Livet är förändring

Jag kämpar på med Galishimo. Jag är lite rädd fortfarande, men har inte panik på samma sätt som förut. Vi går långsamt framåt. Ibland något steg bakåt. Det händer inte så mycket. Vissa pass blir jättedåliga. Ibland vågar jag knappt sitta upp. Han har ett hett temperament och är verkligen känslig. Och jag då. Ovanpå. Som en liten tomte. Ibland livrädd. Jag kan bli lite extra nervös när han börjar med sin egenhändigt uppfunna dressyrrörelse. Jag jobbar ju för att få honom att skritta, men ibland så har nöden ingen lag, och då improviserar han med rörelsen Kaputt. Det är något slags halvdött skutt med blottade ögonvitor. Inte alls särskilt farligt och det är lätt att sitta kvar. Men man undrar vad han gjorde. Så jag och sambon har konstaterat att han gjorde en Kaputt. Jag tror att det är en mindre variant av den spanska ridskolans mäktiga Caprioler och Croupader då krigshästen ståtligt hoppar i luften. "Cauputte". Kanske man skulle ha kallat Galishimos rörelse, på spanska

Julen har varit full med fina presenter i stora lass, julmat, släktträffar, julbord, julgröt, julrim, julpussar och julkramar, kusinträffar, kompisträffar, träffar-träffar, presentprassel, julkärlek från sambon, Alladinaskar, julmusik, levande ljus, Oh Helga Natt, vi-har-inte-setts-på-länge-träffar, en övergödd tax, en gravad lax, en exhalterad terv, vin, julmust, öl, gagnam-style, jägermaister, minusgrader, och en hel del annat. Massor med härligt julfirande. Det var en riktigt rolig och omtumlande jul, med massor av intryck. Men det var också skönt att åka hem till mamma för en stund. Ingen känner mig som min mamma. "Här har du en trevlig bok" sa hon. Sedan fick jag tillträde till mitt barndomsrum, och där låg jag och tryckte som Gollum i sin grotta. En filt fanns också. Och en mamma som alltid finns där. Mor och dotter låg i soffan och började sömnigt gäspa när klockan passerat sju på kvällen. Det är julefrid, det. För mig.

Äntligen har ångesten släppt! Pulsen skenar inte, händerna skakar inte, olusten sköljer inte längre över mig som en hink vatten över huvudet. Det börjar faktiskt till och med bli lite roligt. Galishimo är ju superfin. Efter två misslyckade inridningsförsök, som urartat till rodeo, för länge läänge sedan, så är vi på rätt spår igen. Jag har inte räknat hur många upp och avsittningar jag gjort då jag varit riktigt rädd men det är klart över 20 stycken. Jag har knappt vågat rida honom alls. I princip har två månader enbart gått till att få bukt med min rädsla att sitta på katapultponnyn, igen. Men nu börjar det alltså lossna. Ingenting har varit för gäves!

Det finns en facebooksida som heter "Hästar finns inte" och där man ifrågasätter hästens existens. Eventuellt är häst en frukt och det hela är en stor komplott. Jag gjorde detta inlägg kombinerat med denna bild. Jag har nu fått personligt rekord i personer som tryckt på gillaknappen. 275 personer, senast jag tittade.

I norrlands inskog finns det ett litet insnöat ridhus. I det lilla insnöade ridhuset fanns det en snorig och febrig ryttare. Den snoriga febriga ryttaren hade en stor overall på sig och höll i ett dansande arabiskt fullblod. Snorandes, harklandes och hostandes gick den febriga ryttaren upp på pallen. Hon har fått ridrädsla efter att ha blivit gruvligt avkastad två gånger tidigare under inridningsförsöken på just denna häst, så hennes hjärta pickade jättesnabbt. Det hela kändes olustigt. Särskilt med feber. Med grötig röst så försökte hon vara stadig på sin hand och förklarade pedagogiskt för hästen: "Idag är vi extra snälla mot varandra. Vad säger du om det? Du står stilla och jag kliar dig. Det får bli dagens pass..." sa hon och drog in lite febersnor i den svullna näsan. Så kravlade hon sig upp och kliade hästen. Och så gick de några steg. Och hjärtat skenade i panik. Men inte hästen. Hästen skenade inte i panik. Bara ryttarhjärtat. "STOPP! STOPP! Nu måst

"Du älsklingen." säger sambon. "Ja?" svarar jag. "Har du tvättat min tröja?"säger han. "Hurså?" "Nej, jag tänkte bara...om du tvättat den." "Ja det kanske jag har." "Jag misstänkte det." "Hurså?" "Nej, det var inget viktigt." "Varför frågar du då?" "Den sitter kanske lite trångt." "Men det är ju ull. Man måste stretcha ut det." "Jag vet inte om det hjälper." "Trams." "Men du, Katarina." "Ja?" "Du kan väl åtminstone hjälpa mig av med den?"

På morgonen när jag vaknar så går jag oftast till terven. Hon börjar bli så gammal nu och har fyllt tolv år. Jag är rädd för att hon plötsligt ska lämna mig och bara inte vakna upp en morgon. Det är så skönt att lägga händerna på hennes päls och känna att hon är varm och mjuk och levande. Jag köpte henne när jag var 20 år och hon är tolv år nu. Hon har inte fått ett perfekt hundliv men jag har gjort mitt bästa. Jag hoppas innerligt hon stannar hos mig en stund till. Jag behöver henne.

  Sambon bjöd mig ju på Globen i helgen så jag kunde frossa ohämmat på hästar. Jag älskade de atletiska elithästarna som hoppade så höga hinder, och de väldrillade showhästarna som alla visade upp sig på fantastiska vis. För att inte glömma den mäktiga lejonhästen. Se nedan. Men allra mest gillade jag de där alldeles vanliga odrillade vardagshästarna som ibland fick knalla in på scenen av olika skäl. De ovana vardagsponnierna som bara förvånat ställde sig och stirrade på publiken utan att veta hur de skulle hantera situationen. Den stackars målade Dalahästen undrade vart tusan han hamnat. Och vad de ondskeulla människorna gjort för konstigt med hans päls. En flock russ släpptes in på arenan för några minuter. De såg minst sagt överraskade ut. Publiken jublade. Ett litet föl blev helt paralyserad av spektaklet och glömde följa den springande flocken. Den stora publikmassa som fyllde hela globen hyllade storartat den lilla förvånade lurvtussen, som varken visste ut el

Jag ligger fortfarande i självömkan och känner mig knäckt. Det är ju en sak att vägra jobba kvar på sin arbetsplats för att det är för tungt och sedan byta. Bara den grejen är rätt så krävande. Men jag går faktiskt på det nya jobbet och presterar normalbra. Det känns bara så fruktansvärt motigt nu efter operationen. Jag var inte alls förberedd på att jag skulle vara dålig efteråt. Jag orkar inte städa hemma och jag orkar inte riktigt med Galishimo heller. Jag trodde allt skulle vara över lika lätt som ett tandläkarbesök och att jag skulle glömma allt efter ett dygn. Men så blev det inte och det gör fortfarande ont. Att avancera i ridningen fungerar ju inte direkt heller när jag är rädd om operationssåret och känner mig öm. Hela söndagen låg jag i sängen och tog mig ingenvart. Jag var färdig både fysiskt och psykiskt. Sambon vet i alla fall hur man visar mig kärlek: han öppnar plånboken! Till helgen åker vi till Stockholm och sover på hotell och myser tillsammans. Då kan jag ligga

Efter en veckas vilande efter operationen följde mamma med mig till Galishimo. Jag kände mig fortfarande lite spak och det molade i magen efter operationen. "Jo. Alltså. Jag vågar inte rida på honom så mycket. Jag är fortfarande rädd för att han ska kasta av mig." sa jag skamset och undvek ögonkontakt. Trots att det var så länge sedan, nu. Tiden går och jag håller mig krampaktigt fast vid samma ritual av väldigt korta ridturer och med hjärtat i halsgropen. "Där ju inte konstigt. Men nu måste du upp." sa min mamma glatt och tillade: "Var glad att han är så liten !" Efter lite trevande kom jag slutligen upp i sadeln. "Men så tjusigt! Men vilken lydig häst!" utbrast mamma och fortsatte: "Vad fina ni är!" sa hon. Jag satt lite vilset på Galishimo och klappade honom lite nervöst. "Nu måste du gå runt lite med honom så han får röra på sig!" sa mamma och Galishimo började genast gå, till synes smickrad över all denna upp

Jag låg i soffan och tog mig ingenstans. Det fungerar att gå på jobbet (förutom att jag går omkring som om jag hade en gaffel uppstoppad i musen) men det har inte fungerat att komma hem. Då har masken rasat. Och det har blivit väldigt skönt att ligga ned. Ligga på rygg is tha shit. Har jag väl lagt mig på rygg så vill jag inte sätta mig upp igen. Jäkla operation. "Du, jag har tänkt på en sak." sa sambon och log. "Vaddå?" "Jo. Jag tänkte att du kunde få låna mitt betalkort." "Till vaddå?" "Ja." sa han, och funderade: "Till precis vad du vill." Jag vred mig i ett stön: "Varför kommer du med detta erbjudande just idag? Jag måste ju ligga ned nu." "Oj. Men vad är det som poppar fram hääär?! Oj!? Mitt kreditkort. Titta så fint." "Men sluta." "Oj vad fint det är. Och fullt med pengar. Tänk vad mycket god mat du skulle kunna köpa på närmaste restaurang, för det här!" "Me

Jag har genomfört de här obligatoriska cellprovstagningarna på kvinnokliniken, som kvinnor erbjuds ta efter de fyllt 25. Det är ju snällt. Att man får äran av att låta en främmande tant peta i en tandborstliknande minikvast i ens allra heligaste område och rota runt lite, samtidigt som man försöker prata om vädret (med rösten i falset). För bara 300 kronor. Det är så juste att man får så fina erbjudanden. Sedan så fick jag ännu godare nyheter. De hade minsann upptäckt att det fastnat konstiga grejer på den lilla kvasten så jag fick ju ett special offer . Grattis. Jag hör till den 1% kvinnor som får konstiga grejer på kvasten, så för enbart 300 kronor så kan en specialist nypa loss en jätteliten köttbit från mitt allra heligaste. Med en pytteliten jätteliten krokodil av metall. Bara för att vara snälla. Sedan tittar de på vad krokodilen fångat i munnen, med microskop. Någonstans där. Ungefär när krokodilen var redo att gnaga. Så tyckte jag liksom att det faktiskt får vara lite måt

Jag försöker lära Galishimo den förnäma rörelsen Spanish Walk. Den Spanska Skritten. Det är när hästen tar ett stort luftigt steg framåt med höga, ståtliga framben. Ungefär som en häst som räcker "vacker tass" inom hästvärlden. Galishimo blev genast väldigt entusiastisk. Som vanligt. Så nu kör han ihärdigt på med att öva Den Spanska Skritten. Även när jag inte begär det av honom. Hans vackra hov viftas högt, den viftas lågt. Den viftas vid alla tänkbara och otänkbara tillfällen. Om inte vänster ben funkar så provar han höger. Man får en vacker hov i rumpan om man går förbi. Man får en vacker hov i luften när man ska försöka kratsa undersidan på den. Den vackra hoven söker frenetiskt efter bekräftelse i sitt utförande. Sedan, när vi ÄNTLIGEN tränar den och Galishimo får utrymme för att öva denna avancerade rörelse, så blir han lite överentusiastisk. I stället för att lyfta hoven så räcker han fram den och gräver en djup och stor fåra i marken. Skraaap. Vi kallar nu

Ett par gånger per år (vanligtvis i november) genomgår en särskild tjej en särskild förvandling. Från att ha varit glad, matglad och humoristisk med karaktäristiska runda kinder - förvandlas hon till  Häxan Surtant. Detta fenomen är vida känt och går under diagnosen Igelkott, eller så säger jag att björnen gått i ide. Livet blir plågsamt, som en akt av Strindberg.   Så. Häxan kom på att det var läge att rymma ut till skogen djupt i norrlands inland och kura i en timmerkoja. Hon packade ned terven och taxen i bilen och tuffade ut mot skogen. Mil efter mil körde hon. Längre och längre från civilisationen. Djupare och djupare in i skogen. Hon körde efter oändligt slingrande grusvägar och såg inte en gatlykta eller mötande bil på flera mil. För det finns ju en timmerkoja. Hemma hos pappa. En mycket fin timmerkoja med kyl, element, en bäddsoffa från IKEA och lyktor av alla tänkbara slag. Så där lade hon sig, minsann. Häxan surtant. Femton meter bort bor häxans Pappa och Kristi

  Jag försöker ta nya tag och snygga till mig lite. Sambons mamma har klippt håret på mig och färgat det. Hon fick fria tyglar, hon har arbetat som frisör en gång i tiden så jag tänkte väl att det inte kan bli så tokigt. Hon blev genast entusiastisk och gjorde en ordentlig make-over med en radikalt ändrad hårfärg, lite lugg och lite kortare hår. Fint blev det! Jag har även uppriktigt börjat försöka sminka mig igen. Börjat. Försöka.  Herregud vad dyrt det är att smeta på sig lite smink. Om det ska vara rätt smink. Jag tog med mig kameran på dagens söndagspromenad så sambon passade på att fota mig och hundarna. Sambon har övertalat mig att köpa en ny vinterjacka med någon kärleksfull motivering om att jag får se mig om efter en annan karl om jag inte gör mig av med det gamla eländet jag haft sedan tidigare. Sedan så har jag insett att det kanske är bra att jag ser över hur jag ser ut. Det kan ju vara en poäng med att se sig i spegeln och tycka att man ser fin ut. Sagt o

Jag kämpar vidare med inridningen på Galishimo. Någon skolning eller dressering är det dock inte tal om. Jag sitter bara upp och skrittar några steg. Jag har blivit lite rädd utifrån de gånger han kastat av mig och jag behöver ta det försiktigt innan jag börjar jobba lite mer målmedvetet med honom.   Det känns overkligt att jag rider på honom! Jag rider på det arabiska fullblodet som jag ägt i ett år. Hästen som bockat av mig två gånger och fullständigt skrämt vettet ur mig. Nu sitter jag på honom igen. Och han är entusiastisk som en duracellkanin.   Jag försöker att ha is i magen och hålla honom på så lösa tyglar som möjligt för att inte spoliera hans fina framåtbjudning. Jag tycker det är läckert att han är så framåt, och jag vill inte bromsa upp hans kropp och attityd genom att hålla för hårt i tyglarna. Instinktivt vill jag hålla hårt i tyglarna och korta dem för att kunna kontrollera eventuella bockningar, men intellektuellt så inser jag att han måste få frihet och förtr

Jag gillar inte min förbaskade efterklokhet. Jag skulle vilja ha "nutidklokhet". Eller rätt och slätt bara klok. Då hade jag nog gjort en hel del annorlunda. Typ begärt omplacering på arbetet mycket tidigare och inte bara se allt som "utvecklande utmaningar". Jag känner mig som en fruktansvärt misslyckad variant av Kay Pollak och har gått omkring med näsan i vädret och trott att alla svårigheter leder till utveckling. Alltså, inte för att såga alla dessa feelgood-mentorer där ute i sverige, men en hel del svårigheter kan även leda till av vekling. Det är sant. Det är absolut sant. Livet är för kort för en ständig ström av "utvecklande utmaningar". Jag lovar. Man kan faktiskt även undvika saker. Man måste inte ta itu med allt. Man kan även ta på sig joggingskorna och springa åt det andra hållet, snabbt som en rädd råtta. Det kan också vara ett mycket bra och vettigt alternativ. Tro det eller ej. Jag längtar tills jag blir en tant. Då kanske hu

Jag har inte känt mig okej. På arbetet har jag varit stressad, ledsen, lättkränkt, arg, utmattad, tillbakadragen, överdrivet kontaktsökande, uppskruvad, urlakad, hetsjobbad, passiviserad, defensiv och offensiv.  Samtidigt. Mitt känsloliv har alltid varit lite som en torktumlare. Det är alltid något som ligger och tumlar runt någonstans. Tänk er att vara en torktumlarpersonlighet där varje plagg är en negtiv känsla som tumlar runt i ett muller och ett hypnotiskt cirklande. Det är alltid något plagg där, en liten röd socka eller några gula vantar som väcker lite tumlande, och det är lite av mitt normalläge. När jag har haft bra dagar har bara en rosa trosa tumlat runt. När jag haft dåliga dagar så har det väl tumlat runt fem eller sex plagg. Nu har mitt känsloliv liksom urartat till en överfylld torktumlare med handskar, mössor, overaller, jackor, sockor, gula plast-ankor, tennisrackets, stenar, kottar, döda överkörda smådjur, frigolit, granar och smågrus. Alldeles alldeles för m

Det är denna tid på året som taxarna går i ide. De befinner sig på sparlåga och taxfriden får icke störas.   En vilande tax kan finna ro i solen...     ....eller på soffryggen...   ...eller under sängöverkastet.    En vilande tax får inte störas och skall utan undantag närmas med största respekt och försiktighet.   .  

"Du, jag brukar säga att jag inte brukar märka ord." säger jag till sambon, innan jag fortsätter: "Men jag har god lust att märka ett uttryck som du har och som jag tycker är ganska roligt..." "Jasså?" "Ja. Det är när du säger 'så att säga'. Det triggar mig ibland." "Jasså?" "Ja. Det är liksom så formellt. Och litterärt. Så att säga..." "Hm." svarar sambon. "Jamen 'SÅ ATT SÄGA'. Är inte det lite konstigt. Att man säger så. Lite gammelmodigt. Det är det väl?" "Du. Det blev lite dålig mottagning här just nu." säger sambon. "Det blev det inte alls. Det är bara som du säger." "Jo. Det blir faktiskt dålig mottagning nu. Jag åker i en tunnel nu." "Det är inte dålig mottagning!" "Nä tyvärr. Jag hör inte vad du säger nu. Ingenting alls. Hallå?" "Nu undviker du mig?" "Hallå?.... Hallå? Jag hör inget."

Jag får fortfarande lite panik av att rida Galishimo. Jag kan inte påstå att jag tycker att det är roligt att rida honom. Men det är ju naturligt med tanke på de tidigare avkastningarna. Men det finns ju bara ett sätt att hantera paniken och det är ju att utsätta sig för den. Det blir fortfarande väldigt korta ridturer. Väldigt. Korta. Ridturer. Sambon är med och filmar och fotar och peppar mig att sitta upp. Jag häpnar ibland över Galishimos bilder och hur han arbetar med mig och hur lyhörd han är. Han ser så fin ut. Så fantastiskt fin. Synd bara på den panikslagna heffaklumpen som spänner sig ovanpå honom. Men alltså NÅGOT måste ju den panikslagna heffaklumpen ha gjort rätt....     Efter att jag ridit runt lite så tog sambon in honom i Spolspiltan för att spola honom av honom lite lera på benen. Galishimo trampade runt lite oroligt när han fick vattenstrålen på sig men verkade ändå acceptera läget. Sambon var kanonduktig och låtsades som ingenting när Galishimo blev s

  Tror ni jag har kunnat tänka på något annat än att jag ridit min häst? Nej. Tankarna återkommer gång på gång. Jag har suttit på honom! Jag har faktiskt ridit. Jag vet inte varför det är så stort men det har något med hela det här året av träning och det har varit så svårt att föreställa sig att han ska bli en ridhäst. Alltså på riktigt. En ridhäst.  Tankarna snurrar runt i huvudet och återkommer hela tiden. Jag har faktiskt ridit honom. Jag har ridit min unghäst. Jag bara satte mig upp och red på mitt oinridna arabiska fullblod. Och han var så lydig och snäll... Det känns nästan overkligt. Som om det inte är sant. Nästan som om jag slagits av en (liten och snäll variant av en) chock. Sedan tittar jag på filmen och bilderna och slås hela tiden av den här känslan att "Ja. Det ÄR sant!"

Helgen har varit toppen! Jag har kämpat på med Galishimo och han blir bara finare och finare. Att sitta på honom är fortfarande lite ångestladdat, jag vill absolut inte rida honom när jag är ensam, men spänningarna håller på att klinga ut. Tur att sambon förstår att det här är viktigt för mig och ställer upp så ofta han kan. Efteråt är jag förståss stolt som en tupp. Denna helg blev väldigt glädjefylld! Nu är vi på gång!

Jag stod på pallen och klappade Galishimo. Och klappade. Och klappade. "Ska du inte kliva upp snart?" frågade sambon. "Neej. Jag ska bara klappa lite till." sa jag sammanbitet. Hjärtat dunkade genom hela kroppen och jag kände mig rädd. Så jag klappade. Och klappade. Och klappade. Och klappade. "Alltså. Du kanske måste sluta klappa Galishimo snart." sa sambon. "Hurså?" "Du kommer att nöta bort all päls på honom." "Det tror jag inte." sa jag och försökte dölja hur paniken spridit sig i kroppen. "Alltså jag tror inte man kan BEGÄRA av en treårig unghäst att stå stilla och bli klappad hur mycket som helst." "Det tror jag." svarade jag bestämt. Rösten stockade sig nästan i halsen av den höga pulsen och adrenalinet satt i magen, och pumpade ur sig rena panikhormoner, som ett okontrollerat kärnkraftverk. *dudunk dudunk dudunk* Sedan vände sig Galishimo om och bet mig på benet. Som om han sa: &qu

Sambon har blivit ännu värre av förkylningen. Måtte han bli frisk snart! Han ser ut som sjunde sorgen och låter som den åttonde bedrövelsen. Grannhundarna ylar när han går utanför. Blommorna vissnar om han rör vid dem. Solen går i moln där han klampar fram. Terven och Taxen får ståpäls när han går förbi. Bilar kör i diket när han går över gatan. Stadsfåglarna faller ned från himlen ovanför hans huvud. Spridda poltergeistfenomen rapporteras i hela kvarteret. Elektronik går sönder. Rumstemperaturen sjunker flera grader när han är i närheten. När min sambo är förkyld så blir det en mindre variant av jordens undergång. Måtte det ta slut. Herre min skapare. Måtte det ta  slut. .

(OBS! Inte jag som ritat! creaturesinmyhead.com)   Nu är det sambon som blivit sjuk. Han kravlar omkring som en slemmig mask med Crazy Eyes och hittar fel på mig. Han har noll självinsikt utan tror på fullaste allvar att jag "klickar provocerande högt" med min dator. "Så du menar på fullaste allvar att jag skulle klicka extra högt på tangentbordet när du är sjuk, för att retas?" undrade jag. "Ja." svarade han förnärmat med grötig röst och snöt sig. "Men varför skulle jag vilja manipulera dig att må ännu sämre när du redan är sjuk?" "För att du är ondskefull." förklarade sambon pedagogiskt som om detta vore självklart. "Men varför är du tillsammans med mig om jag är ondskefull?" frågade jag. "För att du är kvinna." konstaterade han. De flesta diskussioner brukar avslutas med slutsatsen att jag är en kvinna. Vi kvinnor är mystiska och manipulativa väsen som orsakar både vånda och värk hos varje godhjärtad

Jag är fortfarande sjuk. Att vara långdraget sjuk är lite av min personliga talang. Jag trodde jag var på väg att bli frisk men blev magsjuk nu på kvällen. Galishimo mår i alla fall bra , men hela hans hage är översvämmad, efter det så kallade Kaosvädret som lagt sig över Sverige som en blöt filt. Den fuktiga kyliga luften med de täta regnskurarna gör livet lite extra tufft nu när han går på lösdrift, så... ja. Det kanske passar med lite vila. För oss båda två. Jag provade i alla fall att tömköra honom lite förra veckan och han visade inget tecken på att ha ont någonstans. Han rör sig som en dansare. Trots att tömarna hänger lösa, som ni kan ana på bilden ovanför här, så rör han sig så elegant och mjukt.  Han vet vad han kan.   Nu är det ju även konstaterat att han accepterar att bära en ryttare på ryggen. Allt bådar för en mycket rolig inridning. När jag är pigg. När luften blivit torr och frisk. Då ska vi dansa på riktigt...   Tills dess är det värt att vi

Jag och sambon trotsade regnet och tog hundarna på en frukostrunda i skogen. Hela familjen är fortfarnde välsignad med en gammal terv som stormtrivs med långa promenader. Oavsett väder. Det är dock anmärkningsvärt vilken personlighetsförändring taxen genomgår när de vanliga rutinerna bryts. På de vanliga promenaderna är hon ungefär lika samarbetsvillig som en tegelsten. Hon ligger i kölvattnet och bromsar farten och vägrar gå i vattenpölar. Hon tycker själv att det är trevligare att bajsa inomhus när det regnar ute, och hon blir väldigt kränkt när man tvingar ut henne i höstrusket för sin rastningar. Det hör till vanligheterna att taxen protesterar så häftigt att hon får andningsproblem då hon vägrar ge efter för trycket på kopplet. Grannarna har troligen vant sig vid åsynen av en sur matte med en harklandes tax som motsträvigt drar kopplet bakåt - hemåt. På nya skogsturer blir taxen däremot en fullfjädrad jakthund. Stolt och modig. Hon plöjer sig genom leriga diken utan

Äntligen kom jag mig för att boka en akuttid till en tandläkare. Jag har ju fått ett inflammerat tandkött som Makrofagerna inte verkar få bukt med. Ni som läser (mamma) vet ju att jag har lite tandläkarskräck och att varje tandläkarbesök därför blir ytterst märkvärdigt, och alltid dokumenteras noggrannt på bloggen. Jag fick komma med fyra timmars varsel. Jag blev kungligt bemött. Jag fick solglasögon för att slippa det skarpa ljuset från lamporna (helsmart, jag visste nog inte själv hur jobbigt det varit med det skarpa ljuset). Jag fick tanden grundligt rengjord samt ett litet "rengöringskitt" att använda mig av framöver för att förebygga framtida inflammationer. Dessutom var tandläkaren jättetrevlig. Han hittade skräpet som fastnat och orsakat inflammationen. Han visade på röntkenplåtarna hur inflammationen spridit sig ända ned till tandroten. Att något så litet kan skapa så mycket besvär. Jag hann inte ens bli rädd. Inte ens när han pillade där det gjorde som allra mest

Ja, det blir tandläkaren idag. Inflammationen blir bara värre och inatt kunde jag inte sova av värken. Jag har inte ätit heller då det gör för ont. "Kan man inte äta kan man inte jobba." är lite av dagens slogan så jag sjukskrev mig. Vilken skitmånad september blev! Ingen löpträning och väldigt lite hästträning. Hunden blev halt, hästen blev halt, jag blev långdraget sjuk. Men nu kan det bara bli bättre!   Saknar att träna med buskillen.       Crazy Eeeyes!   Crazy Eeeeyes!   .

Jag är fortfarande sjuk, eller om jag nu hann bli frisk däremellan. Galishimo är fortfarande en aning halt men det har blivit mycket bättre, men nu är även terven halt. På samma ben som Galishimo, dessutom. Hon får vila hon med. Vila och ligga i soffan. Sveriges dyraste hundbädd är den kompletta soffan som vi nygen inhandlat. Nåja. Hon är gammal. Hon får förmåner. Jag hostar och jag har fått feber. Halsmandlarna är svullna. Jag snorar och harklar mig. Jag har en inflammerad visdomstand också. Och jag börjar bli less. Jag undrar om jag ska kontakta en vårdcentral för att jag känner mig sjuk fortfarande eller om jag ska kontakta en tandläkare för att göra något åt den inflammerade visdomstanden. Trött är jag i alla fall. Jag har inte alls lust att ringa runt och styra upp saker. Jag vill sova riktigt djupt riktigt länge och vakna pigg. Har jag nämnt att det för övrigt är jättesynd om mig?   Jag saknar tjockisarna på lösdriften...     .