mil, med Per. Jag har gett bort alla mina möbler till välgörenhet. Jag har sagt hej då till mina bästa vänner Karin och Runa. Jag har flyttat 70 mil till Norrland. Jag har kommit närmare mina släktingar och mina föräldrar. Jag har skaffat ett nytt arbete. Jag har blivit sambo med Per. Jag har fått en tax på köpet, när jag fick Per. Jag har cyklat Vätternrundan på 30 mil, med Per och Karin. Jag har skrotat min bil som jag haft i sju år. Jag har fullständigt tappat min motiviation att träna. Jag har köpt en alldeles egen häst. Min gamla terv på 11 år har opererats för cancer och tillfrisknat. Min mormor har dött. Jag tror att detta år är det år som jag i särklass gråtit mest. 2011 har flödat i tårar. Det är tur att alla tårar blivit uppvägda a

Han är ju så lydig. För det mesta.

Efter ett trevligt nyårsfirande i Kåge så startade jag och Per året med att åka till stallet. Först värmde vi upp med att knyta fast skor i sadeln som skumpade runt när han sprang. Galo alltså. Per tvingades inte springa någonstans. Sedan så red jag lite. Eller något liknande.  Galo och Per knallade runt, med mig liggandes på mage över sadeln, bärandes hjälm och säkerhetsväst, och i en synnerligen ovärdig liggställning. I stället för att försöka vara så försiktig som möjligt så låg jag med magen över sadeln, med rumpan i vädret, och gungade, klappade, viftade och buffade, så att han skulle vänja sig vid mig. Det kändes bra. Särskilt med tanke på att vi inte hade publik. Den ovärdiga liggställningen gör dessutom att jag enkelt kan glida ner om Galo börjar bocka igen. Så slipper jag bryta ryggen. Galo blev klappad och buffad på magen, på rumpan och överallt där jag kunde komma åt med armar och ben. Och han hanterade det väldigt bra. Men visst är han känslig för beröring, så inridningen