Livet är förändring

Nu har jag ringt till kommunens planchef angående min drömstuga. Tittar man på stugan rent juridiskt så är det inte en stuga utan en byggarbetsplats eftersom stugan saknar ett slutbevis. Punkt. Den som är kvalitetsansvarig ansvarar över att är stugan är byggd enligt byggnadsnämndens regler. Den som är kvalitetsansvarig ser till att stugan efter färdigställandet också får ett slutbevis. Slutbeviset säger att det är ett hus som man får bo i. Nu existerar det tydligen inte någon kvalitetsansvarig som kan genomföra detta slutbevis. Utan slutbevis är jag inte garanterad att jag kan bo där året runt. Jag kan skaffa slutbevis på egen hand men det kräver kunskap om hur stugan är byggd och jag måste komma överrens med byggnadsnämnden och miljökontoret. Efter lite till fiskande fick vi fram att stugan kördes med lastbil till området och att grunden var för liten så stugan fick ställas på delvis impregnerat virke vilket inte är en godkänd grund. Nu kan ju detta vara åtgärdat men jag blir orolig n

Jag är på krigsstigen och min mäklare får dra sig i håret. Det finns alltså ett avlopp men det heter gråvattenavlopp och det betyder att man kan spola ner allt där utom skiten. Det går alltså diska och tvätta och sådana grejer men man gräver ner skiten eller så beställer man avhämtning av den, precis som sophämtning. Det kunde han väl ha sagt. Jag frågar och frågar och frågar tills jag nästan får ont i huvudet och försöker fatta att vattnet är framdraget men inte ihopkopplat för det trodde jag var samma sak. Typ varmvattenröret är djupgrävt för att frostskyddas men eventuellt inte isolerat just under huset vilket kanske behövs och avloppet är kopplat till kök och badrummet men inte avloppsdammen och vad fan betyder det om jag får fråga?! Alltså vad kostar det mig? Kan någon omvandla det till kronor så att jag kan begripa det? Jag vill alltmest sätta mig i ett hörn och skrika "Paaaaappaaaa!" och så vill jag regridera till att bli infantil och blond och dum och låta någon annan

Stugan. Mäklaren. Först kändes det bra. Sedan kändes det bra. Sedan sov jag på saken. Sedan så kröp det liksom på mig det här med att jag tror att jag håller på att bli lurad. Grundlurad. Ni vet... mäklaren visade mig den nya tvättmaskinen, den nyanlagda trekammarbrunnen, det nya köket, det helt nygjorda toalettrummet. Jag blev jätteimponerad och superglad. Jag gick runt i stugan och myste och strök med fingrarna efter träpanelen och lyssnade på fågelkvittret och frågade en massa. Jag tänkte att HÄR kan jag bo för resten av mitt liv. Men, liksom. Stugan har ju inget avlopp. Den har en ny trekammarbrunn JA. Den har året runt vatten. JA. Men den har ingen avlopp. För miljökontoret hade inte godkänt det. Alltså, jag kan inte använda nya köket, nya toaletten, nya duschen, nya tvättmaskinen... I morse började det gå upp för mig hur dumt allt var. Eller hur dum JAG var. Och faktiskt hur dum MÄKLAREN var som inte hjälpte mig på traven att förstå problemet utan bara visade allt nytt och fint o

Mäklaren för drömstugan ute i Sandika har äntligen tid att visa mig stugan som jag drömt om i flera veckor nu. Det blir troligen på söndag. Det är tre dagar dit. Tre hela dagar. Jag fick lånelöfte på stugan i tisdags och jag har varit där fem gånger nu och plumsat runt i snön och tittat mig omkring och kikat in genom rutorna. (Det är alltså inte den lilla stugan med badrummet utanför kåken utan stugan jag först började blogga om här i februari.) Både Karin, Runa, Micke och Joel har följt med mig när jag åkt till stugan och de har alla artigt lyssnat när jag funderat och spekulerat och hoppats på ett köp. Nu har jag ont i magen eftersom jag är så rädd för att förlora stugan och förlora en budgivning. Annelie försökte trösta mig med att säga: "Det kommer fler stugor och får du inte den där stugan så är det nog inte TÄNKT att du ska ha den." och jag FÖRSÖKER hålla huvudet kallt, men det är svårt att tänka bort ett pirr i magen. Skitsvårt är det. .

Gissa om det känns skönt att ana solen under morgonpromenaderna? Dessutom så börjar gångvägarna bli fria från snö. I stället för att bylta på mig så mycket kläder som möjligt och skynda mig genom morgonrundan så har jag i stället kunnat ta mig tid att njuta av vädret. Och morgonen. Idag ska jag till banken och ansöka om lånelöfte. I söndags köpte jag äntligen en egen hemdator med mobilt bredband så nu behöver jag inte längre snylta på andras datorer. Jag har varit utan dator i ett år nu och det kändes underbart att ta sig råd att köpa mig en. Det blev faktiskt lite roligare att komma hem helt plötsligt...

Jag var på stugvisning i helgen. Det var en 'relativt billig' men välskött stuga ute i skogen alldeles utanför samhället. Jag gillade stugan. Det var cykelavstånd till mitt jobb, bara tre kilometer. Det var 1,5 kilometer till mitt gym. Jag måste alltså inte ha bil. Stugan var smakfullt tapetserad och riktigt vacker på insidan. Från början ryggade jag då jag insåg att toaletten var i en separat liten stuga som var en gäststuga. Jag gick in i gäststugan och såg den lilla trånga toaletten som trängdes med den lilla tvättmaskinen och det lilla duschrummet. Andra delen av rummet bestod av en gästsäng och ett klädskåp. Jag tänkte att jag som älskar tvättrum, toalett och duschrum skulle dö en smula av att behöva plumsa i snön och sätta mig i något så halvdant snålfixat... ...men sedan slog det mig ju att om jag ÄGER stugan så är den faktiskt MIN och då kan jag renovera om den lilla gäststugan och ta bort gästrumsdelen där sängen och skåpen är för att göra badrummet större. Jag kan fix

Jag längtar efter våren. Jag hoppas att kroppen och själen vaknar till om bara solen får lysa på mig en stund. Jag känner mig lite halv när jag inte kan träna som jag tränade förut. Kanske är jag soldriven... det kanske är förklaringen på allt. Man kan ju hoppas.

Igår tittade jag ut genom köksfönstret efter att jag ätit middag. Det var skymning och någon plusgrad. Jag kände i hela kroppen att jag längtade ut och träna, vilket jag inte längtat efter på många veckor nu. Men nu längtade jag ut igen. Så jag skyndade mig innan mörkret skulle falla helt och jag tog med mig terven på en ytterst långsam joggingrunda. En halvtimme lufsade jag runt i långsam takt och njöt av att bli lite rosig om kinderna. 4 kilometer betade jag av med stolthet och värdighet. Det blev inte sämre av att jag långsamt och försiktigt betade mig uppför en liten backe, och en man med schäfer glatt sa: "Åh vad fint! Att du orkar!" Han hade ingen aning om att jag var så mycket bättre förut, att jag till och med klarat ett marathonlopp, och att den där lilla backen efter tre kilometer hade blivit attackerad med enormt större spänst och stolthet för ett år sedan. Men det är ju vid sådana här tillfällen sådana kommentarer verkligen värmer.

I helgen var det en tuff helg. Jag var trött och stressad i arbetssituationen. Jag orkade inte göra så mycket varken lördag eller söndag. Träningen är ett minne blott då jag trappat ner på den sedan november. Jag har inte så jäkla mycket att klamra mig fast vid just nu. Men det jag KAN klamra mig fast i håller jag i så hårt jag bara kan. På söndagkvällen la jag fram en vit målarduk och och bara öste ur mig färg. Lager på lager på lager. Jag smetade och kladdade och petade utan att egentligen koncentrera mig. Jag gjorde det nästan lite förtvivlat bara för att se om Jag fortfarande var Jag . Om den där inre kreativiteten fanns kvar där inut mig, under arbetsbelatsning och bostadssituation och livssituation och stress och sviktande hälsa och fan och hans moster. Långsamt kommer konturerna fram av en islandshäst och jag tänker att jag finns fortfarande där . Jag tittar på tavlan, andas ut. Och somnar.