Livet är förändring

Nu är jag ready to rumble! Per har sponstrat mig att köpa en säkerhetsväst. Han står för halva summan. När vi väl skulle hämta denna säkerhetsväst på ridsportsbutiken så visade det sig att det skulle bli 100 kronor rabatt på den efter nyår. "Jag köper nu ändå. Det känns bra att ha västen så snart som möjligt." "Ja... eller så kan du ju låna västen nu  och BETALA den efter nyår..." sa butiksägaren. Jag hurrade. Så man kan numera säga att ridsportsbutiken inofficiellt sponstrat mig med 100 spänn på säkerhetsvästen. Dessutom jag fått låna en säkerhetsrem som jag kan hålla fast mig i när jag rider också, från stallet där jag hyr in hästen. Ingen vill att jag ska göra illa mig. Alla vill att allt ska gå bra för mig och Galo. Det känns bra!

Jag tror jag har hittat vad det är som gör att Galo ibland får lite panik när jag rider på honom. Jag tror att han blir rädd när mina ridstövlar tar mot hans mage. Nu kan han ju inte svenska men om han kunde prata svenska hade han nog idag ha sagt något i stil med: "Hörru. Magen. Fattaru. Rör den inte. Jag blir så jävla överraskad varje gång du är där och petar med fötterna. Det är skitläskigt när jag koncentrerar mig på att bära dig fint och göra ett hyggligt jobb och så bara glider det plötsligt något skitläskigt på magen. Nästan underifrån. Som en jävla puma går där under och stryker sig. Man får ju panik. Fattaru." Det var efter gårdagens ridtur som jag började misstänka att det är fötterna han är rädd för när jag rider. Jag lät fötterna glida ur stigbyglarna och Galo ryckte till som om han fått en elchock. Jag la fram min teori för en tjej i stallet. "Menar du HÄR?!" frågade en ryttartjej och klappade till Galo på undersidan av magen där benen brukar ta v

Okej. Julen flöt inte på så bra för min del. Till att börja med visste jag inte vart jag skulle fira. I sista sekund kom jag på att jag skulle fira hos mamma. Sedan visste jag inte när jag skulle åka dit eller med vilket färdmedel eller med Per. Det hela blev onödigt krångligt och jag måste erkänna att jag stod för det mesta krånglet. Detta TROTS att jag förtvivlat försökt att planer för julen sedan oktober i år. Men jag kom mig iväg till min mamma, på bussen, dagen innan julen. Per kom efter till mig och mamma, efter att han sovit ut efter jobbet, på julaftonen. Men resten av julen flöt på i ungefär samma tema. Jag velade runt lite undflyendes och undrade om jag hanterade dagen på bästa möjliga sätt eller inte. Mamma försökte liksom rama in mig och få lite konturer på mig men jag var väl mest kontrastlös som en flobbig blobba. Efter julaftonen kunde jag inte bestämma mig om jag skulle åka hem med Per eller stanna längre och då blev måttet rågat för både Per och mamma som undrade vad

Ibland ser man bara en produkt och tänker: "Det där måste jag ha." Så är det bara.

Igår tittade jag på programmet "luftens hjältar" där en kvinna i Umeå fallit av en häst. Hon beskrev samma förlopp som jag var med om i fredags. Hästen, som annars är lugn, blev rädd och kastade av henne. Precis som jag, så flög kvinnan uppåt/bakåt i luften för att sedan falla baklänges bakom hästen. Hon landade baklänges med övre ryggen/axelpartiet/nacken först i marken, precis som jag. Se nedanstående pedagogiska bild som jag tecknat. Skillnaden verkar vara att jag landade i ett mjukt underlag på en välpreparerad ridbana inomhus, och hon var utomhus på hårt underlag. Jag är inte säker men kanske nämnde hon att hon var på en väg när det hände. Vägar är ju väldigt hårda att landa på. Hon fick flera frakturer i ryggen och nacken och behövde mycket smärtlindring och fick flyga till Luleå för vård. Hon fick även en stödkrage som hon fick bära i flera veckors tid efteråt. Från att jag ha varit ganska kaxig och sagt "Höhö, man är väl en gammal fallskärmshoppare. V

Jag har haft 1 559 besökare på min blogg denna månad. Hälften av dessa besökare är troligen min mammas besök och mina egna besök. Jag blev helt upprymd av att det faktiskt finns folk (mamma) som läser denna blogg. Jag högaktar dessa besökare (mamma). Jag tänker hedra mina läsare (min mamma) med en kort innehållslös filmsnutt, dåligt redigerad, på min häst när han gäspar. Jävlar i min själ. Lika bra att slå på stort. Om jag ler fånigt åt filmen så kanske det även finns någon annan som gör det! Min mamma, till exempel.

"Skäms du över mig?" frågade jag Per. "Nej. Jag skäms inte. Jag skulle aldrig skämmas över dig. Hjärtat." "Jamen vad är det då?" "Nej jag menar bara..." "Vaddå?" "Jamen. Du behöver ju inte... visa allt du gör." säger han. "Vaddå? Vad är det för fel på det här?" säger jag och pekar på dataskärmen. "Ja det är ju jättesött. Det är bara det att... jag vet inte hur jag ska säga det..." prövar Per. "Vaddå?" "Nämen det här med att göra alla de här konstiga kortfilmerna..." försöker Per. "Vad är det med dem?" undrar jag. "De är ju jättekonstiga. Och innehåller inte så mycket." "Vaddå? Är det något fel med det?" undrar jag. "Nej. Eller.." "Vaddå? Är det för att du vet att en av dina kollegor läser bloggen?" "Neeej det är inte det. Jag skulle aldrig skämmas över dig. Inte. Skämmas." "Men vad tror du om den här film

Igår åkte jag och Per på mormors begravning. Jag hann bara åka som hastigast till Galo och hälsa innan vi begav oss till begravningen. Det var sorgligt men fint. Mormor har alltid gillat änglar så det var lite ängel-tema på begravningen. Sedan spenderade vi tid med mamma och släkten. Idag var det dags att försöka rida in Galo igen. Inte för hans skull men kanske för min egen skull så att jag inte skulle bli rädd att rida honom. Har man åkt av en gång ordentligt, så är det bra att försöka få till det så bra som möjligt, så snart som möjligt. Jag bokade upp ridhuset igen och skrev att jag inte ville ha publik, i bokningen. Så det var bara jag, Per och Galo i ett ekande tomt ridhus. Så tog vi det lite försiktigt igen. Vi låtsades att det var första gången Galo skulle ha någon på ryggen och tränade de moment han redan kunde, under stort beröm och mycket fjäsk. Jag kände mig fortfarande öm i ryggen, axlarna, benet och nackmusklerna efter flygturen från i fredags och det kändes lite läsk

Idag flög jag av Galo ordentligt. Snabbt gick det. Och explosivt. Ena sekunden gick allt fint och vi skrittade försiktigt i ridhuset med Per som ledare. I nästa sekund så bockade Galo av mig med en enorm kraft och Per kunde inte hålla honom. Jag hade inte en suck till chans att sitta kvar, och ändå lutade jag mig bakåt och höll fast mig i sadeln. Jag landade baklänges på rygg på ridbanan och tittade hjälplöst på när Galo sprang iväg till andra änden av ridbanan. Jag borstade av mig på knäna, ryggen, axlarna. Jag låtsades som ingenting och försökte på rent önsketänk trolla bort publiken som bevittnat hela rodeon. Sedan satte jag mig upp på Galo igen. Sedan gick allt bra. Vi gick några varv och tog det lugnt och jag klappade och berömde Galo. På vägen hem så analyserade jag och Per intensivt över vad som kunde ha gjorts annolunda och vad som orsakade hans explosion. Per tänkte att han höll grimskaftet för långt, att vi hade flera nyfikna ryttare som pratande publik, att Galo var för up

Idag försökte jag lära Galo att hoppa över ett mindre hinder. Jag gjorde en bana i ridhuset med plastsnören (röd markering) som han fick springa lös i, och så lade jag upp en bom och ett mindre hinder i mitten (blå linjer) på banan, enligt nedanstående beskrivning. När jag menar mindre hinder så menar jag ett 15 cm högt hinder. Jag måste erkänna att det inte gick så bra. Plötsligt insåg jag hur många faktorer som krävdes för att komma över ett 15 cm högt hinder. Exempelvis att man måste lyfta alla fyra hovar. Det räcker inte med två eller tre hovar. Alla fyra hovar måste upp med relativt bra tajming. Galo kämpade på ett par varv. Man måste ju skjuta ifrån lite med baken också för att liksom få upp framhovarna också. Det glömde han. Det måste han tänka på. Och så lyfta bakhovarna efteråt. Och snabbt måste det gå. Och så är det ju så mycket annat också med löshoppningen. Som att matte jagar honom från början för att han ska få upp farten. Det kändes ju lite knäckande att bli jaga

Jag har tömkört Galo för första gången och jag skulle vilja låta bli att skryta. Samtidigt bubblar det i kroppen av sprängande stolthet. Så... jag måste faktiskt skryta. Idag också. Det måste bara få komma ut ur mig. Jag vet att han bara är en vanlig häst som många andra och jag vet att jag bara är en vanlig hästägare som alla andra... men det är ett så enormt nöje att få jobba med denna trevliga kille! Idag var han lugn och fin. Per var med och hjälpte till nu när jag skulle tömköra Galo för första gången. Galo skötte sig verkligen kanonfint. Han förstod så snabbt vad han skulle göra och han blev så stolt över denna nya övning. Han visade galant upp sina nya färdigheter så fort han förstod dem, och jag sken som en sol hela tiden.... "Va? Står du bakom mig? Varför då?  Ska jag vända om och komma till dig, eller?" "Ahaa. Du tänkte att jag skulle gå först? Kul!"  "Det här var ju lätt. Kom med något svårare nästa gång, va?!" .

Det har som sagt fallit en hel del snö. Jag bestämde mig för att starta dagen med ett rejält pass snöskottning. Det finns fyra dörrar vid vår uppfart så det är ett lite som behöver skottas. Jag tänkte göra det riktigt snyggt för grannsämjans skull. Det låg ett decimeterlager snö som börjat att tina lite. Väldigt tung snö, med andra ord. Jag högg i för kung och fosterland, tidigt på lördagmorgonen. "Men vad duktig du är!" sa granntanten. "Tack! Det blir lite svettigt, men det blir fint!" log jag och kämpade på. Tanten gick in igen. Efter 20 minuters kämpande kom tanten ut igen. I händerna höll hon en kakburk. Jag hade blivit riktigt svettig och röd om kinderna vid det här laget. "Kan du komma hit, kära vän?" sa tanten. Jag tog av mig mina blöta vantar och gick fram till henne. Hon räckte fram en burk med hembakade bullar. "Kan du ge de här till din sambo, polisen?" "Va?" sa jag. "Ja. Kan du ge lite bullar till din sambo. J

Idag skulle jag och Per fortsätta inridningen på Galo. Per följde mig till stallet och jag hämtade Galo. När jag stod med sadeln bredvid hästen och skulle sadla på honom så ändrade jag mig. "Du. Det känns inte bra idag..." tvekade jag och granskade Galo. Han verkade lite spänd. "Ska vi ta en promenad i stället, då?" undrade Per och jag log tacksamt. Tack till kära sambon som inte forcerar eller försöker pusha mig till något som inte känns bra. Så vi lade tillbaka både sadel och träns i sadelkammaren och så vi tog en hederlig promenad i stället. Under promenaden bekräftades mina misstankar. Galo var lite spänd och dramatisk. Det är nog all snö som gör att allt blir så spännande. Tur att man inte tvingade sig själv att sitta upp. Inridningen ska ju vara så avspänd och positiv som möjligt. Ingen dramatik. Det är särskilt vid sådana här tillfällen jag märker att jag och Per har samma häst-tänk. Trots att Per är en "nybörjare" inom hästvärlden så märker j

Innan jag besökte Galo så åkte jag till släkten som vakade över mormor. Jag stövlade in med en kasse godis, mina leriga hästskor och en Caffelatte. Sedan satt jag där och snörvlade en stund med mamma, mina två mostrar och mosters man. På sängen låg mormor och tog trötta andetag med uppehåll emellanåt. Hon såg så liten och fridfull ut. Det såg ut som om hon sov. Sedan åkte jag till Galo, jag ville hinna vara med honom så länge det var dagsljus ute och jag ville ta tillvara på den låga solen som bestämt sig för att kika över horisonten.  Vi slog följe med en ryttare som skulle skritta i skogen med sin ponny. Så det blev en långpromenad och massor av prat och skratt. Galo blev dock lite trött av allt vandrande och tjattrande, så han sölade den sista biten. Kanske är han lite förkyld också, eller har växtvärk, jag måste hålla ett extra öga på min lillgrabb.  Jag nämnde för hästtjejen att min mormor var väldigt dålig och hon svarade eftertänksamt: ”Ja det är ju då man blir påmind om

Idag erbjöd Per sig att följa mig till stallet. Jag funderade fram och tillbaka några stunder innan jag bestämde mig. Idag är det en perfekt dag att rida på Galo för första gången. Nu måste vi försöka! Jag föredrar att Per hjälper mig med Galo för Per är så lugn och tyst med hästar. Både jag och Galo är vana honom så jag kan inte tänka mig en bättre medhjälpare. Jag var riktigt nervös och orolig över hur det skulle gå. Galo är ju ett arabiskt fullblod och väldigt ung, rent teoretiskt sett kan det sluta lite hur som helst. Å andra sidan så börjar jag känna att vi litar på varandra allt mer. Det vore inte fel att försöka. Känslan av att komma upp i sadeln på honom var helt otrolig. Jag var lite rädd och spänd och höll ett stadigt tag i sadeln, samtidigt så kändes Galo så otroligt lugn och fin. Vi skrittade runt lite och jag kände hur han var avslappnad och med på noterna. När jag gled av honom så rörde han sig inte utan stod helt stilla och väntade tills jag var nere. Per klappade oc

Trots att min egen träning är lagd på hyllan så kan jag inte påstå att mitt fritidsintresse förändrats sådär markant. Jag sätter upp hästens träning snarlik min egen träning, strategin är detsamma. Jag planerar för vad jag vill uppnå under nästa år, jag sätter upp mål, delmål och en veckoplanering på hur jag ska nå dit. Precis som innan jag skaffade häst. Jag har insett att jag kan använda precis samma kalender för träning av min häst som för träning av mig själv. Veckobeskrivningen med en särskild ruta för allmäntillstånd, skada/sjukdom och matrutiner passar ju lika bra för hästar som för människor. Det är nästan viktigare med veckobeskrivning för hästar för om hästen blir sjuk eller halt så kan veterinärer eller andra hästkunniga titta på kalendern och bedöma om hästen feltränats eller övertränats, samt komma med förslag på förändringar. Hästen själv lär ju inte komma med några förslag… Det måste ju även vara likadant med ryttare som med vanliga träningsmänniskor. Ibland överskat

När solen lyser på Galo så ser man hur massor av vita strån håller på att bryta fram under hans mörka päls. För varje säsong kommer han att bli ljusare och ljusare, tills han blir vit. Men just nu så är han "älgspräcklig" eller mörkgrå. Galo är förändring. Idag gick vi på promenad i novembervädret, och efter denna så lade jag mig över hans rygg, med hela min vikt på hans sadel. Han stod lydigt stilla och hade inga problem med detta. Snart kan jag rida på honom. När som helst så sätter jag mig upp... Samtidigt håller min mormor på att "sitta av". Hon har haft Parkinsons sjukdom under flera år och nu mår hon riktigt dåligt. Jag var där tillsammans med mamma förra helgen och visade bilder på Galo och berättade om vilka starka minnen jag hade av mormors pappas nordsvensk Galin. Det var ett stort, tryggt och kraftfullt sto som aldrig var elak mot mig. Jag måste ha varit kring tre år första gångerna jag fick klappa henne. Jag berättade att Galin var den första häst j

Jag fann en bild på Galishimos farfar Kubinec och Galishimos morfar Dylemat Jag blir så intresserad av hur Galishimo blir när han blir färdigväxt. Jag tror han blir vacker... .

Galishimo knallar runt med sadel och träns utan bekymmer. Han får mig att fantisera om den vackra framtiden, då vi galopp... gallop... galop... gallopp... SPRINGER genom skogen så vinden susar i öronen... Underbara häst!

Jag och Per var på en fest i helgen och jag måste erkänna att Per är den perfekta partykillen. Han blir aldrig för full, blir aldrig odräglig, pratar nästan inget med andra tjejer utan håller sig till killkompisarna. Vi kan mingla på var sitt håll i en timme i en festlokal, och han får mig ändå att känna mig som om jag vore den enda tjejen på festen. Med jämna mellanrum går han fram och pussar mig och frågar om jag har det trevligt och om jag känner mig det minsta osäker så får jag hans odelade uppmärksamhet. Jag blev riktigt stolt. Det är kul att jag hittat en så trevlig sambo! Eller var det han som hittade mig? Idag skulle vi ha en slapparkväll och han köpte en godispåse i en butik. Sedan bestämde han sig lite motvilligt att bjuda mig på en hästtidning. Lite motvilligt. Inte för att han skulle erkänna att en hästtidning skulle dra ned hans coola image. För så lätt knäcks han inte. "Ja. Och så ska jag öh... ha en hästtidning också." sa han till kassörskan. "Jasså?&

Idag hälsade min mamma, som varit livrädd för hästar under hela sitt liv, på hos Galishimo. Med ett litet förläget fnitter och lite urskuldringar så plockade hon upp en borste och borstade honom över hela kroppen. Från topp till tå. Min mamma. Alltså. Min. Mamma. Jag trodde inte mina ögon. En stalltjej kom in med en av stallets största hästar, som mer liknar en dinosaurie än en häst, och helt otroligt nog så vågade mamma faktiskt gå fram och klappa denna brontosaurus på huvudet. Lite nervöst klappade hon monstret och han tittade vänligt på henne med ögon stora som biljardkulor. Sedan vände hon sig om och tittade på Galishimo. "Alltså om man JÄMFÖR dem så har du ju faktiskt en ganska liten häst." sa hon fundersamt. Sedan tog det inte länge innan hon faktiskt vågade leda runt Galo på ridbanan. "Tänk på honom som en stor hund!" försökte jag, eftersom min mamma är hundinstruktör, och då trillade poletten ned på riktigt. Mamma blev plötsligt mer bestämd, rak

För första gången hade jag och Galo ett äkta samtal. Jag lovar. Jag hörde varje ord och vi hade en fullständig dialog med varandra. Ja. Vi pratade faktiskt med varandra. Första dialogen någonsin med min fina häst. Det är alltså sant. Man kan prata med hästar. "Duktig häst." sa jag. "Ge mig godis för fan." svarade han. "Va? Godis? Nej, du var duktig bara." sa jag. "Men vaddårå? Jag brukar alltid få godis. Du har det där. I fickorna." sa han. "Nej, du får inte godis. Jag kan klia dig en stund i stället." "Hallå. Jag pekar mot din ficka. Du har godis där. Jag vill för fan inte bli kliad." "Duktig häst." "Nu sa du det igen! Jag hörde det. Du sa att jag var duktig." "Ja." "Menar du att jag ska göra något gratisjobb, eller?!" "Nu kommer inte vi överrens. Nu får du gå bakom mig en stund och lugna ner dig." "Ska jag göra det också GRATIS?! Vet du vad jag gör då? Jo

Jag är fortfarande sjuk i Igelkott. Det är lite lättare att vara sjuk i Igelkott nu när jag har en lurvig one-piece att igelkotta mig i. Jag är spänd och skruvar upp mig mentalt och sedan blir jag trött av att jag är uppskruvad. Men jag blir inte så trött att jag somnar. Det hela slutar med alltså dålig sömn och nu har det alltså officiellt urartat till en fullgången fullmogen helfull  Igelkott. Jag provade att jogga lite med hundarna efter arbetet. Per var misstänksamt ivrig att hejja på mig och sköta all hemservice till förmån för denna joggingtur och ja... ni kan ju gissa vad som hände. Igelkotten försvann. Puts väck, bara. Ingen spänning, ingen uppskruvning. Plopp, bara. Så var det borta. Den som följt mig så länge nu, flera veckor faktiskt. Snudd på månader. Så... på med joggingskorna igen, bara... .

Galo uppvisade en serie unghäst-fasoner idag. Han blåste upp sig och var stor och kaxig och ifrågasatte ett och annat. Jag ser det som ett friskhetstecken. Jag tror han trivs bättre på sitt nya stall. Han är redan tjockare och pälsen ser redan bättre ut. Han är i en mindre flock och har alltid tillgång till mat. Han är både glansigare och ystrare. Inom rimliga gränser så välkomnar jag hans utspel. Det hör ju till själva grejen med att utvecklas psykiskt, man måste testa gränserna. Huvudsaken är ju att vi kommer överrens på slutet. Här ligger han i sitt lilla utestall och myser i halmen. Det blev en bra avslutning på helgen.

Jag har fått ett par gåvor på sista tiden som är värda att nämna. Den första gåvan är en helårsprenumenation på Runners World som jag vann eftersom jag skrivit en käck text om varför jag tränade. Så nu har jag Runners World i brevlådan en gång i månaden, som pris. Synd bara att jag ironiskt nog inte tränar längre...Nåja. Jag kommer nog igång igen. Den andra gåvan var en present från Per och en one piece! Enligt Per hade expediten i affären mumlat något om att detta plagg var avsett för UNGDOMAR och Per kände sig lätt förolämpad. Som om vi över 30 inte skulle vara ungdomar. Det var då det fräckaste. Men nu är den här och jag älskar min svarta, lurviga one piece. Nu går jag omkring och myser på kvällarna och känner mig som en teletubbie. Jag har även lovprisat min underbara sambo för att han börjat bli en fena på att luska ut vad som gör mig lycklig. Den tredje gåvan fick jag också från Per och det var ett otroligt fint ridplagg från Montain Horse. Jag känner mig jättefin i

Jag är lite orolig för det här med att inte passa in i det nya stallet. Det är ju en miljö där jag kommer att vistas dagligen och det vore ju för allas bästa om jag smälte in enkelt i den nya miljön. Det känns lite ovant för jag har oftast varit på gym eller i träningssammanhang de senaste fyra åren, och då har jag ju haft en vältränad kropp och varit väl förtrogen med kulturen. Där har jag passat som en smäck. Men så är det inte riktigt med hästmiljön. Nu har jag klarat mig undan på förra stallet eftersom jag för det mesta var helt ensam med Galo där borta. Men här är det liv och rörelse hela tiden. Så därför sneglar jag en hel del på min omgivning och lyssnar på pratet i stallet och försöker passa in så bra som möjligt. Bland annat gick jag in till närmaste hästaffär och väste till butiksägaren Frida: "Hjälp mig. Jag vågar inte se ut som en reflextomte! Dom kommer att titta snett på mig." varpå Frida bröt ut i ett hjärtligt asgarv och plockade fram lite trendiga ridbyxor

Jag försöker trösta mig lite. Trots att livet är slut för Monstertanten, så har livet bara startat för Galo. Idag såg han en spegel för första gången. Eller en tvillinghäst.

 Minns ni Monstertanten, som Micke hade? Jag byter ju liv lite titt som tätt men för två liv sedan så bodde jag ju vid Sälgsjön utanför Gävle med Micke, terven och Monstertanten. (Och tydligen tog jag bättre bilder med min kamera på den tiden, också... ) Det börjar bli fyra år sedan nu.  Idag blev tyvärr världen en Monstertant fattigare, och ibland är det bara tråkigt att livet är förändring. Hej då till fina Flåsnosen som somnade in en kväll och inte vaknade upp...  Bakgården i Sälgsjön där hon rastades varje dag.

Japp. Jag är 30 år och faller för grupptryck. Nu är det min stall-overall som känns konstig. I det nya stallet har alla så fina ridkläder. Det verkar till och med som om ridkläderna matchar de fina hästarnas ridutrustning. Min fina overall som jag varit så stolt över får mig nästan att känna mig som en bonde. Trots att den är fin. Nej. Det blir till att öppna plånboken igen. Jag vill se ut som de andra. Jag ska smyga till närmaste hästaffär och kika lite. Ja herregud vad gör man inte för att passa in...

Idag flyttade Galo till sitt nya ställe! Ridhus, solarium, ligghalm, en liten lösdriftskoja i en liten lösdriftsflock mitt i smeten. Jag är så glad över att vi fått plats på detta ställe! Min största skräck var att vi skulle få problem att transportera honom till det nya stallet, eftersom hästar har en instinktiv klaustrofobi till naturen. Jag har både fått erfara och hört talas om hästar som kastat sig ut ur transporter, hästar som vägrar gå in, och hästar som försöker bryta sig ut när de väl är instängda. Så jag var riktigt nervös när jag skulle lasta Galo för resan till det nya stallet. Per har aldrig varken sett eller hört talas om hästar som exploderar i transporten eller vägrar kliva in, så han har fortfarande inte riktigt föreställt sig allt som kan gå snett när man försöker lasta en tvåårig unghäst. Galo har inte heller sett eller hört talas om att hästar kan explodera i en transport eller vägra kliva in, han heller. Så i stort sett så är det bara jag som är laddad till sprä

Jag har fått diagnosen igelkott. Av min sambo. Symtomen är tydligen taggar utåt och att resten av kroppen håller sig introvert. Eftersom Per tagit sig friheten att skapa en diagnos för mitt tillstånd så har han också tagit sig friheten att uppfinna ett lämpligt botemedel. Botemedlet innebär lugn och ro och att ligga nedbäddad under ett täcke, omgiven av kuddar. Man skapar ett slags igelkottsbo för att inge igelkotten en känsla av att infinna sig i sin naturliga miljö. Tydligen. Jag arbetar halvdag i morgon eftersom det är röd dag på lördag så jag kan nog hålla ställningarna fram tills dess, på arbetet. Jag har fantastiska klienter som förtjänar högsta tänkbara service. Det håller igång mig. Sedan kan man gå hem, plocka av sig sitt professionella kall, och igelkotta sig. Konstnären Michael Richter skapar betryggande vägskyltar. Jag vet inte säkert men det kan hända att även han blivit drabbad av, eller känner någon som blivit drabbad av Igelkott.   En annan som ska få hö

Japp. Nu är det konstaterat: Jag blir lika konstigt sjuk när jag inte tränar som när jag tränar hårt. Alltså har det inte varit träningen som orsakat mina långdragna stunder av krasslighet. Så där fick ni, alla som sagt att jag är sjuk för att jag återgått till träningen för snabbt/tränar för hårt/inte återhämtat mig fysiskt och så vidare. Just nu har jag en oidentifierad allmän krasslighet som yttrar sig i stort sömnbehov, allmän grinighet och tappande av rutiner. Ungefär som vanligt. Det började för tre-fyra veckor sedan men jag bet ihop i två veckor och försökte följa rutinerna men de sista två veckorna har jag officiellt förklarat mig oidentifierat sjuk. Senaste veckan nu har jag bara sovit och skött Galo på min lediga tid. Och varit grinig. Och haft ont i halsen. Och inte orkat laga mat. Eller orkat städa. Per, som inte levt med mig så länge, har inte fått grepp om detta tillstånd och försöker förtvivlat sätta etikett på min oidentifierade krasslighet. Är jag trött? Överansträ

Idag känns livet lyxigt. Jag har två drömprinsar i mitt liv. Den ena lever jag med. Han har skött all hushållsservice, markservice, hundservice och matservice under hela veckan. Jag har känt mig trött och håglös och Per har verkligen insisterat på att jag ska slappna av, gosa ner mig i sackosäcken och låta honom fixa biffen åt mig. Jag är rätt så ovan över att visa mig sårbar på det viset och ta emot så mycket hjälp ("Kan man stå upp på två hela ben så kan man göra sin del av hushållet") men det har känts bra. Det har bara inte hållit för mig denna vecka... Den andra drömprinsen är kastrerad och slår knut på sig själv för en morot. Idag gick jag på skogspromenad med honom tillsammans med en tjej och två andra hästar. Galo har aldrig gått på promenad i sällskap med andra hästar förut och detta blev oerhört spännande. Ena sekunden gick han lugnt efter mig och andra sekunden hoppade han jämfota bredvid mig i ren entusiasm. Trots all överskottsenergi så drog han aldrig i grimsk

I onsdags när jag plockade in Galo till stallet så var han rund som en tunna och glad som en gris. Skinnet var spänt som ett trumskinn och det hela såg lite bisarrt med en ballongmage ut då han annars är slank och fin. Trots Galos tydliga stolthet över att ha ätit enorma mängder väldigt snabbt så fick jag lätt panik. Jag ringde till veterinären och undrade om han riskerade kolik, tarmvred eller att bara rätt och slätt dö knall och fall av att ha ätit så mycket så snabbt. Veterinären frågade hur hans allmäntillstånd var. Jag sneglade på Galo. Stoltheten sken i hans blick och han tiggde godis ur mina fickor. Veterinären sa att det nog var okej om han inte verkade må dåligt men föreslog att jag skulle promenera honom lite och se om det var någon förstoppning på gång. Sagt och gjort. Jag tog ut Galo på en promenad. Nu var det fullkomligt becksvart ute och tät dimma så jag tog på mig pannlampan och trevade mig ut efter vägarna i landsbygden. Jag hade två meters sikt framåt på den ensliga

Jag fick mitt hästpass till Galo ganska nyligen. Av rent nöje så började jag slå upp några hästnamn som fanns i hans stamtavla. Och ni anar inte vilken ny värld som öppnade sig. En helt ny vacker värld som troligen har copyright på det mesta och som säkert inte får kopieras... men, det är helt otroligt... Jag är häpen och hänförd. Jag kan spåra hans släktingar hur långt tillbaka som helst. Jag är helt förbluffad över denna fantastiska dokumentaton över arabhästarna han härstammar ifrån. Och vilka gamla bilder som finns där ute, och vilka eldsjälar det måste finnas som sparat allt detta! Här är Galos farmors farfar. Camargue, född 1979. En avlägsen anfader från Polen, Wielki, född 1938. Äldsta bilden jag fann just nu på Galos anfäder är Sahara född 1840. Hon födde sitt föl samtidigt som hon utvandrade från Egypten. Jag får nästan gåshud när jag tänker på generationerna av hästägare som värnat om sina dyrbara hästar och dokumenterat allt detta för framtiden....

Titta på detta vattenfall från ett flyktdjurs ögon. Ser ni vilket monster det blir?! Ett forsande, vrålande monster som bara väntar på att få äta upp rädda små hästar. Jag tänkte att jag och Galo åtminstone kan försöka gå över dammluckorna, och se hur nära vi kommer. Det är ju bara att vända, om det blir otäckt. Galo stannade inte en enda gång. Ögonen blev stora, näsborrarna drog häftigt efter luft, hela hästen blev spänd och jag såg ögonvitorna på honom. Men han följde lydigt varje steg jag tog och vi hade vandrat över dammen på en minut. Sedan gick vi en liten runda i skogen, och sedan samma visa igen på hemvägen. Galo blev rädd för vattenmassorna som forsade ned bredvid honom, men han visade en fantastisk tillit. Han får mig att tänka på Napoleon Bonapartes vita arabhäst Marengo. Marengo sårades åtta gånger och bar sig ägare genom flera strider och förluster. Att gå över en damm är givetvis en struntsak mot att vara en krigshäst ute i strid, men även hobbyhästen Galo visar

Kort efter att jag hade skrivit föregående inlägg hörde jag tunga steg i hallen, en blek (främmande) man kom ut ur sovrummet och lutade sig mot dörrkarmen som om han behövde stötta sig för att stå upprätt. Han såg febrig och lite svettig ut och ögonen såg blanka ut. Han hafsade efter några värktabletter från skafferiet. Sedan vände han sig mot mig. Med grötig, fast bestämd, röst sa han: "Nu. Går. Vi. På. Stan." Jag vågade inte göra något annat än att hålla med. Sedan gick han med bestämdhet runt stan. Inte för snabbt. Vi skulle hålla oss inom beteckningen "strosa". Vi kollade på skyltfönster och han insisterade febrigt på att jag skulle prova lite olika kläder. Sedan stod han utanför och var konstruktivt smakråd. Jag fick väldigt många komplimanger för min fulländade skönhet. Jag var till och med så vacker att lite kladdkaka med grädde och en Caffe Latté omöjligt skulle kunna göra någon skada. Han envisades även med att bära varje kasse. Vi skulle strosa p

Per är inte sjuk. Man får inte kalla honom sjuk. Han BLIR nämligen aldrig sjuk. Det berättade han redan när vi började dejta varandra. Att han aldrig blev sjuk. Han är alltid frisk, nämligen. Hälsan själv. Så vi säger inte att han är sjuk, nu när vi ska genomföra vårt åtgärdsprogram som innefattade att gå och shoppa på stan och allt annat roligt. Jag får inte nämna ordet sjuk. För det är han inte. Det är bara det att han inte klivit upp ur sängen på snart 24 timmar, svettas och fryser om vartannat, samt äter huvudvärkstabletter och låter matt på rösten. Men han är inte SJUK. Absolut inte. Han rättar mig omedelbart om jag säger det förbjuda ordet, och han envisas med att säga "Jag kliver upp alldeles strax." med grötig röst. Vilket jag börjar misstänka att han inte kommer att göra. Så jag smög iväg till stallet. Och hade en riktig gos-stund med Galo. Vi kliade varandra och var bara kompisar, utan träningar och övningar. Tydligen så har han varit väldigt nyfiken på stallets

En främmande man bjöd mig på en fin lunch idag. Först kunde jag inte sätta fingret på vem det var men sedan insåg jag ju förståss att det var min sambo. Med lätt desperation på rösten så upprepade han sitt mobilnummer för mig och då trillade poletten ned. Vi kanske har UMGÅTTS för lite på sista tiden. Eventuellt kan jag gå med på att jag blivit lite uppslukad i mitt hästintresse. Eventuellt kan det vara så. Sambon visade ett stort intresse av att följa med mig på Åhléns avdelning för heminredning. Han gav till och med ifrån sig ett entusiastiskt och glatt "Åh!" när jag fann några korgar till min garderob. Då insåg jag att detta varit riktigt, riktigt illa. Han måste vara så totalt svältfödd på umgänge med mig att han till och med följt mig på Åhléns med stor entusiasm. Detta ÄR illa. Nåja. Den främmande mannen presenterade ett åtgärdsprogram som innefattade dagens goda lunch på restaurang, lite lördagsshopping i centrum till helgen, och eventuellt någon weekend med SPA nä

Japp. Jag var hos Gunilla i helgen. Det blev många lärdomar. Gunilla har utbildat sig flitig främst inom akademisk ridkonst och nu låter hon sig även inspireras av westernridning. Jag lärde mig massor! Gunilla lärde mig även (utöver den praktiska teorin) att hästar inte bara handlar om hästar utan även i högsta grad om hästfolk. Vissa hästmänniskor lever inte bara för sina hästar, utan även genom sina hästar. Slutresultatet har i vissa fall blivit lite läskigt. Detta gällde dock inte Gunilla som aldrig varit läskig inom något avseende, utan bara anmäkrningsvärt observativ på andras beteenden. Både hos hästar och människor. Gudskelov. Jag kanske ska ta en ordentlig helg med bara Per och hundarna snart så jag får lite balans i livet. Jag vill inte bli en konstig häst-människa-hybrid som eftersträvar total sammansmältning och hästherravälde . Jag undrar jag vart Per är någonstans? Jag har knappt sett honom de senaste veckorna. Men någonstans hänger han ju, då det står

Mitt galna arabiska fullblod fick en sadel på sig idag. För första gången fick han även en vojlock (sadelfilt) under sadeln OCH en sadelgjord (spännet under magen som håller fast sadeln). Sedan skulle vi minsann gå på en promenad. Bara jag och Galo. Första promenaden någonsin med sadel. Jag förberedde mig för att mitt galna arabiska fullblod skulle hoppa, studsa och stegra som en vettvilling. Jag nästan hoppades på det. Det hände ingenting. Eventuellt så vickade han bak öronen när jag bad honom trava runt lite med sadeln. I det stora hela så var inte det här med sadel särskilt märkvärdigt alls... Jag försökte ta ett gulligt foto på honom med sin nya sadel men han var tyvärr för upptagen med att äta. Mat är intressantare än sadlar. Sadlar går inte att äta, men mat går att äta. Hästlogik, kallas det. Eftersom jag numera lärt mig att hästmänniskor är perfektionister och blir upprörda för ingenting så måste jag redan nu säga att JA jag ser att vojlocken inte sitter helt perf

För över tre år sedan så fick jag rida en av Gunillas väldresserade arabhästhar. Det var fantastiskt och jag funderade länge på om jag skulle våga köpa en egen häst. Jag bestämde mig för att låta bli eftersom jag inte var redo för att släppa min träning, och för att jag var rädd för att jag inte skulle inte orka med allt ansvar. Både ekonomiskt och tidsmässigt. Nu, tre år senare, så har jag en egen arab. Och faktum är att min Galo kommer att få samma färg som arabhästen jag red för tre år sedan också. Till helgen åker jag till Gunilla och då kommer jag verkligen att vara stolt över att få berätta om Galo...

Kan jag låta bli att göra en film om Galo? Nej, det kan jag inte...

I helgen sprang Per Lidingöloppet. Han kom i mål på 2 timmar och 47 minuter. Imponerande! Han har jobbat hårt för detta och det är roligt att det gick så bra. Det är skönt att han är tillbaka nu, i alla fall. "Vad fin du är i håret!" sa han när jag mötte honom på flygplatsen och gav mig en kyss. Han har faktiskt rätt, mitt hår börjar faktiskt ta sig! under ungefärs tio års tid har jag haft problem med håravfall och torrt hår som gått av. Jag har provat håranalyser och svindyra hårvårdsgrejer och frisörbesök och allt möjligt, utan någon större framgång. Sedan fanns det bara ett alternativ kvar som jag aldrig hade försökt: att lämna håret ifred. Jag har helt enkelt slutat tvätta det särskilt ofta och hanterar håret så lite som möjligt, samt låter det vara skitigt rätt så ofta. Det har faktiskt gett resultat! Less is more! Mitt hår år 2008. Håret år 2009. Här bestämmer jag mig för att sluta använda en massa hårvårdsprodukter och börja lämna håret ifred, och en

Okej. Jag kan känna ett visst vemod när jag tänker på hur Per har det. Först blir han förtjust i en tjej som tränar ungefär sex pass i veckan. Sedan flyttar hon hit, går upp sex kilo i vikt, och köper en häst. Alltså, jag förstår att det inte riktigt är samma tjej som han har att göra med och att det blir lite svårt. Det ligger lite i min natur att vara ombytlig och pröva olika roller. Först är jag fallskärmshoppare i tre år, sedan var det triathlon och en svensk klassiker, och nu är det en häst. Livet är som ett stort smörgåsbord och om jag ska fixa att smaka på allt som erbjuds måste jag byta stol då och då. Inte sitta och jäsa i ett hörn och plocka gobitarna som ligger närmast till hands. Slut på metaforen där men ni förstår mig säkert. Galo ligger och slappar i leran efter en promenad... Per börjar också förstå mig allt mer. Men jag tror inte att han har det lätt. Idag så skjutsade han mig till en hästaffär och bad mig plocka det jag ville ha, så skulle han betala. Jag ble

Galo fortsätter vara helt underbar. Varje dag med Galo är som en bal på slottet. Han är mitt lyckopiller. Så är det bara. Till och med Per tycker det är kul att hänga med till denna glada pojkspoling, så inte får jag ha hästen för mig själv heller... Det enda lilla moln jag har på min rosa himmel är att Galo faktiskt är "älg-färgad" och nu har jakten kommit igång här i norrland. Jag måste köpa honom ett färglatt täcke under våra skogsturer så han inte förväxlas med en älg. Kanske något täcke i neongrönt? Med blinkande belysning? Eller varför inte linda honom med julgransljus... .