Livet är förändring

Idag känns livet lyxigt. Jag har två drömprinsar i mitt liv. Den ena lever jag med. Han har skött all hushållsservice, markservice, hundservice och matservice under hela veckan. Jag har känt mig trött och håglös och Per har verkligen insisterat på att jag ska slappna av, gosa ner mig i sackosäcken och låta honom fixa biffen åt mig. Jag är rätt så ovan över att visa mig sårbar på det viset och ta emot så mycket hjälp ("Kan man stå upp på två hela ben så kan man göra sin del av hushållet") men det har känts bra. Det har bara inte hållit för mig denna vecka... Den andra drömprinsen är kastrerad och slår knut på sig själv för en morot. Idag gick jag på skogspromenad med honom tillsammans med en tjej och två andra hästar. Galo har aldrig gått på promenad i sällskap med andra hästar förut och detta blev oerhört spännande. Ena sekunden gick han lugnt efter mig och andra sekunden hoppade han jämfota bredvid mig i ren entusiasm. Trots all överskottsenergi så drog han aldrig i grimsk

I onsdags när jag plockade in Galo till stallet så var han rund som en tunna och glad som en gris. Skinnet var spänt som ett trumskinn och det hela såg lite bisarrt med en ballongmage ut då han annars är slank och fin. Trots Galos tydliga stolthet över att ha ätit enorma mängder väldigt snabbt så fick jag lätt panik. Jag ringde till veterinären och undrade om han riskerade kolik, tarmvred eller att bara rätt och slätt dö knall och fall av att ha ätit så mycket så snabbt. Veterinären frågade hur hans allmäntillstånd var. Jag sneglade på Galo. Stoltheten sken i hans blick och han tiggde godis ur mina fickor. Veterinären sa att det nog var okej om han inte verkade må dåligt men föreslog att jag skulle promenera honom lite och se om det var någon förstoppning på gång. Sagt och gjort. Jag tog ut Galo på en promenad. Nu var det fullkomligt becksvart ute och tät dimma så jag tog på mig pannlampan och trevade mig ut efter vägarna i landsbygden. Jag hade två meters sikt framåt på den ensliga

Jag fick mitt hästpass till Galo ganska nyligen. Av rent nöje så började jag slå upp några hästnamn som fanns i hans stamtavla. Och ni anar inte vilken ny värld som öppnade sig. En helt ny vacker värld som troligen har copyright på det mesta och som säkert inte får kopieras... men, det är helt otroligt... Jag är häpen och hänförd. Jag kan spåra hans släktingar hur långt tillbaka som helst. Jag är helt förbluffad över denna fantastiska dokumentaton över arabhästarna han härstammar ifrån. Och vilka gamla bilder som finns där ute, och vilka eldsjälar det måste finnas som sparat allt detta! Här är Galos farmors farfar. Camargue, född 1979. En avlägsen anfader från Polen, Wielki, född 1938. Äldsta bilden jag fann just nu på Galos anfäder är Sahara född 1840. Hon födde sitt föl samtidigt som hon utvandrade från Egypten. Jag får nästan gåshud när jag tänker på generationerna av hästägare som värnat om sina dyrbara hästar och dokumenterat allt detta för framtiden....

Titta på detta vattenfall från ett flyktdjurs ögon. Ser ni vilket monster det blir?! Ett forsande, vrålande monster som bara väntar på att få äta upp rädda små hästar. Jag tänkte att jag och Galo åtminstone kan försöka gå över dammluckorna, och se hur nära vi kommer. Det är ju bara att vända, om det blir otäckt. Galo stannade inte en enda gång. Ögonen blev stora, näsborrarna drog häftigt efter luft, hela hästen blev spänd och jag såg ögonvitorna på honom. Men han följde lydigt varje steg jag tog och vi hade vandrat över dammen på en minut. Sedan gick vi en liten runda i skogen, och sedan samma visa igen på hemvägen. Galo blev rädd för vattenmassorna som forsade ned bredvid honom, men han visade en fantastisk tillit. Han får mig att tänka på Napoleon Bonapartes vita arabhäst Marengo. Marengo sårades åtta gånger och bar sig ägare genom flera strider och förluster. Att gå över en damm är givetvis en struntsak mot att vara en krigshäst ute i strid, men även hobbyhästen Galo visar

Kort efter att jag hade skrivit föregående inlägg hörde jag tunga steg i hallen, en blek (främmande) man kom ut ur sovrummet och lutade sig mot dörrkarmen som om han behövde stötta sig för att stå upprätt. Han såg febrig och lite svettig ut och ögonen såg blanka ut. Han hafsade efter några värktabletter från skafferiet. Sedan vände han sig mot mig. Med grötig, fast bestämd, röst sa han: "Nu. Går. Vi. På. Stan." Jag vågade inte göra något annat än att hålla med. Sedan gick han med bestämdhet runt stan. Inte för snabbt. Vi skulle hålla oss inom beteckningen "strosa". Vi kollade på skyltfönster och han insisterade febrigt på att jag skulle prova lite olika kläder. Sedan stod han utanför och var konstruktivt smakråd. Jag fick väldigt många komplimanger för min fulländade skönhet. Jag var till och med så vacker att lite kladdkaka med grädde och en Caffe Latté omöjligt skulle kunna göra någon skada. Han envisades även med att bära varje kasse. Vi skulle strosa p

Per är inte sjuk. Man får inte kalla honom sjuk. Han BLIR nämligen aldrig sjuk. Det berättade han redan när vi började dejta varandra. Att han aldrig blev sjuk. Han är alltid frisk, nämligen. Hälsan själv. Så vi säger inte att han är sjuk, nu när vi ska genomföra vårt åtgärdsprogram som innefattade att gå och shoppa på stan och allt annat roligt. Jag får inte nämna ordet sjuk. För det är han inte. Det är bara det att han inte klivit upp ur sängen på snart 24 timmar, svettas och fryser om vartannat, samt äter huvudvärkstabletter och låter matt på rösten. Men han är inte SJUK. Absolut inte. Han rättar mig omedelbart om jag säger det förbjuda ordet, och han envisas med att säga "Jag kliver upp alldeles strax." med grötig röst. Vilket jag börjar misstänka att han inte kommer att göra. Så jag smög iväg till stallet. Och hade en riktig gos-stund med Galo. Vi kliade varandra och var bara kompisar, utan träningar och övningar. Tydligen så har han varit väldigt nyfiken på stallets

En främmande man bjöd mig på en fin lunch idag. Först kunde jag inte sätta fingret på vem det var men sedan insåg jag ju förståss att det var min sambo. Med lätt desperation på rösten så upprepade han sitt mobilnummer för mig och då trillade poletten ned. Vi kanske har UMGÅTTS för lite på sista tiden. Eventuellt kan jag gå med på att jag blivit lite uppslukad i mitt hästintresse. Eventuellt kan det vara så. Sambon visade ett stort intresse av att följa med mig på Åhléns avdelning för heminredning. Han gav till och med ifrån sig ett entusiastiskt och glatt "Åh!" när jag fann några korgar till min garderob. Då insåg jag att detta varit riktigt, riktigt illa. Han måste vara så totalt svältfödd på umgänge med mig att han till och med följt mig på Åhléns med stor entusiasm. Detta ÄR illa. Nåja. Den främmande mannen presenterade ett åtgärdsprogram som innefattade dagens goda lunch på restaurang, lite lördagsshopping i centrum till helgen, och eventuellt någon weekend med SPA nä

Japp. Jag var hos Gunilla i helgen. Det blev många lärdomar. Gunilla har utbildat sig flitig främst inom akademisk ridkonst och nu låter hon sig även inspireras av westernridning. Jag lärde mig massor! Gunilla lärde mig även (utöver den praktiska teorin) att hästar inte bara handlar om hästar utan även i högsta grad om hästfolk. Vissa hästmänniskor lever inte bara för sina hästar, utan även genom sina hästar. Slutresultatet har i vissa fall blivit lite läskigt. Detta gällde dock inte Gunilla som aldrig varit läskig inom något avseende, utan bara anmäkrningsvärt observativ på andras beteenden. Både hos hästar och människor. Gudskelov. Jag kanske ska ta en ordentlig helg med bara Per och hundarna snart så jag får lite balans i livet. Jag vill inte bli en konstig häst-människa-hybrid som eftersträvar total sammansmältning och hästherravälde . Jag undrar jag vart Per är någonstans? Jag har knappt sett honom de senaste veckorna. Men någonstans hänger han ju, då det står

Mitt galna arabiska fullblod fick en sadel på sig idag. För första gången fick han även en vojlock (sadelfilt) under sadeln OCH en sadelgjord (spännet under magen som håller fast sadeln). Sedan skulle vi minsann gå på en promenad. Bara jag och Galo. Första promenaden någonsin med sadel. Jag förberedde mig för att mitt galna arabiska fullblod skulle hoppa, studsa och stegra som en vettvilling. Jag nästan hoppades på det. Det hände ingenting. Eventuellt så vickade han bak öronen när jag bad honom trava runt lite med sadeln. I det stora hela så var inte det här med sadel särskilt märkvärdigt alls... Jag försökte ta ett gulligt foto på honom med sin nya sadel men han var tyvärr för upptagen med att äta. Mat är intressantare än sadlar. Sadlar går inte att äta, men mat går att äta. Hästlogik, kallas det. Eftersom jag numera lärt mig att hästmänniskor är perfektionister och blir upprörda för ingenting så måste jag redan nu säga att JA jag ser att vojlocken inte sitter helt perf

För över tre år sedan så fick jag rida en av Gunillas väldresserade arabhästhar. Det var fantastiskt och jag funderade länge på om jag skulle våga köpa en egen häst. Jag bestämde mig för att låta bli eftersom jag inte var redo för att släppa min träning, och för att jag var rädd för att jag inte skulle inte orka med allt ansvar. Både ekonomiskt och tidsmässigt. Nu, tre år senare, så har jag en egen arab. Och faktum är att min Galo kommer att få samma färg som arabhästen jag red för tre år sedan också. Till helgen åker jag till Gunilla och då kommer jag verkligen att vara stolt över att få berätta om Galo...