Inlägg

Visar inlägg från december, 2009

Äntligen är året snart över

Nu är det dags att göra slut med 2009. Det känns bra. Jag känner mig redo. Jag förlorade mitt vikariat i Gävle, men jag reste mig och började söka nytt jobb. Jag blev motarbetad av min dåvarande chef (som berömde mig och gärna ville vara referens till mig men avrådde arbetsgivare att anställa mig, utan att tala om något för mig, inte bra) men jag ruskade på mig som en blöt hund som just fått en hink vatten över sig, och jag reste mig och skaffade ett nytt arbete. Jag hade urinvägsinfektion i ett halvår. Det var smärtsamt och sög musten ur mig fullständigt. Men varje bra dag som var bättre än de dåliga dagarna så bet jag ihop och såg till att ställa mig på benen. Sedan litade jag på exet som fann ett gemensamt hus till oss på en helt ny ort. Och sedan slutade han uppenbarligen älska mig, bara några veckor efter att vi flyttat ihop. Bara sådär utan att jag förstod varför. Det var riktigt jobbigt, jag älskade verkligen både huset och exet. Jag kände inte en själ här. Jag knäade en stund o

Mer Katarina?

Bild
Det kanske blir Mer Katarina inom kort. Jag funderar på att köpa mig själv en egen dator i egen födelsedagspresent/julklapp. Just nu sticker jag till jobbet tidigare och skriver innan arbetsdagen börjar, eftersom jag inte har någon egen dator. Det blir ju lite mer sporadiskt bloggande då. Ekonomin har varit riktigt tight då jag lyckats med konststycket att separera två gånger inom loppet av tolv månader. Jag är inte en stjärna på att genomdriva fördelaktiga bodelningar och vissa räkningar kom bort både i de geografiska flyttarna samt flytt av bankkonton och annat. Jag hade en fet hög med försenade räkningar att ta itu med när livet lugnade ner sig. Nu är ekonomin i alla fall stabiliserad och jag kan unna mig saker igen. Kanske till och med en egen dator nu, alltså... Om jag köper min efterlängtade minipc så kommer nog bloggandet att ta fart på nytt!

En ny lycka

Jag sprang på löpband för första gången på väldigt många månader, eftersom jag vanligtvis springer utomhus. Det är märkligt men det känns som om kroppen plötsligt exploderat i form. Jag förstår inte varför. Kanske är det lugnet och att jag slutat stressa över jobb och relationer, men NÅGOT är det i alla fall och det känns otroligt bra. Jag märker skillnad för varje vecka i löpningen. Det känns nästan som ett mindre mirakel med tanke på att jag harvat på i tre år utan någon märkbar skillnad i hastighet. Igår kändes det nästan overkligt. Jag sprang 13 km/h på löpbandet eftersom jag hade ett intervallprogram och efter fyra minuter så tänkte jag: "Det här är ju inte särskilt tungt..." och ökade på till 14 km/h för att få ordentlig fart på mjölksyran. Det fick jag. Rejält. Jag kan ju säga att jag aldrig någonsin sprungit 13 km/h ihållande i över tre minuter utan att känna en sugande smärta, stumhet i benen, panikartat flåsande och maniskt stirrande på klockan för att uthärda varje