Livet är förändring

Nu är det dags att göra slut med 2009. Det känns bra. Jag känner mig redo. Jag förlorade mitt vikariat i Gävle, men jag reste mig och började söka nytt jobb. Jag blev motarbetad av min dåvarande chef (som berömde mig och gärna ville vara referens till mig men avrådde arbetsgivare att anställa mig, utan att tala om något för mig, inte bra) men jag ruskade på mig som en blöt hund som just fått en hink vatten över sig, och jag reste mig och skaffade ett nytt arbete. Jag hade urinvägsinfektion i ett halvår. Det var smärtsamt och sög musten ur mig fullständigt. Men varje bra dag som var bättre än de dåliga dagarna så bet jag ihop och såg till att ställa mig på benen. Sedan litade jag på exet som fann ett gemensamt hus till oss på en helt ny ort. Och sedan slutade han uppenbarligen älska mig, bara några veckor efter att vi flyttat ihop. Bara sådär utan att jag förstod varför. Det var riktigt jobbigt, jag älskade verkligen både huset och exet. Jag kände inte en själ här. Jag knäade en stund o

Det kanske blir Mer Katarina inom kort. Jag funderar på att köpa mig själv en egen dator i egen födelsedagspresent/julklapp. Just nu sticker jag till jobbet tidigare och skriver innan arbetsdagen börjar, eftersom jag inte har någon egen dator. Det blir ju lite mer sporadiskt bloggande då. Ekonomin har varit riktigt tight då jag lyckats med konststycket att separera två gånger inom loppet av tolv månader. Jag är inte en stjärna på att genomdriva fördelaktiga bodelningar och vissa räkningar kom bort både i de geografiska flyttarna samt flytt av bankkonton och annat. Jag hade en fet hög med försenade räkningar att ta itu med när livet lugnade ner sig. Nu är ekonomin i alla fall stabiliserad och jag kan unna mig saker igen. Kanske till och med en egen dator nu, alltså... Om jag köper min efterlängtade minipc så kommer nog bloggandet att ta fart på nytt!

Jag sprang på löpband för första gången på väldigt många månader, eftersom jag vanligtvis springer utomhus. Det är märkligt men det känns som om kroppen plötsligt exploderat i form. Jag förstår inte varför. Kanske är det lugnet och att jag slutat stressa över jobb och relationer, men NÅGOT är det i alla fall och det känns otroligt bra. Jag märker skillnad för varje vecka i löpningen. Det känns nästan som ett mindre mirakel med tanke på att jag harvat på i tre år utan någon märkbar skillnad i hastighet. Igår kändes det nästan overkligt. Jag sprang 13 km/h på löpbandet eftersom jag hade ett intervallprogram och efter fyra minuter så tänkte jag: "Det här är ju inte särskilt tungt..." och ökade på till 14 km/h för att få ordentlig fart på mjölksyran. Det fick jag. Rejält. Jag kan ju säga att jag aldrig någonsin sprungit 13 km/h ihållande i över tre minuter utan att känna en sugande smärta, stumhet i benen, panikartat flåsande och maniskt stirrande på klockan för att uthärda varje

Alla som säger att November är en grå och tråkig månad borde höja blicken och titta uppåt. Jag vet inte hur många gånger jag tittat på himlen denna månad och förundrats över skönheten.

En särskild dam fyller nio år idag. Damen som får mig ut på promenad en timme varje dag. Utan henne hade jag säkert varit tio kilo tjockare och kanske inte ens upptäckt njutningen med att springa. Utan henne hade jag inte lärt mig att varje månad har en unik personlighet och förtjänar att upplevas med andakt utomhus. Utan henne hade jag missat otaliga rådjur och harar på våra skogspromenader. November månad är mörk med fuktig och uppfriskande luft. Skogen luktar av jord, grankvistarna är fuktiga och björkarna är nakna och spretiga och vackra på sina egna sätt. Just i november är det särskilt gott att dricka en kopp Thé efter vår morgonpromenad. Tack till min hund som glädjer mig varje dag.

(Bilden är lite ljusare i verkligheten.) Jag forstätter leva efter mottot: "Stanna. Sitt. Känn." som inte hör till vanligheterna i mitt liv. Inte för att jag har så jättestora valmöjligheter just nu. De stilla stunderna börjar i alla fall att kännas värdefulla och viktiga att ta tillvara på. Jag vågade faktiskt röra staffliet och oljefärgerna denna helg, och denna gång helt utan att alkohol var inblandad. Sedan målade jag det som föll mig i. Det blev ett rätt så mörkt och fruset norrlandslandskap och i hörnet står en räv och... utforskar sig själv? Jag började le snett när tavlan var färdig. Bilden som skulle vara neutral och prestationslös blev ju nästan lite naken och självutlämnande. Är jag en räv i ett fruset landskap som utforskar mig själv? Jag har tittat på tavlan ett par gånger och suckat och skrattat om vartannat. Inte visste jag om att jag gjorde ett självporträtt när jag började måla...

Ända sedan jag och Christian separerade för ett halvår sedan så känns det som om jag fastnat i ett livsvacuum. Jag har känt att jag står stilla. Alldeles alldeles stilla. Det har nästan känts som att inte existera. Det känns som om jag befunnit mig i ett existensiellt glapp mellan mitt förflutna och min framtid (som jag vill ha den). Jag har känt mig lite förvirrad och utan orientering i min önskan att få ha familj eller nya framtidsdrömmar. Jag har upplevt att jag står lite vilsen på perrongen i en främmande ort och inte vet vart jag ska ta vägen eller till vem. Men på sista tiden har det liksom börjat lossna lite bättre för mig. Det här vacuumet eller glappet eller vad man nu ska kalla det här med att infinna sig nydumpad på en främmande ort, är inte en reklampaus i filmen. Den ÄR filmen. Det här ÄR inte ett vacuum, utan en riktig skön soffa att vila på. Min lägenhet är inte en ensam hållplats i avvaktan på något bättre (dvs ett hus med karl) utan en mysig plats för själen att ta ig

Jag har tänkt lite på det här med kritik. Jag får kritik varje dag. Kritik som jag tror folk tycker är "godkänd" inom vissa ramar och mallar för vad man får kritisera andra människor för. Den "godkända" kritiken som vänner och kollegor gärna lite lättsamt retar mig för är att jag är för pretantiös, för fyrkantig, överdrivet strukturerad (de antyder gärna att det ligger någon slags osäkerhet bakom all struktur och organisering) att jag vill ha koll på allt och tränar för mycket. Idag pratade jag brinnande om min träning och fick ett vänligt: "Du duger som du är! Du behöver inte ha någon prestationsångest!" vilket bara kändes felplacerat. "Du behöver inte vara så duktig jämt!" får jag också höra rätt så ofta. Det är ju faktiskt en inlindad kritik som beskriver mig som någon som tror att hon måste vara duktig jämt. Det är inte särskilt vänligt alls. Men nu är det nya tider. Jag kommer att säga ifrån. Jag kritiserar inte andra för att de är feta elle

Jag lyfter på ena ögat. Klockan är halv fem på morgonen. Jag möts av ett par stjärnklara tindrande och förväntansfulla ögon. Jag blundar igen, tänker att jag kanske bara drömmer. Sedan öppnar jag försiktigt det ena ögonlocket igen. Jag möts av samma mörka djupa ögon som stirrar rakt på mig. På ungefär tio centimeters avstånd. Ett kallt svart och snorigt tryne är avskräckande nära min näsa, särskilt med tanke på hennes andedräkt. Det är becksvart ute. Det är troligen kallt också. Väckarklockan har inte ringt ännu. Jag försöker blunda igen. Det blir tyst. Sedan hör jag tidernas djupaste och sorgsnanste suck som bara en liten liiten förväntansfull hund med tindrande ögon kan uppbringa. Jaha. Ingen tvekan om saken. Hon vill ut och springa. Okristligt tidigt på morgonen också. I november. Hundskrället. Jag pratade lite med Kattis idag som kände sig omotiverad att springa. Det är ju mörkt och jäkligt ute. Jag tyckte det lät märkligt, tills jag kom på att hon var hundlös. Tacka fasiken för at

Jag ger nog upp den gråa sparven jag så gärna ville ha. Jag har inte självförtroendet ännu. Jag vet att jag KAN hantera en unghäst och att jag KAN utbilda den och att den KOMMER att bli kanonfin. Men jag vet inte om jag KAN hantera en begränsad ekonomi, om jag KAN spara ihop en buffert, om jag KAN hantera ekonomiska problem som kan uppkomma, om jag KAN lita på mig själv och att jag löser saker, ekonomiskt. Tyvärr så har jag förlorat mycket pengar under mina båda senaste separationer och det har sänkt mig lite. Troligtvis så löser jag problemen när de kommer, men oron i magen sitter ändå där. Som en klump. Och hur sköter man en grå sparv på bästa sätt, om man har en klump i magen över den? .

Nu börjar flyttfåglarna röra på sig. De är så vackra. Själv så boar jag in mig i min lägenhet, reder till mitt bo och rustar mig inför vintern. Jag känner mig fortfarande lite vilse efter separationen för ett halvår sedan. Ska jag försöka hitta en ny karl, eller? Jag vill åtminstone inte flytta härifrån. Det är så fint här på orten, till och med när höstmolnen mulnar igen.

Nu är det slut på tervplågeriet! Min terv slipper härmed underliga snabblösningar vid biltransport. Hon har fått en egen transportbur. En jättefin en. Hon slipper bli faststpänd i bilen... ... och jag slipper dammsuga hundhår i all oändlighet... Kiara trivs kanonbra i nya transportburen. Sweet.

Jag tittade på en häst i helgen. Alltså en häst som var till salu. Vilket kändes ganska underligt. Jag har en knut i magen som säger att jag aldrig kommer att fixa det här ekonomiskt. En annan sida av magen, sidan närmare hjärtetrakten, säger att det BORDE gå och vad ska jag annars lägga pengar på? Jag argumenterade med mig själv hela bilresan och kom fram till stallet på eftermiddagen, det hade nästan börjat bli lite mörkt. I hagen stod en liten liiiten grå sparv, just för tillfället av obestämd färg, och sneglade på mig. De andra hästarna i hagen sprallade och busade men den lilla bäbisen jag tittade på kikade lite försiktigt på mig under tovig lugg innan han bestämde sig för att hälsa. Han var rund om magen men tanig i kroppen. Det som jag reagerade mest på var hans mentalitet. Han var mjuk och följsam och behaglig. Han verkade vara en sån där kille som tar av sig mössan i klassrummet och som säger "ursäkta" innan han ska avbryta och som reser sig för gamla tanter på busse

Jag vaknade vid femtiden i morse. Det har jag gjort hela veckan. Jag klev upp, satte in tvätt i maskinen och gick en timme med hunden i det mörka höstrusket. Det är så härligt med hösten. Det var lätta droppar regn i luften och jag blev alldeles rosig om kinderna och fick gå i rask takt för att hålla värmen. Kiara sprang omkring som en studsboll och luktade på allt som fanns att finna. Vi kom hem efter en timme, jag stoppade in tvätten i torktumlaren. Jag städade golvet och toalettrummet. Jag tände ljus och gjorde en omsorgsfull kanonfrukost. Gröt med russin och kanel. Mjölk. Jouice, en god macka med ägg och kaviar, några morotsstavar. Det var så mysigt att duka upp allt och jag har lagt omsorg på mina frukostar sedan jag blev frisk. Den senaste veckan har jag börjat lyssna väldigt mycket på lugna toner av vivaldi eller bach på riktigt låg volym, så radion nästan viskar. Jag har aldrig sett mig som någon tönt som lyssnar på klassisk musik. Jag tycker att vissa som gör det mest verkar b

I lördags var jag hos Micke och sällskapade hans hund monstertanten under tiden som Micke sprang ett ultramarathon. Herregud vad snabbt han utvecklas, Micke. Allt gick problemfritt med en fantastisk tid på 4 timmar och 55 minuter på en fem mils terrängbana. Helt sanslöst. Jag fylldes med avund och ännu mera avund när han kom tillbaka upprymd och speedad som en duracellkanin. Alltså: speedad. Inte trött och sliten. På fem mil. Herre min je. För att skingra tankarna åkte jag till Karin och tittade på hennes häst Heartbreaker. Han blir bara snyggare och snyggare för varje gång jag ser honom. Karin är riktigt nöjd med honom men uppenbarligen har kärleken ett pris. Karin gjorde en snabb huvudräkning på vad "Hebbe" kostat i veterinärutgifter sedan han kom för ett halvår sedan och det var ingen blygsam summa. Trots Karins redovisning om hur en välförsäkrad häst kan kosta skjortan så blev jag riktigt inspirerad. Jag borde verkligen skaffa en häst. När jag bodde i Gävle kändes ett häs

"Eh, du. Jag undrar om vi kan ta lite fika tillsammans, på lördag?" frågade den unge killen som uppenbarligen var polis. "Visst, men helst skulle jag behöva bärhjälp på IKEA." konstaterade jag. Den korta dialogen summerar min helg ganska bra, faktiskt. Jag har lite svårt för att prioritera dejtande och män. Snarare har jag börjat intressera mig för inredning, och framför allt möbler. Möbler har alltid förut känts som belastningar. Möbler väger mycket och är svåra att ta med sig när jag följer jobb eller anpassar mig till de relationer jag haft. Jag brukar inte vilja köpa möbler för så fort jag finner en möbel jag gillar så tänker jag "Hur ska jag få med mig den där nästa gång jag flyttar?" eller "Ja den där tavlan passar ju bra till stället jag bor i JUST NU men man vet ju aldrig vart jag bor nästa år och den kanske inte passar alls på en helt annan vägg..." Jag har alltså låtit bli att handla möbler. Nu är helt plötsligt inte möbler något proble

Jag släppte på allvaret för en kväll. Det var inte ens planerat. Jag har knappt festat de senaste sex åren och när jag gjort det har jag absolut inte släppt loss och busat. Men nu gjorde jag det. Ena sekunden bjuder jag prydligt Maria på ett glas vin och pratar jobb & karriär. Andra sekunden så är jag småpackad på Vampire Lounge och raggar på en två meter lång karl med rakad skalle genom knacka honom på axeln och fråga honom: "Vad gör en flicka som du på ett ställe som detta?" .

Jag har tänkt efter en bra stund nu och kommit fram till att jag är jätteledsen och arg över allt jag förlorat. Relationen med Micke, jobbet i Gävle, alla vänner i simsällskapet, triathlonklubben jag grundade, alla andra vänner jag hade omkring mig, att jag trodde på Christians löften. Det är ju snart ett helt halvår sedan men jag är fortfarande jätteledsen och arg över att jag hamnade i en situation där jag tyvärr blev tvungen att flytta. Jag är jätteledsen över att jag satsade, blev dumpad, och hamnade här. Ensam. Varför trodde jag på de som sagt att framgång handlar om målfokusering, ansträngning och att våga ta risker?! I många avseenden handlar livet om att ha tur och att inte ha otur. Jag vill bränna alla självhjälpsböcker som tror att man med tankar, handlingar och hoppet kan kontrollera livet. Jag vill fixa ett stort jävla bål och dansa primitivt i cirklar runt elden och skrika okvädesord tills jag blir utmattad... Eller vänta nu. Det ska jag faktiskt göra. Jag har jättemånga b

Jag provred lite dressyr på en unghäst i helgen. Jag red kanske bara en kvart. Det kändes ljuvligt. Att rida dressyr handlar inte bara om sport och teknik utan om konst, kommunikation och givetvis behag. Jag hade hundra ideér om den hästen och vad jag skulle kunna utveckla och kände som vanligt att jag inte kan exprimentera med vad som helst på vem som helst, särskilt inte när jag inte äger den fina hästen. Jag är ju liksom tvungen att mer eller mindre kopiera ägarens ridstil och krav för att inte förvirra den nyinridna unghästen. Den var för övrigt jättefin och supermysig och positiv. Kanske borde jag försöka spara ihop till en egen häst, snart? Är det inte dags snart..?

Jag lovade mig själv att inte köpa fler böcker, eftersom min budget är rätt så tight. Jag minns inte exakt när jag gav mig det löftet, men det var väl ungefär sex veckor sedan. Jag tycker det går riktigt bra med mitt bokförbud. Jag köpte i och för sig en biografi av Madame De Pompadour men det var ju en ljudbok på 11 CD-skivor så den tycker jag inte riktigt räknas som "bok". Böcker läser man. Ljudböcker lyssnar man på. Sedan köpte jag "Dressyr med Kyra" och det är väl heller inte en bok i dess rätta bemärkelse. HANDBOK är det ju. En HANDBOK med anvisningar som man följer om man vill rida dressyr bra. Inte en LITTERÄR bok. Skillnaden är ju hårfin men jag är stolt och tycker att köpet var mycket givande. Det blev en biografi av Napoleon som naturlig följd av Madame De Pompadour, de levde ju lite sådär nästan samtidigt på nästan samma plats så det bokköpet räknas inte som ett bokköp utan en "förgrening" av den inköpta ljudboken. Boken "Den svenska målark

Nämen jag kan ju liksom börja måla. Liksom. Jag minns inte vad det var som fick mig att sluta måla för tio år sedan men eftersom jag inte kan träna eller på något annat vis leva det där Livet Jag Hade Tänkt Mig så fanns det liksom inte så många andra sätt att spendera helgen på. Så jag åkte till Uppsala och köpte färg och dukar och grejer. Efter halva tavlan kom jag på vad det var som fick mig att sluta måla för tio år sedan. Prestationsångest heter det visst. Jag har ju talang för det där och då blir jag uppenbarligen rätt så orolig. Jag hör min bildlärares ord eka i huvudet "Sluta aldrig att måla. Vad du än gör, sluta aldrig måla..." och så minns jag hur folk liksom åt upp mig med personliga uppdrag och att jag aldrig igentligen lyckades slutföra så värst många, och att jag ofta hade dåligt samvete för att inte leva upp till folks förväntningar. Det där dåliga samvetet kunde jag inte hantera för tio år sedan. Men nu är jag ju vuxen så självklart kan jag hantera lite gamla

Jag kan inte hjälpa att jag blir sjukare. Jag har varit borta från arbetet i en vecka, jag försökte arbeta på onsdagen men blev jättedålig och fick gå hem. Det är tungt. Jag har bara ett vikariat och jag vet inte vart jag ska ta vägen om jag inte får behålla jobbet. Jag har ingen aning alls om hur jag ska få ihop tillvaron, om allt rasar. Jag har inget skyddsnät alls, inget socialt nätverk alls. Uppenbarligen har jag inget immunförsvar alls heller. Det är tufft nu. Det är riktigt tufft. Fick ett brev för bara några minuter sedan, som svar på bloggen: "Du kommer att komma upp på fötterna igen. Jag har sett dig falla, och ställa dig upp om och om och om igen de senaste 1-2 åren. Och det är svårt varje gång, men jag tror inte att du KAN göra något annat. Du har inte det i dig att bara ligga kvar och ge upp." Jag hoppas hon har rätt, Denize. .

Jag har varit på akuten på akademiska sjukhuset. Jag har gjort ett visst symboliskt motstånd mot ett sånt där ryggmärgsprov där man tar vätska från ryggraden. Jag har hyperventilerat i panik och märkt hur nålen kommit åt nerverna i ryggen till benen så de skakat. Jag har gråtit själv ensam i ett litet provtagningsrum då kroppen vibrerat av adrenalinet och jag har önskat att jag inte var ensam. Jag har reagerat på tryckförändringarna i ryggen så att jag blivit yr, ostadig och jag har kräkts. Jag har förtvivlat letat med fingrarna efter värktabletterna i kräket för att inte förlora de värdefulla rosa värktabletterna. Så har jag gråtit lite till. Sedan har jag varit på en kurs i Saltsjöbaden med fantastisk natur och lyxigt hotell, i två dagar. Jag har varit mitt bland chefer och människor med högre befattningar och diskuterat stora administrativa förändringar som kommer med den nya propositionen i januari. Jag har pausat då och då för att ligga ned och försöka bli mindre yr och kräksjuk.

Nu har jag varit sjuk i sex veckor. Jag klarar jobbet och lättare promenader. Jag har träffat en tjejkompis också, som är läskigt lik mig. Vi behövde bara prata med varandra någon minut innan vi ivrigt bytte telefonnummer. Sedan har vi hört av oss till varandra dagligen. Det är skönt att det finns en till tjej. En till tjej som är uppväxt i norrland med en flock draghundar, en till tjej som flackat från ort till ort utan att stanna. En till tjej som trots allt lyckats bra med jobb och karriär. En till tjej som älskar hästsport. En till tjej med en rejäl tävlingsinstinkt. En till tjej som kan pressa kroppen lite utöver vad man brukar, både fysiskt och psykiskt. En till tjej som separerat flera gånger. En till tjej som inte orkar köpa så mycket möbler eftersom man aldrig vet när det kan bära iväg igen. En till tjej som faller för machomän. En till tjej i min ålder som är ensamstående. Vi bor bara 100 meter ifrån varandra. När jag ser henne så ser jag de bästa sidorna hos mig själv. Och h

Tecken 1: Att en bekant till mig som råkar vara läkare ringde just på den fredagkvällen när jag var som sjukast i Borrelia. Vi brukar inte pratas vid särskilt ofta alls och det var ett grymt häftigt sammanträffande att han ringde just då, för jag var för trött och förvirrad för att självmant kontakta sjukvården. Jag fick åka gräddfilen in. Han skrev ut medicin på en gång och sedan fick jag knalla till sjukvården och lämna blodprov efteråt för bekräftning. Den normala gången är den motsatta. Tecken 2: Efter att jag visade upp Lilla Svarta för försäljning och åkt hem så stötte jag ihop med en tjej på parkeringen som verkade jämnårig och som också hade ridkläder på sig. Jag gick genast fram och pratade med henne, jag vet inte varför. Jag brukar inte hoppa på främmande tjejer bara för att de har ridkläder på sig. Det visade sig att hon också kommit hem från ett annat stall för att hon visat upp sin häst för försäljning, hon med. Hon var nyseparerad och nyinflyttad på orten och var polis.

Jag hjälpte till med att introducera Lilla Svarta för några ridtjejer så gott jag kunde igår. Det gjorde väldigt ont. Hon visade tydligt att hon var skeptisk inför de andra ryttarna. Hon ville inte riktigt samarbeta och det här med att gå framåt var väl inte något som hon var sådär jätteintresserad av. När jag i slutet av provridningen skulle visa upp henne så sken hon upp och visade verkligen en show. Hon var framåt och lyhörd och sökte sig till bettet med spetsade öron framåt. Det blev en väldig fart på de små hästbenen och jag blev alldeles lycklig av att rida henne. Lilla Svarta trivs med mig och slappnar av och blir ivrig att göra bra ifrån sig inför mig. Det är så smärtsamt att jag använder hennes samarbetsvilja "emot henne". Det vill säga: Visar jag hur mycket hon vill samarbeta med mig, så ökar risken att hon blir såld ifrån mig. Det gör ont. Jag skulle vilja ha henne som min lilla egna svarta tjej och jag skulle vilja ha både tid och pengar för henne.

Nu är det precis ett år sedan jag bestämde mig för att separera från Micke. Jag minns känslan av att jag totalt gav upp hoppet om att vi skulle föra relationen vidare. Micke var också uppgiven och trött. Jag tänkte att jag ju hade arbetet och att bostadslösheten skulle lösa sig. Jag tänkte att det kanske skulle bli tufft några veckor framåt. Ibland när jag tänker tillbaka så är jag glad över att jag inte visste om hur året skulle bli. Jag blev uppsagd från arbetet och blev riktigt sjuk. Min älskade råtta Linus dog och jag grät otröstligt över det lilla kräket. Jag fick kronisk urinvägsinfektion och fick springa på hälsocentralen i tid och otid under sex månaders tid, det var otroligt obehagligt och kunde slå till när som helst. Av någon outgrundlig anledning fick min förra chef fnatt och gav mig tokdåliga referenser trots att jag aldrig fått kritik för mitt arbete som jag prioriterat riktigt högt. Jag träffade Christian och följde honom till en ny ort. Fick jobb där. Blev dumpad. Jag b

Lilla Svarta ska säljas. Det känns sorgligt och lite tomt. Ägaren har bett mig visa upp henne för köparna då jag och Lilla Svarta börjat samarbeta så fint. Jag trodde jag skulle känna mig lättad för det har varit ett stort ansvar att rida henne. Det har blivit många sena kvällar då jag inte varit färdig i stallet förrän vid 23-tiden vid många tillfälen. Mörkerridning har liksom blivit vår grej, haha... Men jag känner mig lite tom och vilsen. Det känns tråkigt att släppa något som jag verkligen tycker att jag är bra på och släppa greppet om henne. Vi hann komma så långt tillsammans. Jag fick ett andrum i det som var svårt och fick ägna mig åt något jag tyckte var lätt, något där jag märkte så tydliga framsteg... Tack lilla vän. Jag behövde dig. .

Jag kan inte promenera mer än en halvtimme åt gången, innan jag blir helt slut. Jag försökte verkligen följa med Micke till Stockholm Triathlon i helgen men kroppen orkar inte, vill inte. Så det blev att vända på klacken och åka hem igen, för mig. Jag blev besviken. För ett år sedan hade jag varit på fem triathlonlopp, gjort största delen av en halv klassiker, vandrat en vecka i Siljan OCH byggt, spacklat, och målat insidan på något som slutligen blev en jättefin gäststuga. Den här sommaren har jag knappt gjort någonting, och trots att mina ambitioner är höga så har det blåst motvind med sjukdomar, separationer, flytt och nu då borrelia. Men uppenbarligen blir inte bara proffs sponstrade. Lactlab som analyserat min träning och mina träningsresultat har gett mig ett väldigt generöst erbjudande för att jag fortsätter min träning. Jag ska få en kostnadsfri extraknuff när jag kommit på fötter och blivit frisk igen. Det kändes helt oväntat. Löjligt oväntat. Hela min dag är faktiskt gjord. H

Kiara har somnat bredvid en ask mörk chocklad som jag råkade glömma på golvet. Hon hade inte ens smakat av den när jag var på akuten. Hon som älskar choklad... Gissa vem jag tycker om mer än någonsin? Min fina, fina terv Kiara. Hon har helt kravlöst legat bredvid mig dag ut och dag in då jag varit dålig. Hon har sovit vid mina fötter, och hon har alltid varit glad och alert trots att hon verkligen levt under dåliga förhållanden nu när jag varit sjuk. Det blev inga promenader och hon blev inte ens rastad regelbundet. Hon är helt fantastisk. Min goa lilla tjej som alltid gör sitt bästa och inte stjäl mat ens när jag glömmer godis på golvet. Tack vännen! .

HA! Ingen feber längre. Har slutat stamma som en idiot. Verkar som om viruset släppt hjärnan. Moaaa haa haa jag har kontroll över min egen kropp igen! Det känns bra. Jag är på jobbet igen efter min "semester". Jag ska äta medicin i 14 dagar till. Många tankar har dykt upp och de kommer nog på pränt så småningom.

Akuten igår. Blodprov och grejer. Jag har en teori om att om jag gör friskt motstånd mot ryggmärgsprov så är jag inte tillräckligt sjuk för att behöva ta ryggmärgsprov. Det säger ju sig självt. Faktiskt. Men det är min femte antibiotikadag mot borrelia. Lite piggare är jag. Kanske. I går var jag helt slut och stammade som en idiot. Idag är det nog bättre. Jag är helt less på att vara själv och har sovit hos exet. Han är ju typ den enda jag känner på orten så jag har inget val än att vackert be om hjälp. "Du måste väcka mig om du behöver hjälp för jag kan inte hjälpa dig när jag sover." konstaterade han oroligt. Jag ser att han tycker det är svårt att se mig dålig. Jag känner mig faktiskt bättre. Mycket bättre. Tror jag.

Tre dagar sedan: "Hej, hur mår du?" sa läkaren via telefonen. "Jag vet inte." svarade jag. "Har du ont någonstans?" "Jag vet inte." svarade jag. "Har du feber?" Jag vet inte. "Har du klivit upp ur sängen idag?" Jag vet inte. "Kom igen nu. Res dig upp. Vad händer när du reser dig upp?" Jag vill lägga mig igen. "Tror du att du mår dåligt fysiskt eller psykiskt?" Jag vet inte. Jag vet inte ens vad skillnaden är. "När började du känna dig dålig?" Det vet jag absolut inte! Sedan drog han en suck och sa "Katarina, jag känner ju dig personligen. Det här är inte likt dig. Du verkar riktigt dålig och lite förvirrad. Har du borrelia? Har du blivit fästingbiten?" Jo, ja. Det har jag. "När då?" JAG VET INTE! "Okej. Nu måste du faktiskt skärpa dig. Har du ont någonstans?" Jamen man får ju ont tamejfan överallt om man ligger i sängen konstant i en vecka! "Vart får du ont av a

Och för er ouppmärksamma läsare som inte vet vad Guck är hänvisar jag till det tidigare inlägget "matmys". Jag blev sjuk på lördagkvällen. Och sedan dess har jag varit sjuk. Det är lite tråkigt med tanke på att jag just påbörjat min semester på en vecka. När jag kännt minsta lilla möjlighet att kunna röra på mig har jag bränt pengar. Trött och febrig och blank om pannan har jag försökt fixa nya kläder inför nästa säsongs arbete. Men det har gått alldeles för mycket pengar. Som om jag försökte trösta mig på något vis. Jag vet inte riktigt vad som flugit i mig. Jag mådde dåligt idag och var helt slut och åkte till en frisör och köpte en dyr klippning och helt sanlöst dyrt schampoo och balsam. Jag såg hur mycket hår som föll av när hon borstade håret och försökte väl trösta mig med att skämma bort mig. Som om det skulle falla av mindre hår om schampoot var dyrare, liksom. Dumt. Dyrt. Håret faller ju för att jag är sjuk. Mitt hår är ju alltid det första som ryker när jag mår dåli

Alltså. Jag har tränat efter mitt speciella träningsprogram nu i över fyra månader utan att ha kommit till några framsteg. Till och med personalen på labbet står lite förundrade över min avsaknad av resultat. Det känns lite tungt. Faktiskt. Alltså, maten kan ju inte vara hela biten för jag har ju inte gått ned i vikt eller förlorat muskelmassa. Jag är nästan halvt besatt på tanken att göra framsteg i min löpning och träning i övrigt. Snart har det gått tre år och jag springer fortfarande i nästan exakt samma tempo som när jag började. Trots intervaller och pulsträning och fan och hans moster. Kanske är det en förolämpning mot livet att bli totalt fokuserad på avsaknaden av framsteg inom konditionsträningen eftersom jag gör enorma framsteg på ett annat plan. Och det är när jag rider Lilla Svarta. På ett sätt är det kanske inte så konstigt med tanke på att jag ridit i ca 10 år och bara konditionstränat i tre år. Trots att det var så länge sedan jag red. Jag och Lilla Svarta ses tre gånge

Guck: Bra att ha. På Mackan. Till maten. Vartsomhelst. Troligen även nyttigt att smeta in i ansiktet också. Eller håret. Skulle inte förvåna mig ett piss. Det heter säkert något mer sofisitikerat och någon annan har säkert kommit på det före mig, men jag kallar det Guck och det är resultatet av 6 avokados 4 vitlöksklyftor 1/2 tesked salt 1 Näve nötter av olika sorter Krydda med koriander. Ner i en mixer. Jag använde det som underlag på en wrap med gravad lax, ägg och keso. Det blev himmelskt gott. Verkligen himmelskt!

Efter ett totalt havererat pass från gymet där pulsen sköt i höjden och jag inte fixade någonting alls så linkade jag förbi affären. I vanliga fall var min middag tänkt att bestå av plättar av havregryn, keso, nötter, banan och äggvitor. Jag kallar dem proteinplättar och äter dem tillsammans med bär och ett glas mjölk. Idag åt jag i proteinplättarna och drack mjölken OCH tog två glas blåbärssoppa (som jag aldrig dricker annars pga alla snabba kolhydrater) OCH lite glass till efterätt (som jag aldrig äter annars pga av alla snabba kolhydrater plus karragenan som är cancerframkallande) OCH bröd (som jag aldrig äter pga av alla tillsatser, snabba kolhydrater och e-nummer) OCH jordnötssmör (som jag aldrig äter annars eftersom det innehåller mycket socker). Och vad hände, tror ni? Ja precis. Jag blev pigg som en mört. Har aldrig varit så här pigg på flera veckor. Studsade runt och började städa och lyssna på musik och sjunga och greja. Kändes som om någon drog av mig ett tungt mörkt täcke.

Mitt ex Christian bjöd mig på lite golfträning. Det har jag inga problem med. Att umgås med ett ex. Som en kompis. Det var jättelätt. För jag har ju kommit ÖVER honom nu. Så då går det bra att umgås. Jättebra. Som vänner. Alltså. Japp. Vänskapligt, liksom. Delvis på grund av att vi är de enda jämnåriga singlarna i den lilla orten vi flyttade till. De flesta i vår ålder har antingen flyttat till Uppsala eller Stockholm för karriär och utbildning, eller så har de skaffat barn. Vi är i ortens ingemansland. Men den här gången gick vi på en golfrunda främst på grund av att vi trivdes innan vi började vantrivas . Om det nu är ett hållbart argument i något sammanhang överhuvudtaget. Då kan man ju lika gärna spela golf, liksom. Det hade jag inga problem med. Spela golf med ett ex. Nehej då. Jag tänkte inte på hans testiklar när jag slog golfbollarna. Det föll mig aldrig in. Jag tänkte heller aldrig på att en golfklubba är ett bra tillhygge om man vill slå någon hårt. Sådana tankar slog mig ald

Min mamma var hos mig förra helgen. Hon är världens goaste. Jag petade i henne en massa fika och mat och hon fick så mycket energi av allt detta att hon skurade mitt golv. Det är en win-win-situation som dr Phil brukar säga. Vi gick på bio och myste och kramades massor. Enligt traditionen så plockade jag fram den bästa bok jag läst sedan sist vi sågs och hon fastnade givetvis i den. Traditionsenligt. Skönt att du hälsade på, mamma!

När jag tänker på min själ så tänker jag att den liksom är lite naggad i kanten. Repad i lacken. Lite sådär halvtrött. Jag har avbokat alla planer på att köra triathlon i år och alla månaders sjukdom från i vintras svider fortfarande. Jag har inte lyckats förbättra tidsmässiga resultat på min löpning och resten har jag skitit i under nästan ett helt år. Jag har skitit i simning, cykling och styrketräning. Bara lullat iväg på halvkassa pass under vinterhalvåret och undrat när fan min kropp ska blomstra ut till den där löparen jag drömmer om att vara. När jag tänker på min själ så ser jag mig som lite sliten och lite trött. Svag. Eller åtminstone försvagad. Regriderad. Långt ifrån den jag ville vara när jag började träna för tre år sedan. Sedan slänger jag en bild på min kropp. Ursäkta den dåliga bildkvaliteten. Men den talar sitt eget språk och skiter i mina motgångar och min trötthet. Den skiter högaktningsfullt i min avsaknad av styrkepass. Den har tillgodosett sig alla pass jag gett

Efter en sisådär nästan tre månader efter separationen kom vi på att det kanske är bra om man åtminstone kan prata med varandra. Grejen är ju den att Östhammar är så förtvivlat litet så man krockar liksom lite varstans, framför allt på gymet. Så på lördagskvällen åkte jag och exet till en liten avlägsen insjö. Vi pratade inte så där jättemycket. En fladdermus gjorde ljudlösa inflygningar under bryggan och min hund var som vanligt glad och obekymrad. Det blev inte så mycket prat från början. Mest sorg över att det blev som det blev, att det gick snett för oss. Men jag fick ett fint foto i alla fall.

En jättesnygg karl frågade mig vart jag kom ifrån. "Jo, liksom... Norrlands glesbygd. Nästan vid Arvidsjaur." svarade jag. "Jaha." svarade han, och såg tankfull ut innan han fortsatte: "Det är vackert där." Jag blev jättesmickrad. Jag försökte först vifta bort hans kommentar men bestämde mig för att hålla med så gott jag kunde. Sedan insåg jag hur otroligt dumt det är att bli smickrad över att någon tycker att ens hemtrakt är vacker. Vad har det liksom med mig att göra? Det var ju inte JAG som han tyckte var vacker. Men ändå så blev jag väldigt stolt och såg mig själv som en representant för norrlands vackraste regioner. Helt ologiskt, jag vet. Jag antar att jag innerst inne identifierar jag mig djupt med mina hemtrakter. Det kallare klimatet och de tåligare träden. Jag tror mina små ögon är gjorda för att klara kalla snöstormar utan att förfrysas och att min ljusa hud är optimal för att skapa d-vitamin den tiden på halvåret som solen lyser. En kompis har

Jag måste bara göra en offentlig tillkännagivelse om att David är en av de största anledningarna till att jag aldrig kan bli bitter på män generellt. Han har alltid varit en fantastisk vän till mig. Från att jag var en rödsvart valpig hårdrockstjej på 22 år fram tills nu. Jag vet inte hur många gånger jag ringt till David och verkligen fulgråtit, de senaste... sex åren? Han är nämligen kanonbra på att trösta och peppa om saker inte går som jag tänkt mig. Jag har lärt känna hans fru Jenny också och hon är precis likadan. Snäll och omtänksam. De är ett jättevackert par. När jag tänker på David och Jenny tänker jag på att det är så jag vill ha det i en framtida relation. Bild från i våras då jag var nyseparerad och laddade batterierna hos David & Jenny. Dom var mitt i en renovering och hade just varit bortresta, Jenny var dessutom gravid i 7 månaden, men de fixade glatt plats åt mig på ett ögonblick. Det var riktigt rart av dem!

Jag börjar inse att jag är lite för aktiv just nu. Jag promenerar med Kiara sju timmar i veckan, som regel en timme varje dag innan frukost. Jag konditionstränar fyra timmar i veckan. Jag gymtränar två kvällar i veckan. Dessutom sköter jag en häst tre kvällar i veckan. Räknar man ihop detta så räcker inte riktigt veckodagarna för allt jag har för mig. Det byter att jag ofta "dubbeltränar", det vill säga jag kan träna intervaller efter middagen och sedan gå till stallet. Ska man dessutom lägga till mitt intresse av att verkligen hålla det fint och välstädat hemma, samt att jag ytterst sällan köper färdiglagad mat, utan lagar egen mat av så bra kvalitet som möjligt, och saknar både dammsugare och diskmaskin, ja... då får man en rätt så aktiv tillvaro. Kanske lite FÖR aktiv tillvaro. Jag tänkte på det igår då jag ville sola solarium och inte riktigt visste vart jag skulle kunna klämma in dessa femton minuter extra som det tar att ligga där och dra på sig lite fin färg. Eller när

Okej. Jag kan sträcka mig så här långt. Så här. Efter bodelningen från min före detta sambo och efter att jag verkligen räknat efter i kalendern och insett att nio veckor gått sedan separationen. Ni minns den där separationen som var ytterst ofrivillig från min sida, va? Den ofrivilliga. Just den, ja. Efter enbart ytterst sporadisk kontakt med mitt ex de här nio veckorna (Fyra samtal. Två i verkligheten och två i telefonen) Efter att jag ansträngt mig för att vara snäll och trevlig, trots att jag liksom blivit lite strandsatt på en främmande ort: Han kanske inte, EVENTUELLT inte kanske INTE är på väg att rädda mig. KANSKE inte. Jag är öppen för reservationer. Men jag kan säga att det KANSKE inte kommer att hända. Eventuellt inte. Så man kan ju säga på ett vis att jag är singel. Jag kände mig lite vemodig och tog ut Lilla Svarta väldigt sent på kvällen och galopperade med henne tills polisen körde förbi oss misstänksamt långsamt, vände och körde förbi oss igen. Ännu långsammare. Då inså

Jaha. Det har tagit liksom tre års träning innan jag kom på den briljanta idén att periodisera träningen efter min menscykel. Helt ofattbart att man aldrig tänkt på det förut. Träningen fungerar ju uppenbarligen bäst om man kör tre hårda veckor och en återhämtningsvecka. Det är ju löjligt naturligt att låta återhämtningsveckan vara den vecka när man har magont, sväller upp och blöder. Jag kan inte räkna upp alla tillfällen när jag kört riktigt hårda pass eller intervaller när jag haft som mest besvär men mensen och då av naturliga skäl inte kunnat ta ut mig helt och hållet. Givetvis med en besvikelse som följd. Men det är ju svårt att ta i riktigt hårt när kroppen redan har ont i magen, när man måste käka alvedon för att komma sig ut, och när man redan fått svettvallningar innan man ens tagit på sig träningskläderna. Det är svårt att träna när man liksom innerst inne vill ligga i fosterställning och vräka i sig choklad. Men mens är ju fortfarande äckligt och motbjudande och inget som m

Jag skrev ett brev till Skatteverket igår i hopp om att få dispans från min förseningsavgift på 1000 kronor. Mitt argument var att jag bott på sex olika adresser under de senaste tolv månaderna och att detta försvårat mina möjligheter att bli delgiven och lämna in deklarationen i tid. Sex olika adresser! Jag skämdes när jag skrev ner det och tänkte att de på Skatteverket måste tro att jag är galen. Sedan bestämde jag mig för att vara stolt över att jag varit flexibel in till galenskap för att få ordning på min livssituation. Sedan insåg jag att det inte är så jäkla konstigt att jag känt mig trött heller det här året, och varit sjuk så ofta. Det förklarar också varför jag nästan blivit totalt ointresserad av att "åka bort" på helgerna och jag har tackat nej till många motionslopp och andra äventyr. Sex adresser. Bara det, liksom. Nu när jag bott på samma adress i hela sju veckor så börjar jag slappna av. Jobbet har fungerat jättebra trots omständigheterna. Jag får mer och mer

Mosa avokado och salta lite. Köp finn-crisp kex. Smeta på ett tjockt lager avokado och lägg på lite rökt lax. Drick mjölk till. Jättegott! Finn-crisp har lågt glykemiskt index vilket ökar mättnadskänslan. Avokadofet t är bra för hår, hud och naglar. Särskilt om du har torr hud. Lax innehåller rätt fetter som gör dig glad och hjälper dig att sova djupare. Tänk på att om du kombinerar snacket med saft eller coca-cola eller något sött så har du stimulerat insulinet i kroppen. Insulinet säger till kroppen att det är dags att lagra fett. Det betyder att kroppen lagrar mer av fettet i fisken och avokadon om du äter eller dricker ett sött tillbehör. Tänk på att rökt lax väldigt sällan verkligen ÄR rökt lax, utan snarare lax som har fått rökarom injecerat i sig med små nålar. Jag tror jag åt fejkad rökt lax men det är ju alltid svårt att veta hur man ska hitta varor utan tillsatser... .

Helgerna har sett ungefär likadana ut tre gånger nu. Jag storstädar min lägenhet på lördagar. Dammtorkar, sopar, skurar, tvättar. Pysslar och tänder aromljus och lyktor tills det doftar gott i hela lägenheten. Jag köper en ny blombukett till mig varje lördag och försöker välja med omsorg i affären så det blir en ny bukett varje gång. Sedan lagar jag en tacopaj och den blir så stor att det tar flera dagar för mig att äta upp den. På söndagarna så springer jag en tvåmilarunda. Den är jättehärlig. Kuperad och böljande. Skogspartier, ängar och hav. Det är jättehärligt och jag känner mig i regel alldeles fantastisk fram tills det är ungefär tre kilometer kvar. När det är tre kilometer kvar brukar jag i regel förvandlas till en heffaklump av svett och tunga ben... Denna söndag hann jag även klottra lite på fri hand, vad skönt det kändes. När jag kommer hem väntar en glad hund, en välstädat lägenhet, just i helgen väntade också massor av böcker, och en till synes outsinlig mängd av tacopaj. S

Jag kan inte låta bli att tycka att det ligger någon slags lyx i att hamstra mat. Just nu innehåller min kyl och frys inte mindre än tio portioner hamstrad och hemlagad mat. Tio portioner! Det betyder att jag kan vara sjuk i fem dagar och ändå aldrig behöva gå och handla. Eller jag kan bli deprimerad eller ha ont någonstans eller bara vara allmänt omotiverad. Matlådorna ligger där i kylen och frysen som små presenter till mig. Härliga kärleksfulla presenter med bara färska råvaror och inga konstiga tillsatser eller E-nummer. De små portionslådorna ligger där och säger till mig: "Äh. Du kan ta igen dig. Det förtjänar du. Vad vill du ha? Köttfärs med massor av kryddor och lök, med quinoa? Eller ungsbakad lax med pesto? Eller dina plättar på äggvitor, havregryn, keso, banan och nötter?" Det betyder också att jag kan kura ihop mig i sängen riktigt onödigt länge i helgen, om jag känner för det. Det är härligt välstadat hemma också. Kanske kan jag ligga och mysa med terven och med

Räknar man lite snabbt i kalkylatorn så har Kiara rastats ungefär nio tusen gånger. Angående förändringar så har jag upptäckt en sak. Vissa läsare har följt mig till och från i flera år och en sak har varit konstant: Jag har flyttat flera gånger och börjat om på nytt flera gånger, både i relationer och i karriär. Ibland frivilligt, oftast ofrivilligt, ibland både och. Jag har upptäckt en grej, i min uråldriga 28-åriga visdom, som jag vill dela med mig, och det är att livet ändå inte förändras särskilt mycket. Visst, jag har varit singel och sambo fler gånger än vad min arma mamma kan räkna, jag har bytt arbete och djärvt flyttat till nya orter, men vet ni vad? Det är likförbannat ingen större skillnad, eller ska jag säga Gud Ske Lov ingen skillnad. Dagarna har sin egen magi med tandborstning och tvätt och arbete. Nätterna kommer alltid. Morgonen kommer alltid. Årstiderna växlar alltid. Frustrationer inför livet dyker alltid upp i olika former och de känns oftast lika obehagligt när fru