Livet är förändring

Karin och jag insåg att Duathlon i Knivsta, det måste vara något för oss. Vi kom på den strålande idén två dagar innan tävlingen skulle bli av. "Är det för sent att börja träna?" undrade Karin när det var 24 timmar kvar till starten. Efter några om och men så stod vi i alla fall vid sekretariatet i Knivsta och skrev upp oss på motionsklassens korta bana. Banan var 5 kilometers löpning, 2mils cykling, och 2,5 kilometers löpning igen. Jag tittade mig omkring och söp in luften i lungorna och njöt av vimlet av triathleter och duathleter som alla var på väg att förbereda sig för samma utmaning som jag skulle ta mig an. Vädret var kallt och ruggigt och periodvist öste det regnskurar från en grå himmel. Någonstans hade jag gett upp med att jag också skulle komma iväg på de där motionsloppen som jag fullständigt älskade att delta i för två år sedan. Men nu stod jag här igen, alltså. Jag hade siktet inställt på att ha riktigt roligt. Och roligt hade jag. Lungorna brände och kroppen s

I Januari år 2007 började jag drömma om att träna för att genomföra en svensk klassiker. Jag startade med ingenting och min plan var tre års regelbunden träning och kortare lopp för att sedan slutföra utmaningen. Jag visste inte hur jag skulle bära mig åt med min träning och jag överansträngde mina knän och fick bestående problem i åtta månader. Jag fick hjälp att simträna av Ove. Och visst kom det resultat. Efter två års slit. Jag påbörjade aldrig En Svensk Klassiker. Men jag kom så långt. Jag tror inte ens jag fattar hur långt jag faktiskt kom. Att det faktiskt var möjligt. Men när jag ser bilderna så här efteråt så slår det mig. Som en slägga. Hur stor förändring jag faktiskt genomförde. Här står jag bland tränade triathleter på stockholm triathlon, just innan starten. Jag har vänt mitt ansikte mot solen och jag ler lätt. Jag kom i mål som alla andra. Precis som alla de andra. Jag växte med uppgiften... .. stolthet. Självförtroende. När jag separerade och flyttade och insjuknade och

Min cykel har blivit bortskämd. Den glänser som aldrig förr och ser ut att vara nyköpt. Jag glänser också som aldrig förr, men det beror nog mest på den svettiga turen på fem mil. Hastigheten snittade på 29 kilometer i timmen! 29 kilometer! Jag blev lyrisk över att jag kunnat cykla så snabbt. Annat att bli lyrisk över var ju det eminenta sällskapet av Mats och Tobbe. Och glassen jag fick så fort jag kommit "i mål". Och kaffet. Och godiset. Jag har kunnat sitta som en prinsessa hela dagen. Det här är livet.

Jag fick nyligen den här bilden på min mamma. Bilden är nytagen. Då kändes det långt hem. Till mamma.

Morgonpromenaderna blev SÅÅ mycket lättare sedan jag slapp dra på mig flera lager kläder, plumsa ut i minusgraderna och mörkret, och tvingas röra på fingrar och tår för att hålla värmen. Terven trivs också. Hon har nog frusit om sina tervtassar både en och två gånger. Men nu är det varmt! Och ljust! Klockan fem på morgonen var det sol och härligt väder!

Jag tänkte ju det. Mitt liv har uppbenbarligen börjat kretsa kring cykling. Vårvädret gjorde inte humöret värre heller. Det är ju så otroligt kul. Kroppen svarar och denna gång behövde inte en själ vänta på mig. Jag hängde med, med eller utan Japp. Faktiskt, riktigt kul. Kanske inte så kul att jag igentligen borde ha avslutat sexmilaturen med ett käckt spinningpass på frösåkershallen. Det kanske jag borde ha skippat. Så jag slapp gråta inombords. Men annars så... Helena, Pia, Jag och Jonas. Jag & Tobbe

Cyklist-tobbe tror på mirakel. Det gör inte jag. Han har på en mycket kort tid bestämt sig för att jag ska bli en slipad cyklist inom mycket kort. Det tror inte jag. Lyckligtvis har han femtioelva sidoprojekt att pyssla med utöver sina ambitioner att göra mig till någon topptränad cykeldåre, så nu har jag fått vila en stund från ivriga pådrivningar. Cyklist-tobbe tror att jag kommer att kunna fixa några hobbylopp galant. Min egen tro då? Vad tror jag? efter lite funderande kom jag fram till att jag tror på Choklad. Choklad är min religion. Kanske finns det choklad framme vid nästa backe. Så det är väl lika bra att trampa på, då. Eller ljuga. Det kan man ju också göra. man kan ljuga när han ringer. "JOMENVISST. Ja precis. Jag är ute just nu. Hej vad det blåser. Ja precis. Jättesnabbt cyklar jag. Nej det där var inte min dator som lät. Nehej då. Det var en lövskrika. Dom låter så. Jo visst. Så är det..." .

Jag har varit ute och cyklat med cyklisten med japp igen. Han drog ut mig på en cykelrunda till, nyligen. Kul med nya vänner. Jag är förståss lite cool och tar lite distans till honom. Jag antydde att jag hatade honom och hotade med våld, och att panga däcken för honom. Så han inte får för sig något. Alltså att han inte får för sig saker. Man måste ju visa att man inte är något fnittrigt mähä. Jag visade min hårdaste och tuffaste sida när vi cyklade. I alla fall i nedförsbackarna. Där bromsade jag inte, kan jag lova. Han verkade visserligen bli lite uttråkad av att titta på naturen och prata väder samtidigt som jag höll mitt gastkramande tempo. Då och då puttade han på mig i ryggen så tempot blev ännu mer vansinnigt. Vi åkte till en av hans kompisar och fikade. Sedan började det regna. Rejält. Jag tjoade och hojtade "Extremsport!". Så han skulle förstå. Att jag var en extremsportare. I ett gastkramande. Tempo. Han släppte styret samtidigt som han cyklade. Han trampade vidare

Solen sken och fåglarna kvittrade. Vägen låg kuperad med små lekfulla backar. Det var ett fantastiskt vårväder. Jag klev av min racercykel, försökte hålla in en stor fet snorsträng som envisades med att vilja rinna ut. Kinderna bultade. Benen värkte. Hela kroppen skrek ett ihållande pulserande "NEJ" med all sin kraft. Ögonen var lite vattniga. Benmusklerna sved och brände trots att jag stannat av för länge sedan. Cyklisten tittade lite frågande på mig. "Jomen alltså. Tack så hemskt mycket för att jag fick vara med de här... tre milen." strålade jag. Jag snöt ut en stor snorblobba och försökte se glad ut. "Nu minsann är det dags för mig att tacka och bocka för att jag fick följa med hela gänget på en så fin tur. Jag är jättenöjd nu!" Cyklisten tittade fortfarande lite frågande på mig. Jag förtydligade mig: "Ja. Jag tänkte stanna här. Vart vi nu är någonstans. Vart är vi? Hur som helst så tänkte jag stanna här. Och sola." log jag glatt och försökte

Arbeskollegorna har peppat mig att ställa upp i Östhammars stadslopp tillsammans med dem. Jag var väl lite halvt sisådär taggad. Men kroppen har ju varit pigg i ungefär en månad nu och jag började känna lite mer tilltro till att det skulle bli roligt. Särskilt när kollegorna på jobbet, under fikarasterna, glatt började förbereda sig inför att ta sig runt rundan. Jag ökade tempot när jag kände mig pigg. Jag bromsade tempot när jag kände mig trött. Jag hade en härlig energi hela vägen. Jag hade aldrig tagit mig iväg ens för att TITTA på loppet om det inte vore för mina rara kollegor, men nu var jag faktiskt där. Och jag sprang. Jag sprang till och med värdigt. Jag tror att jag höll mig precis ovanför 10 km/h och jag misstänker att jag sprang 6 km på 35 minuter. Det är ett bra tempo. Kan det bli bättre? Tack allihop! Ni är guld värda! Alexsandra var taggad. Och det smittade. . .

Idag provade jag lite kvällslöpning. Jag brukar inte gilla att löpa på kvällen men solen sken och det kändes inte alls som kväll. Energin låg på topp, så jag lubbade ut. Jag fann plötsligt en klar fördel med kvällslöpning. Eller nackdel. Fördelsnackdelen med det hela är att jag hela tiden stöter på personer som jag vägrar gå inför. Jag löper ju inte så snabbt just nu. Så jag vill ju gärna promenera emellanåt. Men inte när folk ser. Då biter stoltheten ifrån. Så.. första vändan så såg jag sonen till min tjejkompis Karin. Han hälsade glatt. Då gick det inte promenera för min del. Jag var för stolt. Han skulle rapportera direkt till Karin om jag låg dubbelvikt och flåsade någonstans. Så jag bet ihop. Sedan så kom två racertanter på flygande stavgång. Jäklar vad de gick snabbt. Och i början på en raksträcka dessutom. Det var bara att flåsa på, för min del, och vägra stanna så länge de var inom synhåll. De var länge inom synhåll. Tanterna. Efter detta så kom ett gäng ungar med cyklar. Jag t

Nu har jag skrivit på köpekontraktet. På bostadsrätten jag själv valt. Nu kan jag flytta ut ur den här tillfälliga lägenheten jag desperat fick gripa efter i separationen. Nu börjar något nytt och det känns riktigt skönt. Under gårdagens valborgsmässoafton var jag hemma. Jag läste i en bok, slumrade lite, tvättade kläder och städade. Fester kan fortfarande vänta. Andra människor kan fortfarande vänta. Det känns som om jag vill fortsätta ta tillvara på min ensamma tid. Den känns dyrbar. .