Livet är förändring

Man vet att det är vår när man får spö av en cyklist. Precis som jag fick spö av pensionärerna i Gävle Cykelamatörer förra våren så fick jag i helgen spö av en äldre herre med vader stora som fotbollar. Det var en vänlig man som erbjudit sig att visa mig några trevliga cykelrundor i Östhammar. Jag flåsade mig ursinnig och han trampade godmodigt på utan minsta ansträngning. När jag förtvivlat kippade efter andan och höll på att krevera av backarna så fick han långsamt rulla ned farten och samtalade med mig utan ansträngning. Han har kört Vätternrundan fyra år på raken, och för övrigt tränat under hela sitt liv. Men ändå. Cyklister, alltså. Det är något mystiskt med CYKLISTER. Något onaturligt. Förra året så tog jag i tills jag nästan blev svimfärdig och med en järnvilja om att hänga med till varje pris. I år är jag lite lamare. Kämpade på i två mil innan jag konstaterade min totala utslagning och tackade för mig. Han nickade glatt och tackade för sällskapet. Nu är det vår, alltså... .

Det är helt underbart att inte göra någonting. Den där tröttheten/migränen/urinvägsinfektionen jag känt mig nere av har försvunnit och jag hoppas den är borta ett tag. Jag och Christian gör knappt ett piss. Vi åkte till pappa i Sandfors och har inte behövt hjälpa till med något alls. Så det har mest såsats i solen. Sweet. Jag har hunnit träffa min bror och mina två brorsbarn också, och det var härligt att hinna se honom. Det var potatis och fläsk under öppen eld på menyn. Christian såsar. Till och med terven såsade. I några sekunder. Kanske. Christian och pappa fiskade lake.

Jag och Christian åkte hem till Rentjärn i Norra Västerbotten. Mysigt att vara lite med mamma en stund, och lite skoter blir det givetvis. I övrigt så är jag rätt så trött... Min älskade mamma.

Jag vill helst inte gnälla eftersom jag tror att gnäll liksom kan bli en självuppfyllande profetia. Tycker man att livet är eländigt så BLIR det eländigt. Men ÄNDÅ. Liksom. Jag kan ju på ett så kallat Ognälligt vis konstatera vissa saker. Utan att gnälla. Bara konstatera, liksom. Jag har ont i mina knän. Så den lilla minimala träning jag genomför har ändå resulterat till en överbelastning. Jag hade migrän hela helgen och mådde dåligt. Jag fick urinvägsinfektion för andra gången på fyra veckor. Jag har dessutom, vilket jag helst inte vill prata om, ont i rygg och axlar, men inte så pass ont att jag är besvärad. Men ändå. Så sammantaget så har jag ont i huvud, axlar, rygg, underliv och knän. Behöver jag tillägga att jag inte är så där vansinnigt himla spännande att ha som sambo just nu? Jag vill i själva verket bara vila. Jag tror att det är någon slags eftervåg som kommer i kölvattnet av en rätt så omtumlande höst och vinter. Nu till två saker som jag verkligen varit lycklig över den hä

Jag har fått ett träningsprogram av LACTLAB som genomförde fysiktesterna på mig. Jag har lovat mig själv att följa deras rekomendationer. När jag fick deras träningsupplägg så kändes det dock som om luften gick ur mig. TRE PASS I VECKAN. TRE. T-R-E (3) Första impulsen var att skita i rekomendationerna. Jag vill träna oftare. Jag vill träna bredare. Jag vill följa hjärtat och göra det som känns bäst. Inte följa ett sketet schema. Jaha, men varför har jag betalat 1 300 kronor på ett träningsupplägg om jag inte tänkt följa det?! Och har jag någon som helst rätt att gnälla på att mina resultat uteblir om jag inte tar till mig de råd jag får? Jag skickade ett försiktigt mail till LACTLAB och föreslog några små små pyttesmå mindre förändringar och fick ett mail tillbaka med många utropstecken som hävdade bestämt att jag måste vila MINST fyra dagar på en vecka. Minst. Annars fortsätter jag dra på mig förkylningar och annars så fortsätter jag att stå stilla resultatmässigt. Sedan avslutades de

Jajjamensan. Jag har lyckats få ihop en tävlingskamrat på Hallstahammar Adventure Race. Han heter Per och har varit lite av min coach, kostrådgivare och träningsrådgivare sedan jag började lulla på med konditionsträning år 2007. Utöver hans gedigna träningsintresse i dagsläget så är han en gammal meriterad fallskärmshoppare så vi har haft lite gemensamma intressen. Jag trodde INTE han skulle tacka ja till att tävla med mig eftersom jag tror att jag är rätt så långsam i jämförelse med honom. Jag blev överraskad när han gladeligen tackade ja till att vara med i ett multisportslag med mig. Jag kan inte grenarna särskilt väl men jag planerar att göra mitt allra bästa. Paddling, mountainbike och orientering. Here we come! .