Olyckan

Jag har ju jobbat med att vänja in Galishimo på sommar-ridbanan ett tag. Eftersom han lätt blir nervös i nya miljöer. Nu har han ju varit på sommar-ridbanan i två säsonger men ett nytt år är förstås ett nytt år, om man heter Galishimo. Jag hade ett upplägg att introducera honom till ridbanan igen som jag kände mig ganska nöjd med. Jag tömkörde honom tre gånger på ridbanan, gav honom en dags vila, och sedan red jag tre dagar på raken på ridbanan, enligt samma rutin på samma sätt. Han var rätt så nervig första gången jag red där och fnattade lite, men andra och tredje gången gick det bättre. Han är spänd i kroppen över att vara på ridbanan, men jag försöker lossa honom med galopp och lite sidoförflyttningar. Och givetvis massor av skritt på lång tygel så han får slappna av lite.

På det tredje passet fotograferade Elin oss och efter att han skött sig hyfsat fint så erbjöd jag Elin att jogga av Galishimo lite. Och i avjoggningen small det. Han blev rädd för något, troligtvis hästen bakom honom som han glömt av. Elin åkte i backen med ryggen före och låg länge kvar på marken.
"Något är fel. På riktigt." kved hon. Lite långsamt kom hon upp och satte sig på en pall under tiden jag satt mig upp på Galishimo och red honom några vändor i galopp. Jag försökte känna av vad det var som triggat honom, men det verkade inte vara något med ridningen eller sadeln då han kom till ro och frustade nöjt.

Elin gick stelt till stallet och satte sig på en pall under tiden jag tog av Galishimo utrustningen och gjorde honom i ordning på hagen. Det tog ungefär en kvart. Hon satt stelt med armarna rakt stödda mot knäna under tiden och såg plågad ut och vi konstaterade att smärtan inte avtog. Alls. Jag skjutsade henne till akuten och läkaren pratade med henne.
"Hur ont har du från en skala på ett till tio?" frågade han.
"Jag skulle nog vilja säga en åtta, utan att överdriva..." sa Elin och han tog pulsen på henne.
"Har man 130 i puls så har man faktiskt väldigt ont..." konstaterade läkaren och då blev det plötsligt en väldigt skjuts. Både läkare och sjuksköterskor kom i snabb takt, klippte upp hennes tröja och gav henne morfin. Både jag och Elin blev lite chockade.
"Jag som bara ville ha något liiite starkare än alvedon och ta mig härifrån..." kved Elin besviket när läkarna vände henne, klämde igenom henne, och skjutsade in henne på röntgen. Trots morfinet så kom smärtan snabbt tillbaka och hon fick två doser till.

Efter lite väntan kom en läkare tillbaka och konstaterade domen. En kota i ryggen har blivit skadad, lyckligtvis inte så illa att det skadat ryggmärgen, och hon kommer att behöva starka smärtlindrande mediciner och kommer inte att kunna jobba på åtta veckor. Jag skjutsade Elin därifrån och hjälpte henne att hämta saker i hennes hem, och hämta ut de smärtstillande medicinerna, innan jag skjutsade henne till föräldrarna. Hon kräktes och mådde illa. Hon såg så ynklig och blek ut samtidigt som hon knappt kunde gå, och hon försökte om och om igen säga positiva saker.
"Det var verkligen skönt att kräkas..." konstaterade hon glatt med sliten uppsyn och glansig panna,

och jag försökte stötta henne så gott jag kunde med ett lite käckt:

"Ja, vad härligt att du fick kräkas ur dig lite. Ja då känns det ju förstås lite bättre..."

Det kändes ärligt talat fjuttigt och verkningslöst i sammanhanget...

.